Det är varmt och jag är trött och jag orkar inte skriva något produktivt, så här är en kul liten grej jag hittade på Niklas Strömstedts blogg (varför jag läser Niklas Strömstedts blogg kan ni ju filura på). Det är ett telefonsamtal mellan Niklas och Tua Lundström, redaktör på ökända pissblaskan Se & Hör angående en påhittad artikel. Det är lustigt hur resonemanget funkar i fru Lundströms huvud, min favoritbit är lätt hennes illa förtäckta påhopp “du säljer inte längre, men det gör dina flickvänner”. Klockrent.
På gott och ont
maj 29, 2008 vid 15:25 (Internet, Nyheter, Spel)
Den här dagen börjar nästan osannolikt bra med släppet av den första teasern till Ubisofts Beyond Good & Evil 2, något även Aftonbladet uppmärksammat. Det har tisslats och tasslats rätt länge om den här uppföljaren nu, trots att originalet var ett av de där kritikerrosade spelen som allmänheten ignorerade och som därför sålde försumliga mängder. Trailern som finns på Gametrailers visar inget gameplay men jag tror vi vågar gissa att föregångarens krispiga blandning mellan äventyrande och plattformande kommer att återinfinna sig, fast denna gång med någon twist som gör det mer lättillgängligt för alla casual gamers som annars bara roffar åt sig Speed Racer: The Game.
Screwattack-avhopparnas nya projekt The Game Heroes har dessutom fått upp sin sida på allvar. Den är värd att kolla in, det finns redan ett par video-podcasts och några andra videor. Eftersom Screwattack tagit en kvalitetsdykning utan dess like de senaste veckorna så får vi gamla g1s sätta vår tilltro till Tom, Liz, Mickey, Geoff och de andra.
Andra bloggar om beyond good and evil, beyond good and evil 2, ubisoft, spel, the game heroes, screwattack
En vanlig engelsk dag
maj 28, 2008 vid 16:37 (Ego)
Tro det eller ej, men jag är ännu inte helt klar med Southland Tales. Original-ranten var närmasre 800 ord längre men jag klippte de för att använda vid ett senare tillfälle. Jag trodde nämligen att en rant skulle räcka som en slags katarsis, men icke. Nåja, det är därför man har en blogg antar jag, för att kunna gnälla i alla evinnerlighet om ditten och datten, så den får ni se i sinom tid.
Som ni kanske märkt så har bloggens design ändrats fram och tillbaka den senaste veckan. Jag är ännu inte helt nöjd, men jag tror att jag låter den vara ett tag framöver i alla fall. När jag får betalat från sommarkneget så ska jag investera i ett bonusmedlemskap så jag kan fippla själv med CSSen, men i dagsläget får det duga bra som det är.
Regnigt och jävligt är det igen. Eftersom revorna i mina skor börjar bli stora som tummar så skiter jag nog i att gå ut idag, och stannar istället inne, nerbäddad med Bruce Campbells If Chins Could Kill och kanske en film senare ikväll. Jag har länge skjutit upp att se Shoot’Em Up och den kanske jag tar mig an i afton. Den som lever får se.
Andra bloggar om blogg, design, regn, bruce campbell, shoot’em up
Southland Tales
maj 26, 2008 vid 7:05 (Film, Rants, Recensioner)
Dags då att prata om Southland Tales, och oboj, jag har en hel del att säga. Jag brukar väldigt sällan stöta på filmer som jag geniunt avskyr och som verkligen gnisslar så illa att jag inte kan låta dem komma undan utan någon form av verbal hämnd. Så är dock fallet med Southland Tales, en film som gör sitt allra bästa för att imitera och förstöra allting som är värdigt och vackert i världen. Den här ranten kommer hålla på ett bra tag, är nästan helt oförbered och alltså väldigt spretig. Den kommer dessutom innehålla riktigt feta SPOILERS så utrym lokalen om ni inte vill beblanda er med sådant.
. . .
Okej, då kan vi inleda. Southland Tales är alltså den andra långfilmen regisserad av Richard Kelly, en man som ni kanske känner igen som regissören som gjorde kultiga kaninklassikern Donnie Darko för en massa år sedan. Eftersom hans senaste film blev en sådan hit så tyckte någon att karln borde få en hejdundrans massa tid och orimligt stor budget att göra en ny film, och tack vare det här beslutet sitter jag alltså här, kvart i sju en måndagmorgon, och känner hur mitt liv blivit rånat på två timmar jag hade kunnat utnyttja till något betydligt mer givande. Till exempel hade jag kunnat lärt mig vissla med arslet, eller filat ner min stortå till en blodig köttslamsa.
Att prata om vad den här filmen handlar om är poänglöst. Kelly har drabbats av hybris och trott att han kan emulera David Lynch och därför är mycket av filmen helt obegriplig. Och jag fattar vad han varit ute efter här, jag gör verkligen det. Han vill, liksom Lynch gör alldeles utmärkt, göra filmer som frångår traditionellt historieberättande och istället fokusera på en drömlik (eller snarare mardrömslik) kompott där handlingen är en motor för den atmosfär som sakta byggs upp genom filmens gång. Tanken är att desillusionera tittaren och samtidigt vagga in denna i en egen värld där normal logik och narrativ flyger helt åt helvete. Eftersom jag väldigt nyligen sett Lynchs senaste mästerverk Inland Empire så har jag den här typen av filmskapande friskt i minnet, och jämför man den med vad Kelly åstadkommit i Southland Tales så är kvalitetsskillnaden själv nästan episkt stor. Kelly har nämligen inte ens i närheten av samma öga för hur galna infall ska realiseras för att vi som tittare ska få den där gastkramande känslan. Han tror att det går bra med att bara flänga in lite skit som ingen fattar och sedan gå på lunch.
Vad som irriterar mig med Southland Tales (räkna hur många gånger jag använder versioner av den här meningen) är hur fruktansvärt urkukad rollbesättningen är. Kelly har lyckats med konststycket att nästan uteslutande använda sig av vanligtvis duktiga skådisar i roller som är så totalt fel för dem. The Rock spelar en känd skådespelare som dessutom är gift med en presidentkandidats dotter, vilket gör honom oerhört viktig i PR-sammanhang. Sarah Michelle Gellar spelar en porrskådis/societprimadonna a la Paris Hilton medan Sean William Scott har en dubbelroll som polis samt polisens tvillingbror. De flesta av huvudrollsinnehavarna är alltså skådisar som fram tills nu fått genomlida industrins hårdaste typecasting (The Rock, Buffy, Stiffler från American Pie, respektive) och som därför måste ha accepterat sina respektive roller just för att kliva ur de roller de nästan alltid får spela annars. Problemet är bara att ingen av dem varken passar in eller lyckas övertyga, och det blir bara total pannkaka. Att de dessutom måste skämma ut sig med att försöka agera efter det urbota korkade manuset kan knappast har hjälpt saken, men vi återkommer till det senare.
Okej, så. I korta drag så har USA dragits in i ett tredje världskrig. Oljan tar slut så någon nisse uppfinner ett nytt bränsle som drivs av havsvågor men som också dubblar som hallucinogen drog som ger soldater synska krafter. Internet och all media är hårt censurerat och privatlivet existerar knappt längre (fast folk har det ganska lätt att hålla sig gömda, även om man hänger åtskilliga timmar på en väldigt befolkad strand nästan hela tiden). I allt det här så försvinner The Rocks karaktär spårlöst, hittas senare i öknen av Michelle Gellar - de delar en vision av hur världen kommer gå under och skriver sedan, logiskt nog, ett filmmanus om det. Medans detta sker så har de sämsta kvinnliga komikerna från Saturday Night Live tydligen blivit neo-marxister som ska göra… något med Sean William Scott och Sean William Scott 2. Jon Lovitz dyker upp, Christopher Lambert dyker upp, cameos står som spän i backen för det var ju så coolt att Kelly hade med Patrick Swayze som pedofil i Donnie Darko så nu måste varenda nerdekad 80-talsskådis ha en walk-in-roll i hans film.
Hela konceptet med att casta skådisar som totalt motsatta karaktärer mot vad de är vana att spela kan funka om det görs med måtta och med rätt skådisar. Att kasta in Jon Lovitz, en fet, skallig b-komiker vars paradroll är som Joe Pesci-parodi i Laddat Vapen 1, att spela en hårdnackad snut med löjeväckande blond peruk funkar inte på något plan. Att vi dessutom ska tro att Jon Lovitz på allvar ska kunna skrämma upp The Rock är inte bara fullkomligt idiotiskt, det är rakt av förolämpande. Att The Rock dessutom inte kan spela rädd eller nervös om hans mors knäskålar stod på spel är en annan femma. Kolla in hela scenen och kom sedan och säg till om det inte är det mesta skrattretande ni sett den här sidan av Manos: Hands of Fate.
Att Lovitz inte kan bära rollen som hård snut eller att The Rock inte kan frambringa några imponerande känsloyttringar är heller inte deras fel. De borde inte vara med i den här filmen, de borde inte spela dessa karaktärer och de borde verkligen inte bära blonda peruker. Det är Richard Kellys val att låta stil gå föra substans, och han misslyckades till och med med det.
Snart så övergår hela spektaklet till en röra om hur jordens rotation saktar ner, att detta skulle skapa någon slags reva i den fjärde dimensionen medan Los Angeles är i upploppstillstånd. En enorm zeppelinare reser sig mot himlen, The Rocks filmmanus hamnar på internet (som tydligen inte var så jävla bevakat ändå), hamnar i händerna på någon galen Nurse Betty-brud som tror att hon är en av karaktärerna i manuset och blir förälskad i The Rock. Sarah Michelle Gellar går mest runt i hotpants och ser bekymrad ut, Sean William Scott sover i en soptunna. Massa skit händer med SNL-marxisterna som jag inte riktigt orkade hänga med i. Bla bla, jävla helvetes bla.
Eftersom jag snackat så mycket om hur felbesatt (säger man så?) den här filmen är så kanske jag borde påpeka den värst drabbade av samtliga stackare som hade det dåliga omdömet att ställa upp i den här soppan; Justin Timberlake. Mhm. Herr SexyBack spelar i Southland Tales en veteran från Irakkriget (lol) som nu är beroende av bränsle (rofl) och som av någon anledning verkar vara på nyheter väldigt ofta för att bara vara en jeppe som sitter vid ett maskingevär på Los Angeles kustlinje och bevakar ett enormt elkraftverk av någon anledning. Ifall jappsarna anfaller, antar jag. Samtidigt som han gör detta så sysselsätter han sig med att felcitera T.S. Eliot och domedagsboken i världens konstigaste voiceover. Enligt IMDBs forum så är hans karaktär mer utvecklad i de seriealbum som släpptes i samband med filmen, men det är inget jag tänker gräva mycket djupare i och eftersom jag tycker att filmer borde kunna stå på egna ben utan en jävla instruktionsbok så låtsas jag som att de inte finns. Herr Timberlake är ännu en av de stackars satar som tänkt något i stil med “hey, den här killen gjorde ju Donnie Darko, schysst! Han vill att jag ska spela en ärrad krigsveteran som läser poesi och Bibeln samtidigt som jag injicerar olja i halsen. Coolt! Vilket karriärsdrag! Nu kanske jag kan bli tagen på allvar som skådis istället för att bara bli sedd som den oerhört sexiga sångare jag egentligen är”. Det funkar helt enkelt inte. Det säger väl nästan sig självt.
Nåväl. Eftersom Richard Kelly inte kan komma på mer än ett sätt att driva sina filmer framåt så har interdimensionella portaler en stor roll i Southland Tales, och en sådan har dykt upp i öknen på grund av de konstiga experiment som utförts på soldaterna i Irak - eller nåt. En sådan har The Rock skickats igenom, av någon anledning, och Kevin Smith i historiens sämsta ansiktssminkning berättar detta för honom. Vafan gör Kevin Smith här? Det var coolt att se honom i Die Hard 4, men vad i helvete gör han här? Han spelar John Travolta-i-Battlefield Earths farfar om man ska döma av hans hårväxt och han gör inget annat förutom att snacka lynchianskt osammanhängande om tidsresor och skit. Jag börjar ta den här filmen som ett personligt pungvred nu.
Okej, så på något sätt så kommer det fram att Sean William Scott och hans bror egentligen är samma person, fast den ena är från framtiden och den andra är från nutiden. Om de skulle råka röra varandra så kommer jorden gå under av någon anledning. Något om att fjärde dimensionen kommer braka omkull, vilken den tydligen inte gör om de existerar samtidigt, nä. Bara om de skakar hand, tydligen. Detta har The Rock skrivit om i sitt apokalypiska filmmanus, och medan han trekantdansar med Mandy Moore och Buffy i en zeppelinare så händer alltså just detta. Scenerna som följer är bland det absolut galnaste och urbota korkade jag sett i en film någonsin. Christopher Lamberts glassbil börjar, med Scott-klonerna, FLYGA ÖVER LOS ANGELES. Samtidigt så skjuts en hel massa människor ihjäl, av olika anledningar - den där zeppelinaren gör tydligen vanligt folk pissed off. I vilket fall så hittar en hoodlum som hankat med ena Scott-klonen Lamberts bazooka och beslutar sig för att, av någon anledning, skjuta ner zeppelinaren med The Rock och kompani i. Medan detta händer så sitter Scott 1 och Scott 2 i glassbilen och håller varandra i handen medan en vanvettigt dåligt animerad tidsvirvel syns bakom dem. Fjärde dimensionen kan hälsa hem, bitches.
Hoodlum MacGuffinus skjuter sålunda ner zeppelinaren och kastar sig sedan från DEN FLYGANDE GLASSBILEN medan Scottarna ännu håller varandra i handen och behandlar sina issues (tydligen var det han/dom som orsakade Timberlakes ärr av ett misstag, och trots att han verkar vara rikskändis, inte ha några tydliga men och leva livet så plågar detta dem/han ordentligt) för att sedan…. The End.
Där tycker Richard Kelly att vi haft nog av den här skiten, och trots att man i 90 minuter önskat att filmen ska ta slut eller att pirater ska attackera så man slipper se resten, så lyckas han ändå med konststycket att klippa filmen på precis det ställe där han orsakar mest ilska och frustration. Så vad fan hände med fjärde dimensionen? Gick världen under? Hur i helvete kunde ena Scott-brorsan leva så länge och vara så klar i sinnet trots att han just blivit skjuten i huvudet? Jag är helt förstummad över vilka nya, intressanta nivåer av amatörmässigt filmmakande Kelly åstadkommer.
Vad jag har behandlar under den här alldeles för långa ranten är enbart höjdpunkterna av den här katastrofen. Om ni vill se dubbelt så mycket totalt bajs så gör gärna det, för ni kommer inte kunna se en värre film på mycket länge. Ni kommer då bland annat få se en sekvens där två bilar har ångande älskog. Ni kommer också få stifta bekantskap med vad som, i Richard Kellys hjärna, räknas som subtila referenser. Att ständigt slänga in scener med bibliska referenspunkter är något ständigt återkommande David Lynch ofta gör, och därför är det också något Richard Kelly gärna pysslar med. Men att hela tiden förklara, via voiceover, vad det är för prosa, biblisk eller inte, som du referrerar till är kontraproduktivt till tusen. Om du vill göra en film som ska utmana tittaren att tänka utanför lådan och dra sina egna slutsatser så ska du skita i att kasta svaren i ansiktet på dem hela tiden. Ja, vi fattar, du har läst, och parafraserar, T.S. Eliot och Robert Frost för du har döpt två karaktärer till Eliot och Frost!! Have a fucking medal.
Anledningen till att Southland Tales går mig så oerhört på nerverna är just vilken amatör Kelly verkligen visar sig vara. Hans skådespelare kämpar med omöjligt korkade repliker (se nedan) och samtidigt försöker han kasta tusen olika infall och idéer mot publiken i samma andetag utan någon eftertanke eller sammanhang. Viljan att vilja förbrylla och involvera misslyckas helt eftersom han inte har någon som helst mentalt stopp på alla knasiga karaktärer och flygande jävla glassbilar som ska tryckas in. Att Cannes-versionen av Southland Tales var en trekvart längre gör mig nästan mörkrädd, för en mer utdragen, obetalbart såsig hög med skit har jag verkligen aldrig stött på tidigare. Att han dessutom lyckats lura med sig så många vanligtvis talangfulla skådisar (jag gillar verkligen The Rock och Seann W. Scott vanligtvis) att smutsa ner sina namn gör bara saken desto mer oförlåtlig.
Till och med Uwe Boll ligger fan i lä, och han satte en hockeyfrilla på Michael Madsen och försökte få oss att ta Tara Reid som forskare på allvar. Sammanfattningsvis så är Southland Tales helt enkelt en film som är så dålig att den inte ens är så dålig att den är bra. Den förvirrade storyn, det makabert usla manuset och en casting director med ett svårt fall av shits-for-brains-itis gör Southland Tales till en ballet och en perfekt FAQ i hur man förstör välmenande skådisars karriärer,tar dör på folks tro på filmmediet och trampar i varenda filmtekniskt klaver i största allmänhet. Richard Kelly, du är inte David Lynch. Du är avskum, och hela världen hatar dig.
Avslutningsvis…
Topp 5 Sjukt roliga repliker i Southland Tales (oavsiktliga)
1. “I’m a pimp… and pimps don’t commit suicide.” - The Rock (upprepas, något modifierat, som filmens sista replik. Då levererad av Justin bringingsexyback Timberlake)
2. “Everybody move to the back of the mega-zeppelin.” - The Rock, återigen
3. “Scientists are saying the future is going to be far more futuristic than they originally predicted.” - Sarah Michelle Buffy
4. “If you don’t let me suck your dick I’ll shoot myself in the head!” - The Rock-fangirl (Fan, vad jag önskar att jag bara hittade på de här)
5. “Did I just see two cars porking each other?” - Senator kukhuvud (Ja, det gjorde du. Och tyvärr gjorde även vi det. Jag skämtar fortfarande inte)
Andra bloggar om southland tales, richard kelly, donnie darko, david lynch, the rock, sarah michelle gellar, seann william scott, film, recensioner
Botoxmonster räcker inte längre
maj 25, 2008 vid 21:16 (Musik, Nyheter, TV)
Melodifestivalen då. Klart man tittade, jag är trots allt svensk och uppvuxen med hela spektaklet vareviga år. Det är som andra julafton för mig, precis som det är för alla som inte orkar låtsas vara coola och kolla “ironiskt”. Turkiet och Israel var bäst på riktigt. Bosnien och Azerbadjan var de bästa galna och Spaniens dansare som verkade få ett epilepiska anfall var roligast under hela kvällen. Rysslands vinnande bidrag var en inte helt oförtjänt eller oväntad vinnare, speciellt med den ganska fräcka idén att ha en mini-rink på scenen och låta Riverdance-på-skridskor vinna Europas hjärta.
Nu så är det klart att folk gnäller om politiskt röstande och det här händer ju varenda år Sverige inte hamnar bland de fem bäst placerade (eller jo, det gör det men inte inte riktigt på samma nivå). Det här hände givetvis även för mig igår när jag valde att se festivalen tillsammans med en samling britter som såklart tog sin sistaplacering som ett kvitto på att det bara är de där jädra öststaterna som grannröstar.
Nu har jag ingen statistik för det här årets röstning, men förra året - då Serbien alltså vann - så gjorde en person, vars namn jag tyvärr glömt för tillfället, den här lysande listan som visar hur poängen hade blivit om de forna öststaternas röster inte hade räknats. Som ni kan se hade Serbiens bidrag kommit i topp och listan hade mer eller mindre varit densamma, förutom att det svenska bidraget hade legat betydligt längre ner vilket ger en indikation på att det är vi nordeuropéer som grannröstar mest av alla.
Så sluta klaga, och sluta vara så jävla ärkesvenska och låtsas som att det här är något annat än en cirkus som en hel kontinent kan roa sig av en gång om året. Det funkar inte att skicka botox-kossor som Carola och Perrelli längre - hur bra röster och löjligt välsnickrade pop-monster de än kan stoltsera med. Det funkade för ungefär 10 år sen, men nu är det spektaklet och wow-faktorn som spelar in betydligt mer. Folk vill ha kul och vi svenskar tror på allvar att någon minns när dåvarande Charlotte Nilsson vann för åttatusen år sen, men det gör de inte. Kanske bäst att bara skylla på USA, när allt kommer omkring.
För övrigt så var låtmaterialet i år betydligt bättre än det varit på länge. Kalkonerna var roligare och de riktigt bra låtarna fler än på ett bra tag. Turkiet var ju verkligen bra på riktigt!
Andra bloggar om melodifestivalen, charlotte perrelli, carola, schlager, musik, mor ve ötesi, rodolfo chikilicuatre, boaz, dima bilan, elnur and samir
Blommorna får vatten
maj 23, 2008 vid 17:08 (Rants)
Ni vet när ni finner er själva i en situation när inget är riktigt bekvämt? Jag har svårt att beskriva känslan, men allting omkring en känns som att det är nästan på rätt plats, men inte riktigt, så allting blir ett minimalt störningsobjekt. Kläderna skrapar emot, vädret suger och man är liksom inte “in touch” med omgivningen.
Jag vet inte exakt vad det beror på, men just nu håller jag på att förgås av allting. Jag är trött på ett svin så jag sover nästan hela dagarna, det grälas med diverse huskamrater och jag har knappt råd att äta mer än en gång om dagen. Dagarna flyter på i snigelfart och allt jag kan göra för att driva på är att sitta på min kammare och kolla på film.
Jag har obehagliga drömmar om jag sover, som om mitt undermedvetna försöker straffa mig för att jag sover för mycket. Huvudet bultar och näsan är täppt för att det började ösregna när jag var och handlade igår. Just idag är en sån där dag då man inte kan hjälpa att må piss, och samtidigt någorlunda vältra sig i det. Att må piss är ju i alla fall nånting, liksom.
Dessutom är jag gruvligt trött på hur bloggen ser ut. Jag har browsat igenom de gratis teman som finns på WordPress men inget verkar optimalt. Hade jag haft lite penningar på fickan hade jag hostat upp för att kunna göra mina egna för en femtilapp men inte ens sådana excesser har man råd att lyxa med. Chansen finns att jag kommer byta tema ett par gånger de närmaste dagarna bara för att se hur de funkar, så var inte rädda om bloggen ser annorlunda ut nästa gång ni tittar in.
Nu ska jag bädda ner mig och se Southland Tales.
Andra bloggar om apati, depression, drömmar, förkylning, rant
Gyllenhaal blir persisk prins
maj 21, 2008 vid 15:28 (Film, Nyheter, Spel)
Det låter egentligen så dödsdömt det bara kan bli. Prince of Persia-spelen kommer alltså att filmatiseras och nu hävdar Aftonbladet att det är Jake Gyllenhaal som kommer axla manteln som titelns prins. Att Mike Newell som har några Four Wedding and A Funeral, Donnie Brasco och en Harry Potter-film på sitt samvete ska regissera lyckas inte heller skaka bort de orosmoln som hela konceptet framkallar. Visst, Prince of Persia-spelen är riktigt bra, den senare trilogin snuddar stundtals vid briljant, men återigen känns det verkligen inte som en story att bygga en långfilm på, och det verkar producerande Jerry Bruckheimer också hålla med om.
Tanken är alltså att man ska ta de “coola elementen” från spelen och skriva en ny story kring dem. Alltså; någon som fläktar runt med massa svärd till en historia som inte har något med spelen att göra. Jag tänkte nästan fråga vad poängen med att köpa en licens om man inte tänker vara trogen grundmaterialet, men sen insåg jag att jag kanske borde vara glad att det i alla fall inte är Uwe Boll som står vid rodret, och att Jake Gyllenhaal faktiskt är en sån skådis som kan lyfta en halvdassig film några snäpp. Jag är skeptisk, men kanske, kanske, kanske kan det här bli lite bättre än Hitman i alla fall?
Andra bloggar om prince of persia, jake gyllenhaal, jerry bruckheimer, mike newell, film, spel
Youtube sjunker djupare
maj 20, 2008 vid 15:37 (Internet, Nyheter, Video)
Youtube fortsätter sitt löjeväckande korståg mot allt som skulle kunna förvridas som copyright-brott och har nu satt sitt sikte på spelrecensenterna. Senast idag så blev den förmodligen mest populäre av de alla, Angry Video Game Nerd, bannad från siten, detta till trots att hans konto var det åttonde mest prenumererade kontot i sitens historia. Tidigare offer för detta är Armake21 och PlayItBogart, bägge populära recensenter. SpoonyOne, som jag tidigare nämnt i bloggen, har nu gjort en video för att informera alla om var de kan hitta hans övriga recensioner om han skulle vara nästa att ryka.
Vad Youtube nu tror de ska åstadkomma med det här är svårt att förstå. Speciellt med tanke på att amerikansk copyright-lag klart och tydligt specifierar att användande av copyrightat material inte är olagligt om det är i syfte att kommentera eller göra satir/parodi, vilket jag anser att dessa videomakare med lätthet kvalar in i. Att det skulle röra sig om faktiska påtryckningar från spelföretagen har jag väldigt svårt att tro, så vad tror de egentligen att de kommer vinna med att gå efter några av sina mest populära videoskapare, förutom nerd rage från deras tusentals fans?
Andra bloggar om youtube, spel, video, recensenter, copyright
Härmed döper jag dig…
maj 19, 2008 vid 13:25 (Nyheter)
Jag fattar att det är inne just nu att tilldela sina ungar ”intressanta” namn, och jag har egentligen inget problem med att det finns folk där ute som vill att deras barn för varenda dag i livet ska svara på frågan “Vad heter du?” med “Metallica” eller nu senast “Pripps“. Visst, det finns variationer av det här temat som är hur coola som helst. Som att Penn Jillette döpte sin dotter till Moxie CrimeFighter till exempel. Men Pripps?!
Nåja, eftersom någon tyckte att det kanske var lite smakmässigt tveksamt att döpa ett nyfött barn efter en ganska äcklig öl så beslutade sig föräldrarna istället för… Izac Thilo.
Okej, det står klart för mig att de här människorna verkligen inte ville ha en unge, alternativt att de nyttjar densamme som någon slags konversationsstartare. Izac Thilo? Det ska er son leva med i resten av sitt liv, till och med efter att det är gulligt att han kräks på era tröjor. Till och med när han går i skolan. Till och med när han någon gång i framtiden ska glida fram till ett potentiellt ragg på krogen och introducera sig med namnet hans föräldrar tyckte att han borde befläckas med i alla sina dagar. Kanske tänker han då “Jaja, jag heter i alla fall inte Metallica eller Pripps”, och det får väl gå för något i alla fall.
Och kan någon förklara för mig hur det här var en nyhet överhuvudtaget? Nyhetstorka much?
Andra bloggar om namn, pripps, metallica, izac thilo, barn
Reality check
maj 18, 2008 vid 16:36 (Funderingar)
Gårdagen var, trots hela två postade inlägg, den dagen då jag hade minst besökare sedan jag flyttat till WordPress. För någon som värderar sin existens efter hur många som läser min blogg så var det såklart wn downer, men jag antar att det främst beror på att ingen av mina senaste inlägg länkat till någon artikel på Aftonbladet. Det har var lite väl mycket recensioner och allmän förströelse, vilket främst beror på att jag helt enkelt inte har så värst mycket att skriva om. Det enda som egentligen intresserar mig för tillfället är just att gräva ner mig i musik, spel och film och låtsas som att världen utanför bara existerar i periferin, och att om jag gömmer mig tillräckligt länge så kommer den glömma bort att jag finns.
Det är såklart inte så illa, men just nu är jag i något av en tom fläck i livet. Innan jag åker tillbaka till Stockholm om några veckor så har jag liksom ingenting att uträtta och egentligen ingenting att fylla min tid med. Hade jag haft lite pengar över hade det såklart hjälpt, men när jag har ungefär en tusenlapp att förfoga över tills sommarjobbets frukter dansar in på bankkontot så är jag synnerligen limiterad. Bio, bowling, redlöst drickande är alla utom mina ekonomiska gränser och då får jag helt hänge mig till att bara “vara”. All musik jag inte lyssnat igenom ordentligt måste ges en chans, och sen måste jag skriva om den. För att dryga ut. Inga polare att träffa, inget att göra. Den där apatin jag pratat om så mycket infinner sig här mer högljutt än jag kan minnas. När jag inte ens har råd att fylla på mobilen med pengar för att slå en signal hem så känns jag mer än lovligt isolerad, och tanken på att återvända hem känns alldeles för nära och långt borta på samma gång.
Återvända till Stockholm ja. Det ska man göra, och det längtar jag till, men samtidigt så är det alltid med en viss ångest man gör det också. Kanske är det för att det återigen gör en till en inneboende, det degraderar mig till mina föräldrars igen. Frihet berövas, ansvar läggs på hög. I år har jag i alla fall lyckats landa ett sommarjobb, men den där ångesten är ändå påtaglig. Här har jag nästan för mycket privatliv - där har jag så gott som inget alls.
Tanken att flytta hem till Sverige lockar enormt, men här gör en annan sorts isolation sig känd. Jag är tillsammans med en tjej som inte kan tala tillräckligt mycket svenska för att känna sig bekväm att flytta dit, och det är ju förståeligt. Men jag orkar inte med England längre. Jag orkar inte att inte ha mina vänner här, och jag orkar inte behöva tänka på visum, pass och allt sånt där skit som är obönhörligt när man bor utomlands. Jag vill bara bo i Stockholm, kanske med några polare i en skruttig lägenhet, kanske själv, kanske till och med flytta hem till päronen. Jag vet inte, men England har gett mig allt det kan ge mig, men jag kan inte lämna det utan att i samma andetag lämna henne bakom också. Frågor staplas på hög. När ska högen ramla och krossa mig?
Tanken är svindlade att man kanske har blivit vuxen nu, och att man därför aldrig kan återgå till en helt lustfylld tillvaro. Nu måste varje tillfälle tas vid hornen, och varje steg man tar leder till ett nytt val, och en ny utmaning att mötas. Kanske är tiden då varje tillfälle alltid följdes av en ny chans borta, och kanske har en liten del av en försvunnit för alltid i samma process.
