Idén är lika simpel som den är genial. Spelet i sig kan egentligen variera, det är konceptet som är unikt. Konceptet är att du, spelaren, tar rollen som en generisk actionhjälte vilket knappast är nytt i något universum. Haken är att du kan aldrig dö. Fienden som skjuter mot dig kan aldrig träffa dig, åtminstone inte fatalt nog för att plocka ner din skylt. Oavsett vad du gör för ”misstag” så tillgodoser spelet och anpassar sig.

Säg till exempel att du är inblandad i en biljakt – it happens – och du kraschar bilen innan du är framme vid din destination. Istället för att starta om vid en checkpoint så ställer AIn om och sätter dig på ett helt nytt spår istället. Tanken är att medan det inte finns någon direkt utmaning vad gäller att dö så ändras upplevelsen enligt dussintals olika spår beroende på hur du agerar och på vilket sätt du springer igenom spelet. Täk dig ett choose your own adventure-spel fast där valen är i princip osynliga och baseras helt på vilken väg du springer, vilket hus du ramlar av eller var du kraschar din helikopter. Till slut når du fram till slutet, det finns inga hinder du inte kan klara utan att bli besegrad, men du har haft jävligt roligt under turens gång.

Inspirationen ligger någonstans mellan gamla shootern Black, Mirror’s Edge och Directorn i Left 4 Dead-spelen. Idén är att spelet inte ska erbjuda någon direkt utmaning utan ska istället spela som en högoktanisk actionfilm. Vi vet att John McClane och Jack Bauer inte kan dö, men det är inte där underhållningen och spänningen ligger i, och det är den känslan det här spelet skulle försöka frambringa. Tricket är nog att göra spelet lagom långt, max 3-4 timmar, och att ständigt trycka framåt så att det inte någon dötid. Du ska ständigt röra dig framåt på något sätt, mot något mål. Om det här görs på rätt sätt så skulle man kunna spela det ett halvt dussin gånger och ha helt olika upplevelser varenda gång; en gång är det nästan enbart biljakter medan en annan session spelar som en exakt kopia av Die Hard 4. Det är många variabler som måste tweakas och synkas för att få det att funka ordentligt, men det borde knappast vara omöjligt för en kompetent utvecklare.

Genius, ain’t it? Nu måste jag bara få tag i Starbreeze så är bollen i rullning.

När jag flyttade till England för att börja den här kursen så gjorde jag det med intentionen att flytta tillbaka till Sverige när de tre åren var färdiga men under tidens gång så började jag känna mig mer och mer hemma här och nu verkar jag helt sonika bli kvar här på heltid. Det har varit ett helvete att bo och leva utan mina vänner och familj och det är fortfarande en pärs att inte kunna slinka in till stan med Christopher och Fabian för en lunch på Max och runtrotande på Beyond Retro och Bengans när jag känner för det. Det är fortfarande någonting jag saknar men tiden har också gett mig möjligheten att prata med folk över billiga abonnemang, Skype och nyttja sista minuten-resor för att göra spontana besök. 

Vad framtiden kommer utröna vågar jag knappast spekulera i. Jag har redan börjat ansöka till ett antal jobb som verkar intressanta, där det mest lockande är ett översättar-jobb på en liten spelstudio i Berkshire som söker svensktalare. Annars är det idoga mattbombande över spelmagasin-scenen som gäller, då det är där jag vill få in foten på allvar nu. Hur det går kommer ni utan tvekan få följa first hand här i bloggen. Tills dess finns jag fortfarande sporadiskt på Audioscribbler, Twitter, Xbox Live och givetvis här på TPG. Tack till alla er som följt mig hela den här tiden och ni som fortsätter att ögna över mina förehavanden trots mina avbrott och utbrott. Ni är alla grejt.

Nu när det här är gjort ska jag ta mig i kragen, städa upp mitt parodiskt ostädade rum samt eventuellt bege mig till Subway för en Spicy Italian med extra ost. Under tiden kan ni ju spana in veckans Spelradion som har min goda kamrat Emil Kraftling på besök. I vilket fall så ses vi snart. Lev länge och blomstrande.

Andra bloggar om studieliv, studier, framtiden, jobbsökande, speljournalistik, översättning, spelradion

Dagens tanke: Varför säger folk alltid att Luigi är smalare än Mario? Han är förvisso aningen längre och har ett mer avlångt ansikte, men så vitt jag kan utröna så är de ungefär i samma midje-division. Luigi är för övrigt en grovt underskattad karaktär som borde få fler chanser att skina än det halvdassiga Luigi’s Mansion. Så det så.

Andra bloggar om domän, blogg, twitter, mario, luigi

Men problemet är att när jag beslutar mig för att gå in i ett projekt med ett tydligt mål så lyckas jag oerhört sällan hålla min egen motivation vid liv tillräckligt länge för att det ska mynna ut i något av värde och jag tror att det är här skon klämmer. För att lyckas med att skapa en intressant blogg måste man antingen vara en intressant person eller ha en intressant idé. Är man bara en rätt vanlig wordpress-dweller som skriver sporadiska inlägg om hur jobbigt det är med plugget så är det självklart att de stora besökssiffrorna uteblir. Men det är också något jag egentligen inte har några större problem med. Det är en skön process att skriva om saker utan att behöva oroa sig så vansinnigt mycket om jag skulle snubbla över ett stavfel eller att det ska vara underhållande för andra. Fast vetskapen att det kanske finns folk där ute som finner det lite underhållande är å andra sidan en trevlig sporre, så jag tror att jag kommer att fortsätta än ett tag till trots allt.

Och med detta i ryggen; fan vad jobbigt det är med plugget.

Nu sitter jag här och har gett upp dagens försök att vara produktiv och i samma ögonblick faller den alldeles för bekanta känslan av panik över mig. Examensarbetet är nu knappt en månad bort från deadline och när ett av tre kapital (knappt 2000 ord skrivna av minst 8000 nödvändiga) är färdiga så är det svårt att inte känna sig smått vettskrämd. Trots att jag klämt mig igenom kapitel efter kapitel av nödvändig litteratur så känner jag mig ändå så oerhört osäker på vad det ändå är jag håller på med. Så fort jag sätter mig ner för att sammanfatta en tanke på papper så känner jag genast ”nämen fan, det här går ju inte alls ihop. skrota!”, varpå den skrotas. Att det bär av till Stockholm om mindre än en vecka hjälper inte direkt saken då jag känner mig själv för väl för att kunna tro att jag kommer få några större mängder jobb gjorda under den veckan, alltså måste jag klämma ur mig den stora majoriteten av slit innan jag drar iväg. Detta i sig leder till en feedback-loop av skräck över hur lite jobb jag har gjort och hur mycket som är kvar, samt ifrågasättningar över kvaliteten på det jag faktiskt har skrivit. Rädsla är inte i närheten nog för att beskriva skiten.

507 ord in och jag mår inte det minsta bättre, men känner att det får räcka för idag. Det känns som att stunden är inne för två snabba Nytol, ett glas mjölk och sen försöka värma upp inför morgondagen då jag tappert gör ett nytt försök att komma någonvart. 

Andra bloggar om blogg, profil, studier, examensarbete, panik

Därför sitter jag nu och undrar om det är någon större poäng att lägga några hundringar på att uppdatera min .com eller om jag ska låta TPG ligga i dvala tills mitt liv tillåter mig att ge det uppmärksamheten den förtjänar. Den som vill läsa om mig eller vad jag råkar ha för åsikt om musik, film eller spel kan antingen följa mig på Twitter eller, som sagt, klicka på den här långa länken och se allt jag skriver för Audioscribbler. Så vad ska man göra? Alla förslag mottages med glädje och tills dess ska jag spela Left 4 Dead och skjuta upp mitt examensarbete.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, domän, audioscribbler, left 4 dead

2009 blir året då jag (förhoppningsvis) avslutar min kurs med schyssta betyg. 2009 blir året då jag (förhoppningsvis) får ett anständigt och välbetalt jobb. 2009 blir året då jag (förhoppningsvis) flyttar in i en riktig lägenhet med flickvännen. 2009 blir året då allt (förhoppningsvis) går som det ska.

2009 blir också året då jag kommer blogga bra mycket mer reguljärt än vad som tidigare varit fallet. Förhoppningsvis.

Andra bloggar om god jul, gott nytt år, nyår, jul, 2008, 2009, framtiden, växa upp

Visst, hotell måste inte ha porr i sina betal-tåbler, det är helt upp till hur tråkiga och frikyrkliga ägarna vill vara. Alla ska få styra sina företag som de vill inom lagens riktmärken, det tycker jag också. Men jag känner en läskigare underton i Wollins text som snarare osar nannystate. Hon talar om porr fast hon själv i samma andetag berättar att hon aldrig beblandat sig med det och alltså är helt okunnig i ämnet. Hon säger sig också vara stolt över att vara en moralist, och här tjuter varningsklockorna i tusental. När jag hör att någon kallar sig för moralist så översätts det för mig som ”jag vet bättre än andra”, eftersom det inte finns några absoluta moraliska värden.

Moralister är Jack Thompson och Mary Whitehouse. Människor vars ”sunda värderingar” håller på att rinna dem ur fingrarna varpå de går till attack mot allting de själva inte tycker om eller förstår. Vare sig det är porr, tv-spel eller något annat dödligt. Wollin sållar sig i den här skaran med stolthet och föreslår en feelgood-bojkott av porren med motiveringen att vuxna människor också behöver gränser, och om det inte uttryckligen ansyftar på ett samhälle där andra bestämmer åt dig så vet jag inte vad. 

Wollin gläds åt porrfria hotell, trots att hon själv aldrig skulle tänka tanken att utnyttja porren när hon själv bodde på ett. Hon kan sova lugnt i vetskapen att hon minsann aldrig skulle besudla sig själv med något så smutsigt och att vi andra inte behöver ha möjligheten att styra över våra egna liv och val. Vi skulle ju kunna göra helt fel ju. Så tack Malin för att du vakar över oss.

Andra bloggar om malin wollin, porr, hotell, pornografi, förbud

He’s got this dream about buyin’ some land
He’s gonna give up the booze and the one night stands
And then he’ll settle down, it’s a quiet little town
And forget about everything.

Det här är såklart knappast världsomvälvande nyheter för 99,8% av jordens befolkning i oroliga tider som de vi lever i, men jag har svårt att lägga tankarna på annat just nu. Gerry Rafferty är förmodligen bäst känd i stora vida världen för låtarna ”Baker Street” samt ”Stuck In The Middle With You” som han spelade in i bandet Stealer’s Wheel. Sedan de framgångarna kämpade han förgäves i två och ett halvt decennium för att uppnå samma succe, helt förgäves, men hann ändå med att spela in flera album som jag idag räknar som absoluta klassiker. Om herr Rafferty nu har plockat ner sin egen skylt (något som tyvärr verkar troligt under omständigheterna) lämnar han efter sig en enorm låtskatt som förmodligen kommer gå större delen av den musikälskande världen förbi.

Water of life pour your light down on me
Take me out of this darkness, sweet star of the sea
Water so sweet you can open my eyes
You can bring down the rain on this desert so dry.

För mig var Gerry Rafferty en av de första musiker som på allvar berörde och inspirerade mig. Han var en del i den vändpunkten i livet då man hittar musiken som på riktigt fastnar och sitter med en resten i livet, och detta skedde nästan helt av en slump då min fortfarande mycket gode vän Emil skickade ”As Wise As A Serpent” till mig och till denna dag är det en av mina absoluta favoriter. Sedan dess har det blivit skiva efter skiva, låt efter låt, tills jag idag sitter och känner att jag skriver något slags bokslut för mannen själv. Jag hoppas att så inte är fallet, jag lägger två hopplösa fingrar i kors.

Well we sit in empty rooms and dream our lives away
While the spirits come and go without a sound
And just like you and me, they’re tryin’ to find a way, find a way, find a way home.

Det regnar. Allt är trist idag.

Andra bloggar om gerry rafferty, baker street, försvinnande, självmord, musik

Nu, däremot, sitter jag med en grym dam istället och medan hon levlar på Domo så sitter jag här och knattrar så fingertopparna glöder. Det är knappt mer än en vecka kvar nu innan jag återvänder hem och jag börjar landa i det där stadiet då man inser att semestern börjar ta slut och man intalar sig själv att man ska insupa varje sekund, men i själva verket så räknar ens undermedvetna högljutt ner inför avfärden, och det kommer kännas som det går alldeles för snabbt innan jag står på Arlanda som ett fån och undrar var all jävla tid tog vägen.

Men innan dess; extrajobb imorgon och fredag, Grönan, shopping och Svart Tulpan nästa vecka. Det ska bli groovy.

Andra bloggar om öl, cider, fylla, ösbyskolan, nostalgi, semester, resa

* * *

Som barn inbillar man sig att livet börjar när barndomen tar slut och att detta skulle ske vid någon slags absolut milstolpe i ens existens. Studenten låter bra, och därför tuffar man på i högstadiet som det lamm man är och ser framåt mot den, i horisonten så avlägsna verklighet som lockar och förskräcker på samma gång. En dag får man sina betyg i ett svanmärkt kuvert och inser att man nu har ytterligare tre års studier kvar innan livet kan sätta igång på allvar. Inte vuxen ännu, men ett stort steg närmare alltså. Gymnasiet blir en slags transition för allting man antog att man skulle göra när man vuxit upp. De flesta av oss blev fulla, blev av med oskulden och fick vårt första ”riktiga” jobb någonstans kring den här tiden, alltmedan gymnasiernas tre långa år sipprar bort under en. Ytterligare ett naturvänligt brunt kuvert med ett blekt, vitt papper där man finner nästa samling betyg som berättigar ens arbetsmarknadsmässiga existens.

Gymnasiet följs av en period där man varken vet in eller ut. En handfull av ens vänner har redan vid det här laget halkat in på den bana de kommer vandra resten av sina liv, men de flesta av oss finner oss i att inte göra så värst mycket alls. Något jobb här och någon lärningsplats där, men till slut så måste man återigen se sig i spegeln och undra när det vuxna livet ska kicka in egentligen. När ska man ha någon form av ekonomisk och social självständighet? När kommer bilen och lägenheten på posten? Borde jag plugga mer, borde jag jobba mer? Borde jag satsa på min passion, borde jag säkra med ett lagerjobb för att kanske, en dag om många år, bli andre vice assisterande lagerchef? De här frågorna har egentligen alltid kullerbyttat runt i skallen men nu måste de helt plötsligt börja besvaras.

Vissa av oss tog till desperata åtgärder. Vi flydde. Vissa flydde från sina städer; bor du i en storstad flydde du till någon håla i Småland och bodde du i någon håla i Småland flydde du garanterat till storstan. Vissa flyttade längre, som yours truly. Nio års grundskola, tre års gymnasieutbildning, ett års bortkastad universitetsutbildning i Stockholm och nu ytterligare tre år på ett universitet i England. Jag är inte den enda, något som en sökning på svenskar i Leeds på Facebook lätt visar. Flera andra måste ha gett sig av ännu längre bort, och nu sitter jag här och nyktert undrar varför. Vi var inte vuxna nog i våra hemstäder, i våra hemländer, i våra föräldrars lägenheter, så kanske är vi lite mer vuxna på någon annan plats i världen?

Men nu är jag två år in i min treåriga utbildning och kan inom 365 dagar addera mediastudier på min tanniga CV och gråta en skvätt över de knäskålshöga studieskulder jag ackumulerat under dessa prövande år. Sen då? Sanningen finner mig och överrumplar mig, sanningen att trots min landsflykt och mitt hårda jobb så kommer jag att återigen finna mig i samma skor som jag lämnade bakom mig som tonåring för sjuhundra år sedan. Inte riktigt vuxen, inte riktigt barn, verkligen inte tonåring, verkligen inte självständig.

En smula världsvana har jag förvisso begåvats med, och en präktig examen är inte fy skam, men i slutändan innebär varje litet steg i livet bara ett nytt. Som ett evigt löpband kutar vi för att nå den där illusionen av vuxenlivet, det säkra, det normala. Kanske kommer det när man skaffar barn, gifter sig, köper en ljusblå Volvo, börjar läsa Söndagsbilagan, börjar tycka att Ronny Eriksson är rolig. Kanske blir man aldrig riktigt vuxen, utan kanske stannar man för alltid i växten, i det där stadiet där alla i en viss ålder verkade så oerhört mycket äldre än man själv kände sig när man väl nått den åldern. Så var det i alla fall i skolan, och där fick man ju åtminstone lov att inte vara vuxen.

Andra bloggar om barndom, växa upp, vuxen, skolgång, skola, livet, expressen, krönika

När en i en relation upplever det förstnämnda, medan den andra halvan av samma förhållande upplever det andra så blir det lätt en krock. Jag kan inte hålla tag i sommaren, den försvinner ur mitt grepp. Jag kan inte vänta på att sommaren ska ta slut.

Ord flyter lättare när man är arg än när man inte är det, och även om ord ibland bara är betydelselösa knallpulverskott så kommer ibland en flisa skrot att penetrera den mentala kevlarväst man trär på sig i samma stund man bråkar med någon man älskar och då kan det smärta lite hårdare än det annars gör. Men man får försöka tänka på vad det egentligen är och varför orden kommer och kanske kan man gå vidare som en starkare union.

Men det är förjävligt ändå, såklart.

Andra bloggar om längtan, stress, sommar, gräl, relationer, ord

Ett infall så gott som något, och jag måste bara gråta tills jag är tömd på vatten, skrika tills jag är tom på ljud, älska tills mitt hjärta är hopskrumpnat och svart som ett ruttet blåbär. Luften går att andas men den känns så blött, som att den också grät just nu. Som att hela världen delat min sorg i denna sekund – men jag bedrar mig. Ensamheten är då man kan vara fri att känna precis så som man borde känna alltid. Ibland har man lyckan att vara ensam tillsammans med någon annan i precis samma ögonblick som denne känner precis samma känsla, och då är man varandras för alltid. Men ibland måste man skiljas och då blir ögonblicken outhärdliga återigen.

Natten räddar livet på mig varje dag. Jag kanske drömmer att jag drömmer, men jag kommer nog sova gott just den här natten också om jag bara inte vore så ensam.

Det är såklart inte så illa, men just nu är jag i något av en tom fläck i livet. Innan jag åker tillbaka till Stockholm om några veckor så har jag liksom ingenting att uträtta och egentligen ingenting att fylla min tid med. Hade jag haft lite pengar över hade det såklart hjälpt, men när jag har ungefär en tusenlapp att förfoga över tills sommarjobbets frukter dansar in på bankkontot så är jag synnerligen limiterad. Bio, bowling, redlöst drickande är alla utom mina ekonomiska gränser och då får jag helt hänge mig till att bara ”vara”. All musik jag inte lyssnat igenom ordentligt måste ges en chans, och sen måste jag skriva om den. För att dryga ut. Inga polare att träffa, inget att göra. Den där apatin jag pratat om så mycket infinner sig här mer högljutt än jag kan minnas. När jag inte ens har råd att fylla på mobilen med pengar för att slå en signal hem så känns jag mer än lovligt isolerad, och tanken på att återvända hem känns alldeles för nära och långt borta på samma gång.

Återvända till Stockholm ja. Det ska man göra, och det längtar jag till, men samtidigt så är det alltid med en viss ångest man gör det också. Kanske är det för att det återigen gör en till en inneboende, det degraderar mig till mina föräldrars igen. Frihet berövas, ansvar läggs på hög. I år har jag i alla fall lyckats landa ett sommarjobb, men den där ångesten är ändå påtaglig. Här har jag nästan för mycket privatliv – där har jag så gott som inget alls.

Tanken att flytta hem till Sverige lockar enormt, men här gör en annan sorts isolation sig känd. Jag är tillsammans med en tjej som inte kan tala tillräckligt mycket svenska för att känna sig bekväm att flytta dit, och det är ju förståeligt. Men jag orkar inte med England längre. Jag orkar inte att inte ha mina vänner här, och jag orkar inte behöva tänka på visum, pass och allt sånt där skit som är obönhörligt när man bor utomlands. Jag vill bara bo i Stockholm, kanske med några polare i en skruttig lägenhet, kanske själv, kanske till och med flytta hem till päronen. Jag vet inte, men England har gett mig allt det kan ge mig, men jag kan inte lämna det utan att i samma andetag lämna henne bakom också. Frågor staplas på hög. När ska högen ramla och krossa mig?

Tanken är svindlade att man kanske har blivit vuxen nu, och att man därför aldrig kan återgå till en helt lustfylld tillvaro. Nu måste varje tillfälle tas vid hornen, och varje steg man tar leder till ett nytt val, och en ny utmaning att mötas. Kanske är tiden då varje tillfälle alltid följdes av en ny chans borta, och kanske har en liten del av en försvunnit för alltid i samma process.

Andra bloggar om problem, känslor, relationer, pengar, ekonomi, apati, flytta

För att fira så har jag lyckats låna till mig Inland Empire som jag kanske lyckas få flickvännen att se med mig ikväll. Med tanke på att jag hört den kallas ”Eraserhead 2″ av mer än en person så kan jag knappt bärga mig.

Det här är ett sånt där skrotinlägg som ni mer än gärna kan skita i. Jag kommer förmodligen skriva något bra mycket mer läsvärt senare ikväll, men jag kände att jag behövde göra nånting innan det är dags att tralla iväg och möta mitt öde.

Har ni tänkt på hur udda det är att när morsor säger åt er att städa ert rum så används ordet ”bombnedslag” som något negativt (t.ex. ”ditt rum ser ut som ett bombnedslag”), men när man senare växer upp och blir en riktigt stockholmare så används ordet ”bombnedslag” som ett positivt ord gentemot det motsatta könet (t.ex. ”oh, kolla in vilket bombnedslag”)?

Andra bloggar om prov, inland empire, bombnedslag, ord

Jag undrar ibland över Sony, om de verkligen är så korkade som de verkar, eller om de i själva verket spelar oss som sina bitches. Framtiden kommer att upplysa oss om hur det ligger till, medan PS3an hostar blod i avsaknad av exklusiva spel och oerhört handikappad online-funktionalitet. Att dessutom de flesta spel som släpps både till 360 och PS3 i nästan varenda fall ser bättre ut och fungerar smidigare på den förstnämnda kan ju inte hjälpa heller (här räknas t.o.m. GTA4 som i merparten av utvecklingen var PS3-exklusivt!). Jag vet inte riktigt hur länge Sony kan tänkas hålla fast i hoppet om Metal Gear Solid 4. För mig låter det mest som en skenhelig ljuspunkt i slutet av tunneln, ett sätt att hålla folks intresse i en konsol som underpresterat på så gott som alla plan än så länge. Inte tror jag att Home kommer att göra saken bättre, Xbox Live är redan så etablerat att Home måste bli så mycket mer än den gloriferade Sims-kopian Home hittils visat.

Förresten så har jag glömt att lägga bloggen på bloggkartan så nu gör jag det. Det var allt.

Andra bloggar om gran turismo 5, gran turismo 5 prologue, playstation 3, ps3, metal gear solid 4, spel, sony, uppföljare

Jag har en sneaking suspicion att det rör sig om en blandning av bägge. Enligt Gameplayer själva så berodde publikationen av Thronströms text på att han blivit ombedd att skriva 2000 tecken, men misstagit det för 2000 ord och därmed blev alldeles för lång för nyhetsbrevet det var ämnat för, och därmed valde de att posta den som en artikel på deras huvudsida istället.

Tanken från Gameplayer var säkerligen att få förstahandsinformation och insyn i utvecklingsprocessen. Det är trots allt ett ganska fräckt scoop och det tackar man gärna nej till. Från Thronströms sida fanns det säkert en liknande tankegång, men blir man erbjuden 2000 ord (tecken, whatever) att skriva om ett spel man just håller på att utveckla för en av världens största spelstudier så vore det bara konstigt om man inte beskrev processen som något ganska magiskt, och givetvis finns det ju den inbitna plugging-reflexen – får du utrymme var som helst så vore det liksom mot någon slags kommers-lag att inte plugga din produkt. Det vore naivt att förvänta sig att Thronström skulle skriva något annat än positiva grejer om sitt spel, och Gameplayer borde rimligen veta det.

Anledningen till att jag motsätter mig texten är inte för att den är för annonsaktig, det är den, men det är sånt vi läser i speltidningar och på spelsidor varje dag. Den enda skillnaden är att den här gången är det direkt från hästens mun, istället för som i vanliga fall; en pressrelease filtrerad genom en skribent. Vad jag stör mig på är dels att texten inte är särskilt bra skrivet, men det kan man inte heller kräva av en som inte har för yrke eller hobby att skriva regelbundet, men allra mest för att Gameplayer lagt upp den under kategorin ”Artikel”. ”Krönika” hade passat oändligt mycket bättre, eller ännu bättre; gett den en egen kategori, något i stil med ”Utvecklardagbok” eller vad fan som helst. ”Artikel” insinuerar att någon form av journalism har varit inblandad, och det har den inte. En ”krönika” kräver inte särskilt mycket objektivitet, den kan gott vara självbelåten och kanske till och med trevlig att läsa, men det jävligt klantigt att falla dit på något så simpelt. Förmodligen är det bara ett fel i kommunikationen – ett av många i samband med den här ”artikeln”, tydligen – men det är ett fel som ger ett oproffsigt intryck, och jag anar nog att Gameplayer kommer att vara försiktigare i framtiden.

Andra bloggar om speljournalistik, gameplayer, grin, bionic commando, spel

Popaganda år 2008 är inte gratis, det kostar 260 spänn för en dag, samt 475 för två dagar. Och just ja, det är två dagar istället för tre. De har också flyttat från Universitetet till Eriksdalsbadet samt sänkt åldersgränsen till 13 år. Det känns som att din bästa vän kommer hem till dig, fast det är inte din bästa vän, det är Hannibal Lector som har din bästa väns ansikte som mask och du kan höra ett suget slurp när han slickar sina läppar och sträcker sig efter slaktkniven i fickan.

Hur Popaganda hade tänkt att en festival som inte gick runt när den var gratis skulle kunna dra folk när den kostar runt 500 spänn för samma sak – fast mindre – är en väldigt underlig tanke. Än så länge har heller inga större dragplåster annonserat, och det känns som att de måste rycka något rejält ur rockärmen (or should I say, popärmen?! jag är så bäst) för att vinna folkets hjärtan igen. Att de dessutom numera släpper in småglin 13 plus är verkligen inte till deras fördel, i alla fall inte för oss vars elitistiska bekräftelsebehov lever på att vara del av mindre skara ”tillåtna”, hur bred den gruppen än må vara.

Om man tidgare gett bort något gratis så är det nästan helt omöjligt att få folk att betala pengar för det. Hade Popaganda tagit betalt tidigare hade såklart ingen brytt sig vid det här laget, men hela konceptet har tidigare gått hand i hand med gratis inträde; det var liksom halva grejen. Men det finns flera mindre festivaler som tar samma biljettpris och de brukar gå runt, så det är inte helt kört för Popaganda, men de får nog jobba än hårdare i år för att återvinna folks förtroenden.

 Andra bloggar om popaganda, festival, musik, eriksdalsbadet, biljettpriser

Utan att nostalgisera för mycket så känns det nödvändigt att påpeka att jag och GTA-serien har en historia tillsammans och jag minns de två första spelen i synnerhet från mina yngre år. På den tiden var det betydligt simplare, i synnerhet grafikmässigt, men också vad gällde spelandet i säg. Originalet hade i dagens läge framstått som ett riktigt bra flashspel i jämförelse; det handlade kort och gott om gruvligt simpel ”åk dit och åk sen dit och kom sen tillbaka hit”-mekanik beströdd med grymt underhållande dialog och en hel massa hejdlöst massakrerande av oskyldiga människor samt deras bilar.

Det var en enklare tid, och det var också en roligare tid. Sandlåde-spelandet passade perfekt och den primitiva grafiken gav spelet en speciell charm som närmast påminde om serietidningsvåld. Det var verkligen ett koncept för sin tid och normala människor, utan vidare kriminella tendenser torde tröttnat på att köra över hare krishnas och spränga bussar utanför polishus förr eller senare.

Serien var tvungen att utvecklas, och det har den också – drastiskt – sedan tredje inkarnationen (jag räknar här bort GTA: London av löjligt uppenbara skäl) och jag minns också hur fantastiskt det kändes att ränna mellan telefonkiosker och porrklubbar i tre dimensioner och detta nästan helt utan avbrott. Spelvärlden var verkligen enorm och erbjöd så mycket för en ensam spelare att det kändes lätt överväldigande. Uppdragen var mer eller mindre desamma fast nu kryddat med röstskådespeleri och en och annan cutscene. Finfint.

Men sen så tröttnar man – igen. Nu pratar jag verkligen enbart för mig själv här, men efter ett par timmars klättrande på den kriminella karriärstegen så tappar spelets grundstomme attraktionen och man börjar göra det som GTA gjort sig känt för i lite drygt ett decennium; sno bilar och döda oskyldiga, för att sedan få polisen efter sig för att försöka undvika att bli tagen så länge som möjligt. Att se hur många poliser, helikoptrar, SWAT-team och pansarvagnar man kunde undvika är en av de essentiella upplevelserna med de sentida GTA-spelen, men det håller inte för mer än en timme innan det också blir trist och repetivt.

För att undvika det här har man i senare spel gjort sitt bästa för att göra historien mer intressant och adderat flera namnkunniga skådespelare för de större rollerna och det är ett behjärtansvärt grepp även om det börjar påminna alltmer om hur filmstudior säljer animerade långfilmer, det vill säga; få tre-fyra stora namn att spela in några sidor dialog och stappla deras namn tjusigt på affischen och sälj shitloads med biljetter. I digress. I vilket fall så är det helt enkelt så, från vad jag upplevt, så försöker Rockstar behålla tårtan och svälja den hel på samma gång när det kommer till storyn. De vet att det enda folk egentligen vill göra är att skjuta oskyldiga fotgängare och spränga dyra bilar, men de vet också att det är ett slöseri att då bygga en karta lika stor och detaljerad som en riktig halvstor kommun, så de måste applicera en motivation till att spelaren ska fortsätta och det är i det ögonblicket de tappar mig.

GTA har inte bra storytelling, tvärtom är det oerhört platt och tråkigt. Pasticherna från olika gangsterfilmer var kul ett tag, men att försöka bygga ett helt spel på det är oerhört svårt. Överlag tycker jag att Rockstars intentioner är för suddiga. Vill ni göra ett free-for-all sandlådespel så gör det då, och finslipa den speltypen så noga det bara går och skit i storyn. Eller gör tvärtom, kör stenhårt på storyn och utvecklade karaktärer och lägg upp milstolpar för spelaren att passera. Hur spelaren passerar dessa är någorlunda fritt, men ska hela tiden gagna hur historien utspelar sig.

Jag vet inte vad som hände ungefär samtidigt som GTA3 släpptes för det verkar som att det i samma ögonblick blev fult att göra linjära spel, något jag finner helt absurt. Visst, det är kul med sandlådespel, men bara ett tag för utan något mål eller motivation så blir upplevelsen ytlig och man tappar intresset för att istället spela något som erbjuder något mer.

Nu har jag säkert förvirrat en hel del, men min understrukna poäng är att GTA-spelen bygger på en ofokuserad och bräcklig grund som sådana som jag inte finner ens i närheten så intressant och belönande som till exempel Metroid Prime-serien – som jag skulle peka på är ett perfekt exempel på spel som utnyttjar möjligheterna med en fri spelvärld och blandar det med en progressiv, linjär spelmekanik utan att leda spelaren i armen genom spelets gång. Men vad försöker jag ens göra? GTA IV har redan förhandsbokats i fler exemplar än det finns maskar i jorden och folk, som inte är som jag, kommer att älska det besinningslöst. Alltmedan jag själv sitter och myser med Zack & Wiki eller något annat kreddigt leftfield-lir.

Andra bloggar om gta, grand theft auto, gta iv, grand theft auto iv, rockstar, spel

Här är historien om Nicholas White som blev instängd i en hiss på sin arbetsplats i 41 timmar innan han blev funnen och gavs friheten åter, och det är själva definitionen av den rädsla som vi tystar varenda gång vi kliver in i en hiss. Whites historia har ett besynnerligt tragiskt efterspel dessutom, vilket gör hela berättelsen desto mer bittersmakande. Här finns dessutom kameraupptagningen från samtliga 41 timmarna då White satt instängd i hiss 30, uppspolat såklart till några minuter. Hur skulle man själv föra sig i en sådan situation? är man paniskt lagd skulle man förmodligen få cellskräck väldigt fort, som jag själv antagligen skulle. Tanken är inte direkt förtjusande.

För att avsluta denna korta fundering angående hissar och dess grandiost morbida kvalitet så tänkte jag toppa med kortfilmen Elevated av Vincenzo Natali. Det namnet säger förmodligen de flesta av er ingenting men ni kan nog känna igen honom som regissör och författaren bakom kultfilmen Cube som tog upp det liknande ämnet av ofrivillig instängdhet, paranoia och cellskräck. Det är tjugo minuter som är defintivt värd din tid.

Läs även andra bloggares åsikter om hiss, cellskräck, klaustrofobi, nicholas white, cube, vincenzo natali, kortfilm, film

Några av er som läser är dessutom medvetna om att jag faktiskt har haft min tid som skribent för ett par spelsajter och att jag dessutom skrivit ett par mindre recensioner och artiklar för självaste PC Gamer. På den vägen har jag kommit att träffa och socialisera, om än väldigt ytligt, med ett par av de mest inflytelserika personer i branschen. Nu låter det som att jag skryter, och det är just precis vad jag gör också, men faktum kvarstår att jag på mitt lilla sätt har en viss insikt i ”branschen” och att jag till en ytterst liten del har varit en del av den.

Därför är det just så spännande när man flyttar utomlands och upptäcker en helt annan kultur av speljournalistik, och nu pratar vi såklart om den engelska motsvarigheten. Vad gäller engelsmännens spelbevakning så måste jag säga att den påminner mig om hur den svenska var vid millenieskiftet – på gott och ont. Förutom Edge och till viss mån gamesTM så är det nästan enbart enformatstidningar som har den där tendensen att ge spel alldeles för höga betyg och se genom fingrarna alldeles för lätt när det gäller större släpp?på deras respektiva konsoler. Däremot så har de en sak som jag eftersöker och saknar i så gott som alla svenska sajter och publikationer; självdistans och humor.

Förutom PC Gamer, till viss del, så känner jag att de flesta spelskribenter i Sverige tror om sig själva som någon slags blandning mellan en rockstjärna och en whistleblower, och således är deras jobb – nay, deras syfte – att vara cynismen själv (kastar jag sten i något slags hus här ber jag om ursäkt – ”hypocrisy does not invalidate a point”) och det är klart att det finns en tid och plats för sånt, speciellt när man bevakar en bransch som till så stor del behandlar sina konsumenter som idioter, men jag saknar ändå den där lätthjärtade tonen som man får från flera av mina nya landsbröders verk. Nu läser jag ytterst sällan PC Gamer längre men jag minns för ett par år sen när varje nytt nummer var smockat fullt av fruktansvärt roliga krönikor och texter från den tidens redaktionsmedlemmar. På rak arm minns jag Agoranders krönika, Joakim Bennets gula ruta och alla dessa sjukt härliga recensioner, bildtexter och svar på läsarbreven. DET saknar jag i övrig speljournalistik idag. Garven, och klacksparkarna.

Man kan också vända på steken, och prata lite om det där gravallvaret jag snuddade vid tidigare. För det är inte bara avsaknaden av komik som jag stör mig på utan även det svartmålade domedagsmullret som så gott som varenda krönikör och artikelskribent har i sin ton i varenda ord som sätts på pränt. Jag är ledsen att säga det här men bara för att Andreas Roman gjorde språnget från spelskribent till ”riktig” författare betyder inte att ni kommer göra det också, bara för att varenda stavelse har en poetisk klang och varenda recension måste vara ett konstverk i sig. Det känns illa att sitta och klaga på sånt här utan att ge ordentliga exempel på vad jag menar, men eftersom jag sitter bakom pyttig lina utan en enda Super PLAY, Level eller PC Gamer i närheten så kan det inte hjälpas, men leta reda på en enda recension i någon svensk speltidning av Shadow of the Colossus. Eller kolla efter en artikel om Ico, eller Guitar Hero, eller Silent Hill. Där har ni era exempel. Varje spel är inte en religiös upplevelse, de kan verkligen bara vara just spel ibland. Låt dem vara det, och sluta släpa in dem i ett ljus de inte kan stå på två fötter i, som poetiska metaforer istället för de underhållningsmoment de är menade att vara. Det är orättvist och övertydligt. Hela spel=konst-debatten klarar sig bra utan att man behöver göra en omgång i Mario Kart till något mer än vad det är, tro mig.

Men det finns såklart undantag, och jag är egentligen inte så sur på svenska spelskribenter och deras verk som jag kanske verkar, annars hade jag ju inte brytt mig om att försöka slå mig in i den karriären överhuvudtaget, och jag hade förmodligen inte brytt mig om att skriva hela den här ranten om de heller. Men vad jag egentligen vill ha sagt är att jag tycker att väldigt många svenska speljournalister kör vagnen före hästen en aning. Slappna av och se era spel för vad de är istället, och ta det lugnt. Le lite, sluta ta Myspace-bilder och sluta låtsas vara Oskar Skog. En räcker mer än väl.

Läs även andra bloggares åsikter om speljournalistik, super play, level, pc gamer, spel, journalistik