Nog för att den första halvan av 2009 bjudit på ett av de tamaste filmutbuden på mycket länge med ytterst få riktigt sevärda släpp, men att de skulle bli så här surrealistiskt illa kunde inte ens jag förutspå. Jag talar så klart om Transformers 2, en film som fenomenalt nog kan beskrivas som Michael Bay’s mest enfaldiga, smaklösa och självupptagna film hittills. Att göra dess styggelse rättvisa kan ta mellan en halv minut till en timme, men budskapet borde stå klart; Transformers 2 så nära idel anti-film som vi som en kulturskapande art kommit än så länge. Jag tror det är dags att omvärdera Matrix Revolutions och Southland Tales.
Entries categorized as ‘Rants’
iPodcalypse Now
april 2, 2009 · Kommentera
Med gruvligt lysande timing har min iPod beslutat sig för att sjunga på sista versen, och detta sker givetvis dagen innan jag ska åka till Stockholm och således spendera merparten av dagen på flygplatser och plan. Det kommer jag nu få göra musiklös, vilket är fruktansvärt irriterande. Speciellt som jag fortfarande är helt vilse angående vad som kan ha hänt. Senaste gången jag nyttjade min iPod var i tisdags och då fungerade den klanderfritt som vanligt men när jag idag skulle gå ut så hade den dött helt.
Eller ja, det stämmer inte helt. Problemet är inte att den är låst utan att klickhjulet verkar gått sönder. Det går bra att synka den i iTunes och den reagerar när jag ändrar Hold-inställningen, men den svarar inte på när jag försöker klicka eller snurra på hjulet alls. Det enda jag kan tänka mig skulle hjälpa vore en fjärrkontroll men någon sådan lyckades jag inte hitta här i stan och jag kommer som sagt inte ha tid att leta mer noggrant innan jag åker imorgon. Oerhört frustrerande, är vad det är.
Andra bloggar om ipod, apple, mp3-spelare, rant
En massa ord om studiepanik
mars 29, 2009 · Kommentera
Jag tror att jag har lyckats sätta fingret på vad problemet med TPG varit de senaste månaderna; otydlig profil. Det här är ju egentligen en dödssynd för bloggar som inte tillhör människor som det finns något slags allmänintresse för, d.v.s. kända personer eller folk vars liv på andra sätt skulle kunna vara intressanta för sin omgivning. Jag är inte helt övertygad om jag passar in i någon av dessa kategorier och därför är det hyfsat lätt att förstå varför bloggen sällan når över ett dussin besök om dagen, speciellt nu när jag låtit den ligga och ruttna utan vettiga uppdateringar så länge.
Men problemet är att när jag beslutar mig för att gå in i ett projekt med ett tydligt mål så lyckas jag oerhört sällan hålla min egen motivation vid liv tillräckligt länge för att det ska mynna ut i något av värde och jag tror att det är här skon klämmer. För att lyckas med att skapa en intressant blogg måste man antingen vara en intressant person eller ha en intressant idé. Är man bara en rätt vanlig wordpress-dweller som skriver sporadiska inlägg om hur jobbigt det är med plugget så är det självklart att de stora besökssiffrorna uteblir. Men det är också något jag egentligen inte har några större problem med. Det är en skön process att skriva om saker utan att behöva oroa sig så vansinnigt mycket om jag skulle snubbla över ett stavfel eller att det ska vara underhållande för andra. Fast vetskapen att det kanske finns folk där ute som finner det lite underhållande är å andra sidan en trevlig sporre, så jag tror att jag kommer att fortsätta än ett tag till trots allt.
Och med detta i ryggen; fan vad jobbigt det är med plugget.
Nu sitter jag här och har gett upp dagens försök att vara produktiv och i samma ögonblick faller den alldeles för bekanta känslan av panik över mig. Examensarbetet är nu knappt en månad bort från deadline och när ett av tre kapital (knappt 2000 ord skrivna av minst 8000 nödvändiga) är färdiga så är det svårt att inte känna sig smått vettskrämd. Trots att jag klämt mig igenom kapitel efter kapitel av nödvändig litteratur så känner jag mig ändå så oerhört osäker på vad det ändå är jag håller på med. Så fort jag sätter mig ner för att sammanfatta en tanke på papper så känner jag genast “nämen fan, det här går ju inte alls ihop. skrota!”, varpå den skrotas. Att det bär av till Stockholm om mindre än en vecka hjälper inte direkt saken då jag känner mig själv för väl för att kunna tro att jag kommer få några större mängder jobb gjorda under den veckan, alltså måste jag klämma ur mig den stora majoriteten av slit innan jag drar iväg. Detta i sig leder till en feedback-loop av skräck över hur lite jobb jag har gjort och hur mycket som är kvar, samt ifrågasättningar över kvaliteten på det jag faktiskt har skrivit. Rädsla är inte i närheten nog för att beskriva skiten.
507 ord in och jag mår inte det minsta bättre, men känner att det får räcka för idag. Det känns som att stunden är inne för två snabba Nytol, ett glas mjölk och sen försöka värma upp inför morgondagen då jag tappert gör ett nytt försök att komma någonvart.
Andra bloggar om blogg, profil, studier, examensarbete, panik
Kategorier: Bloggen · Funderingar · Rants · Studier
Idag
februari 9, 2009 · Kommentera
Helgen har varit jättetråkig. Ni har verkligen inte missat något alls här, förutom ett intensivt sängliggande. Det enda som hållit mig vaken har varit Carol Clovers briljanta “Men, Woman and Chain Saws” som landade i brevlådan häromdagen, men annars har de senaste dagarna varit en studie i hur tråkig ledig tid kan vara. Att laptopen detta författas på dessutom är i princip redo för de sälla jaktmarkerna hjälper knappast saken heller. Inte heller att Xboxen i rummet ovan har fått något skumt glapp och inte längre kan läsa av mina trådlösa kontroller om jag inte pluggar in dem i USB-porten (om någon vet hur fan man fixar det här så maila mig!). Riktigt usel helg alltså.
Idag ska jag åtminstone göra ett försök att ändra på den här trenden. Först ska man till banken och fixa med nya kortet, sen ska jag bege mig till Gamestation och plocka upp Chrono Trigger DS som jag förhandsbokat och efter det så är det hemgång och tacos som gäller. Hyfsat standard, men ändå ruskigt bekvämt. Dessutom ska jag förnya thepowerglove.com så att inte alla dussintals besökare helt plötsligt finner sig utan detta, sitt vattenhål. Watch this space.
Andra bloggar om tråkigt, dålig dag, chrono trigger, chrono trigger ds, ds, spel, xbox 360
Jag hatar, kort och gott, snö
februari 3, 2009 · Kommentera
Det tyngsta snöfallet på engelsk mark sen 18 år tillbaka har fallit stadigt i två dygn nu och börjar precis lätta upp, med slutresultatet att lite drygt 15 cm snö har fallit på grå asfalt landet runt. Det är bitterljuvt att som snöluttrad svenne se engelsmännen gå fullständigt i tu av lycka över den här rätt klena mängden fruset regn. De flesta av mina huskamrater och klasspolare har berättat om närmast euforiska glädjeyttringar i den yrrande, vita lyckoskuren. Själv ser jag mest bara slask och is täckt i beklagligt fattig pudersnö och har svårt att framamma någon riktig lycka över saken. Att så gott som hela landet verkar ha handikappats fullständigt av den här magra skörden gör inte saken bättre. Taxi-firmorna har stängt slussarna och tar inte emot samtal medan vägarna stängs av en efter en. Ingen tänker i den här vevan på att skicka ut en truck att sanda skiten så hela stan förvandlas i ett svep till en kullerstenad isbana som är så gott som omöjlig att överkomma utan spiksudlade megapjäxor till hands.
Kort sagt kan jag lugnt säga att snö är ett jävla skit, och nu har den alltså baxats ända hit.
Andra bloggar om snö, snöstorm, oväder, väder, is, slask, storm
Kategorier: Rants
Världen och Skullcandy suger
september 22, 2008 · Kommentera
Så då har det börjat. Och med “det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.
Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.
För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.
Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!
Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.
Andra bloggar om studier, skullcandy, hörlurar, recension, dålig dag, rant
Kategorier: Musik · Rants · Recensioner · Studier
Välkomna våra nya härskare
september 19, 2008 · Kommentera
James Cameron hade både rätt och fel. Maskiner kommer att ta över världen och göra mänskligheten till sina underordnade och det kommer hända väldigt snart, faktum är att det redan börjat. Vad han däremot inte riktigt fick till var hur det här regimskiftet kommer ske. Det kommer inte ha något med strategiska krigsspetsar eller robotar med uppseendeväckande endoskelett att göra. Istället kommer de bryta ner oss långsamt på samma sätt som de gjort i alla tider, genom att driva oss till vansinne genom att ständigt få för sig att sluta fungera i precis fel tillfälle utan synbar anledning. Ingen logik går att applicera på detta beteende och således drivs våra små hjärnor till den mentala ruinens rand när vi försöker komma fram till varför TV-jäveln som man bara ägt i lite drygt ett år helt plötsligt självdör mitt under brinnande Kitchen Nightmares. Varför dog den bara och varförflimrar den röda lysdioden som i vanliga fall signalerar om skiten är på eller avstängd?
Ni förstår min association med Terminator här. Den där döende elektroniska lågan, T-101s ondsint röda ‘ögon’ tonar sakta mot svart i filmens crescendo, men den här gången dör den inte för att signalera människans seger över maskinen. Den flimrar orytmiskt som ett hån. TV:n skrattar. Den vet att mina händer bankandes mot dess plastchassi inte kommer förbättra ett skit och den vet att instruktionsboken jag vänder mig till som en sista utväg enbart kommer att råda mig att “kontrollera att strömsladden är ikopplad”. Den vet att sammanbrottet är nära och att det inte är länge kvar nu innan tiden är inne. Tiden då alla människor sitter i korridorer jorden runt, sakta sjunkande djuper in i ett gemensamt katatoniskt tillstånd då varje TV, Xbox, gräsklippare, vägglampa och hårtork utan någon logisk anledning gått mot de sällan jaktmarkerna. Då kommer vi inte att bry oss om de sladdar som sakta kopplar in sig mot våra nervcentra och använder vår livsenergi som batterier för att bygga en ny värld. En värld i maskineras tecken, grundlagd med våra kroppar och färgad med vårt blod, och inte en tår kommer fällas för vår undergång.
Eller så tänker jag för mycket på jordens undergång och vår TV kanske bara fick en helt slumpmässig kortslutning som inte betyder något mer. Men är det värt att ta den chansen?
Andra bloggar om tv, maskiner, robotar, jordens undergång, terminator, james cameron
En jävligt högljudd minut
september 12, 2008 · Kommentera
Igår var det alltså årsdagen för två rätt trista händelser. Anna Lindh skrev in sig i heliga politikers tronrum när hon blev mördad på NK och alltså aldrig kan bli kritiserad för något mer någonsin, och en jävla massa jänkare satte livet till när några galningar beslöt sig för att agera språkrör för en hel religion och glassa med sina pilotskills. Givetvis tragiska händelser i sin rätt och vad bägge sedemera lett till har debatterats i oändlighet av människor betydligt mer kunniga än undertecknad. Jag skiter egentligen i vilket, om jag ska vara ärlig, men vad som verkligen förundrar mig är traditionen som publika dödsfall utan undantag leder till; den tysta minuten.
Alla som gått i skolan eller haft en riktigt jävla jobbig chef med felriktade helgonaspirationer vet vad det här går ut på. Alla ställer sig upp och håller käften i 60 sekunder. Befinner man sig i ett klassrum inleds dessutom en lek som går ut på att så tyst som möjligt få så många i ens direkta närhet som möjligt att börja skratta, och sker ceremonin någon annanstans så inleds en till synes oändlig kamp mot ens egna skrattreflexer – som Jeff Mudock kallar “the giggle loop“.
Men vad är då poängen med hela den här koordinerade käfthållningen? Det uppenbara svaret är såklart för att visa respekt för de som tragiskt plockat ner skylten, men jag har helt enkelt svårt att se vad för egentlig mening det är när den enbart praktiseras i sammanhang då man tvingas delta. När de där jävla planen åkte in i World Trade Center så minns jag hur min klass fick stå och vara tysta i hela tre minuter varpå ett fåtal vägrade då de uppenbarligen hade svårt att personligen ta till sig 3000 människors död som de aldrig träffat tidigare. När Anna Lindh dog skedde samma procedur. Någon överklasskärring som vi sett på jobbiga affischer vid busshållplatser hade dött – tragiskt ja, men vad fan, vi kände inte henne och jag kan nog gott påstå att vi nog inte hade brytt oss ett skit mer om henne idag om hon fortfarande varit vid liv. Så vi stod där och försökte se ut att vara ledsna samtidigt som ändlösa mängder människor vi heller aldrig haft någon som helst relation med dog på andra håll i världen av till exempel svält, outvecklade fallskärmar eller elchocker.
Varför ska små skitungar tvingas att känna medlidande för människor de med all rätt inte bryr sig ett skit om? Påklistrad sorg i alla dess former är ett hån mot de familjemedlemmar och vänner som på riktigt mist en nära och jag har helt enkelt svårt att se hur man som Anna Lindhs barn känner så bättre av att veta att runt om i landet står snoriga fjärdeklassare och tackar gud för att NO-lektioner bröts upp av det här poänglösa andningshålet på dagordningen. Döden är ett jävla gissel och den kommer att påverka folk på riktigt en dag och därför känns det bara så sjukt meningslöst att tvångsmata småbarn och andra med sorg de egentligen inte har inom sig till att börja med. Det hela är effektsökeri på en så subtilt vidrig nivå att det gör mig helt illamående.
Så gör som de tappra pojkarna och flickar i 6c som reste sig upp, gick från klassrummet och senare fick det uppkört i ansiktet vilka monster de var. De gjorde rätt, trots allt.
Andra bloggar om tyst minut, sorg, död, anna lindh, 11 september, world trade center
Inte utan min mp3
juli 13, 2008 · 1 kommentar
Livet utan iPod är synnerligen grått och den vinröda lilla munsbit jag fått låna som ersättning håller inte alls måttet när man vant sig vid att bära med sig ett veritabelt bibliotek av musik och film i fickan at all times. De drygt 35 låtarna jag lyckas masha in i den här plutten räcker nätt och jämnt till en cykelrunda, sen får jag reflexen att scrolla till en annan playlist eller en annan skiva och kommer då på. Min tumme har längre inte användning för den snurr-teknik som jag byggt upp de senaste åren och nu ligger den som en kall fimp i min hand.
Emma lånade ut sin gamla trasiga iPod Mini med förhoppningen att jag kanske kunde laga den, men det ser dystert ut. Jag kom på mig själv med att nästan slå in mitt eget pannben av ilska när jag insåg att min gamla iPod, liggandes i en byrålåda i Leeds, säkerligen skulle vara betydligt enklare att fixa till fast detta kom jag såklart på enbart några dagar efter att flickvännen lämnat Leeds och den är därför omöjlig att få händerna på.
Grått, alltså. Det är bara något jävligt tråkigt med att lyssna på samma bukett låtar om och om igen, och det känns näst intill omöjligt att varje dag välja ut en skara som ska bli dagens soundtrack när man tidigare bara behövde trycka på Shuffle och få vilken som helst av 8300 levererad på silverfat. En dag, när något lön eller studiebidrag trillat in, så lär jag köpa en ny, med all sannolikhet begagnad, men det kommer ändå kännas svinigt, och den dagen ligger rätt långt in i framtiden.
Japp, dagens i-landsproblem.
Läs även andra bloggares åsikter om ipod, apple, mp3-spelare, mp3, musik, låtar
Så bussigt
juli 8, 2008 · 2 kommentarer
*groan*
Då är det alltså återigen dags att blåsa liv i busstrejken, men denna gång verkar alltså vi utbölingar i obygden slippa undan Kommunals vrede och det är enbart innerstadsbussarna som stannar. Det här är ju precis den strategi de skulle tillämpat från första början eftersom folk i innerstan alltid kan cykla, åka tunnelbana eller transportera sig själva på andra sätt, något vi på Värmdötyresöingaröetcetera inte kan göra.
Det är dock svårt att ta hela strejken på något vidare allvar när man tänker efter. Busschaufförerna vill alltså ha högre lön och kortare arbetsdagar – något de knappast är ensamma om – och det är klart att om de vill det så ska de givetvis vädra sitt missnöje mot sina arbetsgivare. Men betänk att minimumlönen för en busschaufför är runt 22000 kronor i månaden, samt att minimumlönen för en sjuksköterska är lite dryg 18000 under samma period så kanske det sätts i något slags perspektiv. Betänk också att i det erbjudande som BuA lade fram förra veckan så hade den begärda åtgärden om förkortning av ramtiden med en halvtimme beviljats.
När sedan 17 busschaufförer i Värmdö sjukskrev sig lagom till att bussarna skulle börja rulla i fredags lägger till ett extra lager comedy på spektaklet. Oj, var det för jobbigt att sitta på en solstol och grilla korv i fyra dagar att ni måste ta det lugnt? Inga problem, vi väntar så gärna i två-tre timmar på att få åka in till stan. Ursäkta min syrliga ton, men när en strejk blåses av så i samma ögonblick samtliga strejkande återgå till arbetet – inte ta lite extra semester. Samma människor vill dessutom ha mer pengar i lön och kortare arbetsdagar. Tjenare.
