Tv-spelsfilmer - fortsättning

augusti 13, 2008 vid 10:14 (Film, Internet, Listor, Spel)

Eftersom min tidigare tv-spelsfilmlista blev så populär så känner jag att jag borde brodera ut mina svar något, för ökad förståelse och medhållning, det är ju trots allt ett hyfsat kontroversiellt ämne i vissa kretsar, så här kommer med ens förklaringarna till de mest impopulära valen på listan:

Doom
Här skiljer sig min personliga åsikt från de flesta, till vardags normala människors, men jag håller faktiskt Doom som en av de bästa actionskräckisar jag har sett på mycket länge. Även bortsett från den svincoola FPS-sekvensen så har den en stämning som för en gångs skull byggs upp långsamt istället för att enbart bestå av hoppa-till-ögonblick. En oerhört underskattad liten juvel, allt som allt.

Resident Evil: Extinction
Egentligen är det nog lite väl att ens kalla det här för en film baserad på ett spel, eftersom det här mycket mer är en uppföljare till en uppföljare till en film som var löst baserat på ett spel. Redan i tvåan så valde de att förkasta så gott som hela spelens story till förmån för sin egna version som såklart är ännu sämre. Men som action betraktat är den här faktiskt inte så tokig. Ett par riktigt coola sekvenser blandas med dugliga effekter och en, som vanligt, cool och galet ögonvänlig Milla Jovovich.

Mortal Kombat
För att ingen som har sett någonsin kan glömma det där jävla techno-temat. Och för att det här var den första filmen jag fick hyra trots att den var barnförbjuden.

Pokémon
Nu ska jag lämna ut mig själv betydligt mycket mer än vad som måhända är önskvärt, men den första Pokémon-filmen är faktiskt en av de första filmerna som jag på fullt allvar gråtit till. Det är inte coolt, knappt ens acceptabelt, men så är det i alla fall. Jag grät. Dessutom hade jag och mina systrar två skokartonger med kort, alla spel och en affisch som täckte hela vårt badrum, så det är svårt att se förbi nostalgifaktorn. Trots det så tycker jag faktiskt att den har sina poänger, även om de är betydligt färre nu än de var då.

Final Fantasy: The Spirits Within
Ja, alltså, det här är ju en skitfilm. Det tror jag inte att många kan argumentera emot, främst för att den är så brutalt tråkig och utdragen, med förvånansvärt taffligt röstskådespeleri från Alec Baldwin och Donald Sutherland bland annat. Men herregud, se på den! Vilken jävla fest för ögat. Kanske är det så att den här filmens utseende enbart kan uppskattas av oss som satt igenom timvis med SquareEnix-cutscenes redan, det låter troligt, men faktum kvarstår att det här är en fruktansvärt läckert inpackad plastbajskorv.

Tomb Raider
“I woke up this morning and just hated everything” fick mig att gny av välbehag i en biostol en gång för länge sedan. Tomb Raider var verkligen allt som var bra med spelen och Angelina Jolie, samt hennes läppar och bröst i viktiga biroller, gjorde ett nästintill perfekt jobb som Lara Croft - en rolltolkning som sedemera överförts till de senare spelen som tagit både en och två idéer från filmerna. Att hon dessutom har en framtida James Bond samt Arnold jävla Rimmer från Red Dwarf vid sin sida är påskägg att dö för. Jag gillade även tok-cheesy upföljaren Cradle of Life, men originalet hamnar snäppet över eftersom den inte innehåller en haj som blir suckerpunchad på näsan.

* * *

Kolla förresten in min gamle kompis Emil som gäst i senaste avsnittet av Spelradion. Ladda ner avsnittet här eller kolla in Spelradions hemsida.

Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

4 Comments

Topp 10: Bästa tv-spelsfilmerna

augusti 12, 2008 vid 20:25 (Film, Listor, Spel)

Med anledning av att Jake Gyllenhaal hunkat upp sig ordentligt för filmatiseringen av Prince of Persia-spelen, samt att jag egentligen tänkt skriva den här listan för länge sen men blev slagen av min gode kamrat Emil (som dessutom, som vanligt, har jättefel!!), så presenterar jag här nu den totalt vetenskapligt skapade rangordningen av de bästa filmerna baserade på spel hittils. Och även om det inte är en lika enkel lista att plita ner än vad t.ex. en “sämsta tv-spelsfilmerna”-lista varit så finns det ändå en handfull riktigt dugliga filmer där ute som förtjänar lite credd. Så utan mer tjat, här är listan:

  1. Silent Hill
  2. Doom
  3. Final Fantasy: Advent Children
  4. Resident Evil: Extinction
  5. Mortal Kombat
  6. Street Fighter II: The Animated Movie
  7. Pokémon
  8. Final Fantasy: The Spirits Within
  9. Resident Evil
  10. Tomb Raider
Andra bloggar om , , , , , , , , , , , ,

12 Comments

Dödstrenden fortsätter

augusti 9, 2008 vid 21:26 (Film, Nyheter)

Som ni kan läsa på min efterblivna kusins och hans kompis blogg Raúl Juliá så har alltså Bernie Mac gått ur tiden, vilket såklart är oerhört beklagligt på många sätt. Men vad är det egentligen med kända skådespelare och antingen bara kola eller dansa på dödens rand nyligen? Morgan Freeman var en hårsmån från att plocka ner skylten nyligen och Patrick Swayze spelar schack med döden i skrivande stund, för att inte nämna Heath Ledgers misslyckade pillertrillningar tidigare i år. Börjar kändisar bli för vårdlösa, eller är det en komplott?

I vilket fall så kommer Bernie Mac att saknas. Han var den svarta, nutida varianten av Beppe Wolgers med sin björnlika uppenbarelse och hårda-men-mjuka uppsyn. Han hann vara med i en hel hög urusla filmer men också skina i ett par underskattade pärlor som Head of State samt Mr 3000. Nu slipper han i alla fall vara med i Transformers 2.

Andra bloggar om , , , , , ,

3 Comments

Loserhelg

juli 20, 2008 vid 10:51 (Ego, Film)

Efter att ha spenderat en hel helg i sällskap med en hel massa John Ajvide Lindqvist och Life On Mars så känner jag mig någorlunda laddad inför måndagens kommande reklamutdelnings-eskapader. Därav den något torra skörden på bloggen nyligen, men det kommer saker på gång. Äntligen, en andra del i min serie Försvarstal som jag känner mig grymt nöjd med. Efter det ska det recenseras lite grann och en massa annat smått och gott skit.

På fredag öppnar The Dark Knight på svenska biografer och med tanke på den helt galna respons den fått i staterna hittils så är det inte utan att man blir oerhört sugen. När till och med cyniker som Spoony och Yahtzee kallar den för “fucking legendary” så är det dags att börja lyssna - det är svårt för en cyniker att vara cynisk gentemot andra cyniker, y’see. På lördag ska jag försöka ge mig in och se filmen själv och med lite tur får ni en snabbt följande recension så ni vet hur det verkligen ligger till.

Nu; Christophers place. Wrestling och eventuellt lite annat också ska avverkas.

Andra bloggar om , , , , ,

1 Comments

Maximal potential

juli 10, 2008 vid 15:11 (Film, Spel, Video)

Åh gud, snälla låt inte det här bli en ny Hitman. Snälla, låt oss få en hygglig actionkavalkad i bästa Sin City-manér och inte ännu en utmärglad och pinsam speladaption på vita duken. Jag hoppas verkligen, jag hoppas så innerligt att den kommande Max Payne-filmen hamnar i den bra skaran av spelfilmer - Silent Hill, Doom - istället för det helveteshål där nämnda Hitman, Alone In The Dark och Dead Or Alive ligger och jäser.

Nu finns det i alla fall en trailer att fresta sina sinnen med och det är inte utan att en tunn slöja av försiktig förväntan sveper över en när man ser Marky Mark flyga genom korridorer med geväret som fastnaglat i händerna. Men frågorna kvarstår likväl; PG-13? Mila Kunis? Är inte Beau Bridges död ännu? Och en nytillkommen sådan är såklart; vad är dealen med den där svarta “ängeln” som skymtas i slutet? Det här ska onekligen bli intressant.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Comments

Atari-skaparens liv blir film

juni 9, 2008 vid 21:38 (Film, Nyheter, Spel)

Efter ett par dagars bloggvila, mycket tack vare den underbara sommarsolen som nått hela vägen till Birmingham, så ska jag nu försöka plocka upp farten lite grann och hur bättre än genom att meddela att det är en ny spelrelaterad Hollywoodrulle på gång. Men denna gång är det en smula annorlunda än tidigare eftersom det inte är ett spel som ska filmatiseras, utan historien om Atari och dess grundare Nolan Bushnell. Ataris uppgång och fall är en mycket intressant historia och kan säkerligen översättas till celluloid om de bara kan undvika de uppenbara Hollywoodfällorna (den obligatoriska kärlekshistorien, etc.) och inte vara rädda för att faktiskt beröra spelen och dess kulturella inverkan och inte bara tassa runt ämnet för att få “normala” icke-gamers att se den. Bushnell är en mycket intressant kille som inte bara varit en av grundarna av spelindustrin utan även har restaurangkedjor som Chuck E. Cheese på sin CV.

Det mest intressanta är dock att denna besynnerliga man ska spelas av Leonardo DiCaprio. Kanske inte den mest uppenbara liknelsen, men vafan, något ska ju locka biobesökarpacket att se en film om tv-spel.

Andra bloggar om , , , , ,

Comments

Southland Tales

maj 26, 2008 vid 7:05 (Film, Rants, Recensioner)

Dags då att prata om Southland Tales, och oboj, jag har en hel del att säga. Jag brukar väldigt sällan stöta på filmer som jag geniunt avskyr och som verkligen gnisslar så illa att jag inte kan låta dem komma undan utan någon form av verbal hämnd. Så är dock fallet med Southland Tales, en film som gör sitt allra bästa för att imitera och förstöra allting som är värdigt och vackert i världen. Den här ranten kommer hålla på ett bra tag, är nästan helt oförbered och alltså väldigt spretig. Den kommer dessutom innehålla riktigt feta SPOILERS så utrym lokalen om ni inte vill beblanda er med sådant.

. . .

Okej, då kan vi inleda. Southland Tales är alltså den andra långfilmen regisserad av Richard Kelly, en man som ni kanske känner igen som regissören som gjorde kultiga kaninklassikern Donnie Darko för en massa år sedan. Eftersom hans senaste film blev en sådan hit så tyckte någon att karln borde få en hejdundrans massa tid och orimligt stor budget att göra en ny film, och tack vare det här beslutet sitter jag alltså här, kvart i sju en måndagmorgon, och känner hur mitt liv blivit rånat på två timmar jag hade kunnat utnyttja till något betydligt mer givande. Till exempel hade jag kunnat lärt mig vissla med arslet, eller filat ner min stortå till en blodig köttslamsa.

Att prata om vad den här filmen handlar om är poänglöst. Kelly har drabbats av hybris och trott att han kan emulera David Lynch och därför är mycket av filmen helt obegriplig. Och jag fattar vad han varit ute efter här, jag gör verkligen det. Han vill, liksom Lynch gör alldeles utmärkt, göra filmer som frångår traditionellt historieberättande och istället fokusera på en drömlik (eller snarare mardrömslik) kompott där handlingen är en motor för den atmosfär som sakta byggs upp genom filmens gång. Tanken är att desillusionera tittaren och samtidigt vagga in denna i en egen värld där normal logik och narrativ flyger helt åt helvete. Eftersom jag väldigt nyligen sett Lynchs senaste mästerverk Inland Empire så har jag den här typen av filmskapande friskt i minnet, och jämför man den med vad Kelly åstadkommit i Southland Tales så är kvalitetsskillnaden själv nästan episkt stor. Kelly har nämligen inte ens i närheten av samma öga för hur galna infall ska realiseras för att vi som tittare ska få den där gastkramande känslan. Han tror att det går bra med att bara flänga in lite skit som ingen fattar och sedan gå på lunch.

Vad som irriterar mig med Southland Tales (räkna hur många gånger jag använder versioner av den här meningen) är hur fruktansvärt urkukad rollbesättningen är. Kelly har lyckats med konststycket att nästan uteslutande använda sig av vanligtvis duktiga skådisar i roller som är så totalt fel för dem. The Rock spelar en känd skådespelare som dessutom är gift med en presidentkandidats dotter, vilket gör honom oerhört viktig i PR-sammanhang. Sarah Michelle Gellar spelar en porrskådis/societprimadonna a la Paris Hilton medan Sean William Scott har en dubbelroll som polis samt polisens tvillingbror. De flesta av huvudrollsinnehavarna är alltså skådisar som fram tills nu fått genomlida industrins hårdaste typecasting (The Rock, Buffy, Stiffler från American Pie, respektive) och som därför måste ha accepterat sina respektive roller just för att kliva ur de roller de nästan alltid får spela annars. Problemet är bara att ingen av dem varken passar in eller lyckas övertyga, och det blir bara total pannkaka. Att de dessutom måste skämma ut sig med att försöka agera efter det urbota korkade manuset kan knappast har hjälpt saken, men vi återkommer till det senare.

Okej, så. I korta drag så har USA dragits in i ett tredje världskrig. Oljan tar slut så någon nisse uppfinner ett nytt bränsle som drivs av havsvågor men som också dubblar som hallucinogen drog som ger soldater synska krafter. Internet och all media är hårt censurerat och privatlivet existerar knappt längre (fast folk har det ganska lätt att hålla sig gömda, även om man hänger åtskilliga timmar på en väldigt befolkad strand nästan hela tiden). I allt det här så försvinner The Rocks karaktär spårlöst, hittas senare i öknen av Michelle Gellar - de delar en vision av hur världen kommer gå under och skriver sedan, logiskt nog, ett filmmanus om det. Medans detta sker så har de sämsta kvinnliga komikerna från Saturday Night Live tydligen blivit neo-marxister som ska göra… något med Sean William Scott och Sean William Scott 2. Jon Lovitz dyker upp, Christopher Lambert dyker upp, cameos står som spän i backen för det var ju så coolt att Kelly hade med Patrick Swayze som pedofil i Donnie Darko så nu måste varenda nerdekad 80-talsskådis ha en walk-in-roll i hans film.

Hela konceptet med att casta skådisar som totalt motsatta karaktärer mot vad de är vana att spela kan funka om det görs med måtta och med rätt skådisar. Att kasta in Jon Lovitz, en fet, skallig b-komiker vars paradroll är som Joe Pesci-parodi i Laddat Vapen 1, att spela en hårdnackad snut med löjeväckande blond peruk funkar inte på något plan. Att vi dessutom ska tro att Jon Lovitz på allvar ska kunna skrämma upp The Rock är inte bara fullkomligt idiotiskt, det är rakt av förolämpande. Att The Rock dessutom inte kan spela rädd eller nervös om hans mors knäskålar stod på spel är en annan femma. Kolla in hela scenen och kom sedan och säg till om det inte är det mesta skrattretande ni sett den här sidan av Manos: Hands of Fate.

Att Lovitz inte kan bära rollen som hård snut eller att The Rock inte kan frambringa några imponerande känsloyttringar är heller inte deras fel. De borde inte vara med i den här filmen, de borde inte spela dessa karaktärer och de borde verkligen inte bära blonda peruker. Det är Richard Kellys val att låta stil gå föra substans, och han misslyckades till och med med det.

Snart så övergår hela spektaklet till en röra om hur jordens rotation saktar ner, att detta skulle skapa någon slags reva i den fjärde dimensionen medan Los Angeles är i upploppstillstånd. En enorm zeppelinare reser sig mot himlen, The Rocks filmmanus hamnar på internet (som tydligen inte var så jävla bevakat ändå), hamnar i händerna på någon galen Nurse Betty-brud som tror att hon är en av karaktärerna i manuset och blir förälskad i The Rock. Sarah Michelle Gellar går mest runt i hotpants och ser bekymrad ut, Sean William Scott sover i en soptunna. Massa skit händer med SNL-marxisterna som jag inte riktigt orkade hänga med i. Bla bla, jävla helvetes bla.

Eftersom jag snackat så mycket om hur felbesatt (säger man så?) den här filmen är så kanske jag borde påpeka den värst drabbade av samtliga stackare som hade det dåliga omdömet att ställa upp i den här soppan; Justin Timberlake. Mhm. Herr SexyBack spelar i Southland Tales en veteran från Irakkriget (lol) som nu är beroende av bränsle (rofl) och som av någon anledning verkar vara på nyheter väldigt ofta för att bara vara en jeppe som sitter vid ett maskingevär på Los Angeles kustlinje och bevakar ett enormt elkraftverk av någon anledning. Ifall jappsarna anfaller, antar jag. Samtidigt som han gör detta så sysselsätter han sig med att felcitera T.S. Eliot och domedagsboken i världens konstigaste voiceover. Enligt IMDBs forum så är hans karaktär mer utvecklad i de seriealbum som släpptes i samband med filmen, men det är inget jag tänker gräva mycket djupare i och eftersom jag tycker att filmer borde kunna stå på egna ben utan en jävla instruktionsbok så låtsas jag som att de inte finns. Herr Timberlake är ännu en av de stackars satar som tänkt något i stil med “hey, den här killen gjorde ju Donnie Darko, schysst! Han vill att jag ska spela en ärrad krigsveteran som läser poesi och Bibeln samtidigt som jag injicerar olja i halsen. Coolt! Vilket karriärsdrag! Nu kanske jag kan bli tagen på allvar som skådis istället för att bara bli sedd som den oerhört sexiga sångare jag egentligen är”. Det funkar helt enkelt inte. Det säger väl nästan sig självt.

Nåväl. Eftersom Richard Kelly inte kan komma på mer än ett sätt att driva sina filmer framåt så har interdimensionella portaler en stor roll i Southland Tales, och en sådan har dykt upp i öknen på grund av de konstiga experiment som utförts på soldaterna i Irak - eller nåt. En sådan har The Rock skickats igenom, av någon anledning, och Kevin Smith i historiens sämsta ansiktssminkning berättar detta för honom. Vafan gör Kevin Smith här? Det var coolt att se honom i Die Hard 4, men vad i helvete gör han här? Han spelar John Travolta-i-Battlefield Earths farfar om man ska döma av hans hårväxt och han gör inget annat förutom att snacka lynchianskt osammanhängande om tidsresor och skit. Jag börjar ta den här filmen som ett personligt pungvred nu.

Okej, så på något sätt så kommer det fram att Sean William Scott och hans bror egentligen är samma person, fast den ena är från framtiden och den andra är från nutiden. Om de skulle råka röra varandra så kommer jorden gå under av någon anledning. Något om att fjärde dimensionen kommer braka omkull, vilken den tydligen inte gör om de existerar samtidigt, nä. Bara om de skakar hand, tydligen. Detta har The Rock skrivit om i sitt apokalypiska filmmanus, och medan han trekantdansar med Mandy Moore och Buffy i en zeppelinare så händer alltså just detta. Scenerna som följer är bland det absolut galnaste och urbota korkade jag sett i en film någonsin. Christopher Lamberts glassbil börjar, med Scott-klonerna, FLYGA ÖVER LOS ANGELES. Samtidigt så skjuts en hel massa människor ihjäl, av olika anledningar - den där zeppelinaren gör tydligen vanligt folk pissed off. I vilket fall så hittar en hoodlum som hankat med ena Scott-klonen Lamberts bazooka och beslutar sig för att, av någon anledning, skjuta ner zeppelinaren med The Rock och kompani i. Medan detta händer så sitter Scott 1 och Scott 2 i glassbilen och håller varandra i handen medan en vanvettigt dåligt animerad tidsvirvel syns bakom dem. Fjärde dimensionen kan hälsa hem, bitches.

Hoodlum MacGuffinus skjuter sålunda ner zeppelinaren och kastar sig sedan från DEN FLYGANDE GLASSBILEN medan Scottarna ännu håller varandra i handen och behandlar sina issues (tydligen var det han/dom som orsakade Timberlakes ärr av ett misstag, och trots att han verkar vara rikskändis, inte ha några tydliga men och leva livet så plågar detta dem/han ordentligt) för att sedan…. The End.

Där tycker Richard Kelly att vi haft nog av den här skiten, och trots att man i 90 minuter önskat att filmen ska ta slut eller att pirater ska attackera så man slipper se resten, så lyckas han ändå med konststycket att klippa filmen på precis det ställe där han orsakar mest ilska och frustration. Så vad fan hände med fjärde dimensionen? Gick världen under? Hur i helvete kunde ena Scott-brorsan leva så länge och vara så klar i sinnet trots att han just blivit skjuten i huvudet? Jag är helt förstummad över vilka nya, intressanta nivåer av amatörmässigt filmmakande Kelly åstadkommer.

Vad jag har behandlar under den här alldeles för långa ranten är enbart höjdpunkterna av den här katastrofen. Om ni vill se dubbelt så mycket totalt bajs så gör gärna det, för ni kommer inte kunna se en värre film på mycket länge. Ni kommer då bland annat få se en sekvens där två bilar har ångande älskog. Ni kommer också få stifta bekantskap med vad som, i Richard Kellys hjärna, räknas som subtila referenser. Att ständigt slänga in scener med bibliska referenspunkter är något ständigt återkommande David Lynch ofta gör, och därför är det också något Richard Kelly gärna pysslar med. Men att hela tiden förklara, via voiceover, vad det är för prosa, biblisk eller inte, som du referrerar till är kontraproduktivt till tusen. Om du vill göra en film som ska utmana tittaren att tänka utanför lådan och dra sina egna slutsatser så ska du skita i att kasta svaren i ansiktet på dem hela tiden. Ja, vi fattar, du har läst, och parafraserar, T.S. Eliot och Robert Frost för du har döpt två karaktärer till Eliot och Frost!! Have a fucking medal.

Anledningen till att Southland Tales går mig så oerhört på nerverna är just vilken amatör Kelly verkligen visar sig vara. Hans skådespelare kämpar med omöjligt korkade repliker (se nedan) och samtidigt försöker han kasta tusen olika infall och idéer mot publiken i samma andetag utan någon eftertanke eller sammanhang. Viljan att vilja förbrylla och involvera misslyckas helt eftersom han inte har någon som helst mentalt stopp på alla knasiga karaktärer och flygande jävla glassbilar som ska tryckas in. Att Cannes-versionen av Southland Tales var en trekvart längre gör mig nästan mörkrädd, för en mer utdragen, obetalbart såsig hög med skit har jag verkligen aldrig stött på tidigare. Att han dessutom lyckats lura med sig så många vanligtvis talangfulla skådisar (jag gillar verkligen The Rock och Seann W. Scott vanligtvis) att smutsa ner sina namn gör bara saken desto mer oförlåtlig.

Till och med Uwe Boll ligger fan i lä, och han satte en hockeyfrilla på Michael Madsen och försökte få oss att ta Tara Reid som forskare på allvar. Sammanfattningsvis så är Southland Tales helt enkelt en film som är så dålig att den inte ens är så dålig att den är bra. Den förvirrade storyn, det makabert usla manuset och en casting director med ett svårt fall av shits-for-brains-itis gör Southland Tales till en ballet och en perfekt FAQ i hur man förstör välmenande skådisars karriärer,tar dör på folks tro på filmmediet och trampar i varenda filmtekniskt klaver i största allmänhet. Richard Kelly, du är inte David Lynch. Du är avskum, och hela världen hatar dig.

Avslutningsvis…

Topp 5 Sjukt roliga repliker i Southland Tales (oavsiktliga)

1. “I’m a pimp… and pimps don’t commit suicide.” - The Rock (upprepas, något modifierat, som filmens sista replik. Då levererad av Justin bringingsexyback Timberlake)
2. “Everybody move to the back of the mega-zeppelin.”  - The Rock, återigen
3. “Scientists are saying the future is going to be far more futuristic than they originally predicted.” - Sarah Michelle Buffy
4. “If you don’t let me suck your dick I’ll shoot myself in the head!” - The Rock-fangirl (Fan, vad jag önskar att jag bara hittade på de här)
5. “Did I just see two cars porking each other?” - Senator kukhuvud (Ja, det gjorde du. Och tyvärr gjorde även vi det. Jag skämtar fortfarande inte)

Andra bloggar om , , , , , , , ,

1 Comments

Gyllenhaal blir persisk prins

maj 21, 2008 vid 15:28 (Film, Nyheter, Spel)

Det låter egentligen så dödsdömt det bara kan bli. Prince of Persia-spelen kommer alltså att filmatiseras och nu hävdar Aftonbladet att det är Jake Gyllenhaal som kommer axla manteln som titelns prins. Att Mike Newell som har några Four Wedding and A Funeral, Donnie Brasco och en Harry Potter-film på sitt samvete ska regissera lyckas inte heller skaka bort de orosmoln som hela konceptet framkallar. Visst, Prince of Persia-spelen är riktigt bra, den senare trilogin snuddar stundtals vid briljant, men återigen känns det verkligen inte som en story att bygga en långfilm på, och det verkar producerande Jerry Bruckheimer också hålla med om.

Tanken är alltså att man ska ta de “coola elementen” från spelen och skriva en ny story kring dem. Alltså; någon som fläktar runt med massa svärd till en historia som inte har något med spelen att göra. Jag tänkte nästan fråga vad poängen med att köpa en licens om man inte tänker vara trogen grundmaterialet, men sen insåg jag att jag kanske borde vara glad att det i alla fall inte är Uwe Boll som står vid rodret, och att Jake Gyllenhaal faktiskt är en sån skådis som kan lyfta en halvdassig film några snäpp. Jag är skeptisk, men kanske, kanske, kanske kan det här bli lite bättre än Hitman i alla fall?

Andra bloggar om , , , , ,

2 Comments

En hel hög korta

maj 13, 2008 vid 18:00 (Film, Humor, Internet, Musik, Spel, Video)

Det är egentligen inte så förvånande att Donnie Darko 2 är på gång. Minus Jake Gyllenhaal. Minus Richard Kelly. Men med Frank, av någon outgrundlig anledning. Chansen att Frank nu kommer förvandlas till någon slags Pinheadisk domedagsfilur känns obehagligt överhängande. Jag orkar knappt bry mig längre; jag är mest glad att det inte är fråga om en remake (knack, knack, ta i trä).

Föga oväntat är Guitar Hero IV på väg redan, och lika föga oväntat så har de valt att (den här ordvitsen funkar bara på engelska) jump on the rock bandwagon (score!) och inkludera trummor och bas till paketet. För att dessutom konkurrera på allvar så ska man kunna använda sina plastiga penisförlängare till att skapa nya låtar och sedan dela med sig av dessa med andra wannabes världen över. Jag börjar undra vem på vilket företag som började skita tusenlappar och gav sina kollegor intrycket att det var ett universiellt fenomen, för Guitar Hero med enbart gitarren var dyrt (och underhållande) nog.

Tack vare underbara Overclocked Remix, som jag nämnt tidigare, har jag upptäckt Children Of The Monkey Machine, och i och med den skattgömman har jag hamnat i dark ambient-träsket igen. Fram kom de gamla älsklingarna Raison d’Être, Sephiroth och Kammarheit i samma veva som COTMMs “Septic Dreams” tog över mig fullständigt. För den som vill ha lite mörker att kontrastera den soliga tillvaron med.

Nytt avsnitt av Nametags är förresten ute, det femte i ordningen, och det är ett av de bättre i serien hitills. Kolla in det, vetja.

Jag kommer skriva mer om detta i ett senare tillfälle, men för nu passar jag bara på att tipsa som att Handsome Tom, Perfect Liz, Mickey och Geoff som alla tidigare jobbade på Screwattack (där nämnda Nametags visas, f.ö.) nu kommit igång med sin nya sida The Game Heroes och de första paren videorna vittnar om att de håller kvalitén högt i tak. Sidan är långt ifrån färdig och formatet är ännu något oslipat, men talangen finns verkligen där, så kolla in dem.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

Comments

You spoony bard!

april 24, 2008 vid 12:52 (Film, Humor, Internet, Spel, Video)

Det saknas inte direkt folk som recenserar spel och andra geek-relaterade pryttlar på internet, speciellt inte de som gör det på video tack vare Youtube och andra lättillgängliga siter. Därför är det ganska svårt att hitta de fåtal pärlorna i lorten, men de finns där. Jag har redan propsat för Ben “Yahtzee” Croshaw samt Dr. Ashen som några favoriter, och nu är det dags för Noah Antwiler och hans Spoony Experiment.

Spoony, for short, är helt enkelt en hemsida där Noah samlar skrivna recensioner av filmer samt videorecensioner av spel och så gott som varenda en är fruktansvärt rolig, och trots att konceptet att slakta gamla usla spel och filmer som ingen kommer ihåg knappast är originellt så lyckas han hela tiden locka fram skratt från små och stora bemärkelser.

You believed the hype. You paid ten bucks to see a movie or fifty to play that game. Now you want revenge, because therapy is for pussies. Welcome to the experiment, where we cure the sickness with snark. Let the healing begin. Movies and games this bad don’t deserve MERCY.

För att understryka det här så måste jag såklart bjussa på del 1 och 2 av hans numera klassiska recension av klassiskt usla ET till Atari 2600, bekvämt embeddade nedan. Passa samtidigt på att kolla in Spoony Experiments filmrecensioner och kolla in övriga videor här.

Andra bloggar om , , , , ,

Comments

« Tidigare inlägg