Den såg ut så här, history fans.

Tack till SavageHands som tipsade mig om den här tråden på MacRumors där folk diskuterar iPoden minuter efter att den först utannonserats. Det är en guldgruva, tro mig.

”All that hype for an MP3 player? Break-thru digital device? The Reality Distiortion Field™ is starting to warp Steve’s mind if he thinks for one second that this thing is gonna take off.”

”I still can’t believe this! All this hype for something so ridiculous! Who cares about an MP3 player? I want something new! I want them to think differently!”

”Great just what the world needs, another freaking MP3 player. Go Steve!”

”The iPod is obviously alot cooler and has firewire, but it is far from revolutionary. I for one am disappointed and think that apple is making a mistake by trying to get into this market.”

Och så blev det ju!

* * *

I was born in to a British working class family. My mom and dad have always worked hard to give me and my brother all of the things that we need in life, and I thank them unreservedly for what I’ve been able to achieve up to this point, because it would not have been possible without them; I am now 21, and a graduate from a redbrick university. A lot of people seem to think that if you’re wealthy then you must have earned it, or rather, worked harder than someone who is lower paid, but this by no means an accurate picture. My mother in particular has always worked her fingers to the bone, for barely enough money to support us, and has watched executives take credit (and consequently money) for her hard work. The society that we live in is still grossly unequal, no matter how much the middle and upper classes protest – privilege and poverty are still strongly polarised, and seem to have very little to do with an individual’s work ethic. This brings me to the subject of the National Health Service. The situation in America is one of the most sorry sights in the world – a country which is, on the face of it, obscenely wealthy, but is a place where the gap between the rich and the poor is increasing, and a growing number of its people, should they fall ill, will be faced with hospital bills that they can’t pay, and consequently, incredible debts. The rich and the privileged can afford to pay for healthcare should they or their children need it – they have access to it with or without an NHS. Life-saving care is available to them because they have the means to claim it, and in a world where hard work does not always correlate to fair pay, a poor person dies while a rich one uses money that could have been used to save lives… on a sports car.

I am by no means unbiased in my support for the NHS and my desire to see it implemented elsewhere in the world. I have benefited strongly from access to tax-funded healthcare provisions, growing up as a child whose family worked hard and paid taxes, but could not afford themselves access to private healthcare. When I was 12 it became obvious that I was much smaller than other children of my age, and that in fact, I had not had any visible growth for a number of years. My mother took me to my NHS family doctor where I was referred to an NHS hospital, had multiple tests provided by the NHS, and was finally diagnosed with and treated for acute growth hormone deficiency caused by a pituitary adenoma. Had I not been afforded treatment by the National Health Service my quality of life would have been limited. I would have remained the height of a nine year old girl, unable to reach high cupboards or drive a car, and would never have started my period, meaning that I would have been left infertile. It breaks my heart that there will be little girls just like I was, living in America today, who will not be as lucky as I was, and whose country, despite its immense wealth, will not provide her with the treatment that she needs to live a full life.

Britain, the country in which I live, is not perfect, but every day I feel lucky to live in a place where, should I fall ill, there are provisions to save my life and heal my wounds, regardless of my wage. The NHS is not perfect, but the value behind the execution – equal healthcare for all citizens regardless of age, class, gender or race – is one which should be welcomed with open arms.

Exposure to sunshine, moonlight and good times ruled out: now coroners say cause of death was ‘boogie’.

Men precis som det är självklart att vi njuter av morbid humor när en legend gått ur tiden så är det givet att vi också vältrar oss i sentimentalitet över densamme. Michael Jackson var synnerligen en karaktär som bjöd upp till bägge dessa mänskliga impulser under nästa hela sitt halvsekel långa liv. Han må ha låtit sig själv bli en vandrande punchline under sin sista tid men vi kan inte komma ifrån faktum att oavsett hur underligt hans beteende än blev, hur många rättegångar han deltog i och hur mycket hans fysik föll samman så kan ingenting ta ifrån honom hans musikaliska arv. Popmusiken som vi känner den skulle inte sett likadan ut utan MJ, oavsett vad man må tycka om mannen själv eller ens vad man tycker om musiken i sig. Off The Wall, Thriller, Bad, Dangerous, HIStory. De står för sig själva.

Utöver det finns det inte så mycket att säga utan att börja kommentera den mediacirkus som satts igång eller börja bli onödigt blödig. Vad som hänt är tragiskt och en ikon har moonwalkat ut ur rampljuset för gott så dra igång Liberian Girl och njut.

Vinsten som var Sd’s misslyckande blev kortlivad när det stod klart att BNP lyckades plocka hem en plats i EU-parlamentet. Mycket, väldigt, fasansfullt tråkigt. Men vad vore de för fascister om de inte lyckades fördärva vardagens små segrar då och då?

Nu är det nog dags att återgå till packandet. Ska plita ihop någon slags E3-sammanfattning för Audioscribbler senare och efter det ska jag nog belöna mig själv med pizza och en flaska billigt rött guld.

(Här hade jag vanligtvis haft bloggar.se-taggar, men Chrome verkar omedgörlig med det scriptet just nu, så ni får klara er utan dem)

Hideo Kojima har något i kikaren och vad det än är så kommer det involvera moln. Det här är alltså den första teasern på ett hittils okänt projekt som finns att beskåda på Kojimas hemsida. Det uppenbara antagandet är ju såklart att det rör sig om ännu ett Metal Gear men jag vågar ändå vara optimistisk och gissa att det här är den efterlängtade fortsättningen på Kojimas mest underskattade spel; Snatcher. Det har tisslats och tasslats om det s.k. Project S ett bra tag nu och det vore väl nästan för väl om det här indikerade en ny del i Snatcher-sagan. Titta bara på det kala landskapet. Ryssland? The catastrophe? Hmm? Jag vågar i alla fall drömma och med lite tur så kommer jag få rätt när E3 kommer omkring.

Andra bloggar om hideo kojima, snatcher, metal gear, metal gear solid, spel, rykte, e3

Det finns en hel del värt att lägga min uppmärksamhet på just nu. TPB-rättegången är dock inte en av dessa, då den i princip bara är förspel inför den riktiga rättegången som kommer äga rum efter att förlorande part överklagar till hovrätten, och då kanske jag orkar bry mig (detta stoppar mig dock inte att nämna detta och därmed få massa trafik från godtrogna bloggsurfare, givetvis).

Nä, det som är så oerhört mycket viktigare är såklart kuken. Det vill säga, Rockstars kuk. Den som de langat in i senare DLC:en till GTAIV; Lost and Damned. Efter en tre minuter lång sekvens fylld av ”ska vi visa den, va?”-retande så dyker den plötsligt upp där. Orakad, blek, livlös. Och helt plötsligt har ett osynligt tabu sprängts som en vätebomb i tusentals irrationellt homofobiska låtsas-gangsters. Föräldrar kommer ”rasa”, det kommer bli en massa liv, stora nyheter.

Eller så är det bara en kuk. En mesig manslem som dinglar som en uttråkad julgransprydnad mellan två håriga lår. Det är ganska uppenbart att Rockstar här testar gränsen för vad de kan komma undan med, och det är inte svårt att tänka tillbaka på Hot Coffee incidenten. Jag antar att tanken är något i stil med ”ja, så det här var alltså det som ni alla blev så satans arga på”. Nakenheten är varken sexuell är inbjudande. Den är alldaglig och oglamorös.

Här kommer vi dock till ett annat vägskäl. När Rockstar nu gett oss världens hitills mest otäckta manliga könsorgan (Hitman var faktiskt först, men då fick man leta rätt duktigt) så ger det oss en chans att analysera den kompletta nakenhetens plats i spel. Fram till nu har det nästan exklusivt varit kvinnans roll att vara den betraktade, avklädd för spelarens skull. I det här fallet är det tvärtom. Penisen vi stirrar öga mot öga är inte sexuellt laddad eller menad för vår voyeuristiska njutning, utan snarare är den menad att skapa kontrovers. När Rockstars avtäcker lemmen så görs det inte med den kvinnliga publiken i åtanke, utan återigen för oss män. Speciellt då heterosexuella män som inte gärna står öga mot öga med en digitalt återgiven balle. 

Man kan därför undra när heterosexuella kvinnor ska få något att smaka på i samma anda som det deras manliga kamrater ständigt erbjuds i spel som Dead Or Alive för att dra ett tydligt exempel. Laura Mulvey skrev om hur kvinnor i film har två tydliga roller; som ögongodis för oss som ser filmen samt ögongodis för de manliga karaktärerna i samma film, och jag tror att spelbranschen är fast i samma rutt. Rockstars stellan är därför ett litet steg framåt, och det ska bli kul att se vem som vågar plocka upp facklan härifrån.

Andra bloggar om the pirate bay, rättegång, grand theft auto, grand theft auto iv, gta, lost and damned, penis, kuk, nakenhet, spel, rockstar

Det känns som att jag skrivit såna här ”nu är det allt dags att blogga igen”-inlägg ett dussin gånger, men det får väl vara som det är med den saken. Datorn går liksom inte att rå på när den mensar ur på det där sättet. Fast det är klart, det kunde ju vara värre. Den kunde börja spruta ur sig blasfemiska meddelanden, till exempel.

Andra bloggar om bloggtorka, wordpress, trasig dator, islam, nintendo ds

Därför säger jag till Henke; fortsätt spela bandy! Robert Perlskog är en sopa som inte fattar allt detta och som dessutom drar en usel jämförelse med att en kapten i England eller Tyskland aldrig skulle göra något så pinsamt. Sitt dig och rotera, Perlskog.

Andra bloggar om innebandy, fotboll, henrik larsson, robert perlskog, sport, henke, bollsport

Visst, hotell måste inte ha porr i sina betal-tåbler, det är helt upp till hur tråkiga och frikyrkliga ägarna vill vara. Alla ska få styra sina företag som de vill inom lagens riktmärken, det tycker jag också. Men jag känner en läskigare underton i Wollins text som snarare osar nannystate. Hon talar om porr fast hon själv i samma andetag berättar att hon aldrig beblandat sig med det och alltså är helt okunnig i ämnet. Hon säger sig också vara stolt över att vara en moralist, och här tjuter varningsklockorna i tusental. När jag hör att någon kallar sig för moralist så översätts det för mig som ”jag vet bättre än andra”, eftersom det inte finns några absoluta moraliska värden.

Moralister är Jack Thompson och Mary Whitehouse. Människor vars ”sunda värderingar” håller på att rinna dem ur fingrarna varpå de går till attack mot allting de själva inte tycker om eller förstår. Vare sig det är porr, tv-spel eller något annat dödligt. Wollin sållar sig i den här skaran med stolthet och föreslår en feelgood-bojkott av porren med motiveringen att vuxna människor också behöver gränser, och om det inte uttryckligen ansyftar på ett samhälle där andra bestämmer åt dig så vet jag inte vad. 

Wollin gläds åt porrfria hotell, trots att hon själv aldrig skulle tänka tanken att utnyttja porren när hon själv bodde på ett. Hon kan sova lugnt i vetskapen att hon minsann aldrig skulle besudla sig själv med något så smutsigt och att vi andra inte behöver ha möjligheten att styra över våra egna liv och val. Vi skulle ju kunna göra helt fel ju. Så tack Malin för att du vakar över oss.

Andra bloggar om malin wollin, porr, hotell, pornografi, förbud

Sen verkar Kent ha gått och blivit Lundelliga. Det är tydligen dags för en allomfattande box vars precisa innehåll ännu är höljt i dunkel, men titeln 1991-2008 skvallrar om att det kommer dyka upp pre-Kent-relaterat material. En teaser har man däremot lagt upp för att locka våra törstande gommar och visst är det coolt med demos och b-sidor och sånt godis. Jag och många med mig suktar redan som de efterhängsna Pavlovs hundar vi säkerligen är.

Andra bloggar om rögle, bruce springsteen, hockey, sport, kent, musik, samlingsbox

Alla som gått i skolan eller haft en riktigt jävla jobbig chef med felriktade helgonaspirationer vet vad det här går ut på. Alla ställer sig upp och håller käften i 60 sekunder. Befinner man sig i ett klassrum inleds dessutom en lek som går ut på att så tyst som möjligt få så många i ens direkta närhet som möjligt att börja skratta, och sker ceremonin någon annanstans så inleds en till synes oändlig kamp mot ens egna skrattreflexer – som Jeff Mudock kallar ”the giggle loop”.

Men vad är då poängen med hela den här koordinerade käfthållningen? Det uppenbara svaret är såklart för att visa respekt för de som tragiskt plockat ner skylten, men jag har helt enkelt svårt att se vad för egentlig mening det är när den enbart praktiseras i sammanhang då man tvingas delta. När de där jävla planen åkte in i World Trade Center så minns jag hur min klass fick stå och vara tysta i hela tre minuter varpå ett fåtal vägrade då de uppenbarligen hade svårt att personligen ta till sig 3000 människors död som de aldrig träffat tidigare. När Anna Lindh dog skedde samma procedur. Någon överklasskärring som vi sett på jobbiga affischer vid busshållplatser hade dött – tragiskt ja, men vad fan, vi kände inte henne och jag kan nog gott påstå att vi nog inte hade brytt oss ett skit mer om henne idag om hon fortfarande varit vid liv. Så vi stod där och försökte se ut att vara ledsna samtidigt som ändlösa mängder människor vi heller aldrig haft någon som helst relation med dog på andra håll i världen av till exempel svält, outvecklade fallskärmar eller elchocker.

Varför ska små skitungar tvingas att känna medlidande för människor de med all rätt inte bryr sig ett skit om? Påklistrad sorg i alla dess former är ett hån mot de familjemedlemmar och vänner som på riktigt mist en nära och jag har helt enkelt svårt att se hur man som Anna Lindhs barn känner så bättre av att veta att runt om i landet står snoriga fjärdeklassare och tackar gud för att NO-lektioner bröts upp av det här poänglösa andningshålet på dagordningen. Döden är ett jävla gissel och den kommer att påverka folk på riktigt en dag och därför känns det bara så sjukt meningslöst att tvångsmata småbarn och andra med sorg de egentligen inte har inom sig till att börja med. Det hela är effektsökeri på en så subtilt vidrig nivå att det gör mig helt illamående.

Så gör som de tappra pojkarna och flickar i 6c som reste sig upp, gick från klassrummet och senare fick det uppkört i ansiktet vilka monster de var. De gjorde rätt, trots allt.

Andra bloggar om tyst minut, sorg, död, anna lindh, 11 september, world trade center

God morgon förresten. Här sitter jag och plitar för brinnande livet. Alldeles nyss tryckte jag Send på en ansökan till mitt universitets tidning The Met som söker efter nytt blod till underhållningsteamet – något jag givetvis fick blodad tand av. Utöver det har den senaste veckan varit underbart händelselös. Förutom en tripp in till stan för lite ekonomisk saliggörelse. En ny vinterjacka bidde det, samt en bunt t-shirts och strumpor. Till det lade jag och flickvännen Super Smash Bros Brawl samt Final Fantasy IV-remaken till DS. Brawl har hookat mig fullständigt – betydligt mer än jag faktiskt förväntade mig – och FFIV har jag faktiskt inte ens fått tid att prova ännu.

Intressant nog så handlar ju bägge spelen i själva verket om att ett företag har tagit ett tidigare fantastiskt spel och finslipat det till perfektion. I det senare fallet släpps det som just en remake medan Brawl släppts som en uppföljare, fast det strängt taget rör sig om en upputsning av föregångaren Melee. Snyggare grafik, aningen smidigare kontroll, fler karaktärer bla bla bla. Allt är bättre, det är fortfarande sjukt kul och eftersom det inte verkar komma någonting överhuvudtaget att glädja sig åt till Wiin inom någon överskådlig framtid så rekommenderar jag att alla som, mot förmodan, inte redan gjort det köper Brawl snarast.

Also; fan att man inte tänkte på det.

Andra bloggar om super smash bros brawl, final fantasy iv, e-type, max, spel

Men vad ingen reflekterat över är att skämtet inte är hans eget. Detta kan i och för sig förlåtas delvis då originalet inte direkt är lättillgängligt på svensk mark, men faktum kvarstår att det är Dylan Morans skämt från första början. Tror ni mig inte kan ni ju undersöka saken härnedan.

Props förresten till att Rickard tydligen har bra smak när det gäller ståupp och för att han inte är en sån jävla Peter Jihde och vågar dra lite edgy skämt i direktsändning. Vi behöver mer sånt.

Andra bloggar om rickard olsson, dylan moran, humor, ståupp, tv, svt, tyskland, hitler, skämt

Imorgon ska jag jobba sista dagen (på riktigt, den här gången) för sommaren och då ska jag se till att ta en bättre cykel än Reserv 2 som alltså kan suga satans kuk i helvetet. Det är alltid skönt med lite extrapengar men jag märker verkligen att musten sugits ur mig för en god tid framöver nu så att få återgå till att inte göra särskilt mycket alls kommer vara ytterst behagligt. Dessutom så är de sista dagarna innan hemfärden i full fart så det ska utnyttjas till fullo såklart.

Andra bloggar om guitar hero, kent, vinternoll2, spel, musik, posten, jobb

Issac Hayes lyssnade uppenbarligen inte, eftersom han hittades död på ett löpband vid 65 års ålder. Mannen som gjorde Shaft/Sportspegeln-temat har alltså gått ur tiden och även om de flesta nog helst vill minnas honom som just Shaft-mannen, scientologen eller som Chef i South Park så väljer jag att minnas honom för sin paradroll som ängel i It Could Happen To You.

Men lyssna nu väldigt noga alla kändisar, speciellt ni coola svarta amerikaner; det här får vara nog. Jag vill inte läsa om en endast mer av er som trillat av pinn den närmaste tiden. Medan ni valsar ut ur jordelivet så lämnas vi med en oroande coolhet/asjobbig-ratio. Så snälla, för min skull, sluta upp med att dö.

Andra bloggar om isaac hayes, south park, död, scientologi, shaft, musik

I vilket fall så kommer Bernie Mac att saknas. Han var den svarta, nutida varianten av Beppe Wolgers med sin björnlika uppenbarelse och hårda-men-mjuka uppsyn. Han hann vara med i en hel hög urusla filmer men också skina i ett par underskattade pärlor som Head of State samt Mr 3000. Nu slipper han i alla fall vara med i Transformers 2.

Andra bloggar om bernie mac, morgan freeman, heath ledger, patrick swayze, död, skådespelare, kändisar

Att Aftonbladet har för vana att nyttja något tveksamt ordval är inte direkt en nyhet, lika lite som det är en nyhet att Magnus Carlsson har konstigt hår ibland (stå på dig, Magne!), och det blir sällan mer tydligt än när man använder fraser som ”Rosemarie Fritzl, 69, stod hela tiden vid maken Josefs sida.” Classy.

Andra bloggar om josef fritzl, rosemarie fritzl, äktenskap, skilsmässa, aftonbladet, journalistik

Det har historiskt sett varit mycket svårt för musikstjärnor att åka dit riktigt ordentligt för knarkrelaterade brott så Steven löper ingen större risk att dömas till något mer än duktiga böter och några hundra timmar samhällstjänst och förhoppningsvis så leder den här soppan inte till några större konsekvenser för bandet eller för Steven själv. Enligt uppgift från bandet så är det än så länge ”business as usual” och det hoppas jag innerligt. Kanske lite drogskandal kan ge dem ett kommersiellt lyft till och med?

Vad som dock oroar mig är Steven själv och hur den här situationen kommer att påverka honom. Utan att bli för blödig kan jag konstatera att så sent som förra året genomgick han en själsmässa med sin fru sedan 15 år tillbaka med vilken han har tre barn, något som ska ha drabbat honom mycket hårt. Om den separationen berodde på ett drogmissbruk eller om kokainet kommit in i bilden efteråt kan jag enbart spekulera i, men enligt ”källor” ska han just nu genomlida en kris i livet. Med lite tur kan han lyfta sig, bli frikänd från de här ganska poänglösa anklagelserna och kanalisera den här episoden in i musiken som han gjort i snart två årtionden i några av världens finaste texter.

Steven, kör hårt och låt inte the man trycka ner dig. Din talang och din uppenbarelse är världen så mycket rikare med och att mista något av det vore en sann tragedi. Jag står i vilket fall bakom dig hela vägen – hur klyschigt det än må låta.

Andra bloggar om steven page, barenaked ladies, kokain, knark, droger, narkotikabrott, musik

Då är det alltså återigen dags att blåsa liv i busstrejken, men denna gång verkar alltså vi utbölingar i obygden slippa undan Kommunals vrede och det är enbart innerstadsbussarna som stannar. Det här är ju precis den strategi de skulle tillämpat från första början eftersom folk i innerstan alltid kan cykla, åka tunnelbana eller transportera sig själva på andra sätt, något vi på Värmdötyresöingaröetcetera inte kan göra.

Det är dock svårt att ta hela strejken på något vidare allvar när man tänker efter. Busschaufförerna vill alltså ha högre lön och kortare arbetsdagar – något de knappast är ensamma om – och det är klart att om de vill det så ska de givetvis vädra sitt missnöje mot sina arbetsgivare. Men betänk att minimumlönen för en busschaufför är runt 22000 kronor i månaden, samt att minimumlönen för en sjuksköterska är lite dryg 18000 under samma period så kanske det sätts i något slags perspektiv. Betänk också att i det erbjudande som BuA lade fram förra veckan så hade den begärda åtgärden om förkortning av ramtiden med en halvtimme beviljats.

När sedan 17 busschaufförer i Värmdö sjukskrev sig lagom till att bussarna skulle börja rulla i fredags lägger till ett extra lager comedy på spektaklet. Oj, var det för jobbigt att sitta på en solstol och grilla korv i fyra dagar att ni måste ta det lugnt? Inga problem, vi väntar så gärna i två-tre timmar på att få åka in till stan. Ursäkta min syrliga ton, men när en strejk blåses av så i samma ögonblick samtliga strejkande återgå till arbetet – inte ta lite extra semester. Samma människor vill dessutom ha mer pengar i lön och kortare arbetsdagar. Tjenare.

Andra bloggar om busstrejk, bua, kommunal, sl, buss, kommunaltrafik

Min födelsedag kom och gick med en dundrande suck. En mycket trevlig afton med bowling och pizza – som verkar bli en tradition att dö för – hade inletts med presentgivande. En alldeles underbar kompott av rea-kläder, Marvel Zombies vs. Army of Darkness, Markusevangeliet och en massa annat smått och gott tilldelades yours truly på bemärkelsedagen och jag vill passa på att återigen tacka de givmilda vänner och familjemedlemmar som spenderat ur deras torrsugna plånböcker.

Sedan kom busstrejken som nu alltså upphört, och det skulle jag kunna skriva Pestens Tid-långa inlägg om men jag nöjer mig med att konstatera att det är jävligt jobbigt att gå upp en timme tidigare för att få skjuts i farsans bil varpå man tvingas driva runt på ett tomt Sergels Torg tills jobbet börjar. Visst är det bra med strejk, men när bussförarna som faktiskt tjänar flera tusen mer än en genomsnittlig sjuksköterska börjar gapa om mer betalt avsäkrar jag min revolver så smått.

Sen. Sen, ja. Under gårdagsmorgonen lämnar jag farsans bil, munter om än trött som en gris, vid McDonalds i Slussen som vanligt. Jag vandrar de knappa 20 meterna mot tunnelbanan, kliver ner för trapporna, sträcker mig mot min högra jackficka och där fanns – ingenting. Inte bandet. Inte Kent-låten. Bara ett vakuum där min iPod legat bara några sekunder tidigare. Under den knappa halvminuten jag vandrat mot Slussen har någon kuklisa alltså lyckats tjuva till sig min älskade mp3-spelare.

Jag vet att det bara en är ”sak”. Jag vet att man måste gå vidare och jag vet att det händer hela tiden och att man aldrig kan släppa garden – inte ens på ett till synes folktomt Slussen – men det var ju MIN IPOD. Jag älskade min iPod och nu är den borta. Någon sliskig andrahandsbuse har med all säkerhet raderat min musik och mina videor för att sälja den vidare för en femhundring på en moraliskt tveksam svart marknad. Det stinger som fan och jag kan inte hjälpa att hata den jävla fittan som tog den, oavsett hur marginaliserad hon blivit av samhället. Oavsett hur många ungar hon måste göda. Oavsett hur mycket hon inte vill. Jag hatar henne, och jag hatar mig själv för att inte hade händerna i fickorna som jag brukar. Jag hatar att vara utan musik när jag sitter på tåget och jag hatar att jag fått ännu en del av min barndoms naiva tilltro avkapad i ett enda intensivt machetehugg mot magen.

Sen var det en grinig SL Center-kärring som vägrade att ge mig pengarna tillbaka på det månadskort jag inte kunnat använda på en vecka för att strejken varit över i 25 minuter när jag vandrat in i affären. Du, min käre medmänniska, är en fittpuka av den värsta sort. Även om ditt ämbete förbjöd dig att ge mig pengarna jag egentligen borde ha fått så hade du åtminstone kunnat behandla mig med någon form av respekt och inte som ett sluddrande mongo bara för att jag inte sitter och tokföljer Kommunals varenda tassande steg. Screw you, lady.

Sådär. Nu är min själ renad och jag kan med högt huvud bege mig till Debaser och avnjuta en afton I Are Droid och – framför allt – Timo Räisänen!

Andra bloggar om frånvaro, marvel zombies, strejk, kommunal, sl, busstrejk, ficktjuv, ipod, busskort