Google Chrome

Nu har det således gått lite drygt 36 timmar sedan jag lämnade Explorer för Chrome och som jag lovade så ska jag plita ner några tidiga tankar. Ta mig gärna med en nypa salt och peppar då jag som sagt fortfarande är relativt oerfaren.

Till att börja med kan vi ju nämna farten och visst är väl Chrome snabbare på att ladda upp fönster och sidor, såväl som olika plugins och videor. Skillnaden är inte överväldigande men den märks. Överhuvudtaget känns Chrome mer muskligt, speciellt när man finner sig mer flera fönster och taggar öppna så verkar inte Chrome sakta ner lika mycket som Explorer har en tendens att göra. För alla med tveksamma surfvanor finns också Incognito. Väljer du att öppna ett Incognito-fönster så sparas ingen information om vilka sidor du besökt på din dator, varken som cookies eller i din surfhistoria. Det här verkar också finnas i nya Firefox, men det känns värt att nämna eftersom det är trevligt att webbläsare tar sån hänsyn till oss porrsurfare.

Vad gäller adressfältet stötter man genast på en trevlig funktion; adressfältet dubblar nämligen som ett sökfält. Kaxigt nog kan man välja andra sökmotorer än Google, även om jag är övertygad om att de flesta lär behålla default-inställningen. Det här funkar också riktigt bra och jag har redan nu vant mig vid att söka via adressfältet istället för att klicka mig till Googles startsida. En annan trevlig grej är att själva interfacet är nedskalat till de absoluts simplaste funktioner. Du har Back, Forward, Uppdatera och en valfri Hem-knapp. Adress-fältet och det är allt. Till höger finns två ikoner där övriga val döljer sig under i enkla menyer. Det är enkelt, fräscht och funkar riktigt bra. 

Men inget är såklart perfekt och Chrome bryter sig inte ur den dogmen. Till exempel kan det vara svårt att vänja sig vid att den traditionella Stopp-knappen ändrats till att nu endast dyka upp till höger om adressfältet medan sidan laddar för att försvinna när den laddat klart. Det här är nog egentligen ett enklare system i långa loppet, men jag märkte att jag hade svårt att vänja mig vid tidigt användande. Det största problemet jag stött på hitills har dock varit hur krångligt Properties-systemet blivit. Om du till exempel vill se information om en bild på en sida så högerklickar du på den för att välja “Inspect Element” varpå du förs till ett fönster som visar hela sidans kod, där koden relaterad till bilden markeras med färgad bakgrund. Visst finns den där och den är åtkomlig, men det känns som en udda problemlösning och kan nog irritera folk som inte är så haj på HTML till en början.

I slutändan så måste jag dock säga att Chrome hitills har varit en mycket trevlig bekantskap. Det klipper bort nanosekunder av min oerhört viktiga tid med ett flertal smarta lösningar och tar man sig bara tiden att jobba bort Explorer-musklerna, samt ger tillverkarna lite tid att slipa lite extra så tror jag inte man kommer ångra att man bytt. Därför blir det hela 18 ledamoter den här gången.

Ledamöter heter det väl, va?

Det är alldeles riktigt.

Andra bloggar om , , , ,

Kromat insug

Alphabeat är intervjuade, intervjun är skriven och på väg till tryck medan jag sitter upp och skriver på nästa grej; en albumrecension, en spelrecension samt nio små singelrecensioner. Till detta har jag en presentation, sex uppsatser och ett prov att fixa in däremellan, vilket gör att den sena/tidiga timmen inte är riktigt lika oförsvarbar. Sen att den mest har spenderats på Youtube är en helt annan sak, men shh.

Lämnade för övrigt in skilsmässoansökan nyss, i form av en avinstallation. Tio år blev det men nu är det dags att ta farväl och jag tror på riktigt att det är bäst för oss bägge två. Ibland blir det helt enkelt för mycket, man förändras och kärleken försvinner. Jag talar såklart om Internet Explorer som jag för några timmar sedan kastade åt vargarna till förmån för min nya kärlek; Google Chrome. Efter ett par timmars nyttjande är jag toppennöjd, men lite mer utförlig recension kanske följer när jag testat ‘na lite mer.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Wario krossa

Finurliga reklamkampanjer har jag alltid varit svag för och den här, för nya Wario Land: Shake It, är smått briljant i sin enkelhet. Spelet i sig ser ganska lovande ut även om det förmodligen är aningen för gammaldags och simplifierat för alla som inte är plattforms-noviser, speciellt med tanke på hur Nintendo numera verkar satsa exklusivt på retro- och familj-marknaderna.

Olle Ljungström, denna levande legend, har blivit strålande hyllad av “svenska artisteliten” som den alltid kallas, genom en coverplatta. Olle själv har såklart blivit rörd och tackar i en video alla deltagande artister (bland annat Thomas Di Leva, Jocke Berg och Eric Gadd) på ett sätt som bara en icke-mediatränad outsider-trubadur kan. Skivan “Andra Sjunger Olle Ljungström” släpps i dagarna och ni kommer kunna läsa mina två ören om den här mycket snart.

Andra bloggar om , , , , ,

Ordbajs

Jag har tokfastnat för underbara Wordle och beslutade mig för att göra några tributes till de fyra bästa låtarna på en av årets bästa skivor; Markus Krunegårds Markusevangeliet. Lista gärna ut vilka om du har fruktansvärt mycket tid till övers.

Andra bloggar om , , , ,

Tv-spelsfilmer - fortsättning

Eftersom min tidigare tv-spelsfilmlista blev så populär så känner jag att jag borde brodera ut mina svar något, för ökad förståelse och medhållning, det är ju trots allt ett hyfsat kontroversiellt ämne i vissa kretsar, så här kommer med ens förklaringarna till de mest impopulära valen på listan:

Doom
Här skiljer sig min personliga åsikt från de flesta, till vardags normala människors, men jag håller faktiskt Doom som en av de bästa actionskräckisar jag har sett på mycket länge. Även bortsett från den svincoola FPS-sekvensen så har den en stämning som för en gångs skull byggs upp långsamt istället för att enbart bestå av hoppa-till-ögonblick. En oerhört underskattad liten juvel, allt som allt.

Resident Evil: Extinction
Egentligen är det nog lite väl att ens kalla det här för en film baserad på ett spel, eftersom det här mycket mer är en uppföljare till en uppföljare till en film som var löst baserat på ett spel. Redan i tvåan så valde de att förkasta så gott som hela spelens story till förmån för sin egna version som såklart är ännu sämre. Men som action betraktat är den här faktiskt inte så tokig. Ett par riktigt coola sekvenser blandas med dugliga effekter och en, som vanligt, cool och galet ögonvänlig Milla Jovovich.

Mortal Kombat
För att ingen som har sett någonsin kan glömma det där jävla techno-temat. Och för att det här var den första filmen jag fick hyra trots att den var barnförbjuden.

Pokémon
Nu ska jag lämna ut mig själv betydligt mycket mer än vad som måhända är önskvärt, men den första Pokémon-filmen är faktiskt en av de första filmerna som jag på fullt allvar gråtit till. Det är inte coolt, knappt ens acceptabelt, men så är det i alla fall. Jag grät. Dessutom hade jag och mina systrar två skokartonger med kort, alla spel och en affisch som täckte hela vårt badrum, så det är svårt att se förbi nostalgifaktorn. Trots det så tycker jag faktiskt att den har sina poänger, även om de är betydligt färre nu än de var då.

Final Fantasy: The Spirits Within
Ja, alltså, det här är ju en skitfilm. Det tror jag inte att många kan argumentera emot, främst för att den är så brutalt tråkig och utdragen, med förvånansvärt taffligt röstskådespeleri från Alec Baldwin och Donald Sutherland bland annat. Men herregud, se på den! Vilken jävla fest för ögat. Kanske är det så att den här filmens utseende enbart kan uppskattas av oss som satt igenom timvis med SquareEnix-cutscenes redan, det låter troligt, men faktum kvarstår att det här är en fruktansvärt läckert inpackad plastbajskorv.

Tomb Raider
“I woke up this morning and just hated everything” fick mig att gny av välbehag i en biostol en gång för länge sedan. Tomb Raider var verkligen allt som var bra med spelen och Angelina Jolie, samt hennes läppar och bröst i viktiga biroller, gjorde ett nästintill perfekt jobb som Lara Croft - en rolltolkning som sedemera överförts till de senare spelen som tagit både en och två idéer från filmerna. Att hon dessutom har en framtida James Bond samt Arnold jävla Rimmer från Red Dwarf vid sin sida är påskägg att dö för. Jag gillade även tok-cheesy upföljaren Cradle of Life, men originalet hamnar snäppet över eftersom den inte innehåller en haj som blir suckerpunchad på näsan.

* * *

Kolla förresten in min gamle kompis Emil som gäst i senaste avsnittet av Spelradion. Ladda ner avsnittet här eller kolla in Spelradions hemsida.

Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

Saker som får en att lol

Bara för att TPG semestrar betyder inte det att Raúl Juliá gör det. Humorn har gått på lunch sen förra seklet, den reas ut, allt ska bort! Läs och njut.

Andra bloggar om , , ,

Kroppsspråk

Fick det här testet av en kompis och trots att jag egentligen är lite tveksam till alla “vilken x är du?”-tester så var detta tillräckligt givande för att dela med mig resultatet. Nöjesguiden berättar vilken typ av stadsdel du är när du är ute och festar baserat på ditt kroppsspråk i olika situationer. Mitt resultat är som följer:

Förort: 10%
Söder: 80%
Stureplan: 10%

Du är inte den som larmar och gör sig till. I en ettrig liten etta på Havregatan gömmer du dig när du inte knäcker en folköl med Gurra Gelin i Vitan. En gång var det popquiz på Pet Sounds Bar. Då levde du upp! Innerst inne bär du på en anarkistisk dröm om att styra en Cessna rakt in i det där överklassnästet högst upp i Skrapan.

Läskigt korrekt, ändå. Fast mitt popquiz skedde inte på Pet Sounds Bar, men annars så.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Det går över, det går över…

…det går aldrig över.

Egentligen vill jag sluta skriva om FRA-lagen, men eftersom den verkar bli som en efterhängsen koloni herpesblåsor så kommer det bara mer och mer intressant att skriva om. Dessa fyra inlägg är de bästa jag läst de senaste dagarna.

Richard Slätt vinner ett internet med sin dubbelknock; först talar han precis som vi alla kände oss när resultatet var framräknat. Så enkelt och så riktigt att det blir vackert. Sedan blir Centern lack och försöker hota hans arbetsgivare och det går käpprätt åt helvete. Den här har ni säkert läst om på annat håll då den tagits upp av flera tidningar men den tål att tänkas på extra mycket, för tänk er det här partiet (och de andra) samt den här typen av yttrandefrihetskränkande tankegångar med full access till vår epost och telefonsamtal.

Naseer (som jag länkar till så ofta den senaste tiden att jag börjar fundera på att byta namn till “Se till vänster, där finns Se till vänster, där går en arab”) har även han fått tas med politiker vars maktbegär tycks vida överstiga vad de är berättigade - ännu. Sista kommentaren är guld.

Och till sist; Belgien stämmer Sverige på grund av FRA-lagen. De menar att eftersom det förs kommunikation mellan belgiska invånare och Sverige så kan de belgiska komma att bli avlyssnade och det vore ju mindre trevligt. Jag höll på att sätta formbrödet i halsen för det här är underbart. Om det mynnar ut till något större vet jag inte - i ärlighetens namn tvivlar jag - men det är ju verkligen en mening man inte gärna kan få ut ur huvudet utan vidare. Belgien stämmer Sverige. Sug på den, ni.

Nu ska jag glömma FRA i en dag och ha sjukt kul med en kompis, lite chips och en och annan cider måhända. Sen är det bara att börja jobba. Aye, aye.

Andra bloggar om , , , , , ,

Mer om FRA - Nu eller aldrig

Jag kan inte låta det vara, det här tänker jag på alldeles för mycket just nu för att jag ska kunna lägga det åt sidan och recensera Coldplay eller skriva om något youtube-klipp. FRA-lagen, alltså. Imorgon så är det dags för debatten och det är då vi får veta om det finns fyra politiker i vårt avlånga land som har cojones nog att gå emot sitt parti och låta sin lojalitet ligga där den borde; med väljarna.

Jag har enbart kunna rösta en gång i mitt liv och det var en röst jag langade iväg till Piratpartiet av två anledningar. Dels för att det inte finns ett enda parti jag sympatiserar med - eller rättare sagt; litar på - tillräckligt mycket för att lägga min 9miljontedels land i deras händer, och dels just för att personlig frihet och integritet är så oerhört viktig. Bodströms våta dröm om ett land där regeringen kan sitta i ett rum med miljontals skärmar som håller koll på Svenne Banan så att han inte skickar  ”sverigefientlig” epost till sina polare i Bogota eller laddar ner Justin Timberlake från Demonoid är något värt att bekämpa, även för politiskt apatiska muppar som undertecknad.

Sanningen är den, att som Naseer skriver, så kommer detta förmodligen aldrig ske. Vad som istället kommer hända är att kryptering av information kommer bli mer lättillängligt för gemene man - lite som virusprogram kan jag tänka mig - och FRA kommer får jobba hårdare och hårdare för att komma åt den saftiga information som kan tänkas finnas i våra inkorgar. Någon tuppig krönikör på Expressen skrev häromdagen att det inte kommer vara någon som faktiskt kommer att läsa vår epost eftersom det inte finns någon som skulle orka göra det utan anledning, och det kanske finns ett mikroskopiskt korn sanning i det, men framförallt så gäller saken att de inte borde kunna göra det överhuvudtaget. Om jag inte har en enda prick i brottregistret och det inte finns någon misstanke att jag sysslar med fuffens affärer så ska ingen ha någon som helst rättighet att komma åt min privata kommunikation, vare sig via telefonen, faxen eller eposten. Ingen, så länge jag vill hålla den privat, ska ha den till sitt förfogande. De ska inte veta vad för flygplansbiljetter jag bokat, vilka böcker jag köpt från Amazon, vilka jag mailar med eller vilka politiska hemsidor jag besöker. Om det däremot skulle finnas misstanke om brott eller om jag skulle vara en repeat offender så skulle det ändå inte bara vara att traska in i ett kontrollrum, skriva ett lösenord och sen kunna ögna igenom all min personliga information.

Men yttre hot då? Nä, det här handlar inte om några yttre hot, däremot handlar det om att blidka det där stora ostburgedoftande landet i väst och deras relation med oss mellanmjölkare. Rick Falkvinge skriver mer om det här i sin blogg så läs det så slipper jag parafrasera, och det är värt din tid.

I slutändan så kommer vi tillbaka till början. Vilka vågar? Vågar Federley, Andersson, Ohlsson eller någon av de andra stiga upp och göra det deras personvalsinvigda arslen borde göra; lyssna på de liberaler som satt sin tilltro i deras händer. Inget kan skada era framtida karriärer mer än om ni väljer ert parti framför oss, för ingen kommer någonsin våga lita på er igen om ni inte sätter ner foten nu. Nu eller aldrig.

Andra bloggar om , , , , , , ,

ParaFRAs

I brist på något av värde att skriva så gör jag likt alla andra bloggare värda namnet och vidarebefodrar den här moderna klassikern signerad dyslesbikt-Fredrik och Mattias Svensson-Mattias. Som det absolut mest svidande ämnet just nu så handlar den såklart om FRA-lagen, ett förslag som kan vara den absolut mest korkade sedan mansskatten. Problemet är ju bara att det verkar som att FRA-lagen faktiskt kommer att klubbas igenom. Jag har egentligen inte så mycket att säga som inte flera andra redan har förmedlat, och därför så jag nöjer mig med att dra mitt pyttelilla strå till stacken och posta videon i fråga, “Döda Politiska Karriärers Sällskap”

Andra bloggar om , , , , ,

« Tidigare inlägg