Vissa nätter så känns luften så mycket tyngre, som om man befann sig i en vacuumförpackning. Alla koncept om sanning och lögn har suddats ut till en grå kludd i medvetandet och man kämpar för att se vad som är rätt och fel. I en sekund önskar man att man inte hade någón konsekvens att oroa sig för så att man kunde skrika ut sin själ och låta den studsa mellan miljonprogram-husen hela vägen ut till ingenstans. Själen bär alltid bördor, det är det den är till för. Men till och med den starkaste av själar kan ha för mycket packning, ryggsäcken spricker och allting ramlar ut för allmänhetens beskådan. Så håller nu på att hända.
Ett infall så gott som något, och jag måste bara gråta tills jag är tömd på vatten, skrika tills jag är tom på ljud, älska tills mitt hjärta är hopskrumpnat och svart som ett ruttet blåbär. Luften går att andas men den känns så blött, som att den också grät just nu. Som att hela världen delat min sorg i denna sekund - men jag bedrar mig. Ensamheten är då man kan vara fri att känna precis så som man borde känna alltid. Ibland har man lyckan att vara ensam tillsammans med någon annan i precis samma ögonblick som denne känner precis samma känsla, och då är man varandras för alltid. Men ibland måste man skiljas och då blir ögonblicken outhärdliga återigen.
Natten räddar livet på mig varje dag. Jag kanske drömmer att jag drömmer, men jag kommer nog sova gott just den här natten också om jag bara inte vore så ensam.
