Dags att börja gräva igenom Barenaked Ladies katalog på allvar, och som alltid är det nog bäst att börja från början. Så här kör vi gång med Gordon och Maybe You Should Drive.

Gordon

För fem finniga kanadensare att finna sig med att ha sålt fler demos än något annat band i sitt lands musikhistoria och helt plötsligt ha förväntningar ruvandes på sin kommande debutskiva kan såklart vara en smula överväldigande. Bandets demo “The Yellow Tape” hade blivit en indie-succe utan like i 90-talets början och en riktig debutskiva var alltså ofrånkomlig. Tur då att de levererade så in i bomben.

Gordon är intressant på grund av den nakna känslan som driver skivan genom. Trots att det i alla anseenden är ett studioalbum och inspelat som sådant så låter det helt enkelt väldigt “unplugged”, och nästan ömt. Instrumentationen är avskalad men icke desto mindre slagkraftig. Här finns låtar som än idag är oumbärliga klassiker, såsom “Brian Wilson” (som senare fick en nyinspelning lagom till “Rock Spectacle”, men den återkommer vi till…), “Be My Yoko Ono” och “If I Had $1000000″ som blivit något av bandets signaturlåt - i alla fall bland fansen som ser förbi “One Week”.

Bland de mer lätthjärtade ögonblicken så finns dock redan här spår av allvar, speciellt i den gruvligt underskattade och bortglömda balladen “The Flag”, en vanvettigt vacker liten sak om ett äktenskap i våldsamt uppbrott. Det är såna ögonblick som ger Gordon sin glans, då bandet helt lägger undan skojet och gör något riktigt kraftfullt.

Som en helhet är Gordon fortfarande ett av BNLs starkaste skivor, mycket på grund av den låtskatt de hunnit samla på sig i sina tidigare år som band, och här lades grunden för det koncept som bandet byggt sin karriär på. Fler skivor skulle komma och utvecklingens vindar skulle obönhörligt blåsa, men Gordon står som den första, och kanske också största, milstolpen i en mycket beundransvärd body of work.

Skaffa: “If I Had $1000000″, “Box Set”, Brian Wilson”, “The Flag”, “Grade 9″, “Crazy”

 

Maybe You Should Drive

Den svåra andra skivan. Antingen blir det en besvikelse eller så skjutsar den skaparen mot nya artistiska höjder. Hur klarar sig MYSD i jämförelser med Gordon då? Och med vad som komma skulle? Till att börja med så är det uppenbart direkt hur mycket som hände mellan de två släppen, blott två år åtskiljda. Fler instrument har adderats och en mer poppig överton har lagts till bandet sound, något som förde de bort från de mer naturalistiska tonerna från föregångaren. Överlag är det en musikalisk utveckling som var att vänta och som också är välkommen.

Här finns också ett par rejäla dunderhits om man bara gräver lite. “Alternative Girlfriend” kommer alltid att kunna räknas vid bland bandets bästa låtar, men utöver den så brukar folk klaga på att materialet inte håller samma höga klass som föregångare, och det gör den inte heller. Men som jag sa; gräv lite. Då finner man enkelt mycket starka “Everything Old Is New Again”, tryckarfavoriten “You Will Be Waiting” och absolut inte att förglömma avslutande spåret “The Great Provider”, en ifrågasättande pärla om religion och hur den påverkar och utnyttjar folk i dess namn. Ni ser; inte bara massa larv.

Sammanfattningsvis är MYSD inte den perfekta uppföljaren, men det är sannerligen ingen dålig platta. MYSD var en viktig transition som lät bandet växa både som musiker och som låtskrivare. Den är bättre än en mellanplatta, men den är inte heller en klassiker.

Skaffa: “Alternative Girlfriend”, “Jane”, “The Great Provider”, “Everything Old Is New Again”

Andra bloggar om , , , , ,