Det blir inte mycket tid att skriva om massa blaj när julenonyår vankas. Vi är ju knappt hemma mellan alla människor som ska träffas, rea:or (?) som ska besökas och skivor som ska laddas ner och lyssnas på. Det är knappt en lugn stund, men det känns skönt att vara hyper så här när man har chansen, för att sedan sjunka tillbaka i skuldfull apati när man sätter fötterna på Leeds kalla mark igen.
Ska försöka göra någon slags årsredovisning imorgon eller på nyårsafton, beroende på när jag pallar. Typ “årets bästa skivor” som alla andra gör, med den lilla skillnaden att min lista inte kommer suga kuk och ha massa jävla Feist och Arcade Fire på den. Se fram emot den, ni. Tills dess ska jag lyssna på Patrick Wolf och mysa med flickvännen som ligger och ler i sängen intill.
Såhär på juldagen är det lätt hänt att man känner sig en smula apatisk, och jag antar att de flesta känner igen sig. Man tappar begreppen lite grann, ungefär som efter att ens landslag åkt ur fotbolls-VM. Den där känslan av “den där känslan som jag kände alldeles nyss kommer jag inte känna på evigheter”, samtidigt som man inser att julen blir mer och mer poänglös ju äldre man blir. Ju äldre man är, desto mer pengar och tid ska slängas iväg på att köpa julklappar, som alla ska vara så rätt och matcha den oskrivna lagen som berör pengar spenderade kontra ålder på person som ska julklappas. När man börjar klättra på 20-strecket så blir det allt mer press på vad som ska inhandlas, och man kommer snart inte undan längre med att stå på Pocket Shop, blunda och grabba tag i första bästa på Deckar-hyllan, längre. Det är bara ett par år kvar innan riktiga smycken och stekpanne-set är på tapeten, fast vid det laget har förvisso de yngre syskonen hunnit ikapp såpass att de måste börja tömma plånböcker riktigt ordentligt.
Om jag framstår som cynisk så ber jag om ursäkt, jag trivs riktigt bra med julen och det har varit rejält kul att träffa alla igen men tiden för stress och tiden för njutning börjar få en något skrivad ratio ju mer man blir till åren, det är allt jag säger. Juldagen kan också vara den sämsta dagen på året i det anseendet att ingen orkar göra någonting alls. Det bli mörkt halv två på eftermiddagen, alla sover till halv tre och degar sen framför valfri skärm till det sämsta tv-utbudet på hela året - alternativt bitterfitte-bloggar - medans man bara trycker i sig rester som kommer räcka minst en vecka framöver. Annandagen är en rebirth, då kan man ta sig i kragen och förbereda sig för mellandags-rea, och gå till Debaser med sina polare och fira att julen är över för det här året. Ett par Guinness och nåt glas vitt senare är livet som vanligt igen.
Äntligen är så videojäveln klar, inlämnad eter sju sorger, tusen tårar och allmänt besvär. Nu finns den dessutom att avnjuta på Youtube, och för att ni ska slippa besväret att leta upp den så finns den här nedanför. Jag är mycket nöjd, även om den kunde varit betydligt mer finslipad om vi hade haft mer tid till vårt förfogande. Men nu är den som den är och jag kan inte annat än jäsa av stolthet. Glo på den och lämna gärna en kommentar.
Varenda gång jag åker tillbaka till Sverige - eller iväg över huvud taget - så packar jag alldeles för mycket. Jag tror någonstans att jag kommer behöva fem luvtröjor och tjugo par kalsoner när jag i själva verket klarar mig finfint med 3 luvtröjor och ett par kalsonger. Men nu är jag väldigt noga med att packa lätt, med rena minimumet kläder och inga prylar som jag drar med mig för sakens skull. På tisdag bär det av till Birmingham och på torsdag så jävlar blir Stockholm osäkert igen, och det ska bli så jävla skönt.
Däremot så tycker jag faktiskt att det är lite synd att flickvännen följer med. Missförstå mig inte nu, jag älskar henne och vi kommer ha skitkul tillsammans, men när jag kommer över med henne så blir det oändligt mycket svårare att bara slappna av och inte göra någonting. Hon blir uttråkad, vi måste göra saker, det blir jobbigt att umgås med vänner som inte är så haja på engelska etc. Det hade helt enkelt varit lite skönare att bara bege sig dit själv, speciellt som hon knappt har några pengar och därför är vi limiterade till aktiviteter som inte kräver så mycket stålar.
Nu har jag extremt dåligt samvete, så jag ska skämmas lite rätt ner i packväskan.
Det kanske inte är så illa trots allt. Efter att faktiskt lyckats gå och lägga mig tidigt igår kväll (”tidigt” är ett ytterst löst begrepp just i den här meningen) så vaknade jag utvilad nio i morse helt utan assistans från någon väckarklocka eller dylikt. Dagen till ära ska jag bege mig till Edward Boyle-biblioteket och försöka betala de 40p jag lyckats få flickvännen bötad för, och sedan eventuellt köpa bussbiljetter till Birmingham.
Jag känner mig underligt harmonisk idag, vilket är en ganska skön känsla, trots att musikvideons vara eller icke vara är ytterst osäkert fortfarande - vår lärare har ännu inte svarat på mitt mail och han har inget personligt nummer i skolans telefonbok. Det suger att jag förmodligen inte kommer att kunna hjälpa till i redigeringen, jag hade personligen hoppats på att få redigera filmen mer eller mindre själv men med tanke på att jag kommer att försvinna från den här skitstan snart så får nog mina kompanjoner ta hand om den saken själva, om vi nu inte får en betydligt längre förlängning vilket jag inte direkt tror.
Ja, nu är jag riktigt förbannad. Idag har verkligen uppfyllt alla kraven för en rejäl pissdag, och nu ska jag förklara varför i korta drag.
1. Sticker till bibblan för att desperat försöka få tag i en laptop så vi kan äntligen börja redigera vår film. Trots att filmen varit mer eller mindre färdig ett tag, samt att vi varit där flera gånger under de närmaste två veckorna för att plocka ut en så har vi ännu inte fått tag i en. Väl där märker vi att utlåning av AV-material är stängd över helgen, och vi är därmed rejält rövknullade. Igår konfronterade vi vår lärare om saken och han hävdade att de just fått in sex helt nya datorer, varpå vi begav oss dit och fick veta att samtliga redan blivit utlånade. Nu fick jag dock reda på av en klasskamrat att folk visst fick låna datorer EFTER att vi blivit nekade en. Man undrar ju fan om vi gjort något personligt mot de där mupparna, och innan vi kan få tag i vår lärare är vi alltså helt knullade - om det ens hjälper att träffa honom. Det enda som skulle rädda oss är att få extra tid, men det skulle också innebära att jag själv inte skulle kunna hjälpa till då jag, som ni vet, åker hem om lite drygt en vecka.
2. Kommer hem, sliten, deprimerad och oroad. Ett epost från flickvännen kanske piggar upp. Nähä, en bok som hon lånat ut från hennes universitet åt mig skule tydligen lämnas in idag. Jag ser på klockan - deras bibbla stängde för en kvart sen. BÖGRÖV! Jaha, jag kollar upp processen för att betala böter, det är enbart 40p böter för en dag så det är knappt 5 kronor, men när jag ringer henne för att berätta detta så blir hon bra mycket argare än jag förväntat mig. Skrik, skrik, gnäll. Hon är riktigt stressad och det här kan knappast ha hjälpt, men jag tycker ändå att det var ett ärligt misstag och jag ska ju trots allt betala. Däremot så är hon inte säker på att jag kan betala eftersom jag inte pluggar på hennes universitet - jag tror nog att det borde funka om jag säger att det är åt en kompis, men ändock. Skrik, skrik etc.
Nu sitter jag här, tom och deppig, osäker på vad som kommer att hända och hur allt kommer att lösa sig. Måste nog ringa panda-Emma och grina lite så kanske jag mår bättre sen.
Jag funderade länge på att klaga på Rockbjörnen-nomineringarna som i år är ännu värre än vanligt - vilket bara det säger nåt. Att varken Jens Lekman eller Timo Räisänen fick en endaste nominering är såklart helt barockt - bägge har släppt fantastiska album, vilket varken Måns jävla Zelmerlöv eller Tokio Hotel?gjort. Det är såklart larvigt och poänglöst att gnälla över att pris där “allmänheten” röstar, ochjag älskar verkligen hur Aftonbladet gömmer sig i en slags tunn stolthet över just det faktumet. Som att allmänheten någonsin visat prov på någon vidare smak, vare sig man bor i Sverige eller England. Men som den musiksnobb jag faktiskt är så irriterar det mig hur likartat det verkligen är. Eventuellt gör jag en anti-björn och delar ut lite priser själv till skivor som faktiskt förtjänar det.
Några som verkligen skulle förtjäna en är nerdcore-supergruppen The Grammar Club som bara för ett par timmar sedan släppte sin första EP gratis online. Varför säger jag nu supergrupp då? Jo, för att om man är någorlunda nerlusad i nerdcore-träsket har man med säkerhet hört och diggat Shael Riley, Glenn Case same Beefy, varpå alla dessa är tre femtedelar av kvintetten. Kolla in skivan Bremelanotide- helt gratis alltså - här, med en gång.
Ett stycke uppsats är så klar och inlämnad. Ett stycke video - samma stycke som jag igår gladde mig åt äntligen var färdigfilmad - lurkar nu som en ettrig goblin gnaggande på mina vader. Vi har ännu inte haft någon tur med att få tag i en laptop med Final Cut Pro så vi kan redigera skiten och med enbart ett fåtal dagar kvar så är detta såklart ett akut problem. Vår lärare gav oss inga bättre tips än “försök igen imorgon”. Mhm.
Så medans jag sitter här och oroar mig för att jag antingen tappar 30% betyg i ämnet eller skiter i att fira jul med min familj så snurrar världen förbi utanför. Eftersom flickvännen snott med sig TVn till Birmingham är jag därmed nästan helt spellös, och därför är det nästan helt upp till internet att underhålla mig. Tur då att man snubblat över den grymt roliga recensionsserien Zero Punctuation som i korta drag recenserar nya spel på ett ganska unikt sätt med hjälp av härlig brittisk humor, animerade stillbilder och, som namnet antyder, utan meningsbyten, andningspauser och annat fjanteri. Kolla in senaste recensionen av Guitar Hero III här nedan och se sedan resten av recensionerna här.
Idag blev så äntligen filmandet klart, nu återstår bara att klippa ihop skiten. Ska försöka sno lite tid med vår lärare och se om han kan gräva fram en dator till oss - vi har inte haft någon tur med att låna en själva. Annars så går uppsatsen hyfsat bra - ta i trä - och för tillfället är jag ganska lugn. Lite svårt att ta det helt lugnt när man vet vad som komma skall, men det känns skönt att veta att det bara är ett par dagar kvar nu innan Sverige väntar. Hela det här landet och den här staden gör mig lite mer galen för varje sekund som går. Kylan tar i alla fall död på spindlarna, så det är ju en liten tröst.
We dance to all the wrong songs, speciellt när julen lackar. Man vågar ju knappt gå i närheten av TVn när den bara vill visa Las Ketchup (Xmas edit, tydligen) och varenda jävla X Factor-loser som ska släppa en singel i förhoppningen att bli etta på singellistan lagom till jul. Jag själv begraver mig i en pöl av dugliga jullåtar. Säg hej till Last Christmas, Achtung X-Mas och BNL’s cover på Do They Know It’s Christmas?
Jag borde inte sitta och kolla på gamla Never Mind The Buzzcocks-avsnitt på Youtube. Inte ens det där där Amy Winehouse är sjukt full, eller det där där Preston (från galet dåliga The Ordinary Boys) blir sur och lämnar mitt under inspelningen. Men sanningen är den att i detta nu så är Simon Amstells bögigt gulliga pojkrufs det enda som håller mig ovanför vattenytan efter ungefär tre direkta dagars omkringlallande, videoinspelande och uppsatsskrivande.
Jag borde nog inte heller sitta halv ett och glufsa i mig salami-mackor och skriva i en blogg hur jag inte borde skriva i en blogg halv ett på natten. Jag tror att jag närmar mig metablogg-territorium här.
