The Power Glove

Det finns få saker som är mer destruktivt för ens långvariga psykiska hälsa än att tvingas grupparbeta tillsammans med människor man inte känner, speciellt på ett arbete som kräver så oerhört mycket kontakt med de människorna. Gruppen jag befinner mig i nu är förvisso inte helt värdelös, två av de tre jag tvingats ihop med är vettiga, någorlunda skarpa och de gör sitt bästa för att få jobbet gjort. Men sen finns det Idioten. Idioten är av den värsta sortens skola av idiotism, en sån som helt enkelt bara är rätt dum i huvudet. Hans genetiska programmering gav honom inte tillräckligt mycket juice till de små grå och resultatet är att han är rätt tjock i skallen.

Problemet att vistas med Idioten är att han har för vana att dels inte riktigt fatta vad det är vi försöker åstadkomma, dels knappt verkar försöka fatta vad vi ber honom att göra för att dra sitt strå till stacken och framför allt för att han, trots detta, tror att han är den som jobbar hårdast av oss alla. Imorgon är det showtime, presentationen ska.. tja, presenteras, och vi sitter nu tillsammans i skolans bibliotek för att slutföra processen som tagit oss ett par veckor att nå fram till. Jag har skrivit ett par tusen ord, hämtat bilder och designat en logga. Idioten kom hit idag och proklamerade att han “glömt” vad han skulle göra, och därmed inte gjort ett skit. Så här sitter vi, 25 timmar innan vi går på och han har inte ens inlett sin del av bördan. Helt. Jävla. Sanslöst.

Att han dessutom sitter och försöker domdera ut arbetsuppgifter till oss andra i det här läget gör att min limit break-nivå börjar bli obehagligt nära att brista. Han väljer att fokusera sina krafter på de absolut mest obetydliga detaljer, typ om vi alla ska bära likadana mössor under presentationen eller inte, och försöker sedan få oss andra att ta besluten åt honom. Jag antar att detta beror på att dessa extremt små insatser, om man ens med god min kan kalla dem det, är ungefär vad hans kvasi-nöt kan klara av att knäcka innan det börjar bubbla över i hjärnkontoret. Idioten ser på mig med helt tom min, ler fast ändå inte, och frågar “Hur går det?”. Jag suckar djupt, vänder mig bort och fortsätter skriva. Han vänder sin tomma min mot datorskärmen, till synes helt oberörd över mitt uteblivna svar, och fortsätter sedan skriva om gårdagens Baywatch-fest på Facebook. Ordet “lol” lär förekomma.

Andra bloggar om idioter, jobba med idioter, arbetskamrater, presentation