Aj, aj, aj. Jag ber om ursäkt för gårdagens frånvaro. Internet var inte vad det borde ha varit och datorn segade på som en stor, seg, grej. Därför blir det dubbelt upp med BNL-uppdateringar idag, först dessa två recensioner och sedan lite annat lull-lull, om inte Youtube gått ner igen så tänkte jag dra upp lite videor och annat skräp för er att mörda er fritid med. Men först; Maroon och Everything To Everyone.
Maroon
Efter “Stunt” och efter den enorma uppmärksamheten bandet fick efter succen med “One Week” och de efterföljande singlarna så befann sig bandet i en udda position; de skulle göra sin andra “svåra andra skiva” i karriären. För “Maroon” hade enorma förväntningar att leva upp till, och det skulle kräva något speciellt för att hålla bandet i rampljuset. Men det fanns viktigare saker att tänka på, helt plötsligt.
Strax innan bandet skulle ge sig ut på turné för “Stunt” så drabbdes Kevin Hearn av leukemi, svårartad sådan, och fick omgående flytta in på sjukhuset för att påbörja behandling. Med ett album i ryggen som just skjutsat bandet in i rampljusets finrum så var det här den ultimata hissen tillbaka till jorden igen. Efter närmare ett års intensiv behandling så verkade det som att Kevin, mot de flesta odds, faktiskt helt besegrat cancern och i samma veva så började man skriva på en ny skiva.
“Maroon” således färgad av den här stundens allvar och det är utan tvekan bandets mest sombra skiva någonsin, vilket såklart inte betyder att det bara är mörker och misär. Och det betyder sannerligen inte att det innebär ett tapp i kvalité, för “Maroon” är faktiskt i samma liga som sin föregångare. Inledningen med “Too Little Too Late” och “Never Do Anything” sätter tonen perfekt, och sedan följer klassikerna på kö genom hela skivan. Noterbart är hur bandet här börjar experimentera mer, något som märks speciellt i “Sell Sell Sell” med sin harmoni-kör samt i den politiskt laddade “Helicopters”.
“Maroon” höll inte upp mot den kommersiella succen som var “Stunt”, mycket beroende på att debutsingeln “Pinch Me” inte levde hade samma genomslag, men artistiskt sett så är de i princip höft mot höft. De kan ses som syskon-album och upplevs nog också bäst så.
Skaffa: “Pinch Me”, “Never Do Anything”, “Sell Sell Sell”, “Helicopters”, “Tonight Is The Night I Fell Asleep At The Wheel”
Everything To Everyone
Det krävdes en lustig förstasingel, med en lustig video, och så kom “Another Postcard” – en fantastisk liten pärla om en man som blir förföljd av någon som ständigt skickar honom vykort med apor på. Tyvärr så hände inget. Fansen tyckte att valet av singel var ett cyniskt försök att återigen få en superhit och de flesta som redan glömt BNL valde att köpa någon annan skitskiva istället. När “Everything To Everyone” sen kom så stod det klart att det var den mest socialt och politiskt influerade skivan bandet gjort någonsin. Kanske var det bitterhet, kanske en genuin trötthet på vad mainstream-musikbranschen hade haft att erbjuda.
Hur som helst så är ETE den minst uppskattade skivan i bandets diskografi, och det var också deras sista att bli backad av ett stort bolag. “Celebrity”, “Shopping” och “War On Drugs” är inte så subtila med sina respektive budskap och det känns som att kanske visste man att det var dags att lämna de stora scenerna bakom sig och i sin kommersiella svansång peka fem uppradade fingrar mot den industri som kastat dem åt vargarna så fort de lämnar topp 40. I samma andetag brakade de också ut en hel hög med klassiska låtar, även om skivan som helhet känns en smula tam.
Ungefär halva skivan är juveler av klassiskt BNL-stuk och andra halva är tyvärr något platt. Men när en skiva innehåller låtar som nämnda “Another Postcard”, “Testing 1,2,3″ och gruvligt underskattade “Take It Outside” så är den värd åtminstone en chans, om inte för att lira ut de guldkorn som finns här.
Skaffa: “Another Postcard”, “Testing 1,2,3″, “Take It Outside”, “Maybe Katie”
0 svar so far ↓
Det finns inga kommentarer än...Sparka igång saker genom att fylla i formuläret nedan.