Och så var det journalisten som äntligen fått tummen ur och scannat sina egna bidrag till skolblaskan för sina 6 reguljära bloggläsares eviga förtjusning. Således följer här;
och imorgon ska jag dessutom iväg och intervjua Alphabeat. Diktafon är inköpt nästan enbart för detta syfte och frågorna är mer eller mindre färdigställda. Det är nervöst men fan vad kul det ska bli ändå. Jag ska försöka lägga upp hela intervjun, oklippt och oredigerad, så fort jag kan så ni kan narra mig för min darriga röst och uppslickande manér. That’s how I roll.
Som att jag inte hade nog att göra så kommer man numera att hitta texter med min signatur på Audioscribbler. Hur mycket det blir får framtiden utvisa men det ska bli kul att få lite friare tyglar än på skolblaskan. Dessutom är det kul att ha skribentkollegor som inte är ett gäng hypermuppar. I vilket fall kan ni läsa mitt första bidrag här. På tal om studentblaskan så har nya numret kommit ut nu. Scans dyker upp så snart jag orkar fixa dem.
Som om inte ens det vore nog har jag dessutom ett tredje projekt på gång. Herregud vad jag sysselsätter mig helt plötsligt. Mer om det när jag orkar.
Dagens video är bland det bästa jag sett på Youtube i år, och det rankar enkelt bland de bästa frierierna någonsin. Jag låter, med de orden, videon tala för sig själv i övrigt.
Jag kan inte hjälpa det. Jag måste pusha Starship Amazing ännu lite till, så det gör jag alltså nu. Lyssna på Starship Amazing. Så. Nu. Här. Gör det. Om du har ens en muskel i kroppen som inte kan leva normalt utan att avnjuta muskliga melodier satta till svängiga beats med den där härliga tv-spelskänslan i ryggen så ska du ladda ner skivan “The Power Of Science Is Staggering” och du ska göra det helt gratis via den här länken.
Så nu när du har lytt mina order borde nedladdningen alltså redan vara igång och du kan slappna av en sekund.
Jag inser att jag inte hållt upp kommunikationen här på sistone. Anledningarna är många men mest av allt så har jag lidit brist på motivation att skriva. Nästan varenda gång jag fått ett uppslag och satt mig ner för att uppdatera så har jag nästan direkt slagits av en aggressiv meh-känsla och skitit i det. Att jag dessutom lyckats scora en hel del jobb på skoltidningen har givetvis gjort sitt till. Första numret med min medverkan kom ut förra veckan och jag kan nu presentera min halvsida i scannad form om du bara klickar dessa ord.
Jag kommer fortsätta scanna och lägga upp nya artiklar och recensioner. I nästa nummer finns det en hel del material av yours truly och till numret efter det har jag lyckats scora min första intervju någonsin, så nästa tisdag ska jag alltså träffa väl valda delar av Alphabeat för en kort pratstund och efter det ska jag recensera deras gig i stan. Oerhört nervöst men samtidigt sjukt kul. Det är också ju en klar fördel att jag inleder min intervjuar-karriär med ett gäng glada danskar än typ Pogues. Den kommer ni också få se här när den tryckts. Tills dess ska jag spela massor av Fallout 3 och det finns inget någon kan göra åt saken.
Dags för den här veckans uppdatering verkar det som och eftersom Fallout 3 sålde slut innan jag kunde hämta upp mitt ex så har jag istället spenderat de senaste dagarna med att få igång Xbox Live. Detta lyckades jag med igår eftermiddag och har sedan dess njutit frukterna i form av en hög demos. Vilka? Dessa;
Mirror’s Edge
Dices galet förhandshypade Parkour-simulator har inte undgått mitt intresse och de få minuter med spelet vi bjuds har inte gjort ett dyft för att stilla min hunger. Trots att kontrollen är relativt enkel att lära sig så märks det att det finns mer djup i systemet än vad Dice låter oss uppleva. Efter en kort tutorial så flyger man igenom spelets första uppdrag så intuitivt att man undrar om ens fingrar radiostyrs direkt från Dices högkontor. Mycket, mycket lovande.
Tomb Raider: Underworld
Legend och Anniversary är fortfarande de två bästa Tomb Raider-spelen någonsin och ska man döma av den här demon kommer Underworld att följa deras fotspår med briljans. Grafiken är så lummig och krispig att man vill dyka in genom tv:n och uppleva allting i egen person. Laras rörelseschema verkar nästan helt orört från tidigare, även om vissa plattformssektioner inbjuder till en hel del svordomar då skatan absolut vägrar hoppa åt det håller man säger åt henne. Bortsett från det så verkar Underworld bli ett garanterat köp det också.
Mega Man 9
Okej, det är redan släppt och de flesta har redan spelat igenom det vid det här laget men jag måste ändå får inflika vilket underbart litet spel det här är. Den gamla Mega Man-känslan är helt intakt och jag är så glad att Capcom helt valt att skita i att modernisera någon del av spelupplevelsen utan har istället retro-älskat med varenda partikel av formeln som gjorde de tre första Mega Man-spelen till klassiker. Sjukt svårt men också galet belönande; köp det nu.
Banjo & Kazooie: Nuts & Bolts
I ett ord; Nja. B&K har bytt plattformsaction mot en blandning av MySims-knåpande och GTA-bilfysik. Jag spelade inte ens klart demon eftersom jag blev så uttråkad av de timslånga tutorial-momenten och den påtvingade lustiga dialogen. Rare verkar inte ha det rätta knycket längre, tyvärr, och just nu känns det som att två underskattade plattformsikoner får lida.
Och till sist vill jag tipsa om Starship Amazing. Grymt beroendeframkallande electronica från Alaska som snarast kan beskrivas som någon slags neo-chiptune pop. Melodiskt och beroendeframkallande och förbannat svinbra. Ladda ner nya skivan grattis med en gång.
Jag tror jag kommer göra det till en grej att bara posta en schysst video när jag inte har något annat för mig. Det kommer säkerligen innebära mer underhållning för er läsare än att läsa om mitt tråkiga jävla liv hela tiden.
Den här gången kommer jag tvinga er att konfronteras med en filipinsk pensionär som tar sig an en teen angst-klassiker med ytterst speciellt resultat. Att det här inte blivit ett enormt internet-fenomen är bortom mitt förstånd.
När jag noterade att Aftonbladet, i samband med en intervju med Anders Fridén, låtit Henrik Ståhl välja sina tio favoritlåtar med In Flames började jag genast fila på en egen list att publicera här men detta stupades när jag insåg att Ståhls lista faktiskt är närapå komplett - något som innerligt förvånade mig. Visserligen hade jag slängt in “Colony” och “Come Clarity” där och omarrangerat placeringarna en smula, men att han får med både “Reroute To Remain” och “F(r)iend”, bägge gravt underskattade, väger upp eventuella gnäll jag kan komma med. På grund av herr Ståhls förträffliga smak är jag därför lämnad från att skriva något om In Flames i listform. Lika bra att jag därför får tummen ur och sticker till stan för att leta strömkabel. Så får det bli.
Oftast när “svenska artisteliten” samlas ihop för att göra sina egna covers för en hyllningsplatta så brukar det nästan uteslutande röra sig skyupphöjningar av bortgångna legendarer som Taube eller Vreeswijk. När nu väl valda delar av svensk musikindustris guldkalvar buntats ihop är det inte för att hylla en av alla älskad legendar efter dennes död, utan för att lyfta fram en kriminellt underskattad, i allra högsta grad levande sådan.
Jag själv blev inte introducerad till Olle Ljungströms solosläpp förrän tidigare i år då en god vän gav mig “Bäst” och jag kunde inte förstå hur jag lyckats titta förbi karln så fullständigt under så många år. I bakspegeln är det kanske inte så konstigt. Ljungströms musik har varken lyckats nicha in sig hos de som köpte två skivor om året på Statoil eller indie-frissorna som skulle suga av Peter på Pet Sounds för en limiterad Ride-vinyl. Han är helt enkelt lite för egen för att riktigt ha en beständig publik i endera läger, vilket lett till att han blivit en Wille Crawfoord-figur som liksom finns där men ändå inte. Vilket såklart är brutalt orättvist, och med en smula tur kanske det förändras med det här släppet där 12 låtar fått sig en upputsning av en rad namnkunniga artister.
Problemet med nästan varenda tribute-album som någonsin spelats in består även här. Nämligen att artisterna som gör de nya versionerna har alldeles för stor respekt för originalet vilket leder till att det känns lite kändis-karaoke över anrättningen ibland. Uno Svenningson lyckas skrapa bort all känsla från “Kaffe Och En Cigarett” medan Bo Sundströms “Tivoli” mest känns som en bootlegad lägereldstrubadur körd genom ett hissmusiksfilter. Det finns dock de som vågat snitsla nya banor med låtarna utan att förlora deras karaktär, som till exempel Sara Isakssons grymma tagning på “Som Man Bäddar” eller varför inte Thomas Di Levas “En Apa Som Liknar Dig”. Det är i såna stunder som både låtarna och skivan lyfter och man känner kärleken till originalet lysa igenom de nymålade versionerna. Joakim Bergs “Nåt För Dem Som Väntar” är något av skivans höjdpunkt även om den gärna hade få gasa i lite tyngre mot slutet.
Egentligen är det enda riktiga problemet utöver ett fåtal mediokra låtar själva valet av alster. Jag hade hemskt gärna sett “Sthlm Sthlm”, “Balladen Om All Kärleks Lön” eller “Det Betyder Ingenting” istället för något beiga “Med Eller Utan” till exempel. Fast det är egentligen lönlöst att ödsla energi att klaga på en sån sak när man tänker på vad den här skivans egentliga syfte är, vilket såklart är att fler ska upptäcka originalen. Så därför tycker jag att ni struntar i Andra Sjunger Olle Ljungström och börjar beta er igenom “Bäst” istället. Sedan finns såklart studioalbumen som blir allt svårare att köpa så passa på om ni snubblar över ett ex i en realåda någonstans. Det enda ni kommer ångra är att ni inte gjorde det flera år tidigare.
Finurliga reklamkampanjer har jag alltid varit svag för och den här, för nya Wario Land: Shake It, är smått briljant i sin enkelhet. Spelet i sig ser ganska lovande ut även om det förmodligen är aningen för gammaldags och simplifierat för alla som inte är plattforms-noviser, speciellt med tanke på hur Nintendo numera verkar satsa exklusivt på retro- och familj-marknaderna.
Olle Ljungström, denna levande legend, har blivit strålande hyllad av “svenska artisteliten” som den alltid kallas, genom en coverplatta. Olle själv har såklart blivit rörd och tackar i en video alla deltagande artister (bland annat Thomas Di Leva, Jocke Berg och Eric Gadd) på ett sätt som bara en icke-mediatränad outsider-trubadur kan. Skivan “Andra Sjunger Olle Ljungström” släpps i dagarna och ni kommer kunna läsa mina två ören om den här mycket snart.
Den sublima humorn i att signaturen Marint jämför Rögle - Färjestad med en Springsteen-konsert (där den senare enligt utsago ska “slänga sig i väggen”) och tillägger att det var “fantastiks” och det värsta han “varigt” med om, går inte att underskatta. Det är förvisso lite uselt att dissa någon för enkla stavfel men jämförelsen i sig är ju sådär underbart perspektivlös som bara vi svenskar kan få det ibland. Som när någon kallar Bosson för “Sveriges Michael Jackson” till exempel.
Sen verkar Kent ha gått och blivit Lundelliga. Det är tydligen dags för en allomfattande box vars precisa innehåll ännu är höljt i dunkel, men titeln 1991-2008 skvallrar om att det kommer dyka upp pre-Kent-relaterat material. En teaser har man däremot lagt upp för att locka våra törstande gommar och visst är det coolt med demos och b-sidor och sånt godis. Jag och många med mig suktar redan som de efterhängsna Pavlovs hundar vi säkerligen är.
Så då har det börjat. Och med “det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.
Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.
För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.
Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!
Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.
