Eftersom jag just nu inte orkar komma på något nytt att skriva om – även om hela Ara-historien är synnerligen involverande så har jag inte följt OS överhuvudtaget och känner mig därför inte så rätt person att sitta och orera om saken (ännu, i alla fall) – så därför bjuder jag istället på en krönika jag skrev tidigare i år till en “tävling” som dagsblaskan Expressen utlyste. Vinnaren skulle få skriva ett antal sommarkrönikor och jag ställde upp med följande bidrag som alltså inte vann. Inte helt oväntat då temat är rätt uttjatat men i skeendet då den skrevs var det just det jag ville skriva om. Den är, precis som det mesta ni kan läsa här, väldigt oslipad, men betänk att om den hade vunnit så hade ni alltså fått betala för att läsa den.
* * *
Som barn inbillar man sig att livet börjar när barndomen tar slut och att detta skulle ske vid någon slags absolut milstolpe i ens existens. Studenten låter bra, och därför tuffar man på i högstadiet som det lamm man är och ser framåt mot den, i horisonten så avlägsna verklighet som lockar och förskräcker på samma gång. En dag får man sina betyg i ett svanmärkt kuvert och inser att man nu har ytterligare tre års studier kvar innan livet kan sätta igång på allvar. Inte vuxen ännu, men ett stort steg närmare alltså. Gymnasiet blir en slags transition för allting man antog att man skulle göra när man vuxit upp. De flesta av oss blev fulla, blev av med oskulden och fick vårt första ”riktiga” jobb någonstans kring den här tiden, alltmedan gymnasiernas tre långa år sipprar bort under en. Ytterligare ett naturvänligt brunt kuvert med ett blekt, vitt papper där man finner nästa samling betyg som berättigar ens arbetsmarknadsmässiga existens.
Gymnasiet följs av en period där man varken vet in eller ut. En handfull av ens vänner har redan vid det här laget halkat in på den bana de kommer vandra resten av sina liv, men de flesta av oss finner oss i att inte göra så värst mycket alls. Något jobb här och någon lärningsplats där, men till slut så måste man återigen se sig i spegeln och undra när det vuxna livet ska kicka in egentligen. När ska man ha någon form av ekonomisk och social självständighet? När kommer bilen och lägenheten på posten? Borde jag plugga mer, borde jag jobba mer? Borde jag satsa på min passion, borde jag säkra med ett lagerjobb för att kanske, en dag om många år, bli andre vice assisterande lagerchef? De här frågorna har egentligen alltid kullerbyttat runt i skallen men nu måste de helt plötsligt börja besvaras.
Vissa av oss tog till desperata åtgärder. Vi flydde. Vissa flydde från sina städer; bor du i en storstad flydde du till någon håla i Småland och bodde du i någon håla i Småland flydde du garanterat till storstan. Vissa flyttade längre, som yours truly. Nio års grundskola, tre års gymnasieutbildning, ett års bortkastad universitetsutbildning i Stockholm och nu ytterligare tre år på ett universitet i England. Jag är inte den enda, något som en sökning på svenskar i Leeds på Facebook lätt visar. Flera andra måste ha gett sig av ännu längre bort, och nu sitter jag här och nyktert undrar varför. Vi var inte vuxna nog i våra hemstäder, i våra hemländer, i våra föräldrars lägenheter, så kanske är vi lite mer vuxna på någon annan plats i världen?
Men nu är jag två år in i min treåriga utbildning och kan inom 365 dagar addera mediastudier på min tanniga CV och gråta en skvätt över de knäskålshöga studieskulder jag ackumulerat under dessa prövande år. Sen då? Sanningen finner mig och överrumplar mig, sanningen att trots min landsflykt och mitt hårda jobb så kommer jag att återigen finna mig i samma skor som jag lämnade bakom mig som tonåring för sjuhundra år sedan. Inte riktigt vuxen, inte riktigt barn, verkligen inte tonåring, verkligen inte självständig.
En smula världsvana har jag förvisso begåvats med, och en präktig examen är inte fy skam, men i slutändan innebär varje litet steg i livet bara ett nytt. Som ett evigt löpband kutar vi för att nå den där illusionen av vuxenlivet, det säkra, det normala. Kanske kommer det när man skaffar barn, gifter sig, köper en ljusblå Volvo, börjar läsa Söndagsbilagan, börjar tycka att Ronny Eriksson är rolig. Kanske blir man aldrig riktigt vuxen, utan kanske stannar man för alltid i växten, i det där stadiet där alla i en viss ålder verkade så oerhört mycket äldre än man själv kände sig när man väl nått den åldern. Så var det i alla fall i skolan, och där fick man ju åtminstone lov att inte vara vuxen.
