I love The Power Glove, it’s so bad!

Man kan undra vad det är för poäng att ägna en hel vecka av en hyfsat välläst blogg åt att skriva om ett gäng kanadensare som de flesta svenskar så gott som aldrig hört talas om. Jag undrar nästan samma sak, jag också. Men när jag än slår mig ner för att åtnjuta Barenaked Ladies så slår det mig som synd och skam att så få i vårt avlänga land ägnat en sekund av sin tid till dessa geniuses at work. Därför kör jag sju dagar med BNL-snack och jag hoppas att jag får åtminstone ett par av er att ge dem en chans, det skulle göra hela det här projektet värt ansträngningen.

För att inleda hela kalaset så tänkte jag helt sonika introducera er för bandet i fråga. Barenaked Ladies består i dagsläget av Ed Robertson, Steven Page, Kevin Hearn, Jim Creeggan samt Tyler Stewart, och har tidigare inkluderat Jims bror Andy innan han lämnade gruppen och blev ersatt av Kevin. Den här konstellationen har varit intakt sedan albumet ”Stunt” som släpptes 1998, men de två medlemmar som varit med från början är Ed och Steven som tillsammans bildade bandet 1988 då de gjorde ett fåtal, mestadels helt improviserade, spelningar som en duo. Med åren har bandet såklart utvecklats till en popmaskin av stora mått, och idag, tio studioalbum senare så är de fortfarande ”still going strong”.

De allra flesta minns nog enbart BNL som bandet som gjorde den där ”One Week” som släpptes 1998. Det var en relativt stor hit i Sverige när den släpptes och en enorm sådan i flera länder i Europa och i USA/Kanada. Efter det så försvann de nästan omgående från en kollektiva musikradarn, förmodligen för att de klassificerades så tidigt som ett ”humorband”, och humorband får aldrig släppa mer än en hitsingel innan de snabbt sopas under mattan, så länge de inte heter Weird Al, såklart. Men däri ligger också problemet, BNL är inte ett humorband. De är ett band – med humor.

För BNL har humor, och mycket av deras texter innehåller en hel del fyndiga formuleringar, men där folk alltid måste stämpla någon vid första ögonkast missar man ofta hur det också finns mycket allvar i nästan alla deras låtar, både i texterna och musiken. Här ligger deras största styrka också, deras enorma kreativa flexibilitet. För här finns sågott som allting en musikälskare skulle kunna önska sig från ett band. Vare sig det handlar om rockstänkare (”Wind It Up”, ”Bull In A China Shop”), försmäktande ballader (”Call And Answer”, ”Half A Heart”, ”When I Fall”), pubertalt komiska humorlåtar (”Grade 9″, ”Another Postcard”, ”If I Had $1000000″) eller bara undersköna popalster (”Testing 1,2,3″, ”The Old Apartment”, ”Sell Sell Sell”) så finns det trucklaster att vraka bland i BNLs diskografi.

Jag gjorde mig en gång osams med en grupp musikälskare då jag tog upp Barenaked Ladies i en diskussion om Queen och förkunnade att jag tyckte att om någon band skulle kunna kallas Queens efterföljare så är det just BNL. För den mängd skaparglädje och genialitet som återfanns i samtliga medlemmar i Queen finns också i Kompani Robertson, Page, Hearn, Creeggan & Stewart. Alla fantastiska låtskrivare, alla unika personligheter, alla med sina egna infallsvinklar och musikaliska bakgrunder. Tillsammans bildar de en häxkittel av fantastisk popmusik och en tour de force nästan helt olika något vi ser varken inom mainstream-musiken eller inom indie-världen nu. Istället befinner de sig mittemellan och pumpar ut mästerverk efter mästerverk, och kommer nog göra det i flera år framöver får man hoppas.

Innan den här veckan är slut så hoppas jag att åtminstone ett par av er som antingen aldrig gett BNL en sekund av era tankar eller som förkastat dem som ett one hit wonders ska ha gett dem en rättvis chans och kanske, bara kanskekanske, tagit dem till ert hjärta på samma sätt som jag själv gjort. Bara den som lever får se.

 Andra bloggar om barenaked ladies, queen, musik