Jag är ingen porrkille. Det är faktiskt helt sant. Traditionella porrfilmer ger mig i stort sett ingenting och jag brukar i princip aldrig slöa in på någon svettig TV1000-våffla under ensamma nätter. Där har alltså jag och Malin Wollin någonting gemensamt. Ingen av oss är speciellt förtjusta i porr. Skillnaden är att hon vill inte att andra vuxna människor som inte delar vår avsmak ska ha möjligheten att njuta av den.
Visst, hotell måste inte ha porr i sina betal-tåbler, det är helt upp till hur tråkiga och frikyrkliga ägarna vill vara. Alla ska få styra sina företag som de vill inom lagens riktmärken, det tycker jag också. Men jag känner en läskigare underton i Wollins text som snarare osar nannystate. Hon talar om porr fast hon själv i samma andetag berättar att hon aldrig beblandat sig med det och alltså är helt okunnig i ämnet. Hon säger sig också vara stolt över att vara en moralist, och här tjuter varningsklockorna i tusental. När jag hör att någon kallar sig för moralist så översätts det för mig som “jag vet bättre än andra”, eftersom det inte finns några absoluta moraliska värden.
Moralister är Jack Thompson och Mary Whitehouse. Människor vars “sunda värderingar” håller på att rinna dem ur fingrarna varpå de går till attack mot allting de själva inte tycker om eller förstår. Vare sig det är porr, tv-spel eller något annat dödligt. Wollin sållar sig i den här skaran med stolthet och föreslår en feelgood-bojkott av porren med motiveringen att vuxna människor också behöver gränser, och om det inte uttryckligen ansyftar på ett samhälle där andra bestämmer åt dig så vet jag inte vad.
Wollin gläds åt porrfria hotell, trots att hon själv aldrig skulle tänka tanken att utnyttja porren när hon själv bodde på ett. Hon kan sova lugnt i vetskapen att hon minsann aldrig skulle besudla sig själv med något så smutsigt och att vi andra inte behöver ha möjligheten att styra över våra egna liv och val. Vi skulle ju kunna göra helt fel ju. Så tack Malin för att du vakar över oss.
Den sublima humorn i att signaturen Marint jämför Rögle - Färjestad med en Springsteen-konsert (där den senare enligt utsago ska “slänga sig i väggen”) och tillägger att det var “fantastiks” och det värsta han “varigt” med om, går inte att underskatta. Det är förvisso lite uselt att dissa någon för enkla stavfel men jämförelsen i sig är ju sådär underbart perspektivlös som bara vi svenskar kan få det ibland. Som när någon kallar Bosson för “Sveriges Michael Jackson” till exempel.
Sen verkar Kent ha gått och blivit Lundelliga. Det är tydligen dags för en allomfattande box vars precisa innehåll ännu är höljt i dunkel, men titeln 1991-2008 skvallrar om att det kommer dyka upp pre-Kent-relaterat material. En teaser har man däremot lagt upp för att locka våra törstande gommar och visst är det coolt med demos och b-sidor och sånt godis. Jag och många med mig suktar redan som de efterhängsna Pavlovs hundar vi säkerligen är.
Igår var det alltså årsdagen för två rätt trista händelser. Anna Lindh skrev in sig i heliga politikers tronrum när hon blev mördad på NK och alltså aldrig kan bli kritiserad för något mer någonsin, och en jävla massa jänkare satte livet till när några galningar beslöt sig för att agera språkrör för en hel religion och glassa med sina pilotskills. Givetvis tragiska händelser i sin rätt och vad bägge sedemera lett till har debatterats i oändlighet av människor betydligt mer kunniga än undertecknad. Jag skiter egentligen i vilket, om jag ska vara ärlig, men vad som verkligen förundrar mig är traditionen som publika dödsfall utan undantag leder till; den tysta minuten.
Alla som gått i skolan eller haft en riktigt jävla jobbig chef med felriktade helgonaspirationer vet vad det här går ut på. Alla ställer sig upp och håller käften i 60 sekunder. Befinner man sig i ett klassrum inleds dessutom en lek som går ut på att så tyst som möjligt få så många i ens direkta närhet som möjligt att börja skratta, och sker ceremonin någon annanstans så inleds en till synes oändlig kamp mot ens egna skrattreflexer - som Jeff Mudock kallar “the giggle loop“.
Men vad är då poängen med hela den här koordinerade käfthållningen? Det uppenbara svaret är såklart för att visa respekt för de som tragiskt plockat ner skylten, men jag har helt enkelt svårt att se vad för egentlig mening det är när den enbart praktiseras i sammanhang då man tvingas delta. När de där jävla planen åkte in i World Trade Center så minns jag hur min klass fick stå och vara tysta i hela tre minuter varpå ett fåtal vägrade då de uppenbarligen hade svårt att personligen ta till sig 3000 människors död som de aldrig träffat tidigare. När Anna Lindh dog skedde samma procedur. Någon överklasskärring som vi sett på jobbiga affischer vid busshållplatser hade dött - tragiskt ja, men vad fan, vi kände inte henne och jag kan nog gott påstå att vi nog inte hade brytt oss ett skit mer om henne idag om hon fortfarande varit vid liv. Så vi stod där och försökte se ut att vara ledsna samtidigt som ändlösa mängder människor vi heller aldrig haft någon som helst relation med dog på andra håll i världen av till exempel svält, outvecklade fallskärmar eller elchocker.
Varför ska små skitungar tvingas att känna medlidande för människor de med all rätt inte bryr sig ett skit om? Påklistrad sorg i alla dess former är ett hån mot de familjemedlemmar och vänner som på riktigt mist en nära och jag har helt enkelt svårt att se hur man som Anna Lindhs barn känner så bättre av att veta att runt om i landet står snoriga fjärdeklassare och tackar gud för att NO-lektioner bröts upp av det här poänglösa andningshålet på dagordningen. Döden är ett jävla gissel och den kommer att påverka folk på riktigt en dag och därför känns det bara så sjukt meningslöst att tvångsmata småbarn och andra med sorg de egentligen inte har inom sig till att börja med. Det hela är effektsökeri på en så subtilt vidrig nivå att det gör mig helt illamående.
Så gör som de tappra pojkarna och flickar i 6c som reste sig upp, gick från klassrummet och senare fick det uppkört i ansiktet vilka monster de var. De gjorde rätt, trots allt.
Vad lättad jag blir. Jag trodde ju faktiskt ett tag att E-Type sålt sig, och vilken värld det vore om man inte ens kunde lita på E-Types oförvitlighet och artistiska integritet. Problemet är bara att när jag läser om den där reklamen så påminns jag bara om hur jävla bäst Max hamburgare är och gråter en skvätt över det dystra utbud jag tillbjuds i mina anglosaxiska hemtrakter.
God morgon förresten. Här sitter jag och plitar för brinnande livet. Alldeles nyss tryckte jag Send på en ansökan till mitt universitets tidning The Met som söker efter nytt blod till underhållningsteamet - något jag givetvis fick blodad tand av. Utöver det har den senaste veckan varit underbart händelselös. Förutom en tripp in till stan för lite ekonomisk saliggörelse. En ny vinterjacka bidde det, samt en bunt t-shirts och strumpor. Till det lade jag och flickvännen Super Smash Bros Brawl samt Final Fantasy IV-remaken till DS. Brawl har hookat mig fullständigt - betydligt mer än jag faktiskt förväntade mig - och FFIV har jag faktiskt inte ens fått tid att prova ännu.
Intressant nog så handlar ju bägge spelen i själva verket om att ett företag har tagit ett tidigare fantastiskt spel och finslipat det till perfektion. I det senare fallet släpps det som just en remake medan Brawl släppts som en uppföljare, fast det strängt taget rör sig om en upputsning av föregångaren Melee. Snyggare grafik, aningen smidigare kontroll, fler karaktärer bla bla bla. Allt är bättre, det är fortfarande sjukt kul och eftersom det inte verkar komma någonting överhuvudtaget att glädja sig åt till Wiin inom någon överskådlig framtid så rekommenderar jag att alla som, mot förmodan, inte redan gjort det köper Brawl snarast.
Min ena namne Rickard Olsson har hamnat i hetluften efter att ha dragit ett halvvågat skämt om tyskar och eftersom detta är sådant som folk på allvar blir sura på i Sverige så har han nu alltså anmälts till Granskningsnämnden. Herregud, är allt jag orkar säga om den saken.
Men vad ingen reflekterat över är att skämtet inte är hans eget. Detta kan i och för sig förlåtas delvis då originalet inte direkt är lättillgängligt på svensk mark, men faktum kvarstår att det är Dylan Morans skämt från första början. Tror ni mig inte kan ni ju undersöka saken härnedan.
Props förresten till att Rickard tydligen har bra smak när det gäller ståupp och för att han inte är en sån jävla Peter Jihde och vågar dra lite edgy skämt i direktsändning. Vi behöver mer sånt.
Nu bekräftar alltså Kent självanyheten att låten “Vinternoll2″ kommer vara med i kommande monsterdyra Guitar Hero: World Tour och inte enbart i någon skandinavisk specialversion, utan i den ordentliga, internationella releasen. Oerhört kul nyheter, speciellt för oss som försökt sprida bandet till en engelsktalande crowd på gräsrotsnivå i flera år nu men misslyckats eftersom folk som pratar engelska har så galet svårt att ta till sig icke-engelskspråkiga kulturyttringar, men nu kanske det blir ändring på den saken. Detta innebär förresten att om jag kommer för mig att inhandla spelet i England så kommer jag alltid kunna glassa genom att vara den enda som kan skråla “du är min hjälte för du våååågar vaaara raaak”, vilket alltid är välkommet.
Imorgon ska jag jobba sista dagen (på riktigt, den här gången) för sommaren och då ska jag se till att ta en bättre cykel än Reserv 2 som alltså kan suga satans kuk i helvetet. Det är alltid skönt med lite extrapengar men jag märker verkligen att musten sugits ur mig för en god tid framöver nu så att få återgå till att inte göra särskilt mycket alls kommer vara ytterst behagligt. Dessutom så är de sista dagarna innan hemfärden i full fart så det ska utnyttjas till fullo såklart.
Issac Hayes lyssnade uppenbarligen inte, eftersom han hittades död på ett löpband vid 65 års ålder. Mannen som gjorde Shaft/Sportspegeln-temat har alltså gått ur tiden och även om de flesta nog helst vill minnas honom som just Shaft-mannen, scientologen eller som Chef i South Park så väljer jag att minnas honom för sin paradroll som ängel i It Could Happen To You.
Men lyssna nu väldigt noga alla kändisar, speciellt ni coola svarta amerikaner; det här får vara nog. Jag vill inte läsa om en endast mer av er som trillat av pinn den närmaste tiden. Medan ni valsar ut ur jordelivet så lämnas vi med en oroande coolhet/asjobbig-ratio. Så snälla, för min skull, sluta upp med att dö.
Som ni kan läsa på min efterblivna kusins och hans kompis blogg Raúl Juliá så har alltså Bernie Mac gått ur tiden, vilket såklart är oerhört beklagligt på många sätt. Men vad är det egentligen med kända skådespelare och antingen bara kola eller dansa på dödens rand nyligen? Morgan Freeman var en hårsmån från att plocka ner skylten nyligen och Patrick Swayze spelar schack med döden i skrivande stund, för att inte nämna Heath Ledgers misslyckade pillertrillningar tidigare i år. Börjar kändisar bli för vårdlösa, eller är det en komplott?
I vilket fall så kommer Bernie Mac att saknas. Han var den svarta, nutida varianten av Beppe Wolgers med sin björnlika uppenbarelse och hårda-men-mjuka uppsyn. Han hann vara med i en hel hög urusla filmer men också skina i ett par underskattade pärlor som Head of State samt Mr 3000. Nu slipper han i alla fall vara med i Transformers 2.
Att få veta att ens make har fängslat och sexuellt torterat er gemensamma dotter i hemlighet under 24 års tid kan tära på vilket äktenskap som helst. Att nästan 100 procent av sådana här upptäckter har lett till skilsmässa tyder på att det kan vara ett allt för stort hinder även för det till synes starkaste av äktenskap. Orden räcker inte till längre, löftena om bättring ringer tomma. “Förlåt för att höll vår dotter fången och torterade henne sexuellt i 24 år i vår egna källare”. Även om man skulle förlåta det en gång så är skadan kanske redan skedd och vetskapen att det kan hända igen ligger alltid där. Varje gång det ska påtas i källaren eller hämtas en hammare i skrubben så kommer känslan, nojan. “Kanske har han återigen fängslat vår dotter och kanske torterar han henne sexuellt igen?” tänker man, och den vill inte försvinna, hur mycket man än försöker älska och förlåta.
Att Aftonbladet har för vana att nyttja något tveksamt ordval är inte direkt en nyhet, lika lite som det är en nyhet att Magnus Carlsson har konstigt hår ibland (stå på dig, Magne!), och det blir sällan mer tydligt än när man använder fraser som “Rosemarie Fritzl, 69, stod hela tiden vid maken Josefs sida.” Classy.
Nyheten har alltså slagit ner att Barenaked Ladies ena frontman Steven Page arresterats för misstanke om kokaininnehav tillsammans med sin flickvän bara förra onsdagen. Det här känns kanske inte helt som en blixt från klar himmel men nog är det förvånande alla gånger att en så till synes familjekompatibel herre dykt näsan först ner i lyxdrogernas förlovade land. Att Barenaked Ladies just nu promotar sin första barnskiva Snacktime späder såklart på den bitande surligheten i hela historien.
Det har historiskt sett varit mycket svårt för musikstjärnor att åka dit riktigt ordentligt för knarkrelaterade brott så Steven löper ingen större risk att dömas till något mer än duktiga böter och några hundra timmar samhällstjänst och förhoppningsvis så leder den här soppan inte till några större konsekvenser för bandet eller för Steven själv. Enligt uppgift från bandet så är det än så länge “business as usual” och det hoppas jag innerligt. Kanske lite drogskandal kan ge dem ett kommersiellt lyft till och med?
Vad som dock oroar mig är Steven själv och hur den här situationen kommer att påverka honom. Utan att bli för blödig kan jag konstatera att så sent som förra året genomgick han en själsmässa med sin fru sedan 15 år tillbaka med vilken han har tre barn, något som ska ha drabbat honom mycket hårt. Om den separationen berodde på ett drogmissbruk eller om kokainet kommit in i bilden efteråt kan jag enbart spekulera i, men enligt “källor” ska han just nu genomlida en kris i livet. Med lite tur kan han lyfta sig, bli frikänd från de här ganska poänglösa anklagelserna och kanalisera den här episoden in i musiken som han gjort i snart två årtionden i några av världens finaste texter.
Steven, kör hårt och låt inte the man trycka ner dig. Din talang och din uppenbarelse är världen så mycket rikare med och att mista något av det vore en sann tragedi. Jag står i vilket fall bakom dig hela vägen - hur klyschigt det än må låta.
