I love The Power Glove, it’s so bad!

Nu har jag samlat på mig ett antal ideer som jag känner mig riktigt exalterad över, och nu hoppas jag mest på att mitt intresse ska hålla i sig länge nog för att jag ska få ner allesammans på papper. Förbannelsen som är att berätta vad dessa ideer är, vilket oundvikligen leder till att man tappar tron på desamma, håller mig från att avslöja något konkret men jag är verkligen skitsugen på att bara sitta ner och skriva tills jag är klar. Förhoppningvis kommer något på papper snart, men skit i att ens fundera på att fråga hur det går – det kommer bara sabba så don’t!

Jag sa något om att jag skulle recensera nya In Flames-plattan A Sense of Purpose och det ska jag absolut göra. Tyvärr blir det ingen skimrande textsnutt, för jag ör grovt besviken. Det är klart att faktumet att deras förra platta, Come Clarity, i mina ögon är en av de bästa svenska rockplattorna någonsin har gett mig höga förväntningar men en sådan sak gör ytterst lite för mitt slutgiltiga omdöme. Att ASOP inte är ett mästerverk är helt okej, men att den är en så här lam och fantasilös är verkligen trist. För den är verkligen trist. Och seg. Och lam.

CC var en kulmination i experimentlustan Flames levt av sedan Clayman och som gett dem större fokus på sångskrivande, melodier och hård-mjuk dynamik än tidigare, och jag har applåderat den här utvecklingen eftersom den lett till bättre och bättre album. Tyvärr verkar det som att brunnen är tom nu, för Flames har de-evolverat till ett vanligt svensson-metalband vilketsomhelst. ASOP är nämligen full till brädden med livlösa riff och alldeles för lite av den känsla som gjorde speciellt CC så fantastisk. Kort sagt, skivan lider av de tre L:en; låtarna låter likadant.

Det är ingen dålig låt som upprepas om och om igen. Den heter The Mirror’s Truth och är första singeln, och när ni slänger in fullängdaren i Winamp så kommer ni höra den ett dussin gånger i rad, och jag lovar att det kommer ske minst en gång att ni tar en titt bara för att kolla att inte Repeat-knappen inte är itryckt. Det blir bara jävligt tråkigt när CC var så eklektisk att helt plötsligt lyssna på en Flames-platta som är så grå och formlös som denna. Ett undantag värt att plocka fram är ”The Chosen Pessimist”, en åtta minuter lång liten pärla som faktiskt är precis vad jag hoppades att Flames skulle vara år 2008. Sen tar det inte lång tid innan vi är tillbaka i durndurndurn-landet och allt är kontrastlöst återigen.

A Sense of Purpose är inte dålig, den är bara, för att parafrasera titeln, purposeless. Vad är poängen? Med Come Clarity bevisade In Flames att de är kapabla att göra stordåd med intressanta infallsvinklar och influenser, men med A Sense of Purpose bevisar de bara hur tråkiga de kan vara när de är för trötta för att försöka.

Läs även andra bloggares åsikter om in flames, a sense of purpose, the mirror’s truth, metal