Dagen efter
Såhär på juldagen är det lätt hänt att man känner sig en smula apatisk, och jag antar att de flesta känner igen sig. Man tappar begreppen lite grann, ungefär som efter att ens landslag åkt ur fotbolls-VM. Den där känslan av ”den där känslan som jag kände alldeles nyss kommer jag inte känna på evigheter”, samtidigt som man inser att julen blir mer och mer poänglös ju äldre man blir. Ju äldre man är, desto mer pengar och tid ska slängas iväg på att köpa julklappar, som alla ska vara så rätt och matcha den oskrivna lagen som berör pengar spenderade kontra ålder på person som ska julklappas. När man börjar klättra på 20-strecket så blir det allt mer press på vad som ska inhandlas, och man kommer snart inte undan längre med att stå på Pocket Shop, blunda och grabba tag i första bästa på Deckar-hyllan, längre. Det är bara ett par år kvar innan riktiga smycken och stekpanne-set är på tapeten, fast vid det laget har förvisso de yngre syskonen hunnit ikapp såpass att de måste börja tömma plånböcker riktigt ordentligt.
Om jag framstår som cynisk så ber jag om ursäkt, jag trivs riktigt bra med julen och det har varit rejält kul att träffa alla igen men tiden för stress och tiden för njutning börjar få en något skrivad ratio ju mer man blir till åren, det är allt jag säger. Juldagen kan också vara den sämsta dagen på året i det anseendet att ingen orkar göra någonting alls. Det bli mörkt halv två på eftermiddagen, alla sover till halv tre och degar sen framför valfri skärm till det sämsta tv-utbudet på hela året – alternativt bitterfitte-bloggar – medans man bara trycker i sig rester som kommer räcka minst en vecka framöver. Annandagen är en rebirth, då kan man ta sig i kragen och förbereda sig för mellandags-rea, och gå till Debaser med sina polare och fira att julen är över för det här året. Ett par Guinness och nåt glas vitt senare är livet som vanligt igen.
No trackbacks yet.