Feeder – Silent Cry
Om ett band varit aktiva i lite längre än ett decennium så brukar detta obönhörligen leda till en slags ångest för medlemmarna. Det är ungefär här, när de bevisat att de höll längre än två skivor och de etablerat sig på något vis, som de börjar fråga vad som återstår att få ut av sina karriärer. Skivan som kommer att definiera dem för alltid är förmodligen redan släppt och deras popularitet kan till synes enbart sjunka från den här punkten. Det här sker ofta runt album nummer fem eller sex, beroende på hur ofta bandet i fråga producerat nya alster. Ofta får då band infallet att gå tillbaka ”till rötterna”, och göra en kreativ u-sväng rätt tillbaka in i replokalen, producera skiten själva och sedan börja tala om ”pånyttfödelse”. En slags musikalisk medelålderskris, kan man säga. Det här har hänt med Korn, med katastrof som resultat (Take A Look In The Mirror, burr..), och det var nära att hända Feeder också.
Efter trummisen Jon Lees vansinnigt tragiska självmord efter bandets stora genombrott Echo Park så ändrades Feeder hastigt från ett happy-go-lucky-gäng som skrev pseudo-medvetna texter och riffade järnet utan vidare tanke på något, till en betydligt mer eftertänksam konstellation. Comfort In Sound hette första plattan efter händelsen och den är det i särklass bästa bandet kläckt ur sig någonsin. Efterföljande Pushing The Senses var något mer rockig, men den anthemiska och flyende episka stämningen var helt intakt. Sedan följde en samlingsplatta samt en b-sidessamling och här är vi idag, vi album nummer sex; Silent Cry.
Jepp, det är en återgång – åtminstone en mental sådan. Den tidigare så negativa känslan i låtarna ”Bitter Glass” och ”Just The Way I’m Feeling” är nästan helt bortblåst och istället så andas skivan positivitet i mängder. Första singeln ”We Are The People” är ett anthem som kommer att inbjuda till enorm allsång när bandet rullar ut på en enorm turne senare i år, och det är precis den sortens ”ryck upp dig”-mentalitet som sipprar igenom hela skivan.
Låtmaterialet då? Jo, Grant Nichols är en gudabenådad låtskrivare och han vet verkligen hur man berör med enkla medel. Och precis som vanligt så finns det här en veritabel buffe med underbara melodier och refränger som installerar sig i nynningsminnet på direkten. De rockiga numren ”Miss You” och ”Into The Blue” håller fanan högt medan CIS-doftande ”FIres” och ”Silent Cry” visar att revolutionen inte varit helt omstörtande. Kvaliteten finns här och flera av spåren är blivande klassiker i bandets diskografi. Tyvärr så kan jag inte undgå att känna, speciellt i jämförelse med de två tidigare albumen, att Silent Cry saknar ett visst djup. Låtarna sitter, men de mäktar inte med att beröra på samma sätt som vi kommit att förvänta oss av Grant och kompani.
Men där är kanske också det här albumets krux, Grant vill inte beröra just nu. Han vill glömma allt som hänt, grabba gitarren och få oss att hissa händerna och skrika med i ”Heads Held High” så vi förblir hesa i veckor efteråt. Och det kan man väl nästan unna honom, och när Silent Cry faktiskt innehåller såpass mycket bra skit så är det svårt att döma ut den. Det känns, med andra ord, som att Feeder kommer klara sig genom sin medelålderskris alldeles utmärkt, om än med något mindre känslomässig intryck än tidigare.
No trackbacks yet.