Naiva drömmar
När jag läser Guardian, Independent eller t.o.m. Aftonbladets bevakning av det stundande presidentvalet i USA så slås jag av en tanke. Hur kommer det sig egentligen att så gott som all svensk och engelsk nyhetsrapportering behandlar valet som att det vore mellan Obama och Clinton, när det i själva verket är betydligt större chans (eller risk?) att John McCain tar hem hela skiten? Bara för att amerikanerna till stor del är missnöjda med den sittande presidenten gör inte på något sätt att de lutar mer åt att rösta demokratiskt – det funkar inte på samma korkade sätt som i Sverige på den punkten där moderaterna vinner ett val var sextonde år mest för att den röstande majoriteten glömt vilka jubelidioter de är.
Frågan är ju vem som egentligen är bäst för oss européer. Det är lätt att falla för Obamas gastkramande retorik och hans unga, charmiga utstrålning, medan Clintons axelgnuggande med den totalt nippriga Jack Thompson suddar bort de spår av trovärdighet hon möjligen haft. McCain är förvisso en 71-årig southern lunatic i väldigt många anseenden, men hans tydliga avstånd från den kristna högern känns uppfriskande nog för att han inte ska framstå som en fullständig no-no. Dessutom kan det ju faktiskt ligga oss européer till en viss fördel med en republikansk president, men vad vet jag. Det gjorde förresten ont i hela kroppen att bara skriva den meningen så nu ska jag tvätta bort skammen med sandpapper och gråta mig till sömns.
Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, hillary clinton, john mccain, usa-valet, aftonbladet
No trackbacks yet.