I love The Power Glove, it’s so bad!

Eftersom min tidigare tv-spelsfilmlista blev så populär så känner jag att jag borde brodera ut mina svar något, för ökad förståelse och medhållning, det är ju trots allt ett hyfsat kontroversiellt ämne i vissa kretsar, så här kommer med ens förklaringarna till de mest impopulära valen på listan:

Doom
Här skiljer sig min personliga åsikt från de flesta, till vardags normala människors, men jag håller faktiskt Doom som en av de bästa actionskräckisar jag har sett på mycket länge. Även bortsett från den svincoola FPS-sekvensen så har den en stämning som för en gångs skull byggs upp långsamt istället för att enbart bestå av hoppa-till-ögonblick. En oerhört underskattad liten juvel, allt som allt.

Resident Evil: Extinction
Egentligen är det nog lite väl att ens kalla det här för en film baserad på ett spel, eftersom det här mycket mer är en uppföljare till en uppföljare till en film som var löst baserat på ett spel. Redan i tvåan så valde de att förkasta så gott som hela spelens story till förmån för sin egna version som såklart är ännu sämre. Men som action betraktat är den här faktiskt inte så tokig. Ett par riktigt coola sekvenser blandas med dugliga effekter och en, som vanligt, cool och galet ögonvänlig Milla Jovovich.

Mortal Kombat
För att ingen som har sett någonsin kan glömma det där jävla techno-temat. Och för att det här var den första filmen jag fick hyra trots att den var barnförbjuden.

Pokémon
Nu ska jag lämna ut mig själv betydligt mycket mer än vad som måhända är önskvärt, men den första Pokémon-filmen är faktiskt en av de första filmerna som jag på fullt allvar gråtit till. Det är inte coolt, knappt ens acceptabelt, men så är det i alla fall. Jag grät. Dessutom hade jag och mina systrar två skokartonger med kort, alla spel och en affisch som täckte hela vårt badrum, så det är svårt att se förbi nostalgifaktorn. Trots det så tycker jag faktiskt att den har sina poänger, även om de är betydligt färre nu än de var då.

Final Fantasy: The Spirits Within
Ja, alltså, det här är ju en skitfilm. Det tror jag inte att många kan argumentera emot, främst för att den är så brutalt tråkig och utdragen, med förvånansvärt taffligt röstskådespeleri från Alec Baldwin och Donald Sutherland bland annat. Men herregud, se på den! Vilken jävla fest för ögat. Kanske är det så att den här filmens utseende enbart kan uppskattas av oss som satt igenom timvis med SquareEnix-cutscenes redan, det låter troligt, men faktum kvarstår att det här är en fruktansvärt läckert inpackad plastbajskorv.

Tomb Raider
”I woke up this morning and just hated everything” fick mig att gny av välbehag i en biostol en gång för länge sedan. Tomb Raider var verkligen allt som var bra med spelen och Angelina Jolie, samt hennes läppar och bröst i viktiga biroller, gjorde ett nästintill perfekt jobb som Lara Croft – en rolltolkning som sedemera överförts till de senare spelen som tagit både en och två idéer från filmerna. Att hon dessutom har en framtida James Bond samt Arnold jävla Rimmer från Red Dwarf vid sin sida är påskägg att dö för. Jag gillade även tok-cheesy upföljaren Cradle of Life, men originalet hamnar snäppet över eftersom den inte innehåller en haj som blir suckerpunchad på näsan.

* * *

Kolla förresten in min gamle kompis Emil som gäst i senaste avsnittet av Spelradion. Ladda ner avsnittet här eller kolla in Spelradions hemsida.

Andra bloggar om tv-spelsfilmer, doom, resident evil extinction, mortal kombat, pokemon, final fantasy, tomb raider, emil kraftling, spelradion, spel, film