Nystart/Vi som aldrig sa hora
Thirteen blev det, och det blir ännu mer grönt fast jag lovade mig själv annat. Nåja, det är snyggt, stiligt och jag har alltid varit mer höst än något annat så jordbundna naturfärger är perfekt. Jag klär i bloggen nu känner jag.
Igår köpte jag Ronnie Sandahls bok Vi Som Aldrig Sa Hora, mest för att jag rätt ofta njutit av författarens krönikor i Aftonbladet och jag blev glatt överraskad av boken till slut. Short and sweet på lite drygt 170 sidor och med stilgrepp hämtade nästan uteslutande från åttitalisternas gemensamma iPod-playlist så bärs historien om killarna som vill betyda något men som bara är som kreti och pleti när helgen kommer och man ska festa i skitstadens enda festlokal.
Jag har läst en hel del ris om boken nu i efterhand men jag tror att igenkänningsfaktorn spelar in så oerhört i just den här typen av generationsskildrande böcker att folk som inte direkt kan snappa det där Håkan Hellström-citatet kanske inte får lika mycket ut av historien som vi andra. Vi Som Aldrig Sa Hora är nämligen ”vår” bok, på samma sätt som varje generation i Sverige får en bok som sammanfattar och inkapslar resultatet av en synkad uppväxt, av hur populärkulturella grepp formade en grupp människor som bara råkade födas ungefär samtidigt. Den där boken som berättigar dess existens och som mellan pärm och pärm stämplar fast det som var ”oss” och varför det blev som det blev.
Det är inte den mest välskrivna eller mest medryckande romanen jag läst i år men det är absolut den jag kan allra mest relatera till och jag tror att i slutändan sätter det djupare spår. Vid dagens slut är det alltså svårt för mig att inte rekommendera den, och invänta den påbörjade uppföljaren.
No trackbacks yet.