Fyra gånger The Cure
För de som inte hänger med i de slöa svängarna i Robert Smiths universum så kan det ha undgått en och annan att bandet har släppt fyra singlar på lika många månader - varje gång på den 13:e i månaden - som uppvärmning inför kommande skivan 4:13 Dream som släpps om ganska exakt en månad. När nu den sista munsbiten innan albumsläppet har dykt upp; EP:n Hypnagogic States, så tänkte jag ta tillfället i akt att recensera hela bunten och se om det finns någon poäng i att ha några förväntningar inför de grånade gothprinsarnas trettonde fullängdare.
The Only One
Ska man skamlöst sno en låt kan man ju lika gärna sno ens egen. Den filosofin måste ha föranlett att man i princip har spelat in en remake på gamla dängan ”High”. Gitarrerna fullkomligen dryper av Wish och den mysigt naiva texten funkar på klassiskt Cure-manér. Det är svårt att se förbi hur tydligt standardmallen fyllts i. Det är helt enkelt väldigt safe, men på samma gång hyfsat effektivt. B-sidan ”NY Trip” kunde även den ha varit en kvarleva från det tidiga 90-talets jamsessioner men är faktiskt något bättre än sin a-side-kompanjon. Smith har fortfarande förmågan att få nackhåren att stå i givakt när han spänner stämbanden och ylar som en kärlekskrank katt.
Freakshow
Om ”The Only One” kändes som en kvarleva från Wish-sessionerna så är ”Freakshow” direkt besläktad med den något underskattade Wild Mood Swings och speciellt singeln ”Mint Car”. Wakka wakka-gitarrerna har distats och hela anrättningen är skitsat uppspeedad. Smart nog enbart två och en halv minut i längd gör att den kvickt sätter sig i huvudet utan att man egentligen hinner märka hur det gick till. På b-sidan ”All Kinds Of Stuff” så knixar man ner sig i samma experimentella anda som genomsyrade bandet under den sena delen av 90-talet (också känt som hit’n'miss-eran) och det funkar utan att för den sakens skull briljera, på ett sån där typiskt b-sidigt sätt.
Sleep When I’m Dead
Precis som på tidigare singlar så fortsätter bandet att blicka tillbaka på sin egen backkatalog för att hitta inspirationen men i det stora hela är nog ”Sleep When I’m Dead” den singel som mest vågar töja på bandets gränser om än väldigt försiktigt. Men det är på b-sidan som vi får den första glimpen av verklig briljans under hela singelsviten och den heter ”Down Under”. En alldeles underbar pärla som gott och väl kan vara det bästa bandet släppt på ett decennium. Robert Smiths plågade sång och de undersköna ”Just Like Heaven”-gitarrerna gör tillsammans underverk för den här refränglösa juvelen. Att den förpassats till b-sida känns i sammanhanget mycket underligt.
The Perfect Boy
Riktiga The Cure-fanatiker inser nog redan här att titeln anspelar på ”The Perfect Girl” från Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me och likheterna stannar inte helt och fullt där. Det här är dock utan tvekan den mest nydanande av alla singlar med sina mer moderna gitarrer som distats något utan att för den sakens skull leda till metal-pastischerna vi fick plåga oss igenom på bandets föregående, självbetitlade skiva. ”The Perfect Boy” blandar gammalt med nytt och balansen funkar riktigt bra och med lite tur så är det här en indikation på hur plattan kommer att låta i slutändan. B-sida denna gång heter ”Without You” och följer även den i samma spår. Det känns väldigt ‘akustisk gitarr vid en brasa vid en sjö och sjunga om förlorad kärlek’, precis den typen av melodramatik som The Cure haft patent på i flera årtionden.
Hypnagogic States
När 4:13 Dream blev uppskjuten en månad så slängdes den här remix-EP:n snabbt ihop och det märks att väldigt lite tankeverksamhet ägnats dess födelse. Bandet har helt enkelt kastat ovan nämnda singlar åt några lämpligt populära artister och bett dem go nuts med materialet. Det funkar inget vidare alls, trots att annars kompetenta band som 30 Seconds To Mars, My Chemical Romance och Fall Out Boy anställts. Ofta så passar helt enkelt mixen inte ihop med låten, som blir extra tydligen när 30 Seconds försöker bygga en dunkel atmosfär kring en naiv kärleksbagatell som ”The Only One”. Inget dina pengar bör spenderas på.
Kortfattad slutsats: remixer är i 9 fall av 10 ett jävla gissel, men det verkar som att The Cure gott kan ha hittat någon slags form igen. Fyra singlar och åtta låtar sammanlagt utan ett enda riktigt magplask är ett bättre resultat än vad de lyckats med på många, många år. De där förväntningar kan nog försiktigt skruvas igång nu.
No trackbacks yet.