Gene Simmons – Asshole
Med undertexten ”En odyssé i smaklöshetens djupaste träskmarker” postade jag den här urlånga recensionen av Gene Simmons soloskiva Asshole på en numera stendöd blogg. Eftersom nämnda blogg gått i graven och jag inte orkar skriva något nytt för idag så presenterar jag härmed recensionen i sin helhet med ett fåtal ändringar i förbättringens tecken.
För att sätta någon slags ton på den här texten så krävs det inte så värst mycket utöver att påpeka två extremt talande faktum. Det första; Gene Simmons, till vardags basist och professional ladykiller i bandet som en gång var Kiss, har släppt en soloskiva. Det andra; han har döpt den till Asshole. När ni sedan vänder era getögon mot omslaget så inser ni på ett ungefär vad vi har att göra med här. Tänk er ett helvetiskt hopkok av Onkel Kånkel-vulgarism och amerikansk P.I.M.P-estetik, blandat med små doser av felbedömd artistiska ambitioner. I mitten av detta skakande melodrama står en man vars penis har äntrat över 7000 framstjärtar i sin livstid, och han småler på ett sätt som förmodligen enbart killar som kan räkna sina knull med fyra siffror kan.
Om man trotsar allt sunt förnuft och bevarelseinstinkt och väljer att ta sig förbi omslaget och titeln för att faktiskt lyssna på skivans audio-baserade innehåll så kan man ju inte gärna göra det med förhoppningarna ställda så där väldigt höga. Man kanske når en punkt där man inser att man just håller på att kliva förbi en gräns för vad ett mänskligt psyke näppeligen kan klara av att hantera. Kanske stannar man, vänder sig om, kastar skivjäveln åt helvete och går vidare i sitt liv. Fast kanske trycker man istället på play och inser att man nu har 45 minuter svettigt kloakrens framför sig. Låt oss, hand i hand, äntra världen som är Gene Simmons skiva Asshole, låt för låt. Gud bevare oss.
Sweet & Dirty Love
Vi inleder sålunda med det förväntade gitarrrunkandet. Det är standardmangel från ruta ett och Gene introducerar här, ytterligare en gång, förklaringen till att hans tjänster vid mikrofonen i Kiss så sällan efterfrågades. Raspet i gommen är oroväckande övermacho och det bådar inte gott för hur resten av albumets vocals kommer te sig. Utöver det så är det här den typiska rock-öppnaren; fartig, runt 3 minuter, sjukt lättglömd.
Firestarter
Nej. Gud, nej. Gene Simmons, 58 år, väljer att covra en låt av ett band som var väldigt hipp i Englands klubbscen – för ett decennium sen. Vem okejade det här tilltaget? Hur kan samtliga inblandade sova om nätterna? Guttural-vrålet vi möts av i låtens inledning anslår att all subtilitet – om någon sådan någonsin varit närvarande – med ens har lämnat byggnaden. Simmons låter som en skadeskjuten järv och musikaliskt sett är den här covern närmast identisk med originalet, så det blir alltså Gene Simmons som karaokar Prodigy och, gud i himlen, vem vill någonsin ta del av det? Inte ens med ett halvt dussin Smirnoff Ice under västen är ett sådant tilltag acceptabelt. Om ni verkligen vill förstå vidden av hur fruktansvärt det här egentligen är så passa på att kasta bort tre minuter på att se videon också, sen kan ni göra er beredda på att behöva dricka aceton för att reboota hjärnbalken och återigen kunna leva i illusionen att vår värld är vacker, full av godhet och kärlek. En vacker värld hade aldrig låtit det här hända.
Weapons Of Mass Destruction
Åh, nu är det alltså dags att försöka vara System of a Down. Mangel, mangel, mangel, återigen och i texten finner vi pseudo-medvetna rader om krigspolitik och propagandautövande västvärldsnationer. Det är djupt som en rävloska, ungefär.
Waiting For The Morning Light
Nu ska vi pausa lite och ta upp en man som heter Bob Dylan. Bob Dylan, som ni säkert vet, är en av världens genom alla tider mest respekterade och influerande musiker och textförfattare. Han har skrivit flera dussin klassiker och inspirerat tusentals efterföljare med sina ofta djupsinniga och putslustiga texter och även om man inte har så mycket till övers för karlns egna alster så kan man inte förneka den enorma impact han haft på musikvärlden.
Och nu har han skrivit en låt med Gene Simmons, och det ger oss anledning att trycka på play igen. Det är nu alltså dags att skita i elgitarrerna och plocka fram dansbandssyntharna och Viking Line-gunget istället. Det är så Bingolotto-vänligt att man förväntar sig höra Loket skroka något om en miljard kilo kaffe djupt nere i mixen och texten som behandlar en man, antagligen Simmons, som har svårt att sova. That’s it. Han kan inte sova, för han måste ”keep on laughing, when I wanna cry”.
Beautiful
Vi fortsätter framåt i släptempo med ytterligare ett svensktoppen-pekoral. Jag anar lite 70-tals-singersongwriter, vilket är ett lovvärt influensval, men herr Simmons misslyckas förvalta arvet på så många punkter att det angränsar parodi. Både gentemot genren och karln själv, för inte fan kan han väl tro att vi kommer ta honom på allvar när han jiddrar om hur vacker någon brud är och försöker vara finkänslig och mysig på samma gång. Texten är mer eller mindre en parafras på Joakim Hillsons (Playahead-versionen av Jakob Hellman) gamla pissdänga Vacker Utan Spackel med tjat om silikon och smink.
Asshole
Stopp, nu. Stoppa pressarna omedelbart. Är det nu vi på allvar har ramlat in i en alternativ dimension? För sist jag kollade så är jag hyfsat säker på att det var dödsstraff på textrader som ”You’ve got a personality, just like a bucket of pee”. Det kan verkligen inte hända på riktigt. Livet är för kort, för värdefullt för att man ska vara medveten om att sådant här existerar. Som människor har vi utvecklats till tänkande, intelligenta och känslodrivna varelser. Vi har skapat uppfinningar som bringat lycka åt miljarder, vi kan älska andra människor, vi kan skriva poesi och dricka riktigt goda drinkar på lyxiga krogar i innerstan. Och då tycker en 58-årig knullgubbe att vi ska behöva lyssna på honom när han sjunger ”You know you’ve got no shame, and you’ve got a stupid name”. Välkommen till fjärde jävla klass! Åh, mitt namn är dumt! Jag är som en hink med kiss (ordvits!), gud bevare mig. Du har knullat med fler brudar än jag har porer i innanlåret och du kläcker ur dig sån vedervärdig dynga och har mage att ta betalt för det?! Lägg därtill till ett Sum 41-riff och könsrockarnas gunst är vunnen. Vulgäritet i texten kan inte dölja att det här är en jävla Mix Megapol-dänga i grund och botten. Det här är punkten då hela den här skivans existens måste börja ifrågasättas på allvar.
Now That You’re Gone
Precis vad den här skivan, och min mentala hälsa behövde; en barnkör.
Whatever Turns You On
”Whatever turns you on, turns me on, woo-hoo”. Spirituellt. Nu har vi också fått säga hej till någon slags Robbie Williams-antics. Det här ska alltså vara albumets stadiumsingalong-nummer, med det lilla problemet att allsångsmomentet låter som att det spelats in av fyra a-lagare i en plasthink. Att det dessutom är direkt hälsovådligt att i grupp sjunga sådan här smörja är heller inte något Gene funderat över. ”How can you feel how you feel, how you feel and feel that you’re feeling good”; fucking awesome.
Dog
Ett knullspår med BDSM-tema var ju inte direkt sjukt oväntat, men åtminstone så sjunger karln nu i alla fall om ett område i vilket han onekligen har en viss expertis och det märks att han här inte är ute på riktigt lika tunn is som tidigare. Han sjunger självsäkert med i de mest övertydliga sexuella undertonerna. Det ”sexiga” beatet är så basic att det fan kunde varit hämtat ur Hiphop eJay och nog hade ju Mr 7000 kunnat komma på något fyndigare än att stöna ”I like it rough” en miljon gånger.
Black Tongue
Ännu mer ”medveten” lyrik och detta till tonerna av ett hejdundrande ackompanjemang som får mig att tänka på sentida Offsprings allra mest smaklösa stunder. Återigen en singalong-anthem är det dessutom och vi får säga hej till plasthinksalkisarna som tydligen var närmast till hands när backing vocalsen skulle läggas på skivan. Jag vet inte hur jävla mycket mer av det här jag orkar, men att få ögonlocken avskurna och sedan bli nedslängd i en sandlåda börjar kännas som ett trivsamt alternativ. Bäst att skita i extraspåren, tror jag.
If I Had A Gun
Ågud, ni skulle bara veta vad jag gjort om jag bara hade haft en pistol nu. ”Gun” rimmas på ”fun”, vilket påvisar en brist på självkritik som skulle få till och med 50 Cent att vrida sig obekvämt i stolen. Gene försöker nu också skönsjunga och det är låter betydligt mer behagligt efter att ha hört hans sandpapper-bröl, men så är jag också övertygad att min hjärna nu har börjat omdirigera impulserna från mina trumhinnor ner i arslet istället så att den inte rinner ut ur näsan innan det här är slut.
1,000 Dreams
Två minuter går innan jag hunnit märka att låten ens är igång. Hissmusik av värsta sort, men här pådyvlad som någon slags electronica-ballad. Hur det funkar? Rätt dåligt, faktiskt. Men den pura lyckan som faller över min kropp när jag inser att det här är album closern går knappt att sammanfatta med ord hämtade ur samtliga mänskliga språk. Jag orkar knappt reflektera över hur sjukt usel avslutning det här är, att den inte är medryckande eller ens har ett riff man kan hänga upp sig på om man är Kiss Army Sweden-medlem. Men jag är för lycklig, för lycklig. För det är över, äntligen över.
Jag går vidare i livet. Ärrad. Skakad. Men vid liv, med nya insikter om livets inneboende bräcklighet, men också om min egen styrka. Likt en krigsveteran är jag luttrad och alltid medveten om vilket helvete jag genomlidit och kommer bära med mig i resten av livet. Ett liv som är för värdefullt för att ge bort en trekvarts timme på att lyssna på Asshole.
Betyg: 8/10
För att jag är ett jävla miffo.
Såå.. En skiva att inhandla snarast möjligast, med andra ord?