Är det ett smakprov på en ny film? Ett nytt spel? Produktionsvärdena verkar betydligt högre än vad spelfilmer pre-Prince of Persia varit tillåtna, den har några hyfsat välkända namn (Jeri Ryan från Star Trek Voyager t.ex.) men det finns ingen annan ledtråd i videon om dess ursprung eller syfte. Ledtrådarna har varit få och spekulationerna spridda men nu verkar gåtan få någon slags lösning. Det verkar helt enkelt vara ett så kallat ”proof of concept” (om någon har en svensk översättning så säg till!) för en ny MK-film.

Och vad ska man då tycka om den här ganska radikala förvandlingen av Kombatversumet? En sak kan jag i alla fall säga utan omsvep; Rebirth verkar åtminstone principiellt vara trogen de första spelen i serien, om inte tematiskt. För vad som drog oss till Mortal Kombat från första början var det brutala och vidriga våldet. Efter ett par årtioenden med internet, Saw-filmer och Manhunt så har de spelens våldsamhetsgrad slipats ner rejält till punkten att de knappt kan chocka andan ur småbarn.

Rebirth-videon gjorde mig illamående och barnsligt upprymd på precis samma sätt som de löjliga avslutningsmovsen gjorde i de tre första MK-spelen och som inget annat slagsmålsspel har gjort mig sen Thrill Kill. Om det blir någon film överhuvudtaget är omöjligt att säga redan nu, men jag kommer ha svårt att hålla tillbaka glädjeruset om den någon gång blir officiell.

Tack igen, internet!

PS. Jag har inte sett varken Hurt Locker eller Avatar ännu, så de kanske faktiskt är värda att vinna varenda pris i hela världen.

Om ni inte förstått det vid det här laget så vill jag alltså att ni ska utbilda er i 100 poäng Morrisologi (pro tip: börja här) för då kommer ni förstå varför det här klippet gör mig så exalterad. Det är den första smakbiten från Morris första långfilm ”Four Lions” som har premiär på årets Sundance. Det är en komedi som har kallats ”the Spinal Tap of terrorism” och kommer säkerligen att leda till spaltmil med arga insändare och andra kontroverser i lilla arga England. När(/om) filmen går upp på bio så kommer jag dock garanterat att bidra med förstahandsintryck så ni vet vad ni ska tycka.

Kalla mig galen, men jag hade kunnat leva utan en gritty reboot av A-Team. Det hade varit helt soft med mig om vi inte fått en överdådig, CG-packad nystart av en serie som enbart lever på att folk ser den ironiskt. Men det är knappast oväntat heller, vi har ju redan fått Knight Rider och nu kan det ju bara vara en tidsfråga innan det är dags för Airwolf och MacGyver också.

Det tråkigaste med den här trailern är dock hur totalt ansiktslös den är. Trots att filmen baseras på en ändå ganska färgstark samling karaktärer så är det knappt att man märker att det handlar om en A-Team-film, trots att Liam Neeson gör sitt bästa för att cosplaya som Hannibal. Allting går i papperspåsebrunt och grusgångsgrått och alla actionsekvenser verkar förlita fullständigt på CG, vilket gör att de känns plastiga och kraftlösa. Eller som jag gillar att kalla det; Die Hard 4-effekten. Och vem var det som slog fast att alla trailers till actionfilmer måste överanvända den där tröttsamma ”fade out to black/fade in to black”-transitionen?

Slutsats: Ett rättav episkt ”MEH”. Så fruktansvärt färglöst, på mer än ett sätt.

Dessutom är det kul att Moon släpps bara några månader innan Twilight-uppföljaren New Moon. Gud, ja.

Andra bloggar om moon, duncan jones, sam rockwell, trailer, video, film

Om man dock önskar att den filmen, liksom det mesta annat, nog skulle bli aningen bättre om den hade mer Shatner i sig så kan man festa loss till det här korta klippet som inte bara innehåller allas vår Jim Kirk men också Batman! Ja, den första och oslagbara Adam West såklart. Klippet är från ett misslyckat försök att göra en tv-serie om Alexander den store som aldrig kom förbi pilot-stadiet. 

Tanken på att det, i ett alternativt universum, finns fler avsnitt av det här är slående.

Andra bloggar om star trek, william shatner, batman, adam west, tv, film, video, youtube, humor, alexander den store

Doom
Här skiljer sig min personliga åsikt från de flesta, till vardags normala människors, men jag håller faktiskt Doom som en av de bästa actionskräckisar jag har sett på mycket länge. Även bortsett från den svincoola FPS-sekvensen så har den en stämning som för en gångs skull byggs upp långsamt istället för att enbart bestå av hoppa-till-ögonblick. En oerhört underskattad liten juvel, allt som allt.

Resident Evil: Extinction
Egentligen är det nog lite väl att ens kalla det här för en film baserad på ett spel, eftersom det här mycket mer är en uppföljare till en uppföljare till en film som var löst baserat på ett spel. Redan i tvåan så valde de att förkasta så gott som hela spelens story till förmån för sin egna version som såklart är ännu sämre. Men som action betraktat är den här faktiskt inte så tokig. Ett par riktigt coola sekvenser blandas med dugliga effekter och en, som vanligt, cool och galet ögonvänlig Milla Jovovich.

Mortal Kombat
För att ingen som har sett någonsin kan glömma det där jävla techno-temat. Och för att det här var den första filmen jag fick hyra trots att den var barnförbjuden.

Pokémon
Nu ska jag lämna ut mig själv betydligt mycket mer än vad som måhända är önskvärt, men den första Pokémon-filmen är faktiskt en av de första filmerna som jag på fullt allvar gråtit till. Det är inte coolt, knappt ens acceptabelt, men så är det i alla fall. Jag grät. Dessutom hade jag och mina systrar två skokartonger med kort, alla spel och en affisch som täckte hela vårt badrum, så det är svårt att se förbi nostalgifaktorn. Trots det så tycker jag faktiskt att den har sina poänger, även om de är betydligt färre nu än de var då.

Final Fantasy: The Spirits Within
Ja, alltså, det här är ju en skitfilm. Det tror jag inte att många kan argumentera emot, främst för att den är så brutalt tråkig och utdragen, med förvånansvärt taffligt röstskådespeleri från Alec Baldwin och Donald Sutherland bland annat. Men herregud, se på den! Vilken jävla fest för ögat. Kanske är det så att den här filmens utseende enbart kan uppskattas av oss som satt igenom timvis med SquareEnix-cutscenes redan, det låter troligt, men faktum kvarstår att det här är en fruktansvärt läckert inpackad plastbajskorv.

Tomb Raider
”I woke up this morning and just hated everything” fick mig att gny av välbehag i en biostol en gång för länge sedan. Tomb Raider var verkligen allt som var bra med spelen och Angelina Jolie, samt hennes läppar och bröst i viktiga biroller, gjorde ett nästintill perfekt jobb som Lara Croft – en rolltolkning som sedemera överförts till de senare spelen som tagit både en och två idéer från filmerna. Att hon dessutom har en framtida James Bond samt Arnold jävla Rimmer från Red Dwarf vid sin sida är påskägg att dö för. Jag gillade även tok-cheesy upföljaren Cradle of Life, men originalet hamnar snäppet över eftersom den inte innehåller en haj som blir suckerpunchad på näsan.

* * *

Kolla förresten in min gamle kompis Emil som gäst i senaste avsnittet av Spelradion. Ladda ner avsnittet här eller kolla in Spelradions hemsida.

Andra bloggar om tv-spelsfilmer, doom, resident evil extinction, mortal kombat, pokemon, final fantasy, tomb raider, emil kraftling, spelradion, spel, film

1. Silent Hill
2. Doom
3. Final Fantasy: Advent Children
4. Resident Evil: Extinction
5. Mortal Kombat
6. Street Fighter II: The Animated Movie
7. Pokémon
8. Final Fantasy: The Spirits Within
9. Resident Evil
10. Tomb Raider

Andra bloggar om spel, film, tv-spelsfilmer, jake gyllenhaal, silent hill, doom, final fantasy, resident evil, resident evil extinction, mortal kombat, street fighter, pokemon, tomb raider

I vilket fall så kommer Bernie Mac att saknas. Han var den svarta, nutida varianten av Beppe Wolgers med sin björnlika uppenbarelse och hårda-men-mjuka uppsyn. Han hann vara med i en hel hög urusla filmer men också skina i ett par underskattade pärlor som Head of State samt Mr 3000. Nu slipper han i alla fall vara med i Transformers 2.

Andra bloggar om bernie mac, morgan freeman, heath ledger, patrick swayze, död, skådespelare, kändisar

På fredag öppnar The Dark Knight på svenska biografer och med tanke på den helt galna respons den fått i staterna hittils så är det inte utan att man blir oerhört sugen. När till och med cyniker som Spoony och Yahtzee kallar den för ”fucking legendary” så är det dags att börja lyssna – det är svårt för en cyniker att vara cynisk gentemot andra cyniker, y’see. På lördag ska jag försöka ge mig in och se filmen själv och med lite tur får ni en snabbt följande recension så ni vet hur det verkligen ligger till.

Nu; Christophers place. Wrestling och eventuellt lite annat också ska avverkas.

Andra bloggar om john ajvide lindqvist, life on mars, the dark knight, batman, film, wrestling

Nu finns det i alla fall en trailer att fresta sina sinnen med och det är inte utan att en tunn slöja av försiktig förväntan sveper över en när man ser Marky Mark flyga genom korridorer med geväret som fastnaglat i händerna. Men frågorna kvarstår likväl; PG-13? Mila Kunis? Är inte Beau Bridges död ännu? Och en nytillkommen sådan är såklart; vad är dealen med den där svarta ”ängeln” som skymtas i slutet? Det här ska onekligen bli intressant.

Andra bloggar om max payne, mark wahlberg, mila kunis, beau bridges, film, spel, video, trailer

Det mest intressanta är dock att denna besynnerliga man ska spelas av Leonardo DiCaprio. Kanske inte den mest uppenbara liknelsen, men vafan, något ska ju locka biobesökarpacket att se en film om tv-spel.

Andra bloggar om nolan bushnell, atari, chuck e cheese, spel, film, leonardo dicaprio

. . .

Okej, då kan vi inleda. Southland Tales är alltså den andra långfilmen regisserad av Richard Kelly, en man som ni kanske känner igen som regissören som gjorde kultiga kaninklassikern Donnie Darko för en massa år sedan. Eftersom hans senaste film blev en sådan hit så tyckte någon att karln borde få en hejdundrans massa tid och orimligt stor budget att göra en ny film, och tack vare det här beslutet sitter jag alltså här, kvart i sju en måndagmorgon, och känner hur mitt liv blivit rånat på två timmar jag hade kunnat utnyttja till något betydligt mer givande. Till exempel hade jag kunnat lärt mig vissla med arslet, eller filat ner min stortå till en blodig köttslamsa.

Att prata om vad den här filmen handlar om är poänglöst. Kelly har drabbats av hybris och trott att han kan emulera David Lynch och därför är mycket av filmen helt obegriplig. Och jag fattar vad han varit ute efter här, jag gör verkligen det. Han vill, liksom Lynch gör alldeles utmärkt, göra filmer som frångår traditionellt historieberättande och istället fokusera på en drömlik (eller snarare mardrömslik) kompott där handlingen är en motor för den atmosfär som sakta byggs upp genom filmens gång. Tanken är att desillusionera tittaren och samtidigt vagga in denna i en egen värld där normal logik och narrativ flyger helt åt helvete. Eftersom jag väldigt nyligen sett Lynchs senaste mästerverk Inland Empire så har jag den här typen av filmskapande friskt i minnet, och jämför man den med vad Kelly åstadkommit i Southland Tales så är kvalitetsskillnaden själv nästan episkt stor. Kelly har nämligen inte ens i närheten av samma öga för hur galna infall ska realiseras för att vi som tittare ska få den där gastkramande känslan. Han tror att det går bra med att bara flänga in lite skit som ingen fattar och sedan gå på lunch.

Vad som irriterar mig med Southland Tales (räkna hur många gånger jag använder versioner av den här meningen) är hur fruktansvärt urkukad rollbesättningen är. Kelly har lyckats med konststycket att nästan uteslutande använda sig av vanligtvis duktiga skådisar i roller som är så totalt fel för dem. The Rock spelar en känd skådespelare som dessutom är gift med en presidentkandidats dotter, vilket gör honom oerhört viktig i PR-sammanhang. Sarah Michelle Gellar spelar en porrskådis/societprimadonna a la Paris Hilton medan Sean William Scott har en dubbelroll som polis samt polisens tvillingbror. De flesta av huvudrollsinnehavarna är alltså skådisar som fram tills nu fått genomlida industrins hårdaste typecasting (The Rock, Buffy, Stiffler från American Pie, respektive) och som därför måste ha accepterat sina respektive roller just för att kliva ur de roller de nästan alltid får spela annars. Problemet är bara att ingen av dem varken passar in eller lyckas övertyga, och det blir bara total pannkaka. Att de dessutom måste skämma ut sig med att försöka agera efter det urbota korkade manuset kan knappast har hjälpt saken, men vi återkommer till det senare.

Okej, så. I korta drag så har USA dragits in i ett tredje världskrig. Oljan tar slut så någon nisse uppfinner ett nytt bränsle som drivs av havsvågor men som också dubblar som hallucinogen drog som ger soldater synska krafter. Internet och all media är hårt censurerat och privatlivet existerar knappt längre (fast folk har det ganska lätt att hålla sig gömda, även om man hänger åtskilliga timmar på en väldigt befolkad strand nästan hela tiden). I allt det här så försvinner The Rocks karaktär spårlöst, hittas senare i öknen av Michelle Gellar – de delar en vision av hur världen kommer gå under och skriver sedan, logiskt nog, ett filmmanus om det. Medans detta sker så har de sämsta kvinnliga komikerna från Saturday Night Live tydligen blivit neo-marxister som ska göra… något med Sean William Scott och Sean William Scott 2. Jon Lovitz dyker upp, Christopher Lambert dyker upp, cameos står som spän i backen för det var ju så coolt att Kelly hade med Patrick Swayze som pedofil i Donnie Darko så nu måste varenda nerdekad 80-talsskådis ha en walk-in-roll i hans film.

Hela konceptet med att casta skådisar som totalt motsatta karaktärer mot vad de är vana att spela kan funka om det görs med måtta och med rätt skådisar. Att kasta in Jon Lovitz, en fet, skallig b-komiker vars paradroll är som Joe Pesci-parodi i Laddat Vapen 1, att spela en hårdnackad snut med löjeväckande blond peruk funkar inte på något plan. Att vi dessutom ska tro att Jon Lovitz på allvar ska kunna skrämma upp The Rock är inte bara fullkomligt idiotiskt, det är rakt av förolämpande. Att The Rock dessutom inte kan spela rädd eller nervös om hans mors knäskålar stod på spel är en annan femma. Kolla in hela scenen och kom sedan och säg till om det inte är det mesta skrattretande ni sett den här sidan av Manos: Hands of Fate.

Att Lovitz inte kan bära rollen som hård snut eller att The Rock inte kan frambringa några imponerande känsloyttringar är heller inte deras fel. De borde inte vara med i den här filmen, de borde inte spela dessa karaktärer och de borde verkligen inte bära blonda peruker. Det är Richard Kellys val att låta stil gå föra substans, och han misslyckades till och med med det.

Snart så övergår hela spektaklet till en röra om hur jordens rotation saktar ner, att detta skulle skapa någon slags reva i den fjärde dimensionen medan Los Angeles är i upploppstillstånd. En enorm zeppelinare reser sig mot himlen, The Rocks filmmanus hamnar på internet (som tydligen inte var så jävla bevakat ändå), hamnar i händerna på någon galen Nurse Betty-brud som tror att hon är en av karaktärerna i manuset och blir förälskad i The Rock. Sarah Michelle Gellar går mest runt i hotpants och ser bekymrad ut, Sean William Scott sover i en soptunna. Massa skit händer med SNL-marxisterna som jag inte riktigt orkade hänga med i. Bla bla, jävla helvetes bla.

Eftersom jag snackat så mycket om hur felbesatt (säger man så?) den här filmen är så kanske jag borde påpeka den värst drabbade av samtliga stackare som hade det dåliga omdömet att ställa upp i den här soppan; Justin Timberlake. Mhm. Herr SexyBack spelar i Southland Tales en veteran från Irakkriget (lol) som nu är beroende av bränsle (rofl) och som av någon anledning verkar vara på nyheter väldigt ofta för att bara vara en jeppe som sitter vid ett maskingevär på Los Angeles kustlinje och bevakar ett enormt elkraftverk av någon anledning. Ifall jappsarna anfaller, antar jag. Samtidigt som han gör detta så sysselsätter han sig med att felcitera T.S. Eliot och domedagsboken i världens konstigaste voiceover. Enligt IMDBs forum så är hans karaktär mer utvecklad i de seriealbum som släpptes i samband med filmen, men det är inget jag tänker gräva mycket djupare i och eftersom jag tycker att filmer borde kunna stå på egna ben utan en jävla instruktionsbok så låtsas jag som att de inte finns. Herr Timberlake är ännu en av de stackars satar som tänkt något i stil med ”hey, den här killen gjorde ju Donnie Darko, schysst! Han vill att jag ska spela en ärrad krigsveteran som läser poesi och Bibeln samtidigt som jag injicerar olja i halsen. Coolt! Vilket karriärsdrag! Nu kanske jag kan bli tagen på allvar som skådis istället för att bara bli sedd som den oerhört sexiga sångare jag egentligen är”. Det funkar helt enkelt inte. Det säger väl nästan sig självt.

Nåväl. Eftersom Richard Kelly inte kan komma på mer än ett sätt att driva sina filmer framåt så har interdimensionella portaler en stor roll i Southland Tales, och en sådan har dykt upp i öknen på grund av de konstiga experiment som utförts på soldaterna i Irak – eller nåt. En sådan har The Rock skickats igenom, av någon anledning, och Kevin Smith i historiens sämsta ansiktssminkning berättar detta för honom. Vafan gör Kevin Smith här? Det var coolt att se honom i Die Hard 4, men vad i helvete gör han här? Han spelar John Travolta-i-Battlefield Earths farfar om man ska döma av hans hårväxt och han gör inget annat förutom att snacka lynchianskt osammanhängande om tidsresor och skit. Jag börjar ta den här filmen som ett personligt pungvred nu.

Okej, så på något sätt så kommer det fram att Sean William Scott och hans bror egentligen är samma person, fast den ena är från framtiden och den andra är från nutiden. Om de skulle råka röra varandra så kommer jorden gå under av någon anledning. Något om att fjärde dimensionen kommer braka omkull, vilken den tydligen inte gör om de existerar samtidigt, nä. Bara om de skakar hand, tydligen. Detta har The Rock skrivit om i sitt apokalypiska filmmanus, och medan han trekantdansar med Mandy Moore och Buffy i en zeppelinare så händer alltså just detta. Scenerna som följer är bland det absolut galnaste och urbota korkade jag sett i en film någonsin. Christopher Lamberts glassbil börjar, med Scott-klonerna, FLYGA ÖVER LOS ANGELES. Samtidigt så skjuts en hel massa människor ihjäl, av olika anledningar – den där zeppelinaren gör tydligen vanligt folk pissed off. I vilket fall så hittar en hoodlum som hankat med ena Scott-klonen Lamberts bazooka och beslutar sig för att, av någon anledning, skjuta ner zeppelinaren med The Rock och kompani i. Medan detta händer så sitter Scott 1 och Scott 2 i glassbilen och håller varandra i handen medan en vanvettigt dåligt animerad tidsvirvel syns bakom dem. Fjärde dimensionen kan hälsa hem, bitches.

Hoodlum MacGuffinus skjuter sålunda ner zeppelinaren och kastar sig sedan från DEN FLYGANDE GLASSBILEN medan Scottarna ännu håller varandra i handen och behandlar sina issues (tydligen var det han/dom som orsakade Timberlakes ärr av ett misstag, och trots att han verkar vara rikskändis, inte ha några tydliga men och leva livet så plågar detta dem/han ordentligt) för att sedan…. The End.

Där tycker Richard Kelly att vi haft nog av den här skiten, och trots att man i 90 minuter önskat att filmen ska ta slut eller att pirater ska attackera så man slipper se resten, så lyckas han ändå med konststycket att klippa filmen på precis det ställe där han orsakar mest ilska och frustration. Så vad fan hände med fjärde dimensionen? Gick världen under? Hur i helvete kunde ena Scott-brorsan leva så länge och vara så klar i sinnet trots att han just blivit skjuten i huvudet? Jag är helt förstummad över vilka nya, intressanta nivåer av amatörmässigt filmmakande Kelly åstadkommer.

Vad jag har behandlar under den här alldeles för långa ranten är enbart höjdpunkterna av den här katastrofen. Om ni vill se dubbelt så mycket totalt bajs så gör gärna det, för ni kommer inte kunna se en värre film på mycket länge. Ni kommer då bland annat få se en sekvens där två bilar har ångande älskog. Ni kommer också få stifta bekantskap med vad som, i Richard Kellys hjärna, räknas som subtila referenser. Att ständigt slänga in scener med bibliska referenspunkter är något ständigt återkommande David Lynch ofta gör, och därför är det också något Richard Kelly gärna pysslar med. Men att hela tiden förklara, via voiceover, vad det är för prosa, biblisk eller inte, som du referrerar till är kontraproduktivt till tusen. Om du vill göra en film som ska utmana tittaren att tänka utanför lådan och dra sina egna slutsatser så ska du skita i att kasta svaren i ansiktet på dem hela tiden. Ja, vi fattar, du har läst, och parafraserar, T.S. Eliot och Robert Frost för du har döpt två karaktärer till Eliot och Frost!! Have a fucking medal.

Anledningen till att Southland Tales går mig så oerhört på nerverna är just vilken amatör Kelly verkligen visar sig vara. Hans skådespelare kämpar med omöjligt korkade repliker (se nedan) och samtidigt försöker han kasta tusen olika infall och idéer mot publiken i samma andetag utan någon eftertanke eller sammanhang. Viljan att vilja förbrylla och involvera misslyckas helt eftersom han inte har någon som helst mentalt stopp på alla knasiga karaktärer och flygande jävla glassbilar som ska tryckas in. Att Cannes-versionen av Southland Tales var en trekvart längre gör mig nästan mörkrädd, för en mer utdragen, obetalbart såsig hög med skit har jag verkligen aldrig stött på tidigare. Att han dessutom lyckats lura med sig så många vanligtvis talangfulla skådisar (jag gillar verkligen The Rock och Seann W. Scott vanligtvis) att smutsa ner sina namn gör bara saken desto mer oförlåtlig.

Till och med Uwe Boll ligger fan i lä, och han satte en hockeyfrilla på Michael Madsen och försökte få oss att ta Tara Reid som forskare på allvar. Sammanfattningsvis så är Southland Tales helt enkelt en film som är så dålig att den inte ens är så dålig att den är bra. Den förvirrade storyn, det makabert usla manuset och en casting director med ett svårt fall av shits-for-brains-itis gör Southland Tales till en ballet och en perfekt FAQ i hur man förstör välmenande skådisars karriärer,tar dör på folks tro på filmmediet och trampar i varenda filmtekniskt klaver i största allmänhet. Richard Kelly, du är inte David Lynch. Du är avskum, och hela världen hatar dig.

Avslutningsvis…

Topp 5 Sjukt roliga repliker i Southland Tales (oavsiktliga)

1. ”I’m a pimp… and pimps don’t commit suicide.” – The Rock (upprepas, något modifierat, som filmens sista replik. Då levererad av Justin bringingsexyback Timberlake)
2. ”Everybody move to the back of the mega-zeppelin.”  – The Rock, återigen
3. ”Scientists are saying the future is going to be far more futuristic than they originally predicted.” – Sarah Michelle Buffy
4. ”If you don’t let me suck your dick I’ll shoot myself in the head!” - The Rock-fangirl (Fan, vad jag önskar att jag bara hittade på de här)
5. ”Did I just see two cars porking each other?” – Senator kukhuvud (Ja, det gjorde du. Och tyvärr gjorde även vi det. Jag skämtar fortfarande inte)

Andra bloggar om southland tales, richard kelly, donnie darko, david lynch, the rock, sarah michelle gellar, seann william scott, film, recensioner

Tanken är alltså att man ska ta de ”coola elementen” från spelen och skriva en ny story kring dem. Alltså; någon som fläktar runt med massa svärd till en historia som inte har något med spelen att göra. Jag tänkte nästan fråga vad poängen med att köpa en licens om man inte tänker vara trogen grundmaterialet, men sen insåg jag att jag kanske borde vara glad att det i alla fall inte är Uwe Boll som står vid rodret, och att Jake Gyllenhaal faktiskt är en sån skådis som kan lyfta en halvdassig film några snäpp. Jag är skeptisk, men kanske, kanske, kanske kan det här bli lite bättre än Hitman i alla fall?

Andra bloggar om prince of persia, jake gyllenhaal, jerry bruckheimer, mike newell, film, spel

Föga oväntat är Guitar Hero IV på väg redan, och lika föga oväntat så har de valt att (den här ordvitsen funkar bara på engelska) jump on the rock bandwagon (score!) och inkludera trummor och bas till paketet. För att dessutom konkurrera på allvar så ska man kunna använda sina plastiga penisförlängare till att skapa nya låtar och sedan dela med sig av dessa med andra wannabes världen över. Jag börjar undra vem på vilket företag som började skita tusenlappar och gav sina kollegor intrycket att det var ett universiellt fenomen, för Guitar Hero med enbart gitarren var dyrt (och underhållande) nog.

Tack vare underbara Overclocked Remix, som jag nämnt tidigare, har jag upptäckt Children Of The Monkey Machine, och i och med den skattgömman har jag hamnat i dark ambient-träsket igen. Fram kom de gamla älsklingarna Raison d’Être, Sephiroth och Kammarheit i samma veva som COTMMs ”Septic Dreams” tog över mig fullständigt. För den som vill ha lite mörker att kontrastera den soliga tillvaron med.

Nytt avsnitt av Nametags är förresten ute, det femte i ordningen, och det är ett av de bättre i serien hitills. Kolla in det, vetja.

Jag kommer skriva mer om detta i ett senare tillfälle, men för nu passar jag bara på att tipsa som att Handsome Tom, Perfect Liz, Mickey och Geoff som alla tidigare jobbade på Screwattack (där nämnda Nametags visas, f.ö.) nu kommit igång med sin nya sida The Game Heroes och de första paren videorna vittnar om att de håller kvalitén högt i tak. Sidan är långt ifrån färdig och formatet är ännu något oslipat, men talangen finns verkligen där, så kolla in dem.

Andra bloggar om donnie darko, jake gyllenhaal, richard kelly, guitar hero, rock band, children of the monkey machine, overclocked, dark ambient, nametags, the game heroes, video, humor, musik, spel, film

Spoony, for short, är helt enkelt en hemsida där Noah samlar skrivna recensioner av filmer samt videorecensioner av spel och så gott som varenda en är fruktansvärt rolig, och trots att konceptet att slakta gamla usla spel och filmer som ingen kommer ihåg knappast är originellt så lyckas han hela tiden locka fram skratt från små och stora bemärkelser.

You believed the hype. You paid ten bucks to see a movie or fifty to play that game. Now you want revenge, because therapy is for pussies. Welcome to the experiment, where we cure the sickness with snark. Let the healing begin. Movies and games this bad don’t deserve MERCY.

För att understryka det här så måste jag såklart bjussa på del 1 och 2 av hans numera klassiska recension av klassiskt usla ET till Atari 2600, bekvämt embeddade nedan. Passa samtidigt på att kolla in Spoony Experiments filmrecensioner och kolla in övriga videor här.

Andra bloggar om noah antwiler, spoony experiment, video, youtube, spel, film

Rock Band är på väg till Europa, och som gissat kommer det kosta mer än en begagnad bil. Egentligen bryr jag mig personligen inte om Rock Band – det känns helt enkelt inte värt att kasta ut så mycket pengar på ett spel som man måste vara fyra pers för att få någon glädje av – men det är tragiskt att ”branschen” fortfarande tycker det är helt okej att röva oss europeer (och australiensarna också, som Yahtzee säkerligen skulle påpeka).

Apropå skuma releaser; jag har väntat i flera månader på att tredje Phoenix Wright-spelet Trials & Tribulations ska släppas i England, och ännu finns inget releasedatum spikad men idag ser jag att man inne på Game tar förhandsbokningar för fjärde spelet Apollo Justice. är vi tillbaka i 90-talet när Square bytte siffra på Final Fantasy-spelen, eller tänker utgivarna bara med knäskålarna?

Uwe Boll är ett geni, vi är bara för tröga för att fatta det. Jag älskar den karln.

För övrigt så funderar jag på att flytta bloggen, blogg.se kukar ut alldeles för ofta och det finns alldeles för lite konfigureringsmöjligheter för inlägg. Bara förra inlägget som inkluderade ytterst lite manipulerad text verkade tydligen vara för mycket att hantera. Vi får se hur det blir, men jag blev inte glad över att behöva skriva om hela skiten bara för att blogg.se loggade ut mig samma sekund som jag tryckte på Publicera, så jag kanske bara pratar ur frustrationens skäggiga brevlåda.

Förresten, angående Brolle Jr?vs. TV4-skiten så är det här inlägget väldigt huvudet-på-spiken. Vad som helst för lite mediautrymme, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om brolle jr, körslaget, alex schulman, uwe boll, rock band, phoenix wright, ace attorney, ds, blogg.se

(Flest tags ever!)

Hedwig är i korthet historia om en östtysk rocksångerska, före detta man som efter en misslyckad könsoperation finner sig med endast en centimeter-stor knöll mellan benen. Filmen berättas exklusivt från Hedwig’s perspektiv och mycket av filmens dialog består av Hedwigs filosofiska voiceovers, reflektioner på hennes situation och bakgrund. Jag ska inte spoila så mycket, men det är verkligen en sån där film som är mer en upplevelse än en och en halv timmes underhållning, utan att låta för pretto-trist. Inget fredagsmys kanske, men perfekt för en sen kväll när man känner sig en smula djup och öppensinnad för såna saker.

Filmen är en ljuvlig rockmusikal med en uppsjö fantastiska låtar, framförda av filmens stjärna och regissör John Cameron Mitchell (han gjorde även filmen Shortbus för nåt år sen). Soundtracket i sig är nog för att berättiga att se filmen, men det är verkligen en grym upplevelse även bortsett från det. Det är väldigt talky-talky, så gillar man inte sånt kanske man kan skita i den, men jag skulle rekommendera att folk ger den här en chans ändå. Någon beskrev den som Velvet Goldmine möter Rocky Horror Picture Show, och om det låter tilltalande så borde du redan vara på väg till närmaste Filmkedjan vid det här laget.

Läs även andra bloggares åsikter om hedwig and the angry inch, john cameron mitchell, film, rockmusikal, musikal