Ett av de första inläggen jag skrev här på bloggen handlade om PBC Productions, en liten grupp filmare från New York som gjorde sig ett namn med serien The New Adventures of Captain S! som var en varmhjärtad och ofta fantastiskt rolig kärleksförklaring till både spel och ostiga 90-talskomedier i stil med Saved By The Bell och Captain N. Sedan första säsongen av Captain S avrundades för snart två år sen så är det många fans som väntat på en uppföljning som det hintas till i det sista avsnittet. Idag var dock dagen då PBC tvingades offentliggöra det tråkiga faktum att det inte blir någon andra säsong i en kort och lustigt översentimental video. Det är ännu inte helt klart varför serien lagts ner och på seriens hemsida så nämns att den var i produktion så sent som för en månad sen men att de nu tvingats lägga den på is.
Mycket tråkiga nyheter alltså, men det ger mig å andra sidan ytterligare en chans att pracka på er den här mycket underskattade serien ännu en gång. Vill man se samtliga tio avsnitt, och det vill man såklart, så klickar man här och får alla i en händig spellista som jag nyss knackade ihop. Man vill se det för referenshumorn, den galet lökiga slapsticken, det medvetna överspelet och för det fantastiska soundtracket av Glenn Case.
Det är såklart ren och skär lögn att jag ska byta namn. Är osäker på hur lyckat det blev i slutändan, men jag är ändå rätt nöjd med att åtminstone en person mailat mig om saken. Jag förklarar det där därför för ett galet lyckat skämt!
Utmärkelsen som gårdagens bästa skoj går dock till Trent Reznor, a.k.a mannen bakom Nine Inch Nails, som slängde ihop den här lysande saken; Strobelight! Det vore ju nästan kul att höra “Pussygrinder” med Sheryl Crow, för att inte nämna att Trent ser galet cool ut även när han bär överlöjliga Kanye West-shades.
Starship Amazing gjorde en liknande metamorfos där de i en video (som nu verkar ha tagits ner) berättade att de sadlar om till MC J Phat & DJ Savy. Pluspoäng får de också för att de faktiskt spelat in en rapskiva som går att ladda ner här.
Som ett par av er säkert vet vid det här laget så anser jag att världens bästa tv-program är Charlie Brooker’s Screenwipe, ett program som nu ynglat av sig och fått en spinoff; Newswipe. Där Screenwipe behandlade tv i allmänhet så är Newswipe, som man kanske kan gissa, fokuserat på nyhetsbevakning. Första programmet visades i onsdags och nu finns det på Youtube vilket ger mig en lysande anledning att än en gång tvinga på er den här fantastiska serien. Bästa biten sker mot slutet när Charlie sätter tänderna i den sensationslystna rapporteringen om skolskjutningen i Winnenden. Det här är en halvtimme ni alldeles säkert kan avvara.
Som det mesta det minsta läsvärt på den här bloggen så är det här funnet/stulet från XRob. Kort och gott går det ut på att svara enbart med första bokstäven i ens namn. Man får inte svara med sitt eget namn eller upprepa några svar flera gånger. Har man dessutom fått listan från någon vars namn börjar på samma bokstav får man inte upprepa några av deras svar heller. Med detta i ryggen så följer den alltså här:
Vad heter du?: R.
Ett ord på fyra bokstäver: Rult
Flicknamn: Roxanne
Pojknamn: Raiden
Yrke: Radiopratare
Färg: Rosa
Klädesplagg: Rock
Mat: Rösti
Sak i badrummet: Roll-on deodorant
Plats/stad: Roundhay Park
En orsak att vara sen: Rektalt relaterad åkomma
Något man skriker: Röv!
Film: Red Dragon
Något man dricker: Red Bull
Band: Reeperbahn
Djur: Rådjur
Gatunamn: Rödhakevägen (granngata till Strömstarevägen där jag bodde galet länge)
På natten blir allting tusen gånger roligare än vanligt. Därför blir det här nästan livsfarligt kul, och jag skulle verkligen kunna se det här hur många gånger som helst.
Med undertexten “En odyssé i smaklöshetens djupaste träskmarker” postade jag den här urlånga recensionen av Gene Simmons soloskiva Asshole på en numera stendöd blogg. Eftersom nämnda blogg gått i graven och jag inte orkar skriva något nytt för idag så presenterar jag härmed recensionen i sin helhet med ett fåtal ändringar i förbättringens tecken.
För att sätta någon slags ton på den här texten så krävs det inte så värst mycket utöver att påpeka två extremt talande faktum. Det första; Gene Simmons, till vardags basist och professional ladykiller i bandet som en gång var Kiss, har släppt en soloskiva. Det andra; han har döpt den till Asshole. När ni sedan vänder era getögon mot omslaget så inser ni på ett ungefär vad vi har att göra med här. Tänk er ett helvetiskt hopkok av Onkel Kånkel-vulgarism och amerikansk P.I.M.P-estetik, blandat med små doser av felbedömd artistiska ambitioner. I mitten av detta skakande melodrama står en man vars penis har äntrat över 7000 framstjärtar i sin livstid, och han småler på ett sätt som förmodligen enbart killar som kan räkna sina knull med fyra siffror kan.
Om man trotsar allt sunt förnuft och bevarelseinstinkt och väljer att ta sig förbi omslaget och titeln för att faktiskt lyssna på skivans audio-baserade innehåll så kan man ju inte gärna göra det med förhoppningarna ställda så där väldigt höga. Man kanske når en punkt där man inser att man just håller på att kliva förbi en gräns för vad ett mänskligt psyke näppeligen kan klara av att hantera. Kanske stannar man, vänder sig om, kastar skivjäveln åt helvete och går vidare i sitt liv. Fast kanske trycker man istället på play och inser att man nu har 45 minuter svettigt kloakrens framför sig. Låt oss, hand i hand, äntra världen som är Gene Simmons skiva Asshole, låt för låt. Gud bevare oss.
Förra årets bästa kombinerade spel- och välgörenhetsevent var utan minsta tvivel Desert Bus For Hope som sög upp enormt mycket av min dyrbara uppmärksamhet i början av december. För er som missade spektaklet så satt skaparna bakom grymma humorsajten LoadingReadyRun (ja, det där innebär att du ska kolla in den) och spelade ökända ökenbussimulatorn Desert Bus i fem dagar i sträck. Ju mer pengar folk donerade (till Penny Arcades Child’s Play) desto längre spelade de och allt detta kunde man njuta av via en live-kamera samt chatt. Oerhört trevligt initiativ och med lite tur så återkommer det nästa år.
Av främsta vikt var dock såklart tävlingarna, varav en gick ut på att skriva en limerick om nördighet. Givetvis plockade undertecknad hem bucklan där och idag så landade priset i brevlådan; Omi M. Inouyes bok A Girl’s Guide To Dating A Geek, såklart signerad av hela teamet. Årets första riktigt trevliga paket, med andra ord. Boken rekommenderas också, även om jag ibland får svårt att svälja precis hur stereotyp jag är ibland. Herregud.
Och limericken? Ja, den skrevs såklart i binary speak. Njut;
Jag tror jag kommer göra det till en grej att bara posta en schysst video när jag inte har något annat för mig. Det kommer säkerligen innebära mer underhållning för er läsare än att läsa om mitt tråkiga jävla liv hela tiden.
Den här gången kommer jag tvinga er att konfronteras med en filipinsk pensionär som tar sig an en teen angst-klassiker med ytterst speciellt resultat. Att det här inte blivit ett enormt internet-fenomen är bortom mitt förstånd.
Sju hela dagar utan en enda uppdatering. Vad kan min goda anledning vara? Det rör sig varken om en handikappande sjukdom eller lathet utan ren och skär social upptagenton. När jag lämnade er sist så var jag just på väg till ett möte som eventuellt kunde leda till min första “position” på en god-honest publikation. Jag fick dock inte positionen jag ville ha som en slags spel/musik-skribent, tyvärr.
Däremot landade jag rollen som The Mets första delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.
Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.
All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet – se nedan – från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.
