Nästan en vecka på jobbet. Nästan tjugotvå år i livet. Imorgon är bägge dessa achievements fulländade och då ska det festat - läs: laserdomas och sedan äta-på-Max:as - vilket alltid är trevligt. Första veckan som brevbärare har inneburit (no pun intended) nästan uteslutande positiva intryck. En trevlig och mycket hjälpsam handledare, flera trevliga kollegor samt härligt jobb, förutom den där jävla uppförsbacken som jag tvingas ta mig an varenda dag och som lämnar mig i andnöd i ungefär en halvtimme efteråt.
Livet har gått bra hittils också, men goda intryck-ration kanske är en aning mindre. Men jag ska verkligen inte klaga, absolut inte. Eller som Tim Minchin säger:
My life is pretty shit
But I know I shouldn’t whine about it
I could be a Palestinian
Driving buses on the Gaza strip
Jag orkar inte vara mer relevant än så idag. Imorgon är alltså min födelsedag så förvänta er inga stordåd då heller, men jag kanske googlar på “happy fucking birthday” och slänger in den trettonde bilden jag hittar - Den som (har en) lever får se.
Så skrev jag på en papperslapp för 18 månader sedan som jag hittade i en gammal jeansficka idag. Vad som inspirerade mig till denna besynnerliga poesi är anyone’s guess, men jag var tillräckligt nöjd för att låta den pryda ett inlägg - det 197e i ordningen - på bloggen, så något måste det ju vara värt.
Två dagar på Posten är nu avklarade och lagda bakom mig och hittils har det varit en ytterst behaglig upplevelse. Min handledare har gjort ett strålande och inspirerande jobb med mig och jag tror att jag i hans händer kommer bli en riktig mästerpostiljon en vacker dag. Jobbet är lagom monotomt för att timmarna ska flyga förbi och tillräckligt varierande för att man inte ska stoppa ett jaktgevär i gommen. Speciellt när fullgubbar ropar “Ööh, brevbärar’n!” efter en, och att se de svarta kaninerna i Stadshagen varje dag får mig att tänka på Rocky så det piggar alltid upp.
Äntligen fick jag tag i en fullversion av By Hearts makalösa nyinspelning av gamla klassikern Into The Arms Of Strangers. Trots oerhört det sanslöst korkade beslutet av deras skivbolag att endast göra deras skiva tillgängligt att köpa med en tysk dator så har jag nu alltså hittat en site där jag kan lyssna om och om igen. Den heter Deezer och rekommenderas i övrigt också, då det alltid är galet kul att göra playlists och tvinga de på andra människor.
Till sist vill jag också säga farväl till George Carlin. Ni vet alla vilken hjälte han var och vilket gapande hål han lämnar efter sig, både på ståuppscenen och i cameorollistan i Kevin Smiths filmer. Ni vet alla vilket geni och visionär han var och ni vet alla hur rätt han hade om nästan allting. Ni vet det för att teknikens under gör så att alla kan beskåda hans finaste stunder på Youtube när som helst, så gör det om ni inte redan sorgeknarkat Carlin-godis.
Jag har helt lyckats missa bloggens ettårsdag som var den 17e Juni. Riktigt pinigt, och jag ber så hemskt om ursäkt. Fan, ett helt år redan. Det har gått framåt, minst sagt, och mitt liv är kanske inte så markant förändrat sedan jag började men nog märker man en viss skillnad om man blickar tillbaka i mina tidiga stapplande inlägg. Nu är jag snart uppe i 200 inlägg också, så jag får se till att fira då också.
Tack till alla ni som faktiskt läser TPG någorlunda regelbundet, och för alla er som tittar hit via olika sökord också. Tack speciellt till er som länkat hit och som gett mig oanade uppskjut i besökartrafiken. Tack till er som skriver egan bloggar så febrilt och inspirerande och tack till alla som orkat med att läsa ännu ett poänglöst tack-inlägg.
Egentligen vill jag sluta skriva om FRA-lagen, men eftersom den verkar bli som en efterhängsen koloni herpesblåsor så kommer det bara mer och mer intressant att skriva om. Dessa fyra inlägg är de bästa jag läst de senaste dagarna.
Richard Slätt vinner ett internet med sin dubbelknock; först talar han precis som vi alla kände oss när resultatet var framräknat. Så enkelt och så riktigt att det blir vackert. Sedan blir Centern lack och försöker hota hans arbetsgivare och det går käpprätt åt helvete. Den här har ni säkert läst om på annat håll då den tagits upp av flera tidningar men den tål att tänkas på extra mycket, för tänk er det här partiet (och de andra) samt den här typen av yttrandefrihetskränkande tankegångar med full access till vår epost och telefonsamtal.
Naseer (som jag länkar till så ofta den senaste tiden att jag börjar fundera på att byta namn till “Se till vänster, där finns Se till vänster, där går en arab”) har även han fått tas med politiker vars maktbegär tycks vida överstiga vad de är berättigade - ännu. Sista kommentaren är guld.
Och till sist; Belgien stämmer Sverige på grund av FRA-lagen. De menar att eftersom det förs kommunikation mellan belgiska invånare och Sverige så kan de belgiska komma att bli avlyssnade och det vore ju mindre trevligt. Jag höll på att sätta formbrödet i halsen för det här är underbart. Om det mynnar ut till något större vet jag inte - i ärlighetens namn tvivlar jag - men det är ju verkligen en mening man inte gärna kan få ut ur huvudet utan vidare. Belgien stämmer Sverige. Sug på den, ni.
Nu ska jag glömma FRA i en dag och ha sjukt kul med en kompis, lite chips och en och annan cider måhända. Sen är det bara att börja jobba. Aye, aye.
Federley och kompani svek, kanske inte helt oväntat, men ett svek är ett svek. Ingen vet exakt vad som kommer att förändras i det Sverige där FRA har så gott som fri tillgång till all kommunikation som passerar våra gränser, det finns flera olika visioner, men en sak är säker och det är att Fredrick Federley och hans kompisar inte lär bli inröstade i något personval igen någonsin. De liberaler som röstat i den mediekåta populistmaskinen för hans liberala åsikter har idag fått rejäl bakläxa. Man kan ju inte vara hur individuell och idealistisk som helst, i alla fall inte när man kan råka att bli av med 50 papp i månadslön.
Sen så de där gulklädda pajasarna i landslaget. Någon undrade om KGB hållit hela landslagets familj gisslan och sagt åt de att spela som Ljungskiles U21-lag, och det ligger någonting i det. För inte fan kan väl Sverige på riktigt spela så dåligt om de gjorde igår? Ryssland var verkligen ingen sambafabrik de heller, de missade friläge på friläge och deras orutin lyste igenom flera gånger. Men. Sverige bara stod där. Bara lite drygt var sjätte svensk pass hittade till en annan svensk istället för en rödklädd ryss som genast kontrade och pressade upp spelet. Sverige stod där, med en rullator-beredd Henrik Larsson som knappt visste var han befann sig, en Zlatan som vägrade göra mer efter att han nästan sparkat skallen av en rysk back, ett mittfält som inte visste var deras medspelare fanns och en försvarslinje som var så ihålig och inkompetent att ett gäng hober sprang rakt igenom dem flera gånger.
Isaksson, ska sägas, skötte sig som vanligt mycket duktigt. Han kunde inte rå för varken 1-0 eller 2-0 och utan honom hade det med lätthet kunnat bli två-tre till. Hade han haft ett någorlunda fungerande landslag framför sig hade han kanske inte blivit tvungen att hämta en enda boll ur nätet igår, men nu blev det som det blev. Att skylla är två saker; ålder och Lars jävla Lagerkuk. Långa bollar på Bengt-Lagerbäck. Spela vårt eget spel-Lagerbäck. Jag är nöjd med vår insats-Lagerbäck. 0-0 räcker gott och väl-Lagerbäck.
Nu måste det få vara nog. Redan efter EM 2000 borde fotbullsföbundet ha sagt stopp och tagit in någon med fler visioner än den här stolpen. Sverige är ingalunda ett världslag och vi hade nog aldrig någon chans att vinna det här EM:et men vi ska inte spela så här uruselt och vi ska inte bli totalt överkörda av Ryssland i en måstevinna-match i en stor turnering. Lagerbäck vill inte byta bort spelare som en gång i tiden var världsklass men som nu är gamla och trötta. Han litar inte på nya talanger och han låter alltid rutin gå före kompetens. Han tycker att ett tight passningsspel är onödigt när man bara kan köra långbollar över mittfältet och hoppas att Zlatan känner att de är värdiga hans uppmärksamhet. Lagerbäck är förlegad och nu behöver vi nytt blod, helst någon som kan röra om och kasta ut den “svenska modellen” som bevisligen inte funkar längre. Jag röstar på Stuart Baxter.
onsdagen den 18e juni 2008
Idag var en riktigt skön dag.
Erik, Viktor, Hannes, Karin och ni andra; tack för en helt underbar kväll. När hela världen imploderade runt oss så hade vi grymt skoj tillsammans och det måste vi göra flera gånger i sommar. Tack!
Efter två inlägg i rad om FRA så lämnar jag nu hela frågan till sitt öde. Jag har inte så mycket mer att säga och det som behöver sägas kommer många andra säga åt mig mycket mer elegant än vad jag någonsin hade kunnat kräka ur mig. Nä, nu är det dags att återgå till regularly scheduled programming.
Det var ett bra tag sen jag inte kunde sova på en hel natt men nu hände det igen. Jag hoppas att det inte blir en vana, men det tvivlar jag på. Det kändes mer som en temporär avvikelse än ett begynnande mönster. Med lite flax så kan jag hålla mig vaken hela dagen och gå till sängs hyfsat tidigt istället. Det kanske till och med hjälper mig att komma igång med rytmen jag måste banka in lagom till jobbet börjar på måndag.
Förresten; tack pappa. Tack för att du tryckte Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist i mina knubbiga händer och sa åt mig att läsa. Eftersom jag spenderat merparten av den här karlens karriär i England så har jag så gott som helt missat hans succeromaner tidigare och farsan gjorde klart för mig att det var något jag måste åtgärda och det har jag alltså börjat med nu. Pappersväggar var en riktigt bra novellsamling - och jag gillar novellsamlingar nästan lite mer än jag gillar romaner, men det är en annan dag, ett annat inlägg - vars kvalitetshistorie-ratio var tämligen hög. “Gräns”, “Evig/Kärlek”, “By På Höjden” och “Vikarien” var nog starkast av hela bunten även om jag inte tyckte att någon var direkt dålig.
Jag skulle kunna skriva en hel del om hur väl han behandlar människors inre tomhet, känslorna om att livet kanske inte ens är värt att genomlida alla gånger och en massa liknande, men eftersom jag just bränt igenom hela skiten mellan klockan tre och åtta så har jag bristande mängder energi kvar för såna saker. Googla några recensioner eller nåt så får ni samma utläggningar där ändå (fan vad lat jag håller på att bli - det här håller inte) Om någon, mot förmodan, är lika efter som jag och missat den här samlingen så plocka upp den omedelbart och njut av lite härligt mörker i sommarvärmen. Nästa station: Låt Den Rätte Komma In.
Nu däremot ska jag smarra keso på balkongen och försöka undvika att få solsting, sen kanske det blir något skrivet senare ikväll. Tills dess mitt tips: Sverige - Ryssland; 1-2.
Jag kan inte låta det vara, det här tänker jag på alldeles för mycket just nu för att jag ska kunna lägga det åt sidan och recensera Coldplay eller skriva om något youtube-klipp. FRA-lagen, alltså. Imorgon så är det dags för debatten och det är då vi får veta om det finns fyra politiker i vårt avlånga land som har cojones nog att gå emot sitt parti och låta sin lojalitet ligga där den borde; med väljarna.
Jag har enbart kunna rösta en gång i mitt liv och det var en röst jag langade iväg till Piratpartiet av två anledningar. Dels för att det inte finns ett enda parti jag sympatiserar med - eller rättare sagt; litar på - tillräckligt mycket för att lägga min 9miljontedels land i deras händer, och dels just för att personlig frihet och integritet är så oerhört viktig. Bodströms våta dröm om ett land där regeringen kan sitta i ett rum med miljontals skärmar som håller koll på Svenne Banan så att han inte skickar ”sverigefientlig” epost till sina polare i Bogota eller laddar ner Justin Timberlake från Demonoid är något värt att bekämpa, även för politiskt apatiska muppar som undertecknad.
Sanningen är den, att som Naseer skriver, så kommer detta förmodligen aldrig ske. Vad som istället kommer hända är att kryptering av information kommer bli mer lättillängligt för gemene man - lite som virusprogram kan jag tänka mig - och FRA kommer får jobba hårdare och hårdare för att komma åt den saftiga information som kan tänkas finnas i våra inkorgar. Någon tuppig krönikör på Expressen skrev häromdagen att det inte kommer vara någon som faktiskt kommer att läsa vår epost eftersom det inte finns någon som skulle orka göra det utan anledning, och det kanske finns ett mikroskopiskt korn sanning i det, men framförallt så gäller saken att de inte borde kunna göra det överhuvudtaget. Om jag inte har en enda prick i brottregistret och det inte finns någon misstanke att jag sysslar med fuffens affärer så ska ingen ha någon som helst rättighet att komma åt min privata kommunikation, vare sig via telefonen, faxen eller eposten. Ingen, så länge jag vill hålla den privat, ska ha den till sitt förfogande. De ska inte veta vad för flygplansbiljetter jag bokat, vilka böcker jag köpt från Amazon, vilka jag mailar med eller vilka politiska hemsidor jag besöker. Om det däremot skulle finnas misstanke om brott eller om jag skulle vara en repeat offender så skulle det ändå inte bara vara att traska in i ett kontrollrum, skriva ett lösenord och sen kunna ögna igenom all min personliga information.
Men yttre hot då? Nä, det här handlar inte om några yttre hot, däremot handlar det om att blidka det där stora ostburgedoftande landet i väst och deras relation med oss mellanmjölkare. Rick Falkvinge skriver mer om det här i sin blogg så läs det så slipper jag parafrasera, och det är värt din tid.
I slutändan så kommer vi tillbaka till början. Vilka vågar? Vågar Federley, Andersson, Ohlsson eller någon av de andra stiga upp och göra det deras personvalsinvigda arslen borde göra; lyssna på de liberaler som satt sin tilltro i deras händer. Inget kan skada era framtida karriärer mer än om ni väljer ert parti framför oss, för ingen kommer någonsin våga lita på er igen om ni inte sätter ner foten nu. Nu eller aldrig.
I brist på något av värde att skriva så gör jag likt alla andra bloggare värda namnet och vidarebefodrar den här moderna klassikern signerad dyslesbikt-Fredrik och Mattias Svensson-Mattias. Som det absolut mest svidande ämnet just nu så handlar den såklart om FRA-lagen, ett förslag som kan vara den absolut mest korkade sedan mansskatten. Problemet är ju bara att det verkar som att FRA-lagen faktiskt kommer att klubbas igenom. Jag har egentligen inte så mycket att säga som inte fleraandraredan har förmedlat, och därför så jag nöjer mig med att dra mitt pyttelilla strå till stacken och posta videon i fråga, “Döda Politiska Karriärers Sällskap”
Så är man i Enköping nu över helgen och beter sig som en riktig svensk ska; käka kräftor och kolla på fotboll. Det känns nästan utomjordiskt obekvämt, men det är väl det här man ska göra när man semestrar. Tur att internet finns så att inte bloggen tvingas ligga nere mer än en dag - hujedamig
Folk undrar varför till synes helt normala tjejer står framför speglar och greppar efter osynliga bilringar och inbillar sig att de är feta. En av mina favoritbloggare Naseer hittade den här annonsen på Aftonbladets nättidning som på ett svidande uppenbart sätt visar hur tjejer får det här inbankat i skallen från alla håll och kanter:
Att det finns människor i vår värld som ser tjejen på vänstra bilden och spontant känner att hon nog borde hetsbanta fortare än kvickt och att den anorektiska, verktyslådeliknande uppenbarelsen till höger har en figur att föredra är tämligen skrämmande och inte så lite illamåendeframkallande. Att en sajt som kallar sig Hälsoklubben dessutom koketterar med att det är hälsosamt att gå ner 9 kilo på fyra veckor är riktigt, riktigt vidrigt och inget annat än förbannad lögn.
Välkommen, säger jag då till mig själv. Eftersom det tydligen bara går att köpa en adapter för engelska uttag för 249 spänn så har plånboken tunnats till ytterligare lite idag, men nu verkar datorn fungera någorlunda pålitligt och det får väl vara någon slags tröst. Tredje dagen in på hembesöket så har vädret äntligen tagit till sig lite och det verkar faktiskt kunna bli en rätt trevlig sommar trots att hemmets ljuva väggar är upptagna med att studsa diverse otrevligheter genom sig. Men vafan, bor man i Sverige på seklets värsta myggsommar så kanske man ska räkna med att folk är irriterade till tusen, och jag kan egentligen inte klandra någon för att tycka att det är lite jobbigt att behöva dela vår skokartongsliknande lägenhet med ännu en spejswaster.
Trött är jag däremot, eftersom jag knappt sovit en blund sen jag landade. Vet inte om det beror mer på värmen eller på något psykologiskt, men jag vågar nog gissa att bägge spelar in. Det är en oerhört jobbig omställning som jag redan påpekat och jag kan bara hoppas att jag känner mig mer bekväm inom kort. Det är en lång sommar framför oss, trots allt.
Jag har samlat ihop en lista av 2008s bästa plattor hittils, men jag har inte orkat skriva något ännu, men det kan ni ju roa er med att se fram emot. Under tiden kan ni skaffa “Tunn” av Lasse Lindh och låta den soundtracka den här svala torsdagskvällen.
