Den såg ut så här, history fans.

Tack till SavageHands som tipsade mig om den här tråden på MacRumors där folk diskuterar iPoden minuter efter att den först utannonserats. Det är en guldgruva, tro mig.

”All that hype for an MP3 player? Break-thru digital device? The Reality Distiortion Field™ is starting to warp Steve’s mind if he thinks for one second that this thing is gonna take off.”

”I still can’t believe this! All this hype for something so ridiculous! Who cares about an MP3 player? I want something new! I want them to think differently!”

”Great just what the world needs, another freaking MP3 player. Go Steve!”

”The iPod is obviously alot cooler and has firewire, but it is far from revolutionary. I for one am disappointed and think that apple is making a mistake by trying to get into this market.”

Och så blev det ju!

Om ni inte förstått det vid det här laget så vill jag alltså att ni ska utbilda er i 100 poäng Morrisologi (pro tip: börja här) för då kommer ni förstå varför det här klippet gör mig så exalterad. Det är den första smakbiten från Morris första långfilm ”Four Lions” som har premiär på årets Sundance. Det är en komedi som har kallats ”the Spinal Tap of terrorism” och kommer säkerligen att leda till spaltmil med arga insändare och andra kontroverser i lilla arga England. När(/om) filmen går upp på bio så kommer jag dock garanterat att bidra med förstahandsintryck så ni vet vad ni ska tycka.

Mycket tråkiga nyheter alltså, men det ger mig å andra sidan ytterligare en chans att pracka på er den här mycket underskattade serien ännu en gång. Vill man se samtliga tio avsnitt, och det vill man såklart, så klickar man här och får alla i en händig spellista som jag nyss knackade ihop. Man vill se det för referenshumorn, den galet lökiga slapsticken, det medvetna överspelet och för det fantastiska soundtracket av Glenn Case.

Andra bloggar om the new adventures of captain s, captain s, captain n, sega, 90-tal, nintendo, retro, video, spel, humor, pbc productions

Utmärkelsen som gårdagens bästa skoj går dock till Trent Reznor, a.k.a mannen bakom Nine Inch Nails, som slängde ihop den här lysande saken; Strobelight! Det vore ju nästan kul att höra ”Pussygrinder” med Sheryl Crow, för att inte nämna att Trent ser galet cool ut även när han bär överlöjliga Kanye West-shades. 

Starship Amazing gjorde en liknande metamorfos där de i en video (som nu verkar ha tagits ner) berättade att de sadlar om till MC J Phat & DJ Savy. Pluspoäng får de också för att de faktiskt spelat in en rapskiva som går att ladda ner här. 

Andra bloggar om aprilskämt, april april, nine inch nails, trent reznor, starship amazing, sheryl crow, musik

Del 1

Del 2

Del 3

Andra bloggar om charlie brooker, newswipe, nyheter, tv, humor, video

1. Vad heter du?: R.
2. Ett ord på fyra bokstäver: Rult
3. Flicknamn: Roxanne
4. Pojknamn: Raiden
5. Yrke: Radiopratare
   
6. Färg: Rosa
7. Klädesplagg: Rock
8. Mat: Rösti
9. Sak i badrummet: Roll-on deodorant
10. Plats/stad: Roundhay Park
11. En orsak att vara sen: Rektalt relaterad åkomma
12. Något man skriker: Röv!
13. Film: Red Dragon
14. Något man dricker: Red Bull
15. Band: Reeperbahn
16. Djur: Rådjur
17. Gatunamn: Rödhakevägen (granngata till Strömstarevägen där jag bodde galet länge)
18. Bil: Racer X KC427 Concept
19. Sång: Rocky Dennis’ Farewell Song (To The Blind Girl) – Jens Lekman
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Rast

Andra bloggar om alitteration, meme, red bull, reeperbahn, red dragon, jens lekman, lista

Andra bloggar om göran ågren, elpistol, polisen, rapport, tv, humor, 100 höjdare, video, youtube

För att sätta någon slags ton på den här texten så krävs det inte så värst mycket utöver att påpeka två extremt talande faktum. Det första; Gene Simmons, till vardags basist och professional ladykiller i bandet som en gång var Kiss, har släppt en soloskiva. Det andra; han har döpt den till Asshole. När ni sedan vänder era getögon mot omslaget så inser ni på ett ungefär vad vi har att göra med här. Tänk er ett helvetiskt hopkok av Onkel Kånkel-vulgarism och amerikansk P.I.M.P-estetik, blandat med små doser av felbedömd artistiska ambitioner. I mitten av detta skakande melodrama står en man vars penis har äntrat över 7000 framstjärtar i sin livstid, och han småler på ett sätt som förmodligen enbart killar som kan räkna sina knull med fyra siffror kan. 

Om man trotsar allt sunt förnuft och bevarelseinstinkt och väljer att ta sig förbi omslaget och titeln för att faktiskt lyssna på skivans audio-baserade innehåll så kan man ju inte gärna göra det med förhoppningarna ställda så där väldigt höga. Man kanske når en punkt där man inser att man just håller på att kliva förbi en gräns för vad ett mänskligt psyke näppeligen kan klara av att hantera. Kanske stannar man, vänder sig om, kastar skivjäveln åt helvete och går vidare i sitt liv. Fast kanske trycker man istället på play och inser att man nu har 45 minuter svettigt kloakrens framför sig. Låt oss, hand i hand, äntra världen som är Gene Simmons skiva Asshole, låt för låt. Gud bevare oss.

Sweet & Dirty Love
Vi inleder sålunda med det förväntade gitarrrunkandet. Det är standardmangel från ruta ett och Gene introducerar här, ytterligare en gång, förklaringen till att hans tjänster vid mikrofonen i Kiss så sällan efterfrågades. Raspet i gommen är oroväckande övermacho och det bådar inte gott för hur resten av albumets vocals kommer te sig. Utöver det så är det här den typiska rock-öppnaren; fartig, runt 3 minuter, sjukt lättglömd.

Firestarter
Nej. Gud, nej. Gene Simmons, 58 år, väljer att covra en låt av ett band som var väldigt hipp i Englands klubbscen – för ett decennium sen. Vem okejade det här tilltaget? Hur kan samtliga inblandade sova om nätterna? Guttural-vrålet vi möts av i låtens inledning anslår att all subtilitet – om någon sådan någonsin varit närvarande – med ens har lämnat byggnaden. Simmons låter som en skadeskjuten järv och musikaliskt sett är den här covern närmast identisk med originalet, så det blir alltså Gene Simmons som karaokar Prodigy och, gud i himlen, vem vill någonsin ta del av det? Inte ens med ett halvt dussin Smirnoff Ice under västen är ett sådant tilltag acceptabelt. Om ni verkligen vill förstå vidden av hur fruktansvärt det här egentligen är så passa på att kasta bort tre minuter på att se videon också, sen kan ni göra er beredda på att behöva dricka aceton för att reboota hjärnbalken och återigen kunna leva i illusionen att vår värld är vacker, full av godhet och kärlek. En vacker värld hade aldrig låtit det här hända.

Weapons Of Mass Destruction
Åh, nu är det alltså dags att försöka vara System of a Down. Mangel, mangel, mangel, återigen och i texten finner vi pseudo-medvetna rader om krigspolitik och propagandautövande västvärldsnationer. Det är djupt som en rävloska, ungefär.

Waiting For The Morning Light
Nu ska vi pausa lite och ta upp en man som heter Bob Dylan. Bob Dylan, som ni säkert vet, är en av världens genom alla tider mest respekterade och influerande musiker och textförfattare. Han har skrivit flera dussin klassiker och inspirerat tusentals efterföljare med sina ofta djupsinniga och putslustiga texter och även om man inte har så mycket till övers för karlns egna alster så kan man inte förneka den enorma impact han haft på musikvärlden.

Och nu har han skrivit en låt med Gene Simmons, och det ger oss anledning att trycka på play igen. Det är nu alltså dags att skita i elgitarrerna och plocka fram dansbandssyntharna och Viking Line-gunget istället. Det är så Bingolotto-vänligt att man förväntar sig höra Loket skroka något om en miljard kilo kaffe djupt nere i mixen och texten som behandlar en man, antagligen Simmons, som har svårt att sova. That’s it. Han kan inte sova, för han måste ”keep on laughing, when I wanna cry”. 

Beautiful
Vi fortsätter framåt i släptempo med ytterligare ett svensktoppen-pekoral. Jag anar lite 70-tals-singersongwriter, vilket är ett lovvärt influensval, men herr Simmons misslyckas förvalta arvet på så många punkter att det angränsar parodi. Både gentemot genren och karln själv, för inte fan kan han väl tro att vi kommer ta honom på allvar när han jiddrar om hur vacker någon brud är och försöker vara finkänslig och mysig på samma gång. Texten är mer eller mindre en parafras på Joakim Hillsons (Playahead-versionen av Jakob Hellman) gamla pissdänga Vacker Utan Spackel med tjat om silikon och smink. 

Asshole
Stopp, nu. Stoppa pressarna omedelbart. Är det nu vi på allvar har ramlat in i en alternativ dimension? För sist jag kollade så är jag hyfsat säker på att det var dödsstraff på textrader som ”You’ve got a personality, just like a bucket of pee”. Det kan verkligen inte hända på riktigt. Livet är för kort, för värdefullt för att man ska vara medveten om att sådant här existerar. Som människor har vi utvecklats till tänkande, intelligenta och känslodrivna varelser. Vi har skapat uppfinningar som bringat lycka åt miljarder, vi kan älska andra människor, vi kan skriva poesi och dricka riktigt goda drinkar på lyxiga krogar i innerstan. Och då tycker en 58-årig knullgubbe att vi ska behöva lyssna på honom när han sjunger ”You know you’ve got no shame, and you’ve got a stupid name”. Välkommen till fjärde jävla klass! Åh, mitt namn är dumt! Jag är som en hink med kiss (ordvits!), gud bevare mig. Du har knullat med fler brudar än jag har porer i innanlåret och du kläcker ur dig sån vedervärdig dynga och har mage att ta betalt för det?! Lägg därtill till ett Sum 41-riff och könsrockarnas gunst är vunnen. Vulgäritet i texten kan inte dölja att det här är en jävla Mix Megapol-dänga i grund och botten. Det här är punkten då hela den här skivans existens måste börja ifrågasättas på allvar.

Now That You’re Gone
Precis vad den här skivan, och min mentala hälsa behövde; en barnkör.

Whatever Turns You On
”Whatever turns you on, turns me on, woo-hoo”. Spirituellt. Nu har vi också fått säga hej till någon slags Robbie Williams-antics. Det här ska alltså vara albumets stadiumsingalong-nummer, med det lilla problemet att allsångsmomentet låter som att det spelats in av fyra a-lagare i en plasthink. Att det dessutom är direkt hälsovådligt att i grupp sjunga sådan här smörja är heller inte något Gene funderat över. ”How can you feel how you feel, how you feel and feel that you’re feeling good”; fucking awesome.

Dog
Ett knullspår med BDSM-tema var ju inte direkt sjukt oväntat, men åtminstone så sjunger karln nu i alla fall om ett område i vilket han onekligen har en viss expertis och det märks att han här inte är ute på riktigt lika tunn is som tidigare. Han sjunger självsäkert med i de mest övertydliga sexuella undertonerna. Det ”sexiga” beatet är så basic att det fan kunde varit hämtat ur Hiphop eJay och nog hade ju Mr 7000 kunnat komma på något fyndigare än att stöna ”I like it rough” en miljon gånger.

Black Tongue
Ännu mer ”medveten” lyrik och detta till tonerna av ett hejdundrande ackompanjemang som får mig att tänka på sentida Offsprings allra mest smaklösa stunder. Återigen en singalong-anthem är det dessutom och vi får säga hej till plasthinksalkisarna som tydligen var närmast till hands när backing vocalsen skulle läggas på skivan. Jag vet inte hur jävla mycket mer av det här jag orkar, men att få ögonlocken avskurna och sedan bli nedslängd i en sandlåda börjar kännas som ett trivsamt alternativ. Bäst att skita i extraspåren, tror jag.

If I Had A Gun
Ågud, ni skulle bara veta vad jag gjort om jag bara hade haft en pistol nu. ”Gun” rimmas på ”fun”, vilket påvisar en brist på självkritik som skulle få till och med 50 Cent att vrida sig obekvämt i stolen. Gene försöker nu också skönsjunga och det är låter betydligt mer behagligt efter att ha hört hans sandpapper-bröl, men så är jag också övertygad att min hjärna nu har börjat omdirigera impulserna från mina trumhinnor ner i arslet istället så att den inte rinner ut ur näsan innan det här är slut.

1,000 Dreams
Två minuter går innan jag hunnit märka att låten ens är igång. Hissmusik av värsta sort, men här pådyvlad som någon slags electronica-ballad. Hur det funkar? Rätt dåligt, faktiskt. Men den pura lyckan som faller över min kropp när jag inser att det här är album closern går knappt att sammanfatta med ord hämtade ur samtliga mänskliga språk. Jag orkar knappt reflektera över hur sjukt usel avslutning det här är, att den inte är medryckande eller ens har ett riff man kan hänga upp sig på om man är Kiss Army Sweden-medlem. Men jag är för lycklig, för lycklig. För det är över, äntligen över.

Jag går vidare i livet. Ärrad. Skakad. Men vid liv, med nya insikter om livets inneboende bräcklighet, men också om min egen styrka. Likt en krigsveteran är jag luttrad och alltid medveten om vilket helvete jag genomlidit och kommer bära med mig i resten av livet. Ett liv som är för värdefullt för att ge bort en trekvarts timme på att lyssna på Asshole.

Betyg: 8/10

För att jag är ett jävla miffo.

Andra bloggar om gene simmons, kiss, asshole, recension, musik, firestarter

Av främsta vikt var dock såklart tävlingarna, varav en gick ut på att skriva en limerick om nördighet. Givetvis plockade undertecknad hem bucklan där och idag så landade priset i brevlådan; Omi M. Inouyes bok A Girl’s Guide To Dating A Geek, såklart signerad av hela teamet. Årets första riktigt trevliga paket, med andra ord. Boken rekommenderas också, även om jag ibland får svårt att svälja precis hur stereotyp jag är ibland. Herregud.

Och limericken? Ja, den skrevs såklart i binary speak. Njut;

01001001 00100000 01100011 01101111 01110101 01101100 01100100 00100000 01110101 01110011 01100101 00100000 01100001 00100000 01100111 01110101 01101001 01100100 01100101 00100000 01100110 01101111 01110010 00100000 01100111 01100101 01100101 01101011 01110011 00101100 00001010 01110100 01101000 01100101 00100000 01100010 01101111 01101111 01101011 00100000 01111001 01101111 01110101 00100000 01101000 01100001 01110110 01100101 00100000 01101001 01110011 00100000 01110111 01101000 01100001 01110100 00100000 01001001 00100000 01110011 01100101 01100101 01101011 00001010 01001100 01100101 01110100 00100000 01101101 01100101 00100000 01100010 01100101 00100000 01100001 00100000 01101101 01100001 01110100 01100101 01110010 00001010 01110011 01101111 00100000 01100110 01101001 01101110 01100100 00100000 01100001 00100000 01110100 01110010 01100001 01101110 01110011 01101100 01100001 01110100 01101111 01110010 00001010 01100001 01101110 01100100 00100000 01111001 01101111 01110101 00100000 01110111 01101001 01101100 01101100 00100000 01100110 01101001 01101110 01100100 00100000 01101101 01111001 00100000 01101100 01111001 01110010 01101001 01100011 00100000 01110101 01101110 01101001 01110001 01110101 01100101 00101110

Andra bloggar om loadingreadyrun, desert bus, childs play, limerick, välgörenhet

Den här gången kommer jag tvinga er att konfronteras med en filipinsk pensionär som tar sig an en teen angst-klassiker med ytterst speciellt resultat. Att det här inte blivit ett enormt internet-fenomen är bortom mitt förstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om radiohead, creep, youtube, video, humor

Andra bloggar om tv-shop, häst, fjäril, video, humor

Däremot landade jag rollen som The Mets första  delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.

Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.

All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet – se nedan – från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.

Andra bloggar om speljournalistik, the met, xbox 360, charlie brooker, dawn of the dumb, screenwipe, tv, video

Och sedan länken som, om du är inloggad på Facebook, leder till en essä av undertecknad om den engelska matdokusåpan Come Dine With Me som jag är ruskigt förtjust i. Njut gärna av den och tänk på vad ni kunde gjort som varit betydligt mer produktivt med er dyrbara tid.

Andra bloggar om ac/dc, musik, recensioner, mat, tv, matprogram, fredrik lindström, stark mat

Andra bloggar om 11 september, september, dagar, listor

Men vad ingen reflekterat över är att skämtet inte är hans eget. Detta kan i och för sig förlåtas delvis då originalet inte direkt är lättillgängligt på svensk mark, men faktum kvarstår att det är Dylan Morans skämt från första början. Tror ni mig inte kan ni ju undersöka saken härnedan.

Props förresten till att Rickard tydligen har bra smak när det gäller ståupp och för att han inte är en sån jävla Peter Jihde och vågar dra lite edgy skämt i direktsändning. Vi behöver mer sånt.

Andra bloggar om rickard olsson, dylan moran, humor, ståupp, tv, svt, tyskland, hitler, skämt

Andra bloggar om sovjet, ryssland, nationalsång, video, youtube, humor, översättning

Andra bloggar om blogg, bloggtips, raúl juliá, humor

Livet har gått bra hittils också, men goda intryck-ration kanske är en aning mindre. Men jag ska verkligen inte klaga, absolut inte. Eller som Tim Minchin säger:

My life is pretty shit
But I know I shouldn’t whine about it
I could be a Palestinian
Driving buses on the Gaza strip

Jag orkar inte vara mer relevant än så idag. Imorgon är alltså min födelsedag så förvänta er inga stordåd då heller, men jag kanske googlar på ”happy fucking birthday” och slänger in den trettonde bilden jag hittar – Den som (har en) lever får se.

Andra bloggar om posten, brevbärare, jobb, födelsedag, tim minchin

Två dagar på Posten är nu avklarade och lagda bakom mig och hittils har det varit en ytterst behaglig upplevelse. Min handledare har gjort ett strålande och inspirerande jobb med mig och jag tror att jag i hans händer kommer bli en riktig mästerpostiljon en vacker dag. Jobbet är lagom monotomt för att timmarna ska flyga förbi och tillräckligt varierande för att man inte ska stoppa ett jaktgevär i gommen. Speciellt när fullgubbar ropar ”Ööh, brevbärar’n!” efter en, och att se de svarta kaninerna i Stadshagen varje dag får mig att tänka på Rocky så det piggar alltid upp.

Äntligen fick jag tag i en fullversion av By Hearts makalösa nyinspelning av gamla klassikern Into The Arms Of Strangers. Trots oerhört det sanslöst korkade beslutet av deras skivbolag att endast göra deras skiva tillgängligt att köpa med en tysk dator så har jag nu alltså hittat en site där jag kan lyssna om och om igen. Den heter Deezer och rekommenderas i övrigt också, då det alltid är galet kul att göra playlists och tvinga de på andra människor.

Till sist vill jag också säga farväl till George Carlin. Ni vet alla vilken hjälte han var och vilket gapande hål han lämnar efter sig, både på ståuppscenen och i cameorollistan i Kevin Smiths filmer. Ni vet alla vilket geni och visionär han var och ni vet alla hur rätt han hade om nästan allting. Ni vet det för att teknikens under gör så att alla kan beskåda hans finaste stunder på Youtube när som helst, så gör det om ni inte redan sorgeknarkat Carlin-godis.

Andra bloggar om posten, jobb, stadshagen, kaniner, by heart, deezer, george carlin