Phew. Ett enormt tack till min mormor för att hon sponsrade den här återkomsten med sitt hjärta och sin plånbok. Jag är såklart oerhört tacksam och om du bara svarade i telefon så hade jag kunnat säga det till dig också.

Vad som hänt sen sist, undrar du, kära läsare? Nja, jag plockade upp Mirror’s Edge igen och det var rasande kul. Faktiskt ännu lite bättre än jag mindes det och jag börjae återigen undra varför det fick relativt ljummen kritik när det begav sig. Svara på ett vykort – vinn en freestyle.

Gud vaf mycket filler det här blev. Jag återkommer (igen) när jag har något vettigt att berätta. Håll inte andan.

För att göra oss alla lite gladare så kan vi ju tänka på hur bra det är att det finns kaniner här i världen. Jag vet inte vad jag gjort annars.

Sen sist så lyckades jag äntligen avsluta min treåriga mediavetar-utbildning vilket nu innebär att jag vet massvis om media. Det här har tyvärr inte inneburit att jag landat ett glassigt kontrakt med något hippt produktionsbolag eller att jag nu sitter och myser på en speltidningsredaktion nånstans. Nä, för tillfället är jag som ivrigast på jobbjakt och har varit sen augusti.

Jag har hunnit ta en sväng förbi Stockholm igen där jag såklart återbekantade mig med mina goa vänner och familj. Jag fick dessutom träffa min bästa kompis nya dam-sällskap vilket var mycket trevligt. Det känns så skönt att hur länge man än sitter och ruttnar här så kan jag alltid komma tillbaka och så känns det som att ingen tid har gått alls, fast så mycket förändrats sen sist. Det är en oerhörd glädje.

Jag har fortsatt att skriva på Audioscribbler men har nu dubblat upp mina skribent-åtaganden med den lysande engelska sidan Critical Gamer. Jag har också precis öppnat portarna för min exklusivt spel-centrerade engelskspråkiga blogg Plus Minus Zero som ni gärna får följa lika lojalt som ni följer den här.

Det där tror jag nog får räcka för nu. Mer lär komma när tiden havs. Tills nu så tackar jag er alla som orkat er tillbaka och hoppas att ni haft ett grymt 2009. Låt oss tackla 2010 hand i hand, blogg i blogg.

Som sagt så kommer jag tillbaka någon gång inom en snar framtid, men just nu är det bloggsemester som gäller. Håll tummarna för mig och följ mig hemskt gärna på Twitter så hörs vi!

Tråkigt nog så fick mitt examensarbete inte den love jag hoppats på och landade på mediokra 50, precis i mitt av skalan. Det räcker gott till godkänt, men med tanke på allt arbete jag la ner på det så är det svårt att inte bli lite besviken. Som tur var så rör det sig om betydligt högre siffror i flera andra ämnen, som mitt personbästa 73 i ”Television Audiences”. Tack vare såna bravader lyckades jag till slut nå upp till ett slutbetyg på 2:1, d.v.s. Upper Second Class Honours. För de olärda är detta det nästa högsta universitetsbetyget och jämförbart med ett VG+ ungefär.

Så med facit i hand så har de här tre långa, plågsamma åren faktiskt mynnat ut i något rätt grymt ändå. För en gångs skull lyckades jag kliva utanför ramen som den typiske medel-student jag alltid varit fram tills nu. Visst, det är inte toppbetyg, men för mig är det en oerhörd bragd att ha nått över medelmåttet och just i denna sekund kan ingen ta ifrån mig den här lyckan.

Det kommer förhoppningsvis bli fler inlägg den närmaste tiden, men jag vågar liksom inte lova någonting i den stilen längre då jag alltid lyckas bryta dem i vilket fall. Jag ska i alla fall sluta med bloggar.se-taggarna, då de inte drar in särskilt mycket trafik ändå och det är en riktig pain att fixa dem för varenda sketet inlägg. Så det så.

Det är med detta i ryggen som jag ny lämnat in en blankett med det sexiga namnet SKV 7630 till Skatteverket för att en gång för alla kasta ”Rikard” till vargarna till förmån för det jag gjort till mitt internetnick de senaste åren; Rocky. Mina mellannamn – Jan och Linus – kommer dock bestå av främst nostalgiska skäl. Det är en rätt udda känsla att ha inlett den här processen, men jag tror att det kommer visa sig vara det bästa jag kunde gjort för min framtida karriärs skull. Hur många vuxenpoäng ger det här, för övrigt?

Andra bloggar om namnbyte, byta namn, skatteverket, nystart, super play, rickard olsson, rocky

Men problemet är att när jag beslutar mig för att gå in i ett projekt med ett tydligt mål så lyckas jag oerhört sällan hålla min egen motivation vid liv tillräckligt länge för att det ska mynna ut i något av värde och jag tror att det är här skon klämmer. För att lyckas med att skapa en intressant blogg måste man antingen vara en intressant person eller ha en intressant idé. Är man bara en rätt vanlig wordpress-dweller som skriver sporadiska inlägg om hur jobbigt det är med plugget så är det självklart att de stora besökssiffrorna uteblir. Men det är också något jag egentligen inte har några större problem med. Det är en skön process att skriva om saker utan att behöva oroa sig så vansinnigt mycket om jag skulle snubbla över ett stavfel eller att det ska vara underhållande för andra. Fast vetskapen att det kanske finns folk där ute som finner det lite underhållande är å andra sidan en trevlig sporre, så jag tror att jag kommer att fortsätta än ett tag till trots allt.

Och med detta i ryggen; fan vad jobbigt det är med plugget.

Nu sitter jag här och har gett upp dagens försök att vara produktiv och i samma ögonblick faller den alldeles för bekanta känslan av panik över mig. Examensarbetet är nu knappt en månad bort från deadline och när ett av tre kapital (knappt 2000 ord skrivna av minst 8000 nödvändiga) är färdiga så är det svårt att inte känna sig smått vettskrämd. Trots att jag klämt mig igenom kapitel efter kapitel av nödvändig litteratur så känner jag mig ändå så oerhört osäker på vad det ändå är jag håller på med. Så fort jag sätter mig ner för att sammanfatta en tanke på papper så känner jag genast ”nämen fan, det här går ju inte alls ihop. skrota!”, varpå den skrotas. Att det bär av till Stockholm om mindre än en vecka hjälper inte direkt saken då jag känner mig själv för väl för att kunna tro att jag kommer få några större mängder jobb gjorda under den veckan, alltså måste jag klämma ur mig den stora majoriteten av slit innan jag drar iväg. Detta i sig leder till en feedback-loop av skräck över hur lite jobb jag har gjort och hur mycket som är kvar, samt ifrågasättningar över kvaliteten på det jag faktiskt har skrivit. Rädsla är inte i närheten nog för att beskriva skiten.

507 ord in och jag mår inte det minsta bättre, men känner att det får räcka för idag. Det känns som att stunden är inne för två snabba Nytol, ett glas mjölk och sen försöka värma upp inför morgondagen då jag tappert gör ett nytt försök att komma någonvart. 

Andra bloggar om blogg, profil, studier, examensarbete, panik

Därför sitter jag nu och undrar om det är någon större poäng att lägga några hundringar på att uppdatera min .com eller om jag ska låta TPG ligga i dvala tills mitt liv tillåter mig att ge det uppmärksamheten den förtjänar. Den som vill läsa om mig eller vad jag råkar ha för åsikt om musik, film eller spel kan antingen följa mig på Twitter eller, som sagt, klicka på den här långa länken och se allt jag skriver för Audioscribbler. Så vad ska man göra? Alla förslag mottages med glädje och tills dess ska jag spela Left 4 Dead och skjuta upp mitt examensarbete.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, domän, audioscribbler, left 4 dead

Det känns som att jag skrivit såna här ”nu är det allt dags att blogga igen”-inlägg ett dussin gånger, men det får väl vara som det är med den saken. Datorn går liksom inte att rå på när den mensar ur på det där sättet. Fast det är klart, det kunde ju vara värre. Den kunde börja spruta ur sig blasfemiska meddelanden, till exempel.

Andra bloggar om bloggtorka, wordpress, trasig dator, islam, nintendo ds

Det är alltså tämligen enkelt; för att få en helt gratis invite till Spotify så behöver du bara skriva en kort motivering till varför min blogg (den du alltså just nu läser, om du känner dig förvirrad) är värd din bloggs besökares tid – gärna på ett karaktäristiskt lustigt sätt – och avsluta med en länk till http://thepowerglove.com. Sedan postar du denna på din egen blogg eller hemsida och länkar till inlägget i en kommentar till det här inlägget. De första 10 som genomför detta kommer alltså bli tilldelade en invite till Spotify-tjänsten. Vinnarna får också såklart sina bloggar/hemsidor länkade till här, som en liten bonus. Det enda priset du betalar är alltså att reducera dig själv till ett promotion-luder för ett ynka inlägg. 

Jag vill också påpeka att jag inser det fatalt patetiska i hela den här illa förklädda attention whore-handlingen, men det har jag egentligen inga större problem med. Se så, börja skriv!

Andra bloggar om spotify, invites, musik, gratis musik, tävling, promotion

2009 blir året då jag (förhoppningsvis) avslutar min kurs med schyssta betyg. 2009 blir året då jag (förhoppningsvis) får ett anständigt och välbetalt jobb. 2009 blir året då jag (förhoppningsvis) flyttar in i en riktig lägenhet med flickvännen. 2009 blir året då allt (förhoppningsvis) går som det ska.

2009 blir också året då jag kommer blogga bra mycket mer reguljärt än vad som tidigare varit fallet. Förhoppningsvis.

Andra bloggar om god jul, gott nytt år, nyår, jul, 2008, 2009, framtiden, växa upp

God natt.

Nu sitter jag och funderar på om jag borde ta tillfället i akt eller om jag ska förbi indie, fattig och trustworthy. Nog för att jag aldrig skulle gå Blondibella på era arslen och börja promota skit för stålar eller ändra något här om någon företagstyp bad om det, men bara att ha reklamen där kan ju ge sken av att jag skulle göra det (även fast jag alltså aldrig skulle det).

Hmm, alla dessa dilemman. Jag kan i alla fall glädja mig åt att nya numret av The Met strax är ute och att jag därför är en publicerad spelskribent i två länder vilket inte ens Oskar Skog kan skryta med.

Andra bloggar om reklam, blogg, sellout, blondinbella, bloggreklam

Snabbgenomgång; en hel vecka Christopher och Fabian blev total succé. Det punkterades något av den influensa både jag själv och flickvännen lyckades dra på oss och som vi sedemera spred till våra gäster men fan, lite får man väl tåla. I samklang med detta har skolan gått in i andra växeln och mitt tidningsuppdrag har börjat rulla i enorm fart. Mitt första bidrag kommer att synas i nästkommande nummer och i numret efter det har jag lyckats scora en av de största artiklarna och på tal om den…

Imorgon bär det av till smygpremiärvisningen av Dead Set, en ny zombieskräck-serie som kommer att visas lagom till Halloween här. Med en rejäl sopa flax lyckades jag vinna två plåtar till premiären som alltså sker imorgon och den ska jag alltså skriva stor, fet artikel om. Jag flänger nog iväg ett ord eller två om den här också om jag mäktar med det.

Det är en hel del man vill skriva om efter att ha lämnat tomt så här länge men jag skiter i att försöka klämma in precis allting nu utan ska försöka portionera in skiten i små inlägg de kommande dagarna. Flunsan har slagit mig så hårt att jag knappt orkar resa mig ur sängen så sjukledighet – here comes me – vilket såklart innebär massa fritid att tå kol på. Ni vinner.

Oops, halv fyra var det visst. Äh, jag sov hela jävla dagen så det får vara. Jag firar istället morgonens ankomst med snabbnudlar och ett glas Sprite, see ya.

Läs även andra bloggares åsikter om kompisar, influensa, sjuk, dead set, zombiefilm, tv

Igår köpte jag Ronnie Sandahls bok Vi Som Aldrig Sa Hora, mest för att jag rätt ofta njutit av författarens krönikor i Aftonbladet och jag blev glatt överraskad av boken till slut. Short and sweet på lite drygt 170 sidor och med stilgrepp hämtade nästan uteslutande från åttitalisternas gemensamma iPod-playlist så bärs historien om killarna som vill betyda något men som bara är som kreti och pleti när helgen kommer och man ska festa i skitstadens enda festlokal.

Jag har läst en hel del ris om boken nu i efterhand men jag tror att igenkänningsfaktorn spelar in så oerhört i just den här typen av generationsskildrande böcker att folk som inte direkt kan snappa det där Håkan Hellström-citatet kanske inte får lika mycket ut av historien som vi andra. Vi Som Aldrig Sa Hora är nämligen ”vår” bok, på samma sätt som varje generation i Sverige får en bok som sammanfattar och inkapslar resultatet av en synkad uppväxt, av hur populärkulturella grepp formade en grupp människor som bara råkade födas ungefär samtidigt. Den där boken som berättigar dess existens och som mellan pärm och pärm stämplar fast det som var ”oss” och varför det blev som det blev.

Det är inte den mest välskrivna eller mest medryckande romanen jag läst i år men det är absolut den jag kan allra mest relatera till och jag tror att i slutändan sätter det djupare spår. Vid dagens slut är det alltså svårt för mig att inte rekommendera den, och invänta den påbörjade uppföljaren.

Andra bloggar om vi som aldrig sa hora, ronnie sandahl, bok, litteratur, recension, 80-talister

Extramaterial; kanin som antastar en mjukis-sköldpadda.

Andra bloggar om blogg, design, css, kanin, djur, video, youtube

När jag återkommer så kommer dessutom bloggen få en ordentlig ansiktslyftning och så kommer en hel del nytt dyka upp på andra håll också, så ge inte bort min plats i era RSS-feeds ännu. Så inleds alltså min bloggsemester, med en pepparsalami-macka i handen (snart i magen). Ta hand om er.

Andra bloggar om semester, blogga, bloggsemester, ledigt

Den andra kommer vi nog aldrig få se materialiseras i verkligheten men det stoppar verkligen inte mig från att fortsätta. Bra idéer är alltid bra idéer, även om de aldrig realiseras, och bara vetskapen om att jag satt något bra till världen får duga som någon slags belöning. True artist speaking, eller vad?

Ikväll ska jag således inte göra ett skit förutom att dra mig och mitt kreativa arsle till Segeltorp och där lira Guitar Hero och förmodligen äta ruskiga mängder onyttigt skit tillsammans med Emma – nyligen hemkommen från den diffusa semesteradressen ”landet”. Därför har jag egentligen inget mer av intresse att skriva.

Andra bloggar om idéer, kreativitet, skrivande, guitar hero

Min födelsedag kom och gick med en dundrande suck. En mycket trevlig afton med bowling och pizza – som verkar bli en tradition att dö för – hade inletts med presentgivande. En alldeles underbar kompott av rea-kläder, Marvel Zombies vs. Army of Darkness, Markusevangeliet och en massa annat smått och gott tilldelades yours truly på bemärkelsedagen och jag vill passa på att återigen tacka de givmilda vänner och familjemedlemmar som spenderat ur deras torrsugna plånböcker.

Sedan kom busstrejken som nu alltså upphört, och det skulle jag kunna skriva Pestens Tid-långa inlägg om men jag nöjer mig med att konstatera att det är jävligt jobbigt att gå upp en timme tidigare för att få skjuts i farsans bil varpå man tvingas driva runt på ett tomt Sergels Torg tills jobbet börjar. Visst är det bra med strejk, men när bussförarna som faktiskt tjänar flera tusen mer än en genomsnittlig sjuksköterska börjar gapa om mer betalt avsäkrar jag min revolver så smått.

Sen. Sen, ja. Under gårdagsmorgonen lämnar jag farsans bil, munter om än trött som en gris, vid McDonalds i Slussen som vanligt. Jag vandrar de knappa 20 meterna mot tunnelbanan, kliver ner för trapporna, sträcker mig mot min högra jackficka och där fanns – ingenting. Inte bandet. Inte Kent-låten. Bara ett vakuum där min iPod legat bara några sekunder tidigare. Under den knappa halvminuten jag vandrat mot Slussen har någon kuklisa alltså lyckats tjuva till sig min älskade mp3-spelare.

Jag vet att det bara en är ”sak”. Jag vet att man måste gå vidare och jag vet att det händer hela tiden och att man aldrig kan släppa garden – inte ens på ett till synes folktomt Slussen – men det var ju MIN IPOD. Jag älskade min iPod och nu är den borta. Någon sliskig andrahandsbuse har med all säkerhet raderat min musik och mina videor för att sälja den vidare för en femhundring på en moraliskt tveksam svart marknad. Det stinger som fan och jag kan inte hjälpa att hata den jävla fittan som tog den, oavsett hur marginaliserad hon blivit av samhället. Oavsett hur många ungar hon måste göda. Oavsett hur mycket hon inte vill. Jag hatar henne, och jag hatar mig själv för att inte hade händerna i fickorna som jag brukar. Jag hatar att vara utan musik när jag sitter på tåget och jag hatar att jag fått ännu en del av min barndoms naiva tilltro avkapad i ett enda intensivt machetehugg mot magen.

Sen var det en grinig SL Center-kärring som vägrade att ge mig pengarna tillbaka på det månadskort jag inte kunnat använda på en vecka för att strejken varit över i 25 minuter när jag vandrat in i affären. Du, min käre medmänniska, är en fittpuka av den värsta sort. Även om ditt ämbete förbjöd dig att ge mig pengarna jag egentligen borde ha fått så hade du åtminstone kunnat behandla mig med någon form av respekt och inte som ett sluddrande mongo bara för att jag inte sitter och tokföljer Kommunals varenda tassande steg. Screw you, lady.

Sådär. Nu är min själ renad och jag kan med högt huvud bege mig till Debaser och avnjuta en afton I Are Droid och – framför allt – Timo Räisänen!

Andra bloggar om frånvaro, marvel zombies, strejk, kommunal, sl, busstrejk, ficktjuv, ipod, busskort

Två dagar på Posten är nu avklarade och lagda bakom mig och hittils har det varit en ytterst behaglig upplevelse. Min handledare har gjort ett strålande och inspirerande jobb med mig och jag tror att jag i hans händer kommer bli en riktig mästerpostiljon en vacker dag. Jobbet är lagom monotomt för att timmarna ska flyga förbi och tillräckligt varierande för att man inte ska stoppa ett jaktgevär i gommen. Speciellt när fullgubbar ropar ”Ööh, brevbärar’n!” efter en, och att se de svarta kaninerna i Stadshagen varje dag får mig att tänka på Rocky så det piggar alltid upp.

Äntligen fick jag tag i en fullversion av By Hearts makalösa nyinspelning av gamla klassikern Into The Arms Of Strangers. Trots oerhört det sanslöst korkade beslutet av deras skivbolag att endast göra deras skiva tillgängligt att köpa med en tysk dator så har jag nu alltså hittat en site där jag kan lyssna om och om igen. Den heter Deezer och rekommenderas i övrigt också, då det alltid är galet kul att göra playlists och tvinga de på andra människor.

Till sist vill jag också säga farväl till George Carlin. Ni vet alla vilken hjälte han var och vilket gapande hål han lämnar efter sig, både på ståuppscenen och i cameorollistan i Kevin Smiths filmer. Ni vet alla vilket geni och visionär han var och ni vet alla hur rätt han hade om nästan allting. Ni vet det för att teknikens under gör så att alla kan beskåda hans finaste stunder på Youtube när som helst, så gör det om ni inte redan sorgeknarkat Carlin-godis.

Andra bloggar om posten, jobb, stadshagen, kaniner, by heart, deezer, george carlin