Andra Sjunger Olle Ljungström
Oftast när ”svenska artisteliten” samlas ihop för att göra sina egna covers för en hyllningsplatta så brukar det nästan uteslutande röra sig skyupphöjningar av bortgångna legendarer som Taube eller Vreeswijk. När nu väl valda delar av svensk musikindustris guldkalvar buntats ihop är det inte för att hylla en av alla älskad legendar efter dennes död, utan för att lyfta fram en kriminellt underskattad, i allra högsta grad levande sådan.
Jag själv blev inte introducerad till Olle Ljungströms solosläpp förrän tidigare i år då en god vän gav mig ”Bäst” och jag kunde inte förstå hur jag lyckats titta förbi karln så fullständigt under så många år. I bakspegeln är det kanske inte så konstigt. Ljungströms musik har varken lyckats nicha in sig hos de som köpte två skivor om året på Statoil eller indie-frissorna som skulle suga av Peter på Pet Sounds för en limiterad Ride-vinyl. Han är helt enkelt lite för egen för att riktigt ha en beständig publik i endera läger, vilket lett till att han blivit en Wille Crawfoord-figur som liksom finns där men ändå inte. Vilket såklart är brutalt orättvist, och med en smula tur kanske det förändras med det här släppet där 12 låtar fått sig en upputsning av en rad namnkunniga artister.
Problemet med nästan varenda tribute-album som någonsin spelats in består även här. Nämligen att artisterna som gör de nya versionerna har alldeles för stor respekt för originalet vilket leder till att det känns lite kändis-karaoke över anrättningen ibland. Uno Svenningson lyckas skrapa bort all känsla från ”Kaffe Och En Cigarett” medan Bo Sundströms ”Tivoli” mest känns som en bootlegad lägereldstrubadur körd genom ett hissmusiksfilter. Det finns dock de som vågat snitsla nya banor med låtarna utan att förlora deras karaktär, som till exempel Sara Isakssons grymma tagning på ”Som Man Bäddar” eller varför inte Thomas Di Levas ”En Apa Som Liknar Dig”. Det är i såna stunder som både låtarna och skivan lyfter och man känner kärleken till originalet lysa igenom de nymålade versionerna. Joakim Bergs ”Nåt För Dem Som Väntar” är något av skivans höjdpunkt även om den gärna hade få gasa i lite tyngre mot slutet.
Egentligen är det enda riktiga problemet utöver ett fåtal mediokra låtar själva valet av alster. Jag hade hemskt gärna sett ”Sthlm Sthlm”, ”Balladen Om All Kärleks Lön” eller ”Det Betyder Ingenting” istället för något beiga ”Med Eller Utan” till exempel. Fast det är egentligen lönlöst att ödsla energi att klaga på en sån sak när man tänker på vad den här skivans egentliga syfte är, vilket såklart är att fler ska upptäcka originalen. Så därför tycker jag att ni struntar i Andra Sjunger Olle Ljungström och börjar beta er igenom ”Bäst” istället. Sedan finns såklart studioalbumen som blir allt svårare att köpa så passa på om ni snubblar över ett ex i en realåda någonstans. Det enda ni kommer ångra är att ni inte gjorde det flera år tidigare.
Lyssna på hela Andra Sjunger Olle Ljungström här.
Håller med om att t.ex. Sthlm är saknad, men INTE om att Uno slarvar bort Kaffe och en cigarett. Tycker tvärtom att den är en av skivans höjdpunkter. På det hela taget godkänt för att vara tribut – hälften av låtarna bra, resten överlag hyfsade.
Jag har – faktiskt – ändrat mig angående Unos cover och tycker som du att den är en av de bättre på skivan. Vet inte riktigt varför jag var så ilsk på den till att börja med, men ja, så kan det bli