Plånboken tömde hon när hon själen fick se

Ett mail trillar ner i inboxen som så ofta. Det ser ut som spam men vid närmare inspektion verkar det vara en god-honest riktigt mail från en promotionfirma som vill sälja reklam på min blogg (om du läser det här på Facebook innebär det alltså http://thepowerglove.com, din parasit). De erbjuder en månatlig avgift och det ser väldigt proffsigt och snyggt ut. Jag kan inte hjälpa att bli intresserad.

Nu sitter jag och funderar på om jag borde ta tillfället i akt eller om jag ska förbi indie, fattig och trustworthy. Nog för att jag aldrig skulle gå Blondibella på era arslen och börja promota skit för stålar eller ändra något här om någon företagstyp bad om det, men bara att ha reklamen där kan ju ge sken av att jag skulle göra det (även fast jag alltså aldrig skulle det).

Hmm, alla dessa dilemman. Jag kan i alla fall glädja mig åt att nya numret av The Met strax är ute och att jag därför är en publicerad spelskribent i två länder vilket inte ens Oskar Skog kan skryta med.

Andra bloggar om , , , ,

Hostmedicin smakar kräk

De senaste veckorna har jag jobbat, slitit och faktiskt haft en hel del kul också, något som verkligen inte legat på dagordningen alltför ofta de senaste åren, men jävlar vilka roliga veckor det har varit. Den enda som lidit är bloggen.

Snabbgenomgång; en hel vecka Christopher och Fabian blev total succé. Det punkterades något av den influensa både jag själv och flickvännen lyckades dra på oss och som vi sedemera spred till våra gäster men fan, lite får man väl tåla. I samklang med detta har skolan gått in i andra växeln och mitt tidningsuppdrag har börjat rulla i enorm fart. Mitt första bidrag kommer att synas i nästkommande nummer och i numret efter det har jag lyckats scora en av de största artiklarna och på tal om den…

Imorgon bär det av till smygpremiärvisningen av Dead Set, en ny zombieskräck-serie som kommer att visas lagom till Halloween här. Med en rejäl sopa flax lyckades jag vinna två plåtar till premiären som alltså sker imorgon och den ska jag alltså skriva stor, fet artikel om. Jag flänger nog iväg ett ord eller två om den här också om jag mäktar med det.

Det är en hel del man vill skriva om efter att ha lämnat tomt så här länge men jag skiter i att försöka klämma in precis allting nu utan ska försöka portionera in skiten i små inlägg de kommande dagarna. Flunsan har slagit mig så hårt att jag knappt orkar resa mig ur sängen så sjukledighet - here comes me - vilket såklart innebär massa fritid att tå kol på. Ni vinner.

Oops, halv fyra var det visst. Äh, jag sov hela jävla dagen så det får vara. Jag firar istället morgonens ankomst med snabbnudlar och ett glas Sprite, see ya.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nystart/Vi som aldrig sa hora

Thirteen blev det, och det blir ännu mer grönt fast jag lovade mig själv annat. Nåja, det är snyggt, stiligt och jag har alltid varit mer höst än något annat så jordbundna naturfärger är perfekt. Jag klär i bloggen nu känner jag.

Igår köpte jag Ronnie Sandahls bok Vi Som Aldrig Sa Hora, mest för att jag rätt ofta njutit av författarens krönikor i Aftonbladet och jag blev glatt överraskad av boken till slut. Short and sweet på lite drygt 170 sidor och med stilgrepp hämtade nästan uteslutande från åttitalisternas gemensamma iPod-playlist så bärs historien om killarna som vill betyda något men som bara är som kreti och pleti när helgen kommer och man ska festa i skitstadens enda festlokal.

Jag har läst en hel del ris om boken nu i efterhand men jag tror att igenkänningsfaktorn spelar in så oerhört i just den här typen av generationsskildrande böcker att folk som inte direkt kan snappa det där Håkan Hellström-citatet kanske inte får lika mycket ut av historien som vi andra. Vi Som Aldrig Sa Hora är nämligen “vår” bok, på samma sätt som varje generation i Sverige får en bok som sammanfattar och inkapslar resultatet av en synkad uppväxt, av hur populärkulturella grepp formade en grupp människor som bara råkade födas ungefär samtidigt. Den där boken som berättigar dess existens och som mellan pärm och pärm stämplar fast det som var “oss” och varför det blev som det blev.

Det är inte den mest välskrivna eller mest medryckande romanen jag läst i år men det är absolut den jag kan allra mest relatera till och jag tror att i slutändan sätter det djupare spår. Vid dagens slut är det alltså svårt för mig att inte rekommendera den, och invänta den påbörjade uppföljaren.

Andra bloggar om , , , , ,

Under konstruktion

Det är ett tag sen jag började pula på en ansiktslyftning av bloggen men eftersom min CSS är ytterst ringrostig så har det inte blivit exakt som jag önskat mig riktigt ännu. Jag har dock pillat lite varje dag nu så jag har en vag idé om hur jag vill att det ska se ut till slut och det är ingen världsomstörtande skillnad egentligen. Det lär blir mycket mindre skogsgrönt, i alla fall.

Extramaterial; kanin som antastar en mjukis-sköldpadda.

Andra bloggar om , , , , , ,

Sommarstängt

The Power Glove tar nu någon veckas semi-ledigt, så jag kommer att skriva allt mindre nu när de sista veckorna i postens tjänst klingar ut och jag tänker ta det brottsligt lugnt för en gångs skull. Jag kanske slänger in en brasklapp här och då men förvänta er inte en 7.5 posts i veckan som ni är vana vid.

När jag återkommer så kommer dessutom bloggen få en ordentlig ansiktslyftning och så kommer en hel del nytt dyka upp på andra håll också, så ge inte bort min plats i era RSS-feeds ännu. Så inleds alltså min bloggsemester, med en pepparsalami-macka i handen (snart i magen). Ta hand om er.

Andra bloggar om , , ,

De två bussarna

Det är ju typiskt, den här två bussar-grejen. Att man kan gå i flera månader och inte ha en enda idé, inte en enda tanke värd att hålla kvar i och arbeta för att skapa något i slutändan. Och sen helt plötsligt så sitter man, ironiskt nog på en buss, och har två rentav fantastiska idéer som man sedan ska försöka att balansera i huvudet och försöka göra någonting med. Jag har svårt att tro att endera kommer mynna ut i något större egentligen men jag är ändå sjukt spänd på att få sätta igång med bägge. Den ena kommer ni säkerligen få stifta bekantskap med här i bloggen inom sinom tid, det beror på hur bred vidden blir när jag väl sätter igång men i dagsläget känns den precis lagom för bloggen.

Den andra kommer vi nog aldrig få se materialiseras i verkligheten men det stoppar verkligen inte mig från att fortsätta. Bra idéer är alltid bra idéer, även om de aldrig realiseras, och bara vetskapen om att jag satt något bra till världen får duga som någon slags belöning. True artist speaking, eller vad?

Ikväll ska jag således inte göra ett skit förutom att dra mig och mitt kreativa arsle till Segeltorp och där lira Guitar Hero och förmodligen äta ruskiga mängder onyttigt skit tillsammans med Emma - nyligen hemkommen från den diffusa semesteradressen “landet”. Därför har jag egentligen inget mer av intresse att skriva.

Andra bloggar om , , ,

Uhm, hej?

Oj, oj, inte en enda uppdatering på 8 dagar (åtta, åtta dagar - du ska TITTA PÅ MIG etc.) och jag gissar att min besökartrafik i princip gått på lunch för all framtid i och med det. Därför tänkte jag ta detta tillfälle i akt att göra ett uppmärksamma på ett par händelser som format den här lite dryga veckan för mig.

Min födelsedag kom och gick med en dundrande suck. En mycket trevlig afton med bowling och pizza - som verkar bli en tradition att dö för - hade inletts med presentgivande. En alldeles underbar kompott av rea-kläder, Marvel Zombies vs. Army of Darkness, Markusevangeliet och en massa annat smått och gott tilldelades yours truly på bemärkelsedagen och jag vill passa på att återigen tacka de givmilda vänner och familjemedlemmar som spenderat ur deras torrsugna plånböcker.

Sedan kom busstrejken som nu alltså upphört, och det skulle jag kunna skriva Pestens Tid-långa inlägg om men jag nöjer mig med att konstatera att det är jävligt jobbigt att gå upp en timme tidigare för att få skjuts i farsans bil varpå man tvingas driva runt på ett tomt Sergels Torg tills jobbet börjar. Visst är det bra med strejk, men när bussförarna som faktiskt tjänar flera tusen mer än en genomsnittlig sjuksköterska börjar gapa om mer betalt avsäkrar jag min revolver så smått.

Sen. Sen, ja. Under gårdagsmorgonen lämnar jag farsans bil, munter om än trött som en gris, vid McDonalds i Slussen som vanligt. Jag vandrar de knappa 20 meterna mot tunnelbanan, kliver ner för trapporna, sträcker mig mot min högra jackficka och där fanns - ingenting. Inte bandet. Inte Kent-låten. Bara ett vakuum där min iPod legat bara några sekunder tidigare. Under den knappa halvminuten jag vandrat mot Slussen har någon kuklisa alltså lyckats tjuva till sig min älskade mp3-spelare.

Jag vet att det bara en är “sak”. Jag vet att man måste gå vidare och jag vet att det händer hela tiden och att man aldrig kan släppa garden - inte ens på ett till synes folktomt Slussen - men det var ju MIN IPOD. Jag älskade min iPod och nu är den borta. Någon sliskig andrahandsbuse har med all säkerhet raderat min musik och mina videor för att sälja den vidare för en femhundring på en moraliskt tveksam svart marknad. Det stinger som fan och jag kan inte hjälpa att hata den jävla fittan som tog den, oavsett hur marginaliserad hon blivit av samhället. Oavsett hur många ungar hon måste göda. Oavsett hur mycket hon inte vill. Jag hatar henne, och jag hatar mig själv för att inte hade händerna i fickorna som jag brukar. Jag hatar att vara utan musik när jag sitter på tåget och jag hatar att jag fått ännu en del av min barndoms naiva tilltro avkapad i ett enda intensivt machetehugg mot magen.

Sen var det en grinig SL Center-kärring som vägrade att ge mig pengarna tillbaka på det månadskort jag inte kunnat använda på en vecka för att strejken varit över i 25 minuter när jag vandrat in i affären. Du, min käre medmänniska, är en fittpuka av den värsta sort. Även om ditt ämbete förbjöd dig att ge mig pengarna jag egentligen borde ha fått så hade du åtminstone kunnat behandla mig med någon form av respekt och inte som ett sluddrande mongo bara för att jag inte sitter och tokföljer Kommunals varenda tassande steg. Screw you, lady.

Sådär. Nu är min själ renad och jag kan med högt huvud bege mig till Debaser och avnjuta en afton I Are Droid och - framför allt - Timo Räisänen!

Andra bloggar om , , , , , , , ,

Mina bögvingar blöder

Så skrev jag på en papperslapp för 18 månader sedan som jag hittade i en gammal jeansficka idag. Vad som inspirerade mig till denna besynnerliga poesi är anyone’s guess, men jag var tillräckligt nöjd för att låta den pryda ett inlägg - det 197e i ordningen - på bloggen, så något måste det ju vara värt.

Två dagar på Posten är nu avklarade och lagda bakom mig och hittils har det varit en ytterst behaglig upplevelse. Min handledare har gjort ett strålande och inspirerande jobb med mig och jag tror att jag i hans händer kommer bli en riktig mästerpostiljon en vacker dag. Jobbet är lagom monotomt för att timmarna ska flyga förbi och tillräckligt varierande för att man inte ska stoppa ett jaktgevär i gommen. Speciellt när fullgubbar ropar “Ööh, brevbärar’n!” efter en, och att se de svarta kaninerna i Stadshagen varje dag får mig att tänka på Rocky så det piggar alltid upp.

Äntligen fick jag tag i en fullversion av By Hearts makalösa nyinspelning av gamla klassikern Into The Arms Of Strangers. Trots oerhört det sanslöst korkade beslutet av deras skivbolag att endast göra deras skiva tillgängligt att köpa med en tysk dator så har jag nu alltså hittat en site där jag kan lyssna om och om igen. Den heter Deezer och rekommenderas i övrigt också, då det alltid är galet kul att göra playlists och tvinga de på andra människor.

Till sist vill jag också säga farväl till George Carlin. Ni vet alla vilken hjälte han var och vilket gapande hål han lämnar efter sig, både på ståuppscenen och i cameorollistan i Kevin Smiths filmer. Ni vet alla vilket geni och visionär han var och ni vet alla hur rätt han hade om nästan allting. Ni vet det för att teknikens under gör så att alla kan beskåda hans finaste stunder på Youtube när som helst, så gör det om ni inte redan sorgeknarkat Carlin-godis.

Andra bloggar om , , , , , ,

Grattis bloggen!

Jag har helt lyckats missa bloggens ettårsdag som var den 17e Juni. Riktigt pinigt, och jag ber så hemskt om ursäkt. Fan, ett helt år redan. Det har gått framåt, minst sagt, och mitt liv är kanske inte så markant förändrat sedan jag började men nog märker man en viss skillnad om man blickar tillbaka i mina tidiga stapplande inlägg. Nu är jag snart uppe i 200 inlägg också, så jag får se till att fira då också.

Tack till alla ni som faktiskt läser TPG någorlunda regelbundet, och för alla er som tittar hit via olika sökord också. Tack speciellt till er som länkat hit och som gett mig oanade uppskjut i besökartrafiken. Tack till er som skriver egan bloggar så febrilt och inspirerande och tack till alla som orkat med att läsa ännu ett poänglöst tack-inlägg.

Andra bloggar om , ,

1811 ord om bloggande

Det kan tyckas att bloggen har varit lite väl fluffig de senaste dagarna. Jag har egentligen inte skrivit något av värde förutom en massa om ett band som 98% av alla som läser TPG dagligen inte har hört talas om slash inte bryr sig om. Anledningen till detta är att från och med fredagen så inleddes den i särklass stressigaste veckan på skolåret, då jag innan fredagen som kommer ska ha skrivit två uppsatser följt av ett prov på onsdagen efter det och till slut en uppsats inne på den efterföljande fredagen. Så ni kan förstå om jag är för trött för att rannsaka Aftonbladets sorgliga ursäkt för hemsida i hopp om att hitta något i särklass korkat att göra mig lustig över.

Det känns, med andra ord, som en perfekt dag för onödigt lull-lull som jag snott helt sonika från någon annan blogg. I detta fall är det en sån där quiz-enkät-grej som jag snattat från XRob återigen. Here goes.

1. Hur länge har du bloggat?
Den här bloggen har jag hållt på med i lite drygt 10 månader tror jag, men innan det hade jag Rikard Olsson must Die och Hackneyed, Baby!, och innan dess har jag bloggat på diverse communities som Helgon, fast det var nog först när jag började med TPG som jag tog det på riktigt allvar.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Förmodligen ganska lik den som den gör nu. Jag tror att det krävs ett ganska duktigt mått av exhibitionism (ett snällare ord för uppmärksamhetstörst) för att blogga så ofta som jag gör. Jag sticker inte under stol med att jag trivs med tanken att gemene man går in och läser mina spridda tankar och rants, och jag tror att det är något jag inte är ensam om i bloggarnas värld.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Förmodligen var det någon polares blogg. Jag började inte direkt “följa” bloggar förrän förra året eller något sånt. Jag skulle kunna göra en vild gissning och säga A fair judgement förmodligen var den som jag började läsa någorlunda reguljärt.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Mina första första, de på Helgon/Lunarstorm/wherever är riktigt pinsamma, men de är också närmaste 7 år gamla, och jag brukar tycka att saker jag skrivit för 7 veckor sedan är ganska pinsamt. De första inläggen på TPG är mest tråkiga och utan någon form av riktning. Det märktes att jag själv var lite fundersam över om jag faktiskt hade något vettigt att skriva.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
I dagens läge är det nog mellan 15 och 20.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Väldigt få är ämnesbloggar, jag tror att det nog enbart är dyslesbiskt och Merit Wager som jag läser regelbundet som är direkt inriktad på politik och andra mer “seriösa” ämnen. De allra flesta är rätt simpla blogg-bloggar, vilket jag absolut inte tycker det är något fel på. Politik är ju verkligen pisstråkigt sisådär 97% of the time.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Utöver ovanstående nämnda, så skulle jag nog säga Nordic Dervish, och då menar jag främst ämnena vi väljer att bloggar om. Eftersom Nima är proper journalist ‘n shit så tenderar den att vara väldigt… “journalistisk”, fast inte på ett tråkigt, sunkigt sätt. Men jag väljer sällan att göra min röst hörd om alltför seriösa ämnen, då jag oftast inte hänger med tillräckligt mycket i såna frågor för att jag känner mig bekväm nog att försöka ge mig på att debattera om dem.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Jag tror att jag kör en stil som liknar den Naseer kör på sin Se till vänster, där går en arab, fast han gör det flera gånger bättre såklart. Gillar man min blogg, varför man nu skulle göra det, så glömmer man den ganska snabbt när man kollat in hans.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Ett par gånger har jag fått lite skäll för att jag skrivit om olika personer i sammanhang som de inte varit helt cool med, fast oftast har det bara rört sig om enkla missförstånd. Jag har fått lite stick också för att jag nyttjar svordomar såpass ofta också, men det ger jag blanka fan i. Rebel without a cause, baby.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag inte, det har jag inte kommit mig för att fråga. Jag antar att jag är en aning mer frispråkig när jag sitter och knattrar på ett tangentbord än jag är i vanliga fall, men jag tror att de som känner mig på riktigt ser ungefär samma person här som i verkliga livet.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Det kan vara en jobbig balansgång i vissa fall, till exempel om man har bråkat med någon och vill skriva av sig så kanske man inte i samma andetag vill smäda personen i fråga för att törsta alla dessa dussintals människors skvallertörst. Men jag har personligen inga större problem med att vara utelämnande om mig själv - jag antar att det har att göra med svaret på fråga 2 till viss del.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar så gott som aldrig om politik, ekonomi eller liknande, och det är som jag sa tidigare mest för att jag helt enkelt inte är tillräckligt insatt för att ge en insatt åsikt om de ämnena. Utöver det så bloggar jag såklart inte om något som inte intresserar mig, till vilka de flesta sorters sport och mode kan räknas.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
 Till ganska stor del, om jag ska vara ärlig. Jag är verkligen en torsk för uppmärksamhet och bekräftelse, det kan jag inte sticka under stol med. Men det är nog också en hel del för att få skriva av mig, vilket jag gör “offline” också, och till viss del också för att slipa på mina skrivartalanger. Jag har ju faktiskt som någon slags ambition här i livet att få jobba med att skriva en dag, och då hjälper det ju såklart att dagligen plita ner ett par hundra ord om ingenting och allting och få feedback på det.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nja, man kan nog lära känna vissa aspekter av en person genom deras blogg, men en blogg kan man ju filtrera ganska bra eftersom man själv är ensam redaktör och skribent.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nope, inte ännu i alla fall. De flesta bloggare som jag har kontakt med är antingen folk jag känt sedan tidigare eller folk som vars bloggar jag kommenterat, och än så länge så har detta inte lett till några rendezvous’.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Jag tror att allting är potentiellt farligt för vissa människor, beroende på ens personlighet och hur man är lagd när det kommer till beroende etc. Jag tror att vissa, speciellt koreaner, kan ha en tendens att ta i lite för mycket när det gäller bloggande, men hade det inte varit bloggande hade nog desamma personer korkat igen på grund av MMO-spel eller SMSande istället. Det kallas natural selection, tror jag.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Nein, kan jag inte påstå. Men så får jag väldigt sällan kommentarer också. Däremot har jag blivit trackbackad (eller backtrackad?) av några nissar som länkat till mig på inte alltför smickrande grunder då och då, och det kan såklart vara irriterande men jag skulle inte vilja påstå att jag blivit sårad av det.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Det har hänt, men oftast så reviserar jag det om tillfälle ges. Men bloggande är ju just så direkt att man lätt freestylar ett inlägg om man blivit upprörd och senare kommer tillbaka till samma inlägg i ett lugnare tillstånd och märker att man kanske tog i lite väl duktigt. Men då försöker jag påpeka det i ett senare inlägg åtminstone.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Precis som med allt material på internet så är den främsta nackdelen att det inte finns någon direkt kvalitetskontroll eftersom vem som helst, läskunnig eller inte, kan blogga hur mycket som helst och ändå få läsare. Mycket av internet bygger på den här principen och även om jag tycker att det är fantastiskt på flera sätt så blir det lätt att 70% av produkterna är ren och skär dynga som man tvingas vada igenom för att hitta the good shit. Jag menar, Natacha Peyre och Linda Rosing har bägge varsin superpopulär blogg, så vad säger det?

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Det kan jag nästan garantera, om jag inte är död eller duktigt hjärnskadad vid det laget. Förmodligen har jag blivit bättre, mer relevant och med lite flax så har jag ett par dussin fler läsare också.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Både och, skulle jag gissa. Jag tycker att fenomenet med att vemsomhelst kan skriva vadsomhelst närsomhelst är en väldigt lockande tanke och ju mer bloggarvärlden utvecklas, desto bättre kommer det att bli. Idag så är bloggare fortfarande i periferin till viss del, det är fortfarande alldeles för mycket Schulman och Von Sydow-fluff över hela spektaklet, men jag tror att det kommer att bli större i framtiden och jag tror att det kommer att bli en av de mest attraktiva kommunikationsformerna. Freedom of speech ‘n all that shizzle.

22. Avslutningsvis : Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag skriver av mig, jag utvecklar mitt språk och mitt tänkande och till slut kanske jag blivit en bättre människa av alltsammans. Jag känner att mitt bloggande, och skrivande för den delen, ännu är i sin linda och lider av påtagliga skavanker här och där men det kommer att bli oerhört mycket bättre med tiden. Tills dess så är det alltid skönt att få skriva av sig om vadsomhelst närän andan faller på och med lite tur så läser någon det, vilket alltid är ett plus i kanten - även om det bara är ett tjaskigt blogg-meme.

Andra bloggar om , , ,

« Tidigare inlägg