Så skrev jag på en papperslapp för 18 månader sedan som jag hittade i en gammal jeansficka idag. Vad som inspirerade mig till denna besynnerliga poesi är anyone’s guess, men jag var tillräckligt nöjd för att låta den pryda ett inlägg - det 197e i ordningen - på bloggen, så något måste det ju vara värt.
Två dagar på Posten är nu avklarade och lagda bakom mig och hittils har det varit en ytterst behaglig upplevelse. Min handledare har gjort ett strålande och inspirerande jobb med mig och jag tror att jag i hans händer kommer bli en riktig mästerpostiljon en vacker dag. Jobbet är lagom monotomt för att timmarna ska flyga förbi och tillräckligt varierande för att man inte ska stoppa ett jaktgevär i gommen. Speciellt när fullgubbar ropar “Ööh, brevbärar’n!” efter en, och att se de svarta kaninerna i Stadshagen varje dag får mig att tänka på Rocky så det piggar alltid upp.
Äntligen fick jag tag i en fullversion av By Hearts makalösa nyinspelning av gamla klassikern Into The Arms Of Strangers. Trots oerhört det sanslöst korkade beslutet av deras skivbolag att endast göra deras skiva tillgängligt att köpa med en tysk dator så har jag nu alltså hittat en site där jag kan lyssna om och om igen. Den heter Deezer och rekommenderas i övrigt också, då det alltid är galet kul att göra playlists och tvinga de på andra människor.
Till sist vill jag också säga farväl till George Carlin. Ni vet alla vilken hjälte han var och vilket gapande hål han lämnar efter sig, både på ståuppscenen och i cameorollistan i Kevin Smiths filmer. Ni vet alla vilket geni och visionär han var och ni vet alla hur rätt han hade om nästan allting. Ni vet det för att teknikens under gör så att alla kan beskåda hans finaste stunder på Youtube när som helst, så gör det om ni inte redan sorgeknarkat Carlin-godis.
