The Power Glove

Jag kan inte låta det vara, det här tänker jag på alldeles för mycket just nu för att jag ska kunna lägga det åt sidan och recensera Coldplay eller skriva om något youtube-klipp. FRA-lagen, alltså. Imorgon så är det dags för debatten och det är då vi får veta om det finns fyra politiker i vårt avlånga land som har cojones nog att gå emot sitt parti och låta sin lojalitet ligga där den borde; med väljarna.

Jag har enbart kunna rösta en gång i mitt liv och det var en röst jag langade iväg till Piratpartiet av två anledningar. Dels för att det inte finns ett enda parti jag sympatiserar med – eller rättare sagt; litar på – tillräckligt mycket för att lägga min 9miljontedels land i deras händer, och dels just för att personlig frihet och integritet är så oerhört viktig. Bodströms våta dröm om ett land där regeringen kan sitta i ett rum med miljontals skärmar som håller koll på Svenne Banan så att han inte skickar  ”sverigefientlig” epost till sina polare i Bogota eller laddar ner Justin Timberlake från Demonoid är något värt att bekämpa, även för politiskt apatiska muppar som undertecknad.

Sanningen är den, att som Naseer skriver, så kommer detta förmodligen aldrig ske. Vad som istället kommer hända är att kryptering av information kommer bli mer lättillängligt för gemene man – lite som virusprogram kan jag tänka mig – och FRA kommer får jobba hårdare och hårdare för att komma åt den saftiga information som kan tänkas finnas i våra inkorgar. Någon tuppig krönikör på Expressen skrev häromdagen att det inte kommer vara någon som faktiskt kommer att läsa vår epost eftersom det inte finns någon som skulle orka göra det utan anledning, och det kanske finns ett mikroskopiskt korn sanning i det, men framförallt så gäller saken att de inte borde kunna göra det överhuvudtaget. Om jag inte har en enda prick i brottregistret och det inte finns någon misstanke att jag sysslar med fuffens affärer så ska ingen ha någon som helst rättighet att komma åt min privata kommunikation, vare sig via telefonen, faxen eller eposten. Ingen, så länge jag vill hålla den privat, ska ha den till sitt förfogande. De ska inte veta vad för flygplansbiljetter jag bokat, vilka böcker jag köpt från Amazon, vilka jag mailar med eller vilka politiska hemsidor jag besöker. Om det däremot skulle finnas misstanke om brott eller om jag skulle vara en repeat offender så skulle det ändå inte bara vara att traska in i ett kontrollrum, skriva ett lösenord och sen kunna ögna igenom all min personliga information.

Men yttre hot då? Nä, det här handlar inte om några yttre hot, däremot handlar det om att blidka det där stora ostburgedoftande landet i väst och deras relation med oss mellanmjölkare. Rick Falkvinge skriver mer om det här i sin blogg så läs det så slipper jag parafrasera, och det är värt din tid.

I slutändan så kommer vi tillbaka till början. Vilka vågar? Vågar Federley, Andersson, Ohlsson eller någon av de andra stiga upp och göra det deras personvalsinvigda arslen borde göra; lyssna på de liberaler som satt sin tilltro i deras händer. Inget kan skada era framtida karriärer mer än om ni väljer ert parti framför oss, för ingen kommer någonsin våga lita på er igen om ni inte sätter ner foten nu. Nu eller aldrig.

Andra bloggar om fra, fra-lagen, fredrick federley, birgitta ohlsson, annie johansson, liberaler, övervakning, politik