Reality check
Gårdagen var, trots hela två postade inlägg, den dagen då jag hade minst besökare sedan jag flyttat till WordPress. För någon som värderar sin existens efter hur många som läser min blogg så var det såklart wn downer, men jag antar att det främst beror på att ingen av mina senaste inlägg länkat till någon artikel på Aftonbladet. Det har var lite väl mycket recensioner och allmän förströelse, vilket främst beror på att jag helt enkelt inte har så värst mycket att skriva om. Det enda som egentligen intresserar mig för tillfället är just att gräva ner mig i musik, spel och film och låtsas som att världen utanför bara existerar i periferin, och att om jag gömmer mig tillräckligt länge så kommer den glömma bort att jag finns.
Det är såklart inte så illa, men just nu är jag i något av en tom fläck i livet. Innan jag åker tillbaka till Stockholm om några veckor så har jag liksom ingenting att uträtta och egentligen ingenting att fylla min tid med. Hade jag haft lite pengar över hade det såklart hjälpt, men när jag har ungefär en tusenlapp att förfoga över tills sommarjobbets frukter dansar in på bankkontot så är jag synnerligen limiterad. Bio, bowling, redlöst drickande är alla utom mina ekonomiska gränser och då får jag helt hänge mig till att bara ”vara”. All musik jag inte lyssnat igenom ordentligt måste ges en chans, och sen måste jag skriva om den. För att dryga ut. Inga polare att träffa, inget att göra. Den där apatin jag pratat om så mycket infinner sig här mer högljutt än jag kan minnas. När jag inte ens har råd att fylla på mobilen med pengar för att slå en signal hem så känns jag mer än lovligt isolerad, och tanken på att återvända hem känns alldeles för nära och långt borta på samma gång.
Återvända till Stockholm ja. Det ska man göra, och det längtar jag till, men samtidigt så är det alltid med en viss ångest man gör det också. Kanske är det för att det återigen gör en till en inneboende, det degraderar mig till mina föräldrars igen. Frihet berövas, ansvar läggs på hög. I år har jag i alla fall lyckats landa ett sommarjobb, men den där ångesten är ändå påtaglig. Här har jag nästan för mycket privatliv – där har jag så gott som inget alls.
Tanken att flytta hem till Sverige lockar enormt, men här gör en annan sorts isolation sig känd. Jag är tillsammans med en tjej som inte kan tala tillräckligt mycket svenska för att känna sig bekväm att flytta dit, och det är ju förståeligt. Men jag orkar inte med England längre. Jag orkar inte att inte ha mina vänner här, och jag orkar inte behöva tänka på visum, pass och allt sånt där skit som är obönhörligt när man bor utomlands. Jag vill bara bo i Stockholm, kanske med några polare i en skruttig lägenhet, kanske själv, kanske till och med flytta hem till päronen. Jag vet inte, men England har gett mig allt det kan ge mig, men jag kan inte lämna det utan att i samma andetag lämna henne bakom också. Frågor staplas på hög. När ska högen ramla och krossa mig?
Tanken är svindlade att man kanske har blivit vuxen nu, och att man därför aldrig kan återgå till en helt lustfylld tillvaro. Nu måste varje tillfälle tas vid hornen, och varje steg man tar leder till ett nytt val, och en ny utmaning att mötas. Kanske är tiden då varje tillfälle alltid följdes av en ny chans borta, och kanske har en liten del av en försvunnit för alltid i samma process.
No trackbacks yet.