Oj, oj, inte en enda uppdatering på 8 dagar (åtta, åtta dagar - du ska TITTA PÅ MIG etc.) och jag gissar att min besökartrafik i princip gått på lunch för all framtid i och med det. Därför tänkte jag ta detta tillfälle i akt att göra ett uppmärksamma på ett par händelser som format den här lite dryga veckan för mig.
Min födelsedag kom och gick med en dundrande suck. En mycket trevlig afton med bowling och pizza - som verkar bli en tradition att dö för - hade inletts med presentgivande. En alldeles underbar kompott av rea-kläder, Marvel Zombies vs. Army of Darkness, Markusevangeliet och en massa annat smått och gott tilldelades yours truly på bemärkelsedagen och jag vill passa på att återigen tacka de givmilda vänner och familjemedlemmar som spenderat ur deras torrsugna plånböcker.
Sedan kom busstrejken som nu alltså upphört, och det skulle jag kunna skriva Pestens Tid-långa inlägg om men jag nöjer mig med att konstatera att det är jävligt jobbigt att gå upp en timme tidigare för att få skjuts i farsans bil varpå man tvingas driva runt på ett tomt Sergels Torg tills jobbet börjar. Visst är det bra med strejk, men när bussförarna som faktiskt tjänar flera tusen mer än en genomsnittlig sjuksköterska börjar gapa om mer betalt avsäkrar jag min revolver så smått.
Sen. Sen, ja. Under gårdagsmorgonen lämnar jag farsans bil, munter om än trött som en gris, vid McDonalds i Slussen som vanligt. Jag vandrar de knappa 20 meterna mot tunnelbanan, kliver ner för trapporna, sträcker mig mot min högra jackficka och där fanns - ingenting. Inte bandet. Inte Kent-låten. Bara ett vakuum där min iPod legat bara några sekunder tidigare. Under den knappa halvminuten jag vandrat mot Slussen har någon kuklisa alltså lyckats tjuva till sig min älskade mp3-spelare.
Jag vet att det bara en är “sak”. Jag vet att man måste gå vidare och jag vet att det händer hela tiden och att man aldrig kan släppa garden - inte ens på ett till synes folktomt Slussen - men det var ju MIN IPOD. Jag älskade min iPod och nu är den borta. Någon sliskig andrahandsbuse har med all säkerhet raderat min musik och mina videor för att sälja den vidare för en femhundring på en moraliskt tveksam svart marknad. Det stinger som fan och jag kan inte hjälpa att hata den jävla fittan som tog den, oavsett hur marginaliserad hon blivit av samhället. Oavsett hur många ungar hon måste göda. Oavsett hur mycket hon inte vill. Jag hatar henne, och jag hatar mig själv för att inte hade händerna i fickorna som jag brukar. Jag hatar att vara utan musik när jag sitter på tåget och jag hatar att jag fått ännu en del av min barndoms naiva tilltro avkapad i ett enda intensivt machetehugg mot magen.
Sen var det en grinig SL Center-kärring som vägrade att ge mig pengarna tillbaka på det månadskort jag inte kunnat använda på en vecka för att strejken varit över i 25 minuter när jag vandrat in i affären. Du, min käre medmänniska, är en fittpuka av den värsta sort. Även om ditt ämbete förbjöd dig att ge mig pengarna jag egentligen borde ha fått så hade du åtminstone kunnat behandla mig med någon form av respekt och inte som ett sluddrande mongo bara för att jag inte sitter och tokföljer Kommunals varenda tassande steg. Screw you, lady.
Sådär. Nu är min själ renad och jag kan med högt huvud bege mig till Debaser och avnjuta en afton I Are Droid och - framför allt - Timo Räisänen!
