Vilken natt. Två timmar tog det innan bussen bemöda sig lunka in på hållplats för att forsla mig och kamrat Christopher till Slussen, varifrån vi senare begav oss till det nära belägna Debaser för en yster kväll redig rockglädje. I egenskap av Timo-fanboy i flera år hade jag släpat hit min kamrat för en fredagsuttömning av vår slitsamma vecka - läs mer om det i tidigare inlägg - men skulle alltså det glömmas och förlåtas av en man från Göteborg av alla ställen.
I Are Droid kom vi in i bara några låtar från slutet och av vad jag hann märka så var de ungefär lika bra live som på skiva. Härligt driv i låtarna men något likriktat. Kent goes stoner-rock, typ. Men en trevlig inledning, utan tvivel. Efter att ha parkerat oss längst fram vid scenen på det glesbefolkade golvet och väntat i drygt en halvtimme kliver så Timo med band upp och inleder något så mycket större än vad jag mäktar sätta ord till.
Fråga 85% av mina publikkamrater och de skulle säga att det här var en sjukt energisk konsert med en hel kavalkad svängiga hits och med en spastiskt euforisk frontman som lyckas få en hel byggnad att skaka i grundvallarna med sin galet karismatiska framtoning. De skulle säga att det var en bra konsert, men för mig var det mer.
Timo är, som de flesta av er vet, en av mina husgudar. I’m Indian - både låten och skivan - håller jag närmare hjärtat än jag gör mycket annat, jag har samlat, jag har suttit på en råttbiten stol i Leeds och drömt om att få se “The Cockpit, Leeds, UK” bland Timos turnedatum men till ingen nytta. Nu hade jag chansen, jag tog den, och wow.
I mina ögon är det en atombombsexplosion som håller i sig i elva låtar. Fem vuxna män som helt plötsligt flyger och stonkar sig över en minimal scen, som besatta av ett kärnkraftverk vardera. Deras till synes outtömliga entuasism den här kvällen är närmast omöjlig att matcha, och det är helt sjukt att de gör det här så gott som varje dag. Låtmatieralet håller den sedvanligt sjukt höga klass som Timo alltid når upp i. Man kan liksom inte argumentera emot “Let’s Kill Ourselves A Son” på skiva, och garanterat inte när den framförs med sådan här pondus. Hela låtlistan är skarp och oklanderlig. Bara ett få låtar från första skivan vittnar om att den söta popdarling-tiden för Timo är nästan helt bortblåst. När Timo flera gånger kliver upp på högtalarna vid scenens främre del och river av några svinigt läckra solon så cementeras den bilden för alltid. Timo är ingen popälskling längre. Nu jävlar ska här manglas.
“Spill Your Beans” kommer och går. “Fear No Darkness, Promised Child” formligen spränger sönder luften i de kortaste tre minuterna i världshistorien. Sedan; extranummer. Och då kliver en ensam Timo in med en akustisk gitarr, stänger ögonen och börjar… “Slip the glove upon my hand…”
Där är det klart för mig. Det här är det bästa jag upplevt i ett konserthus i mitt tjugotvå-åriga liv. Jag brukar sällan vara den som ruckar på guldmedaljplatsen i såna här sammanhang - den har hittils hållits säkert av Bergman Rock i samma lokal för tre år sedan, tätt följd av Ed Harcourt på Brudenell Social Club för två - men just nu finns inget annat än Timo, en gitarr och det är perfekt. Jag kan inte påstå att varenda människa i lokalen är lika trollbunden som jag vid det här laget, men det gör det bara mer speciellt för mig. Jag vet.
Till slut så segue:ar man in det explosiva outrot till “My Valentine” som blir kvällens sista nummer och en ytterst värdig avslutare för den här gastronomiska urladdningen. Hela bandet spelar som att de tonsatte apokalypsen själv, med stora leenden och en närmast psykostisk inlevelse i varenda ton och steg. Det bir bara inte mycket bättre, i alla fall inte för en lönnfet Gustavsbergsbo som i det här ögonblicket faktiskt är tårögd.
Min röst är sönderskriken, jag har säkert svettats bort ett dussin kilon (result!) och jag är lyckligast i världen. Då ser jag Timo, i I Are Droids sjukt snygga “I Are T-Shirt”-tröja. Detta leder till en audiens med mannen själv under vilken jag får tacka honom, för kvällen, för musiken, för allting. Just i det här skeendet är han världens största person och jag kan inte undvika att ge honom en riktig björnkram innan jag kastar några singlar i hans svettigt rödglödande händer och ber om några kråkfötter. Han morsar glatt och försvinner backstage. Resten av lokalen dansar, Christopher ler trött, jag bara står där.
Jag skriver alltså det här drygt ett dygn senare, så jag har haft tid nog att smälta och tänka. Min röst är nästan helt återställd från den piratlika ton den antog efter att jag skrikit varenda textrad i unison med artisten. Jag vet att jag har rätt, i alla fall för mig själv. Timo är kungen. Kung av Debaser. Kung av Sverige. Fuck tre getingar och två plus. Timo ger sig själv 13 av 10 i betyg. Jag tycker han borde skippa ödmjukheten och sträcka sig till välförtjänta 14. Minst.
