Kalla kårar

februari 29, 2008 vid 20:27 (Internet, Recensioner, Spel)

Dags att prata lite om Ben Croshaw, a.k.a. Yahtzee. Jag tror bestämt att jag redan pluggat hans störtsköna Zero Punctuation-recensioner men nu är det dags att nämna att karln är något av ett universalgeni. Inte nog med att han driver en mycket trevlig hemsida/blogg, han skriver dessutom spel som alla kan ladda ner helt sketet gratis. Det är ett par av dessa jag tänkte tala lite mer om just nu; nämligen Chzo-series (eller Trilby-serien som vissa kallar den).

Chzo-spelen består av fyra (återigen, helt gratis)?skräckäventyr av den gamla skolans sort. Tre av de är klassiska peka-och-klicka-drivna medan ett bygger på ett text-system - alltså “LOOK AT WALL”/”ASK MAN ABOUT FLASK”-systemet. Trots den simpla tvådimensionella pixelgrafiken är de oerhört atmosfäriska och innehåller ett flertal scener som både berör och skrämmer ordentligt. Här följer ett par, spoiler-fria, beskrivningar av samtliga fyra spel i kronologisk ordning.

5 Days A Stranger
Inspirerad av gamla klassikern Alone In The Dark samt en hel drös slasherfilmer av Jason Voorhees-skolan, med en enkel men effektiv handling om en grupp främlingar som finner sig instängda i en besynnerlig herrgård. Mer spelglädje än literärt mästerverk, men grunden lades här?för en av de bästa skräckserierna sen Silent Hill.

7 Days A Skeptic
I traditionell anda så följer uppföljaren ett rymdskepp flera sekel in i framtiden som sakta men säkert drivs isär av en osynlig, men ytterst dödlig fiende. Tänk er Alien, Event Horizon och Monkey Island i ett. Det är här storyn tar fart på allvar, med flera intressanta karaktärer och flera twister.

Trilby’s Notes
Det är här serien går från att vara underhållande kliche-äventyr till något väldigt speciellt. Notes binder samma handlingen mellan de två första spelen och bygger vidare med nya karaktärer och en mycket Silent Hill:ig “dark world”. Det bästa spelet i serien, och definitivt en av de mest effektiva skräckspelen på senare år. Atmosfärisk och med en gudabenådad story.

6 Days A Sacrifice
Till slut faller allt på plats i den här avslutande delen, och samtidigt lämnar Yahtzee oss nästan helt tomma, suktandes efter mer. Den intrikata storyn tar här flera oväntade vändningar och flera “aha”-moment infinner sig, och vi återser ett par karaktärer vi kommit att älska, i nya roller.

Det är med andra ord dags att ladda ner och spela. Varje spel tar mindre plats än en genomsnittlig mp3-fil och du behöver inga extra program för att spela dem. Bara avzippa och sätt igång, eazy peazy. Samtliga spel finner nig här - och se för fan till att spela dem i korrekt ordning!;

5 Days A Stranger
7 Days A Skeptic
Trilby’s Notes
6 Days A Sacrifice

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 Comments

Skolklass dampar ut

februari 26, 2008 vid 13:00 (Funderingar, Nyheter)

Det är alltid viktigt att veta vad mellanstadieklasser har för sig, för de har alltid något fuffens i görningen. Precis som 5A i Tallbacksskolan, som skrivit ett brev till regeringen, med anledning av att Språkrådet inkluderat ordet “dampa” i sin lista över nya ord. Och det är väl behjärtansvärt, och jag är säker på att det kuttras älskvärt hos den nesliga sekreterare som sprättat upp och läst brevet i fråga.

Till exempel står där “Damp är en sjukdom. Man kan bli ledsen när man förstår vad ordet innebär”, samt “Man kan lika gärna ta med alla andra onödiga, taskiga ord. Det man vill ha sagt är att någon är dum i huvudet” Men vad är det tänkt att ska regeringen göra åt saken? Vad 5A, och deras lärare speciellt, inte förstått är att Språkrådet inte hittat på ordet “dampa” själva för att sedan tvinga på folk att använda det, utan de har inkluderat ordet i sin lista för att folk redan använder det. På precis samma sätt som att “idiot”, “äckel” och “dumhuvud” är ord som folk använder, och såvitt jag vet finns med i Akademins ordlista (det är nog värt att påpeka att det är två skiljda saker), men det innebär inte att alla behöver, eller bör använda de mot andra människor. Bara för att ett ord är igenkänt som ett legitimt nytt ord betyder inte att det per automatik måste nyttjas, och även om man inte kan klandra en bunt naiva, idealistiska?mellanstadieelever, så kan man väl undra vad i helvete deras lärare sysslar med.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Comments

Sex timmars morgon

februari 24, 2008 vid 10:04 (Humor, Musik, Recensioner, Spel, TV)

Det känns som att jag sprungit ifrån mig själv på den här bloggen. Jag har nämligen hur mycket som helst att skriva om, men så grymt lite tid och motivation att göra det. Det blir väldigt lätt att jag kliar mig i en kvart istället för att skriva någonting av värde, varpå jag spyr ur mig nåt blask som ingen bryr sig om. Men nu tänkte jag faktiskt fylla med en aning substans. Här följer ett gäng korta recensioner jag velat få ur mig ett bra tag nu, så om vissa verkar out-of-date så ber jag om ursäkt, men jag kommer strax ikapp mig själv.

Juno (bio)
Jag är osäker på om den här redan är släppt i Sverige eller inte, men här har den varit ute i ett par veckor nu och jag såg den ganska tidigt. Det enda jag egentligen kan säga är att om någon tvivlar på att Ellen Page är en av världens bästa skådespelerskor efter Hard Candy så hamrar hon verkligen hem det i Juno. Tar hon inte hem Oscarn som hon så väl förtjänar så är det skandal - d.v.s. hyfsat troligt. Filmen i sig är väl värd en titt, men står och faller nästan helt med de mer än väl godkända skådisprestationerna av nämnda Page, men också Michael Cera som även han blommat upp som något av en vision - se även Superbad, som tydligen hade vedervärdiga titeln Supersugen i Sverige.

Alphabeat - Alphabeat (cd)
Hur danskar kan vara så här uppåt är bortom mitt förstånd, men våra södra grannars mest hurtiga medborgare sen Junior Senior (som jag saknar ordentligt, för övrigt) har alltså klämt ur sig sin första fullängdare och det är gladpop från start till mål. Ofta hysteriskt kul, ibland en smula tröttsamt, men verkligen värd en lyssning för alla som behöver en dos ren och skär lycka, och ni har råkat tappa bort Night Falls Over Kortedala, typ.

Foals - Antidotes (cd)
NME’s senaste hjärtegossar är faktiskt någorlunda värda kärleken. Men passa på att lyssna nu för om en månad kommer alla ha glömt bort dem igen, och det är synd. Foals gör standard dansig punk med hyper-pretentiösa undertoner - de har någon slags matematisk formel som de tydligen skriver låter efter - men för det mesta är det klart njutbart. Sorligt nog är det också väldigt… “samey”. Få låtar bryter mönstret, få sticker ut, smått fantastiska Balloons är ett undantag värt att nämna.

The IT Crowd (dvd-box)
Bägge säsongerna av Graham Linehans - ni vet, han som gjorde Black Books och inte var Dylan Moran - nya sitcom är en så kallad “acquired taste”. Jag hade inte mycket för den första gången våra vägar korsades men efter att ha gett den en andra chans på dvd så är det faktiskt en riktigt höjdare. Nördkulturshumor blandas med Black Booksig humor på ett skönt balanserat sätt, och fast karaktärerna kan tyckas en aning väl utmejsade så följer de i den stolta traditionen av sociala freaks som Linehan byggt sina tidigare serier på. Ge den en chans, den lär inte visas på svensk tv.

Zack & Wiki (wii-spel)
Z&W är så poppis bland spelkritiker att när det släpptes förra året startades en kampanj av IGN för att få folk att köpa det, en kampanj som flera andra stora sidor snabbt hakade på. Tyvärr verkar den inte varit någon större framgång och Zack kommer förmodligen få sålla sig i samma fåra som Beyond Good & Evil och Psychonauts bebott de senaste åren. Ni vet, grymt bra spel som kritikerna hyllat för sina järva nya grepp, men som “allmänheten” inte tagit till sig för att de inte var svinlätta att ta till sig, som till exempel ett nytt jävla FIFA eller en gudsförgäten filmlicenstitel. Jag tänker inte orda för mycket, men jag tänker säga åt alla som äger en Wii att köpa Zack & Wiki nu, för det är en alldeles underbar spelpärla som blandar det bästa av pekaoklicka-äventyr med pussel och fantastisk art direction. Världen vore lite, lite sämre utan dess existens.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments

Btw

februari 22, 2008 vid 17:24 (Spel)

Eftersom jag spenderar (alt. slösat bort?) de senaste 18 åren av mitt liv på att mer eller mindre exklusivt spela spel så har jag varit del av debatten “är spel konst?”, eller snarare “kan spel vara konst?” väldigt länge nu. Personligen känns det som att folk har pratat och diskuterat det här i ungefär ett decennium för länge vid det här laget, men det verkar inte många andra fattat. Trots det, eller kanske just därför, var den här artikeln mycket trevlig att stötta på när jag loggade in på MSN i morse. Jag tänker inte orda särskilt mycket, Jane Douglas skriver saker som andra har skrivit och sagt flera gånger förut, men det gör det inte det minsta mindre värt att säga ännu en gång.

Läs hennes “But is it art?” här.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Comments

Etervåg och bröstspark

februari 21, 2008 vid 19:35 (Ego)

Igår var första gången på väldigt länge som jag sände internetradio, och med tämligen fjuttiga 15 lyssnare var det inte direkt någon lyssnarstorm men det var kul och jag fick bra respons av de få som följde mig genom kvällen. Det kommer definitivt bli fler sändningar och när det sker så vill jag gärna att fler lyssnar, så jag kommer slänga upp adressen här i god tid.

Annars är det smärta i bröstkorgen som gäller. Flickvännen och jag själv har för vana att bli lite väl hårdhänta ibland när vi lattjar runt (nej, nej, nej, jag tänker inte tillåta att någon läser det annat än bokstavligt talat) och igår kväll råkade hon sparka mig rätt mellan mina man-boobs varpå jag genast tappade andan, följt av ett massivt kräkanfall. Men nu ska inte tro något, det var ren olyckshändelse (hoppas jag i alla fall, hon har ben starka som en häst den jäntan) och jag är inte arg eller så. Faktum är att det nog är mer än rätt, eftersom jag vid ett tidigare tillfälle råkat langa in henne i väggen, skalle först vid ett liknande lattjo-tillfälle.

Comments

Ett halvår väl spenderat

februari 19, 2008 vid 19:31 (Studier)

För alla som orkar bry sig så följer här mina resultat som jag tidigare idag fick tag i, och trots att jag skrev in en liten lathund tidigare idag så följer också vad dessa resultat betyder betygs-wise.

Television Studies:
Prov: 62 (2:1)
Video Production:
Video: 58 - Uppsats: 59 - Totalt: 59 (2:2)
Popular Music and the Moving Image:
Presentation: 60 - Prov: 48 - Totalt: 52 (2:2)
Contemporary Media Theory:
Uppsats: 61 (2:1)

Överlag är jag väldigt nöjd, det är betydligt bättre än förra året och jag känner att mitt extra arbete har gett frukt. Det enda betyget jag är missnöjd med är för videon vi gjorde (finns att se här) som jag nog tyckte att vi kunde fått bättre på, och jag tror att skäggfettot som satte betyget var mer än väl mot våran grupp från början. Men sådan bitterhet sätter jag åt sidan nu, och tar istället tillfllet i akt att känna mig en smula stolt.

Comments

Interaktivt menyval

februari 19, 2008 vid 12:37 (Studier)

Idag är dagen då våra provresultat offentliggörs, och om lite dryg en timme ska jag bege mig in för att hämta upp mina. Nervositeten är såklart kännbar, men jag har en överhängande föraning om att det nog gått ganska bra ändå. Jag hoppas att ha fått minst 2:2 på proven och helst 2:1 eller över på uppsatsen/musikvideon. Jag kanske, en gång för alla, ska passa på att förklara betygsskalan också när jag ändå är igång.

Alla prov är betygsatta enligt nummerskalan 0-100, och dessa är också indelade i kategorierna 1 (First), 2:1 (Two-One), 2:2 (Two-Two), 3 (Third) och Fail. Det finns också Fail* som är snäppet lägre än Fail, samt 1* som är det högsta man får, men dessa är ingen skillnad mot sin motsvarigheter utan *-tecknet. Om jag minns hyfsat rätt så går kategoriseringen så här, tillsammans med vad de ungefär skulle kunna översättas till i det nuvarande svenska systemet;

First*: 80-100 (MVG+)
First:?70-79 (MVG)
2.1: 60-69 (VG+)
2.2: 50-59 (VG-/G+)
Third: 40-49 (G)
Fail: 0-39 (IG)

Så nu var det avklarat. Nästan lika uselt som det svenska systemet, med andra ord, som tydligen ska ändras - tack och lov - snart. Med lite tur så kanske de pushar upp kvaliteten på undervisningen också när de ändå är i farten, men det kanske är lite för mycket att hoppas på.

Comments

Allt är poesi

februari 13, 2008 vid 12:48 (Nyheter)

Med anledning av att svärbrorsan kommer på besök imorgon så har jag och flickvännen beslutat för att skjuta fram Alla hjärtans skitdag-firandet till idag istället, och det är alltså dags att ge sig iväg ut och köpa de sedvanliga blommarna som kommer att vissna, kortet som kommer att kastas och presenten som faktiskt kan betyda nånting. Det börjar kännas allt mer poänglöst att liksom bekräfta sin kärlek en dag om året så här, speciellt när man varit tillsammans i snart ett halvt decennium. De första åren eller så kanske det finns en poäng, men nu känns det bara sanslöst. I vilket fall så ska det ske, och då ska jag dessutom laga farsans chorizo-sås som alltid brukar vara en hit.

Tito åkte dit hörde jag. Tycker det är lustigt att när en parad av kändisar sätter sig i vittnesbåset så sätts han omedelbart dit, men när han knullar sin egen grannes dotter så händer nadazipp. Nåja, eftersom “den chilenska världsartisten” hävdar så tydligt att han är oskyldig så vet man inte vad man ska tro, men han kanske borde sluta “gosa” med tjejer som knappt börjat gymnasiet för att slippa bli förknippad som en pedofil och våldtäktsman, vad vet jag?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Comments

Naiva drömmar

februari 12, 2008 vid 20:44 (Funderingar, Nyheter)

När jag läser Guardian, Independent eller t.o.m. Aftonbladets bevakning av det stundande presidentvalet i USA så slås jag av en tanke. Hur kommer det sig egentligen att så gott som all svensk och engelsk nyhetsrapportering behandlar valet som att det vore mellan Obama och Clinton, när det i själva verket är betydligt större chans (eller risk?) att John McCain tar hem hela skiten? Bara för att amerikanerna till stor del är missnöjda med den sittande presidenten gör inte på något sätt att de lutar mer åt att rösta demokratiskt - det funkar inte på samma korkade sätt som i Sverige på den punkten där moderaterna vinner ett val var sextonde år mest för att den röstande majoriteten glömt vilka jubelidioter de är.

Frågan är ju vem som egentligen är bäst för oss européer. Det är lätt att falla för Obamas gastkramande retorik och hans unga, charmiga utstrålning, medan Clintons axelgnuggande med den totalt nippriga Jack Thompson suddar bort de spår av trovärdighet hon möjligen haft. McCain är förvisso en 71-årig southern lunatic i väldigt många anseenden, men hans tydliga avstånd från den kristna högern känns uppfriskande nog för att han inte ska framstå som en fullständig no-no. Dessutom kan det ju faktiskt ligga oss européer till en viss fördel med en republikansk president, men vad vet jag. Det gjorde förresten ont i hela kroppen att bara skriva den meningen så nu ska jag tvätta bort skammen med sandpapper och gråta mig till sömns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments

Hur kan danskar vara så här glada?

februari 8, 2008 vid 17:37 (Musik, Video)

Ja, säg det. Men vad som står klart är att jag just nu har väldigt svårt för att inte lyssna på Alphabeat.

Låt den bli bekväm i ditt huvud, den lär stanna där ett bra tag. Nu ska jag sticka iväg och se Juno, så en sån därna recension kanske kommer senare.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Comments

« Tidigare inlägg