Om man väntar på att något ska ta slut så går tiden oändligt mycket snabbare än om man längtar mot att något ska börja. I det senare fallet blir varje sekund till en minut och varje minut till en timme. Om du däremot står vid den där punkten där det du just nu upplever håller på att rinna ut i sanden så känns sekunderna som pyttesmå fraktioner av den tidsrymd de egentligen representerar. Du försöker, alltid förgäves, att leva så mycket du kan i nuet, glömma framtidens obönhörliga framtågning och njuta av livet som det är just nu.
När en i en relation upplever det förstnämnda, medan den andra halvan av samma förhållande upplever det andra så blir det lätt en krock. Jag kan inte hålla tag i sommaren, den försvinner ur mitt grepp. Jag kan inte vänta på att sommaren ska ta slut.
Ord flyter lättare när man är arg än när man inte är det, och även om ord ibland bara är betydelselösa knallpulverskott så kommer ibland en flisa skrot att penetrera den mentala kevlarväst man trär på sig i samma stund man bråkar med någon man älskar och då kan det smärta lite hårdare än det annars gör. Men man får försöka tänka på vad det egentligen är och varför orden kommer och kanske kan man gå vidare som en starkare union.
Men det är förjävligt ändå, såklart.
