The Power Glove

Jag brukar påpeka för folk när de undrar hur det är att bo i England att det är väldigt lätt att man blir lite patriotisk över nästan vad som helst som kan härledas till Svea rike, till och med skit man egentligen inte gillar eller ens bryr sig om blir liksom lite speciella. Det blir “mina”, och något jag känner en viss stolthet över, på ett sätt som jag inte alltid är helt bekväm med. Den här hemlängtanspatriotismen är dock inte något som berör mig annat än att jag blir lite fnissig när någon nämner de lustiga namnen på deras Ikea-möbler. Däremot finns det en introverterad baksida av det här, nämligen hur man blir betraktad av engelsmännen själva.

Nu ska det sägas att jag är en sån där “okej” invandrare. Det är liksom inte riktig invandring för vanligt folk eftersom jag är precis lika blek som varenda jävel här – minus de “riktiga” invandrare. Jag har inte mött minsta rasism eller något liknande, och det vet jag att det flera andra, mindre bleka, individer som gjort och det är fan så mycket värre än mitt problem.

När jag definierar mig själv, något jag är utomordentligt dålig på att göra för övrigt, så är “svensk” nog sist på listan över attribut jag gärna tillskriver mig själv. Penn & Teller kallar nationalitet och hudfärg “accidents at birth” och det stämmer ju. Jag råkade föddas i Sverige, och det finns inte ett piss jag kan göra åt saken. Däremot, när man landar i England så befinner man sig i en kultur där ens genetiska arv är något viktigt och något som ska vårdas och vara stolt över, liksom ens klasstillhörighet. Det här är saker jag haft väldigt svårt att ta till mig eftersom jag aldrig egentligen tänkt i de här banorna tidigare. Men när man sitter med en grupp helt normala människor och de börjar gnälla om de där jävla medelklassmänniskorna så skruvar jag mig obekvämt och låtsas som att jag är osynlig. Är jag ens medelklass? Är inte vi alla medelklass? Vad spelar det för roll? Jo, det gör det, inte minst för min flickvän.

Medan klass är ett viktigare socialt ämne så är det nationalitet som jag stör mig på. Jag avskyr nämligen att behöva vara “svensken”. Jag hatar att svara på frågor som “har ni TV i Sverige?”. Jag förkastar att bli satt i samma mentala bibliotek som Abba, Robyn, Svennis, Basshunter och alla andra muppar som engelsmännen tagit till sig, bara för att vi råkar originera från samma jordplätt några grader norrut. För när man umgås med människor man känner sådär så är jag alltid “svensken”, och det påpekas då och då, och i de stunderna vill jag bara flyta genom golvet. Jag är svensk, men jag är inte svensk mer än jag är något annat. Min flickvän är väldigt bra på att dra upp faktumet att jag är av en annan sort, enligt hennes utsago för att det är så spännande att prata med någon från en annan kultur. Jovisst, tjena. Det irriterar mig att mitt i en konversation mellan mig, flickvännen och en tredje part få “haha, men det är ju bara för att du är svensk”. Ja, det är ett skämt och jag tål skämt, men det här centrerar mig omedelbart som “han den där från någonannanstans”, och det är inte den jag vill vara. Jag har försökt i nästan två år att passa in så gott jag går, göra om min amerikanska brytning (för en sån får man genom svenska engelskaundervisningen, visade det sig) till en mer brittisk variant samt lära mig alla sociala seder. Inte för att jag skäms eller så, men bor man någonstans så vill man inte gärna sticka ut mer än nödvändigt, speciellt inte för skit man inte kan göra något åt.

Det är såklart ett problem i periferin, och det är inte något jag dagligen måste handskas med, eller ens något som kräver något mer av mig än en axelryckning och ett tillrättagjort leende. Det är inte rasism, det är ju just spänning. Engelsmän glömmer gärna bort att det finns andra språk och andra länder än deras egna och därför blir det lite av en shellshock att mötas av ett levande bevis på motsatsen. Jag kan inte klandra de, jag är inte förvånad. Men det ska bli så skönt att komma hem och inte behöva vara något jag inte har för avsikt att vara. Jag är hellre Rikard eller Rille framför Rick eller Reek-Ard varje gång.

Andra bloggar om nationalitet, patriotism, sverige, england, språk