I love The Power Glove, it’s so bad!

Idag är den 22:a, och trots att jag inte direkt lägger någon tro på nummerologi så måste jag erkänna att 22 alltid varit kusligt lyckosamt för mig. Jag föddes precis på pricken 22:22, mina systrar föddes den 22:a december, jag blev tillsammans med flickvännen den 22:a november etc. etc.

Denna fina tradition har följt mig idag då jag återfick min uppsats om Jean Baudrillard och fick klart godkända 61 poäng, vilket översätts i VG- ungefär. Klart nöjd med detta fick jag också äntligen iväg min studieförsäkran som nu skrapat mig som ett illabådande munsår alldeles för länge, så nu kanske lite gröna papperslappar trillar in på konton inom ett par dagar.

Trots detta känner jag mig långt ifrån på topp, utan snarare en aning melankolisk. Jag tror att det kan ha att göra med att jag känner mig gruvligt ensam, men samtidigt så känner jag mig bara för att röka en feting, kura ihop mig i en kokong av lakan och sova bort de närmsta dagarna. Apati, kanske det kallas, vad vet jag.

Att vrida stolen 180 grader och se resterna av vad som brukade vara mitt rum känns vanskligt eftersom jag knappt städat det sedan jag återvände från Sverige. Resväskan är ännu inte uppkörd på garderoben, kläder som borde tvättats ligger strödda som livlösa spöken över sängen och hela synen ekar studentlivets lathet och misär.

Fast det är så klart ingen riktig misär, det är sån där mysig misär som man skojar om när man pratar med sina polare. Behaglig misär, kanske jag borde döpa det till. För i samma andetag som man suckar så formar man munnen till ett försiktigt leende. I suckande stund har man inget annat problem förutom de där jävla kläderna och den där jävla resväskan och de där jävla tidningarna som måste stoppas in den där jävla bokhyllan som jag inte orkat åka till Ikea och köpa ännu.

Känner du att det här inlägget har a) dragit en depressionens filt av grå, illavarslande?oundviklighet över din existens eller b) varit för långt och poänglöst för att inte scrolla ner till den sista paragrafen så har jag full förståelse. Luta dig tillbaka, högerklicka och ”Spara som” den här länken och ta det lugnt i vetskapen om att så länge artister som Glenn Case gör låtar som Pencil Me In så finns det hopp om en ljusare, mer fridfull framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om glenn case, apati, studentliv