november 25, 2007 vid 4:42 (Spel)
Eftersom jag, vid sidan av mitt pluggande samt flickvän och kanin, mer eller mindre lever på internet är det mer ofta än sällan som jag stöter på saker där som jag blir berörd av. Jag kommer till exempel aldrig i hela mitt långa liv kunna se på Shii’s Song utan att förvandlas till en gråtande sörja. Den senaste i den här raden är en kort serie om Animal Crossing som fick mig att sakna mina föräldrar något förskräckligt. även fast min mamma aldrig haft mycket för spel - förutom Tetris som hon är utomjordligt grym på, och pappa som aldrig fattat vitsen med Animal Crossing så får det här mig verkligen att längta hem.
Och på tal om det; för er som jag glömt säga det så kommer jag hem till Stockholm den 20e december och är där i hela 15 dagar. Slå en signal så kanske jag kan kofota in dig i mitt schema.
Här är serien: http://cache.kotaku.com/assets/resources/2007/11/animalcrossing_mirror.jpg
Läs även andra bloggares åsikter om animal crossing, föräldrar
Comments
november 23, 2007 vid 5:27 (Musik, Recensioner, Spel)
Sömnlös men lycklig sitter jag här, ett antal timmar efter att 22a november upphört och därmed avslutat min och flickvännens fjärde årsdag. För att fira åkte vi till vårt favorithak här i stan; Hollywood Bowl. Helskön arkadhall och bowling, och sedan lite pizza. Vi lirade House of the Dead III (som är mycket roligare än IV - man har uzis i fyran och shotguns i trean så go figure) och kom till sista bossen när mynten tog slut. Snopet, men det spelade ingen större roll. En helskön dag på alla sätt och jag älskar den där tösen så mycket att det är bisarrt.
Tösen och jag själv släpade oss ut även dagen innan dess för att se The Raveonettes live. Flickvännen hade inte direkt fått en ordentlig introduktion till bandet innan vår ankomst vilket ledde till att hennes förhoppningar nog var lite väl uppskruvade. Nåväl, två förband företrädde danskarna varpå det ena - vars namn jag inte ens orkat minnas - var pinsamt usla. Tänk er The Sounds fast ännu lite sämre och rys sedan obehagligt. Efter de följde ett klart grymmare band vid namn This Et Al som tog mig helt på sängen. Skön, drivig rock med enorma melodier och grym sångare. Definitivt ett gäng jag tänker kolla in, och det borde alla andra också göra.
Sedan var det dags för huvudattraktionen, The Raveonettes, som med sina Jesus and Mary Chain-pasticher gör sitt bästa för att få ett sömnigt Leeds att bulta i takt. Olyckligtvis gör bandet tre grova misstag under sitt 17 låtar långa set;
1. Ingen Beat City
2. Ingen Chains
3. Mer än älften av låtarna hämtas från plattorna Lust Lust Lust och Pretty In Black - den klart svagaste halvan av bandets redan ojämna diskografi.
Det är nämligen så att The Raveonettes släppt en fantastisk platta - Whip It On - och en bra platta - Chain Gang Of Love - medans de två ovanstående innehåller ett antal grymma låtar men mestadels ter sig som enormt lättglömda. Detta gör att giget blir galet ojämnt, ena stunden är stämningen skyhög under en orgasmiskt bra Attack of The Ghost Riders, för att sedan tappa totalt efter ljumma spår som Hallucinations, Red Tan, Blush och Noisy Summer. Enbart två låtar (!!) från mästerverket Whip It On dyker upp och de innebär den högsta punkten under hela kvällen. That Great Love Sound och Dead Sound hjälper också till att dra upp genomsnittet som tyvärr stannar på “okej” då 60% av konserten står och stampar utan att våga lyfta.
Raveonettes är helt enkelt ett band som lever nästan helt på sin coolness och sin känsla för drama, och trots allt är det en mycket trevlig tillställning även om den kunde varit så mycket bättre med lite finslipningar. Efteråt stod Sharin Foo, bandets mer utåtriktade hälft och en av världens sexigaste kvinnor enligt Rolling Stone, och sålde t-shirts vilket bara det är vansinnigt creddigt. Jag köpte två, mest för att kunna vara i hennes direkta närhet och det kändes nog lite grann som att en smula av hennes coolness smittade av sig.
Anyways, här kommer bilder:
?
?
?
?
?
Läs även andra bloggares åsikter om the raveonettes, lust lust lust, the cockpit
Comments
november 21, 2007 vid 18:03 (Musik)
Ikväll bär det av till The Cockpit igen för att se The Raveonettes live, vilket är något jag velat göra ett bra tag nu. även fast deras senaste platta Lust Lust Lust var en rätt saftig besvikelse så tror jag nog att deras tidigare material kan bjuda på en ordentlig kväll. Bara de spelar Chains och Beat City så är jag nöjd.
I samma andetag berättar jag härmed att imorgon så firar jag och flickvännen fyra år tillsammans, vilket jag inte är helt säker på hur vi faktiskt ska fira. Hon mumlade något om Pizza Hut och bio, och det låter rimligt. Möjligt att vi bowlar eller hänger i arkadhallen också. Ack, den ungdomens kärlek.
För övrigt så är Barenaked Ladies nya låt Big Bang Theory riktigt, riktigt skön. Trots att den är ynka 1.45 lång så är den garanterat värd din uppmärksamhet. Se videon här.
Comments
november 19, 2007 vid 17:27 (Djur)
Idag fyller förresten min tokgrymma morsa 40, vilket såklart förtjänar ett fyrfaldigt leve - om än ett digitalt sådant. Hipp hipp! Här kommer en födelsedagskanin.
Comments
november 19, 2007 vid 13:45 (Recensioner, Spel)
Åh gud vad jag klagar, men nu ska jag försöka lägga band på mig själv, även om det är gruvligt svårt när det piskregnar, lektionerna är långa och sega och man har tusen miljoner saker att göra. Inte ens på min och flickvännens fyra årsdag får man vara ifred, nä, för då är det minsann läkarbesök och sedan ska man in till plugget på kvällen för att gå på en lektion som de jävla mupparna som hanterar schemat beslutat för att flytta från tisdag till torsdag. Jävla apor är var de är.
Nåväl, inte gnälla var det ja. Jag tänkte bara langa iväg en rad eller två om Super Mario Galaxy som utlovat. Egentligen kan man recensera det genom att länka till tio andra recensioner, de har nämligen alla rätt, det är precis så skitbra som alla säger. Kontrollen är nästan direkt tagen från gamla goda Super Mario 64, fast såklart förfinad och anpassad till wiimoten, och funkar helt fläckfritt. Grafiken och presentationen överlag är helt slående, och totalt unik. överlag är hela spelupplevelsen en så ny och fräsch upplevelse att det känns som första gången man spelar ett Mario-spel, fast det var över 20 år sen man gjorde det. Hela konceptet är så fullt av överraskningar och nya grepp som alla sömlöst föses in i upplevelsen att man ofta bara sitter och gapar för att det känns så självklart och man undrar varför ingen annan gjort spel på det här sättet förut. Jag hatar att vara så här heads over heels-euforisk, men jag kan inte hjälpa det i det här fallet. Super Mario Galaxy är så sjukt nära perfektion i sin genre och sin generation att jag inte kan göra annat än att prisa dess existens med varenda fiber i min spelälskande kropp. Så enkelt är det, och när du nu hört den här visan för tusende gången är det på tiden att du snor åt dig en Wii och införskaffr det här makalösa spelet och sätter igång att njuta med ens.
Comments
november 18, 2007 vid 21:19 (Rants, Studier)
Tröttsamt nu när julen börjar krypa upp på en som ett varmt spett i röven. Prov ska pluggas till, video ska filmas och klippas, klappar ska köpas, doktor ska besökas, uppsatser ska skrivas och pengar ska flyga ut ur kontot som malar mot solen. överlag är det uttröttande att hela tiden dras med i en ström av “gör det, gör det” för att sedan bara belönas med mer “gör det, gör det”. Det här är såklart någonting man med vuxenlivets mödor lär sig handskas med närmast instinktivt, men för lagom tjocka mig i mina tidiga twenties så har den här bördan ännu inte fallit sig helt naturligt utan ligger fortfarande som en sten i skon och irriterar. Jag blir sakta men säkert van vid att fira de små vinsterna i mitt vardagliga liv för att undgå att förruttnas, och det är inte så deprimerande som det låter. De små vinsterna är kanske de som spelar mest roll, när allt kommer omkring. Att en kassörska råkar missa att ta priset på ett paket salami då och då är nog det som gör att vi människor pallar med den här skitvärlden dag ut och dag in.
Min idiotgrupp till videoproduktionen har äntligen splittras och jag är nu tillsammans med de två som jag faktiskt stod ut med. Vi ska inleda filmandet mot nästa helg om allt går rätt - och det är det bäst att det gör - och med lite flax så är videon klar i tid. Med ännu lite mer flax så blir den någorlunda bra också.
Och så ska jag inte glömma att säga morsning korsning till min farmor och Baggen som just införskaffat dator och internet, och som således blivit mina senaste regelbundna läsare. Jag tackar för att ni tar er tid att läsa och tackar också för att ni pallar med mitt ocensurerade språkbruk samt långrandiga gnällande - det är det garanterat inte många som gör.
Comments
november 16, 2007 vid 0:20 (Musik, Spel)
Efter en vecka av presentationer, videoprojekt som sakta men säkert påbörjas samt uppskjutna läkarbesök så har jag för tillfället ledigt och tänker så förbli över helgen innan nästa veckas plågor griper tag om nötterna igen. Tills dess har jag Super Mario Galaxy att se fram emot imorgon, samt ny platta från The Raveonettes som jag dessutom lyckats få plåtar till senare i månaden. Livet är helt okej för tillfället, med andra ord, och herr Olsson sitter i sitt rum en torsdagskväll och bara tar det lugnt utan några bekymmer just nu.
En recension av Super Mario Galaxy samt några ord om lite ny, grym musik jag luskat fram kommer imorgon om jag inte är för upptagen med det förstnämnda. Tills dess ville jag bara göra klart att jag fortfarande lever och andas - någorlunda.
Comments
november 10, 2007 vid 3:39 (Internet, Spel)
Jag har ännu inte haft chansen att testa det hypade och omtalade Portal eftersom jag inte köpt en 360 ännu, men härliga tider lever vi i, för några fantastiska människor har knåpat ihop en 2D-version som finns att spela helt gratis och 360-löst på internet. Om ni finner er själva, sömnlösa och uttråkade sisådär halv jävla fyra så är det perfekt.
Testa omedelbums här.
Andra bloggar om: portal, valve, the orange box
Comments
november 5, 2007 vid 22:48 (Musik, Recensioner)
Kent - Tillbaka Till Samtiden
Jag lovade ju, och jag håller såklart mina löften. Kents nya, sjunde platta säljer just nu som hemma i Sverige, så pass att den just nu står för 40% av alla skivor som säljs. Imponerande, även för Kent, men hur är då skivan? Efter att ha varit ute ett rätt bra tag nu så vågar jag äntligen ge ett ordentligt omdöme och tyvärr är det omdömet… meh.
TTS är ett experiment i minimalistisk produktion där musiken byggs upp på luftiga synthmattor och svävande melodier och all heder till Kent som trots att de lätt hade kunnat stämpla in business as usual kör en luring och testar något nytt, men det är slutresultatet som räknas och inte intentionen när det kommer till kritan. Att byta ut gitarrer mot synthar är en beprövad tanke men i det här fallet faller det platt eftersom skivan i alldeles för få tillfällen griper tag alls. Mycket av plattan flyter förbi fläckfritt utan den minsta stuns, inga minnesvärda hooks och inga mäktiga crescendos som ger en gåshud och kittlingar i ryggraden. Allt det är kastat åt sidan till förmån för en mycket grå och formlös produktion där musiken nästan viskar sig fram till ett ingenting av frustration. När det precis känns som att låtar som Elefanter, Vid Din Sida och Vy Från Ett Luftslott ska kicka in och dra en i pubishåret så dör de bara ut. Jag vet inte om det är meningen att musiken ska lämna en längtande, eller om det bara en fuckup i produktionen men det går inte alls hem på mig. Flera av låtarna hade med en produktion likvärdig den på senaste plattan Du & Jag Döden kunnat vara riktiga klassiker; nu är de beiga, menlösa sörjor.
Med detta sagt, det finns helt klart ett par guldkorn men även dessa är få emellan och sprakar inte alls lika vackert som man hoppats. Nämnda inledaren Elefanter har ett skönt driv och Generation Ex är en av få stunder då plattan inte fegar ut och kör fullt ös med elektroniskt klang och buller men dessa små ljusglimtar får en bara att önska att Kents första elektroniska experiment hade visat ett modigare Kent som vågat köra hela vägen ut på dansant indiesynthrock ala Songs of Faith and Devotion. Om de beslutar sig för att prova på den här stigen igen så hoppas jag att de prickar rätt då, men TTS nu är utan tvivel den skivan som kommer att glömmas först när deras diskografi ska återberättas om sextusen år.
Dessutom kommer den i världens mest poänglösa specialutgåva. Cool ide att packa in den som en fotobok, men vad är det för jeppar som får gå lös med mobilkameror och photoshop-filter? De flesta av de 120 bilderna är otydliga, grisiga, gråa och formlösa, något som tyvärr verkar vara ett tema med hela släppet.
Andra bloggar om: kent, tillbaka till samtiden, recension
1 Comments
november 5, 2007 vid 19:26 (Studier)
Idag fick jag äntligen chansen att glänsa, och som jag glänste. Dagens lektioner i ämnet TV studies ägnades åt fankultur och mer inriktat på slash fiction. För er som inte är helt inne på vad slash fiction är så vet wikipedia allt. Hur som helst så vankades det först lite genomgång över fenomenet och sedan fick vi sitta i grupp och läsa varsin text, alla baserade på Star Trek, för att sedan prata lite om vad vi tyckte etc. etc.
Vad som förbryllade mig en aning var att jag visade sig vara den enda som ens visste vad slash fiction var för något - samt den enda som hade någon form av övergripande kunskap kring fanfiction och fan communities. Detta i en jävla mediaklass. Nåväl, texten vi fick läsa var helt okej, inget sagolikt bra men heller inte illa, och sedan skulle det snackas. Lärarinnan försöker dra igång någon slags diskussion men de flesta skruvar lite på sig innan de nervöst hasplar ut sig något om att de aldrig läst något sånt här och att de inte vet något om det. Enter undertecknad.
Innan någon vet ordet av så mer eller mindre överlämnar vår lärarinna lektionen i mina händer när hon får reda på min smutsiga hobby och i ungefär en halvtimme framåt så ställer folk frågor till mig om fenomenet som de alla just blivit upplysta om. En del är äcklade, en del är bara förvånade - den medelålders kvinna som jag delade text
med verkade nästan chockad att sådan här lektyr ens existerade - medans ett fåtal verkade intresserade. Jag drog lite slutsatser om kulturen i stort, var den originerat från och hur den fungerade online och det var en sån där stund då man bara blir kastad i rampljuset och helt plötsligt är den mest intressanta och kunniga människan i hela rummet - en sån där gång som händer dagligen om man heter Stephen Fry, men som händer en handfull gånger genom hela livet för vanliga människor.
Så jag antar att det här betyder att jag numera gått från att vara den där svensken till att vara bögporrssvensken. Snacka om artistnamn.
Andra bloggar om: slash fiction, yaoi, fan fiction, homosexuell litteratur, stephen fry
Comments
