Knappt 24 timmar har gått och skämten har redan haglat in värre än spöregnet utanför vårt fönster, så låt oss för enkelhetens skull inleda det här inlägget med det hittils absolut roligaste. Signerat Peter Serafinowicz:
Exposure to sunshine, moonlight and good times ruled out: now coroners say cause of death was ‘boogie’.
Men precis som det är självklart att vi njuter av morbid humor när en legend gått ur tiden så är det givet att vi också vältrar oss i sentimentalitet över densamme. Michael Jackson var synnerligen en karaktär som bjöd upp till bägge dessa mänskliga impulser under nästa hela sitt halvsekel långa liv. Han må ha låtit sig själv bli en vandrande punchline under sin sista tid men vi kan inte komma ifrån faktum att oavsett hur underligt hans beteende än blev, hur många rättegångar han deltog i och hur mycket hans fysik föll samman så kan ingenting ta ifrån honom hans musikaliska arv. Popmusiken som vi känner den skulle inte sett likadan ut utan MJ, oavsett vad man må tycka om mannen själv eller ens vad man tycker om musiken i sig. Off The Wall, Thriller, Bad, Dangerous, HIStory. De står för sig själva.
Utöver det finns det inte så mycket att säga utan att börja kommentera den mediacirkus som satts igång eller börja bli onödigt blödig. Vad som hänt är tragiskt och en ikon har moonwalkat ut ur rampljuset för gott så dra igång Liberian Girl och njut.
Har du någonsin slagits av tanken på hur Bohemian Rhapsody skulle låtit om den skrivits och framförts av en orkester bestående enbart av stenåldersdatorprodukter? Om du, mot förmodan, svarade “ja” så har någon förverkligat din dröm med det här surrealistiska mästerverket.
Med gruvligt lysande timing har min iPod beslutat sig för att sjunga på sista versen, och detta sker givetvis dagen innan jag ska åka till Stockholm och således spendera merparten av dagen på flygplatser och plan. Det kommer jag nu få göra musiklös, vilket är fruktansvärt irriterande. Speciellt som jag fortfarande är helt vilse angående vad som kan ha hänt. Senaste gången jag nyttjade min iPod var i tisdags och då fungerade den klanderfritt som vanligt men när jag idag skulle gå ut så hade den dött helt.
Eller ja, det stämmer inte helt. Problemet är inte att den är låst utan att klickhjulet verkar gått sönder. Det går bra att synka den i iTunes och den reagerar när jag ändrar Hold-inställningen, men den svarar inte på när jag försöker klicka eller snurra på hjulet alls. Det enda jag kan tänka mig skulle hjälpa vore en fjärrkontroll men någon sådan lyckades jag inte hitta här i stan och jag kommer som sagt inte ha tid att leta mer noggrant innan jag åker imorgon. Oerhört frustrerande, är vad det är.
Det är såklart ren och skär lögn att jag ska byta namn. Är osäker på hur lyckat det blev i slutändan, men jag är ändå rätt nöjd med att åtminstone en person mailat mig om saken. Jag förklarar det där därför för ett galet lyckat skämt!
Utmärkelsen som gårdagens bästa skoj går dock till Trent Reznor, a.k.a mannen bakom Nine Inch Nails, som slängde ihop den här lysande saken; Strobelight! Det vore ju nästan kul att höra “Pussygrinder” med Sheryl Crow, för att inte nämna att Trent ser galet cool ut även när han bär överlöjliga Kanye West-shades.
Starship Amazing gjorde en liknande metamorfos där de i en video (som nu verkar ha tagits ner) berättade att de sadlar om till MC J Phat & DJ Savy. Pluspoäng får de också för att de faktiskt spelat in en rapskiva som går att ladda ner här.
Jag är osäker på om jag nämnt det, men den bästa skivan som släpptes förra året var Markus Krunegårds Markusevangeliet. En skiva som jag utan större omsvep kan rubricera som en av de bästa svenska skivorna de senaste tio åren, om man nu till nöds ska undvika att säga “någonsin”. Poängen är i varje fall att det är en förjävla bra platta och en som kan tyckas svår att följa upp. Just av den anledningen är det oerhört trevligt att höra “Livet Är Människans Bästa Tid” som sopar undan de flesta tvivel – om en nu skulle ha några – på att Markusevangeliet var en fluke. Drivet för tankarna till 90-tals Depeche Mode med suddigt bas och mekaniska riff, medan texten och Markus sång är precis så dagboksautentiska som vanligt. Nu svänger jag mig med onödigt komplicerade musikrecensent-fraser här (där var till exempel en till) men de behövs verkligen inte. Huvudsaken är att Markus Krunegård har släppt en briljant ny låt på sin Myspace och vad jag än säger kommer inte att ändra på den saken.
PS. Och då hade jag dessutom helt lyckats missa att han minsann framfört en annan ny låt, kallad “Fel På Hjärnan”. Den är precis lika bra, och jag ska inte börja svamla om den heller. Den finns att höra här, från framträdandet på Popcirkus.
Igår fick så bli dagen då mina gamla trotjänare blev beviljad pension till förmån för en efterträdare. Jag har alltså uppdaterat min bärbara dator till en ny, svinläcker historia; nämligen en Acer Aspire 6920 och hittils är den en uppenbarelse. Det är knappast en monstermaskin men den är snabb, klarar av en hel del rätt avancerade program utan att slöa ner alltför mycket och har en riktigt het skärm med vilken jag tänker ta min blu-ray-oskuld inom kort. Tips på vilken film som ska få göra den äran mottages härmed.
Så nu knattrar jag alltså på nya, fräscha tangenter och hoppas att det här ska ge mig ett boost i den avhandling jag verkligen borde ha jobbat mer på vid det här laget. Jag fick hem den bunt med akademisk litteratur som jag nyligen blåst en halv förmögenhet på och har grundligt börjat forska, och det är mycket intressant. Nu krävs det bara att forma all den här kunskapen jag samlat på mig till någon slags substans och sedan plita ner rubbet. Önska mig lycka till.
Idag lyssnar Rikard för övrigt väldigt mycket på Starship Amazings nya platta These Rough Seas Ain’t My Doing: A Public Failure, som är alldeles för bra för att bara kosta 5 dollar.
Fyra år efter habila men aningen karaktärslösa How To Dismantle An Atomic Bomb så ska nu U2 “re-apply for the job of the best band in the world”, sägs det. Första smakprovet har vi nu alltså fått ta del av i form av singeln “Get On Your Boots” och det slår en direkt hur oerhört lite som förändrats sedan sista gången vi avnjöt första singeln till en U2-skiva. Eller ja, nu överdriver jag kanske lite grann. Nog för att “Boots” och “Vertigo” har en hel del gemensamt, såsom nonsens-text, maskindrivet The Edge-riff och överproducerad garage-känsla, men i “Get On Your Boots” så slipper vi de förmildrande dragen som fanns i “Vertigo”.
“Get On Your Boots” saknar nämligen allt vad melodi och refräng heter, vilket gör låtens mekaniska dundrande till en outhärdlig sörja som aldrig ger någon payoff. “Get On Your Boots” är faktiskt så oförväntat dålig att jag känner mig tvingad att lyssna ett par gånger extra bara för att klargöra vilken enorm besvikelse det faktiskt är. Och det här är från någon som faktiskt tyckte att “Window In The Skies” hade sina poänger, go figure.
När jag beslöt mig för att sno den här listan från XRob så insåg jag att det här med guilty pleasure kan vara svårt att definiera med fullständig klarhet. Låtars pinsamhetsgrad varierar ju enormt från person till person. Det finns ju människor som tycker att det är helt reko att lyssna på Il Divo, till exempel, medan mentalt friska människor nog skulle mörka ett eventuellt gillande av den sortens smörja. Det finns helt säkert saker i min playlist som andra, lägre stående människor, skulle klassificera som subjekt för skamkänslor (Jag äger till exempel fyra album av A-ha (varav inte ett enda innehåller Take On Me)) men dessa kan jag ändå rättfärdiga för mig själv och är beredd att försvara om jag blev tvingad. Vad som följer härunder är däremot de låtar jag verkligen skäms över att jag gillar. Låtarna jag stänger av Last.fm när jag lyssnar på. Ni kommer alldeles strax inse varför. Sorterade från mest pinsam (#1) till nästan acceptabelt (#10).
Det här är ju nästan helt oförsvarbart långa stunder. Jag är fortfarande inte helt säker på om jag ska lämna ettan hän eller om jag ska fuska och rensa bort den för att rädda några sista spån av värdighet. Jag tror nog att jag tvingar mig själv att stå för både den och listan som helhet, och det är inte helt lätt kan jag tala om.
Med undertexten “En odyssé i smaklöshetens djupaste träskmarker” postade jag den här urlånga recensionen av Gene Simmons soloskiva Asshole på en numera stendöd blogg. Eftersom nämnda blogg gått i graven och jag inte orkar skriva något nytt för idag så presenterar jag härmed recensionen i sin helhet med ett fåtal ändringar i förbättringens tecken.
För att sätta någon slags ton på den här texten så krävs det inte så värst mycket utöver att påpeka två extremt talande faktum. Det första; Gene Simmons, till vardags basist och professional ladykiller i bandet som en gång var Kiss, har släppt en soloskiva. Det andra; han har döpt den till Asshole. När ni sedan vänder era getögon mot omslaget så inser ni på ett ungefär vad vi har att göra med här. Tänk er ett helvetiskt hopkok av Onkel Kånkel-vulgarism och amerikansk P.I.M.P-estetik, blandat med små doser av felbedömd artistiska ambitioner. I mitten av detta skakande melodrama står en man vars penis har äntrat över 7000 framstjärtar i sin livstid, och han småler på ett sätt som förmodligen enbart killar som kan räkna sina knull med fyra siffror kan.
Om man trotsar allt sunt förnuft och bevarelseinstinkt och väljer att ta sig förbi omslaget och titeln för att faktiskt lyssna på skivans audio-baserade innehåll så kan man ju inte gärna göra det med förhoppningarna ställda så där väldigt höga. Man kanske når en punkt där man inser att man just håller på att kliva förbi en gräns för vad ett mänskligt psyke näppeligen kan klara av att hantera. Kanske stannar man, vänder sig om, kastar skivjäveln åt helvete och går vidare i sitt liv. Fast kanske trycker man istället på play och inser att man nu har 45 minuter svettigt kloakrens framför sig. Låt oss, hand i hand, äntra världen som är Gene Simmons skiva Asshole, låt för låt. Gud bevare oss.
Här sitter en annan med 10 invites till riktigt grymma tjänsten Spotify och undrar vad jag ska göra av dem. Eftersom jag ständigt letar i min bloggstatistik efter bekräftelse samt ständigt suktar efter bloggvärldens omöjliga kärlek så tror jag nog att jag ska göra utskänkningen av dessa skattkistor till en synergi-dröm av stora mått.
Det är alltså tämligen enkelt; för att få en helt gratis invite till Spotify så behöver du bara skriva en kort motivering till varför min blogg (den du alltså just nu läser, om du känner dig förvirrad) är värd din bloggs besökares tid – gärna på ett karaktäristiskt lustigt sätt – och avsluta med en länk till http://thepowerglove.com. Sedan postar du denna på din egen blogg eller hemsida och länkar till inlägget i en kommentar till det här inlägget. De första 10 som genomför detta kommer alltså bli tilldelade en invite till Spotify-tjänsten. Vinnarna får också såklart sina bloggar/hemsidor länkade till här, som en liten bonus. Det enda priset du betalar är alltså att reducera dig själv till ett promotion-luder för ett ynka inlägg.
Jag vill också påpeka att jag inser det fatalt patetiska i hela den här illa förklädda attention whore-handlingen, men det har jag egentligen inga större problem med. Se så, börja skriv!
