Fyra fyrfaldiga år – och danskar

Sömnlös men lycklig sitter jag här, ett antal timmar efter att 22a november upphört och därmed avslutat min och flickvännens fjärde årsdag. För att fira åkte vi till vårt favorithak här i stan; Hollywood Bowl. Helskön arkadhall och bowling, och sedan lite pizza. Vi lirade House of the Dead III (som är mycket roligare än IV – man har uzis i fyran och shotguns i trean så go figure) och kom till sista bossen när mynten tog slut. Snopet, men det spelade ingen större roll. En helskön dag på alla sätt och jag älskar den där tösen så mycket att det är bisarrt.

Tösen och jag själv släpade oss ut även dagen innan dess för att se The Raveonettes live. Flickvännen hade inte direkt fått en ordentlig introduktion till bandet innan vår ankomst vilket ledde till att hennes förhoppningar nog var lite väl uppskruvade. Nåväl, två förband företrädde danskarna varpå det ena – vars namn jag inte ens orkat minnas – var pinsamt usla. Tänk er The Sounds fast ännu lite sämre och rys sedan obehagligt. Efter de följde ett klart grymmare band vid namn This Et Al som tog mig helt på sängen. Skön, drivig rock med enorma melodier och grym sångare. Definitivt ett gäng jag tänker kolla in, och det borde alla andra också göra.

Sedan var det dags för huvudattraktionen, The Raveonettes, som med sina Jesus and Mary Chain-pasticher gör sitt bästa för att få ett sömnigt Leeds att bulta i takt. Olyckligtvis gör bandet tre grova misstag under sitt 17 låtar långa set;

1. Ingen Beat City
2. Ingen Chains
3. Mer än älften av låtarna hämtas från plattorna Lust Lust Lust och Pretty In Black – den klart svagaste halvan av bandets redan ojämna diskografi.

Det är nämligen så att The Raveonettes släppt en fantastisk platta – Whip It On – och en bra platta – Chain Gang Of Love – medans de två ovanstående innehåller ett antal grymma låtar men mestadels ter sig som enormt lättglömda. Detta gör att giget blir galet ojämnt, ena stunden är stämningen skyhög under en orgasmiskt bra Attack of The Ghost Riders, för att sedan tappa totalt efter ljumma spår som Hallucinations, Red Tan, Blush och Noisy Summer. Enbart två låtar (!!) från mästerverket Whip It On dyker upp och de innebär den högsta punkten under hela kvällen. That Great Love Sound och Dead Sound hjälper också till att dra upp genomsnittet som tyvärr stannar på ”okej” då 60% av konserten står och stampar utan att våga lyfta.

Raveonettes är helt enkelt ett band som lever nästan helt på sin coolness och sin känsla för drama, och trots allt är det en mycket trevlig tillställning även om den kunde varit så mycket bättre med lite finslipningar. Efteråt stod Sharin Foo, bandets mer utåtriktade hälft och en av världens sexigaste kvinnor enligt Rolling Stone, och sålde t-shirts vilket bara det är vansinnigt creddigt. Jag köpte två, mest för att kunna vara i hennes direkta närhet och det kändes nog lite grann som att en smula av hennes coolness smittade av sig.

Anyways, här kommer bilder:

?????