Så då har det börjat. Och med “det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.
Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.
För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.
Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!
Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.
James Cameron hade både rätt och fel. Maskiner kommer att ta över världen och göra mänskligheten till sina underordnade och det kommer hända väldigt snart, faktum är att det redan börjat. Vad han däremot inte riktigt fick till var hur det här regimskiftet kommer ske. Det kommer inte ha något med strategiska krigsspetsar eller robotar med uppseendeväckande endoskelett att göra. Istället kommer de bryta ner oss långsamt på samma sätt som de gjort i alla tider, genom att driva oss till vansinne genom att ständigt få för sig att sluta fungera i precis fel tillfälle utan synbar anledning. Ingen logik går att applicera på detta beteende och således drivs våra små hjärnor till den mentala ruinens rand när vi försöker komma fram till varför TV-jäveln som man bara ägt i lite drygt ett år helt plötsligt självdör mitt under brinnande Kitchen Nightmares. Varför dog den bara och varförflimrar den röda lysdioden som i vanliga fall signalerar om skiten är på eller avstängd?
Ni förstår min association med Terminator här. Den där döende elektroniska lågan, T-101s ondsint röda ‘ögon’ tonar sakta mot svart i filmens crescendo, men den här gången dör den inte för att signalera människans seger över maskinen. Den flimrar orytmiskt som ett hån. TV:n skrattar. Den vet att mina händer bankandes mot dess plastchassi inte kommer förbättra ett skit och den vet att instruktionsboken jag vänder mig till som en sista utväg enbart kommer att råda mig att “kontrollera att strömsladden är ikopplad”. Den vet att sammanbrottet är nära och att det inte är länge kvar nu innan tiden är inne. Tiden då alla människor sitter i korridorer jorden runt, sakta sjunkande djuper in i ett gemensamt katatoniskt tillstånd då varje TV, Xbox, gräsklippare, vägglampa och hårtork utan någon logisk anledning gått mot de sällan jaktmarkerna. Då kommer vi inte att bry oss om de sladdar som sakta kopplar in sig mot våra nervcentra och använder vår livsenergi som batterier för att bygga en ny värld. En värld i maskineras tecken, grundlagd med våra kroppar och färgad med vårt blod, och inte en tår kommer fällas för vår undergång.
Eller så tänker jag för mycket på jordens undergång och vår TV kanske bara fick en helt slumpmässig kortslutning som inte betyder något mer. Men är det värt att ta den chansen?
Igår var det alltså årsdagen för två rätt trista händelser. Anna Lindh skrev in sig i heliga politikers tronrum när hon blev mördad på NK och alltså aldrig kan bli kritiserad för något mer någonsin, och en jävla massa jänkare satte livet till när några galningar beslöt sig för att agera språkrör för en hel religion och glassa med sina pilotskills. Givetvis tragiska händelser i sin rätt och vad bägge sedemera lett till har debatterats i oändlighet av människor betydligt mer kunniga än undertecknad. Jag skiter egentligen i vilket, om jag ska vara ärlig, men vad som verkligen förundrar mig är traditionen som publika dödsfall utan undantag leder till; den tysta minuten.
Alla som gått i skolan eller haft en riktigt jävla jobbig chef med felriktade helgonaspirationer vet vad det här går ut på. Alla ställer sig upp och håller käften i 60 sekunder. Befinner man sig i ett klassrum inleds dessutom en lek som går ut på att så tyst som möjligt få så många i ens direkta närhet som möjligt att börja skratta, och sker ceremonin någon annanstans så inleds en till synes oändlig kamp mot ens egna skrattreflexer - som Jeff Mudock kallar “the giggle loop“.
Men vad är då poängen med hela den här koordinerade käfthållningen? Det uppenbara svaret är såklart för att visa respekt för de som tragiskt plockat ner skylten, men jag har helt enkelt svårt att se vad för egentlig mening det är när den enbart praktiseras i sammanhang då man tvingas delta. När de där jävla planen åkte in i World Trade Center så minns jag hur min klass fick stå och vara tysta i hela tre minuter varpå ett fåtal vägrade då de uppenbarligen hade svårt att personligen ta till sig 3000 människors död som de aldrig träffat tidigare. När Anna Lindh dog skedde samma procedur. Någon överklasskärring som vi sett på jobbiga affischer vid busshållplatser hade dött - tragiskt ja, men vad fan, vi kände inte henne och jag kan nog gott påstå att vi nog inte hade brytt oss ett skit mer om henne idag om hon fortfarande varit vid liv. Så vi stod där och försökte se ut att vara ledsna samtidigt som ändlösa mängder människor vi heller aldrig haft någon som helst relation med dog på andra håll i världen av till exempel svält, outvecklade fallskärmar eller elchocker.
Varför ska små skitungar tvingas att känna medlidande för människor de med all rätt inte bryr sig ett skit om? Påklistrad sorg i alla dess former är ett hån mot de familjemedlemmar och vänner som på riktigt mist en nära och jag har helt enkelt svårt att se hur man som Anna Lindhs barn känner så bättre av att veta att runt om i landet står snoriga fjärdeklassare och tackar gud för att NO-lektioner bröts upp av det här poänglösa andningshålet på dagordningen. Döden är ett jävla gissel och den kommer att påverka folk på riktigt en dag och därför känns det bara så sjukt meningslöst att tvångsmata småbarn och andra med sorg de egentligen inte har inom sig till att börja med. Det hela är effektsökeri på en så subtilt vidrig nivå att det gör mig helt illamående.
Så gör som de tappra pojkarna och flickar i 6c som reste sig upp, gick från klassrummet och senare fick det uppkört i ansiktet vilka monster de var. De gjorde rätt, trots allt.
Livet utan iPod är synnerligen grått och den vinröda lilla munsbit jag fått låna som ersättning håller inte alls måttet när man vant sig vid att bära med sig ett veritabelt bibliotek av musik och film i fickan at all times. De drygt 35 låtarna jag lyckas masha in i den här plutten räcker nätt och jämnt till en cykelrunda, sen får jag reflexen att scrolla till en annan playlist eller en annan skiva och kommer då på. Min tumme har längre inte användning för den snurr-teknik som jag byggt upp de senaste åren och nu ligger den som en kall fimp i min hand.
Emma lånade ut sin gamla trasiga iPod Mini med förhoppningen att jag kanske kunde laga den, men det ser dystert ut. Jag kom på mig själv med att nästan slå in mitt eget pannben av ilska när jag insåg att min gamla iPod, liggandes i en byrålåda i Leeds, säkerligen skulle vara betydligt enklare att fixa till fast detta kom jag såklart på enbart några dagar efter att flickvännen lämnat Leeds och den är därför omöjlig att få händerna på.
Grått, alltså. Det är bara något jävligt tråkigt med att lyssna på samma bukett låtar om och om igen, och det känns näst intill omöjligt att varje dag välja ut en skara som ska bli dagens soundtrack när man tidigare bara behövde trycka på Shuffle och få vilken som helst av 8300 levererad på silverfat. En dag, när något lön eller studiebidrag trillat in, så lär jag köpa en ny, med all sannolikhet begagnad, men det kommer ändå kännas svinigt, och den dagen ligger rätt långt in i framtiden.
Då är det alltså återigen dags att blåsa liv i busstrejken, men denna gång verkar alltså vi utbölingar i obygden slippa undan Kommunals vrede och det är enbart innerstadsbussarna som stannar. Det här är ju precis den strategi de skulle tillämpat från första början eftersom folk i innerstan alltid kan cykla, åka tunnelbana eller transportera sig själva på andra sätt, något vi på Värmdötyresöingaröetcetera inte kan göra.
Det är dock svårt att ta hela strejken på något vidare allvar när man tänker efter. Busschaufförerna vill alltså ha högre lön och kortare arbetsdagar - något de knappast är ensamma om - och det är klart att om de vill det så ska de givetvis vädra sitt missnöje mot sina arbetsgivare. Men betänk att minimumlönen för en busschaufför är runt 22000 kronor i månaden, samt att minimumlönen för en sjuksköterska är lite dryg 18000 under samma period så kanske det sätts i något slags perspektiv. Betänk också att i det erbjudande som BuA lade fram förra veckan så hade den begärda åtgärden om förkortning av ramtiden med en halvtimme beviljats.
När sedan 17 busschaufförer i Värmdö sjukskrev sig lagom till att bussarna skulle börja rulla i fredags lägger till ett extra lager comedy på spektaklet. Oj, var det för jobbigt att sitta på en solstol och grilla korv i fyra dagar att ni måste ta det lugnt? Inga problem, vi väntar så gärna i två-tre timmar på att få åka in till stan. Ursäkta min syrliga ton, men när en strejk blåses av så i samma ögonblick samtliga strejkande återgå till arbetet - inte ta lite extra semester. Samma människor vill dessutom ha mer pengar i lön och kortare arbetsdagar. Tjenare.
Oj, oj, inte en enda uppdatering på 8 dagar (åtta, åtta dagar - du ska TITTA PÅ MIG etc.) och jag gissar att min besökartrafik i princip gått på lunch för all framtid i och med det. Därför tänkte jag ta detta tillfälle i akt att göra ett uppmärksamma på ett par händelser som format den här lite dryga veckan för mig.
Min födelsedag kom och gick med en dundrande suck. En mycket trevlig afton med bowling och pizza - som verkar bli en tradition att dö för - hade inletts med presentgivande. En alldeles underbar kompott av rea-kläder, Marvel Zombies vs. Army of Darkness, Markusevangeliet och en massa annat smått och gott tilldelades yours truly på bemärkelsedagen och jag vill passa på att återigen tacka de givmilda vänner och familjemedlemmar som spenderat ur deras torrsugna plånböcker.
Sedan kom busstrejken som nu alltså upphört, och det skulle jag kunna skriva Pestens Tid-långa inlägg om men jag nöjer mig med att konstatera att det är jävligt jobbigt att gå upp en timme tidigare för att få skjuts i farsans bil varpå man tvingas driva runt på ett tomt Sergels Torg tills jobbet börjar. Visst är det bra med strejk, men när bussförarna som faktiskt tjänar flera tusen mer än en genomsnittlig sjuksköterska börjar gapa om mer betalt avsäkrar jag min revolver så smått.
Sen. Sen, ja. Under gårdagsmorgonen lämnar jag farsans bil, munter om än trött som en gris, vid McDonalds i Slussen som vanligt. Jag vandrar de knappa 20 meterna mot tunnelbanan, kliver ner för trapporna, sträcker mig mot min högra jackficka och där fanns - ingenting. Inte bandet. Inte Kent-låten. Bara ett vakuum där min iPod legat bara några sekunder tidigare. Under den knappa halvminuten jag vandrat mot Slussen har någon kuklisa alltså lyckats tjuva till sig min älskade mp3-spelare.
Jag vet att det bara en är “sak”. Jag vet att man måste gå vidare och jag vet att det händer hela tiden och att man aldrig kan släppa garden - inte ens på ett till synes folktomt Slussen - men det var ju MIN IPOD. Jag älskade min iPod och nu är den borta. Någon sliskig andrahandsbuse har med all säkerhet raderat min musik och mina videor för att sälja den vidare för en femhundring på en moraliskt tveksam svart marknad. Det stinger som fan och jag kan inte hjälpa att hata den jävla fittan som tog den, oavsett hur marginaliserad hon blivit av samhället. Oavsett hur många ungar hon måste göda. Oavsett hur mycket hon inte vill. Jag hatar henne, och jag hatar mig själv för att inte hade händerna i fickorna som jag brukar. Jag hatar att vara utan musik när jag sitter på tåget och jag hatar att jag fått ännu en del av min barndoms naiva tilltro avkapad i ett enda intensivt machetehugg mot magen.
Sen var det en grinig SL Center-kärring som vägrade att ge mig pengarna tillbaka på det månadskort jag inte kunnat använda på en vecka för att strejken varit över i 25 minuter när jag vandrat in i affären. Du, min käre medmänniska, är en fittpuka av den värsta sort. Även om ditt ämbete förbjöd dig att ge mig pengarna jag egentligen borde ha fått så hade du åtminstone kunnat behandla mig med någon form av respekt och inte som ett sluddrande mongo bara för att jag inte sitter och tokföljer Kommunals varenda tassande steg. Screw you, lady.
Sådär. Nu är min själ renad och jag kan med högt huvud bege mig till Debaser och avnjuta en afton I Are Droid och - framför allt - Timo Räisänen!
Federley och kompani svek, kanske inte helt oväntat, men ett svek är ett svek. Ingen vet exakt vad som kommer att förändras i det Sverige där FRA har så gott som fri tillgång till all kommunikation som passerar våra gränser, det finns flera olika visioner, men en sak är säker och det är att Fredrick Federley och hans kompisar inte lär bli inröstade i något personval igen någonsin. De liberaler som röstat i den mediekåta populistmaskinen för hans liberala åsikter har idag fått rejäl bakläxa. Man kan ju inte vara hur individuell och idealistisk som helst, i alla fall inte när man kan råka att bli av med 50 papp i månadslön.
Sen så de där gulklädda pajasarna i landslaget. Någon undrade om KGB hållit hela landslagets familj gisslan och sagt åt de att spela som Ljungskiles U21-lag, och det ligger någonting i det. För inte fan kan väl Sverige på riktigt spela så dåligt om de gjorde igår? Ryssland var verkligen ingen sambafabrik de heller, de missade friläge på friläge och deras orutin lyste igenom flera gånger. Men. Sverige bara stod där. Bara lite drygt var sjätte svensk pass hittade till en annan svensk istället för en rödklädd ryss som genast kontrade och pressade upp spelet. Sverige stod där, med en rullator-beredd Henrik Larsson som knappt visste var han befann sig, en Zlatan som vägrade göra mer efter att han nästan sparkat skallen av en rysk back, ett mittfält som inte visste var deras medspelare fanns och en försvarslinje som var så ihålig och inkompetent att ett gäng hober sprang rakt igenom dem flera gånger.
Isaksson, ska sägas, skötte sig som vanligt mycket duktigt. Han kunde inte rå för varken 1-0 eller 2-0 och utan honom hade det med lätthet kunnat bli två-tre till. Hade han haft ett någorlunda fungerande landslag framför sig hade han kanske inte blivit tvungen att hämta en enda boll ur nätet igår, men nu blev det som det blev. Att skylla är två saker; ålder och Lars jävla Lagerkuk. Långa bollar på Bengt-Lagerbäck. Spela vårt eget spel-Lagerbäck. Jag är nöjd med vår insats-Lagerbäck. 0-0 räcker gott och väl-Lagerbäck.
Nu måste det få vara nog. Redan efter EM 2000 borde fotbullsföbundet ha sagt stopp och tagit in någon med fler visioner än den här stolpen. Sverige är ingalunda ett världslag och vi hade nog aldrig någon chans att vinna det här EM:et men vi ska inte spela så här uruselt och vi ska inte bli totalt överkörda av Ryssland i en måstevinna-match i en stor turnering. Lagerbäck vill inte byta bort spelare som en gång i tiden var världsklass men som nu är gamla och trötta. Han litar inte på nya talanger och han låter alltid rutin gå före kompetens. Han tycker att ett tight passningsspel är onödigt när man bara kan köra långbollar över mittfältet och hoppas att Zlatan känner att de är värdiga hans uppmärksamhet. Lagerbäck är förlegad och nu behöver vi nytt blod, helst någon som kan röra om och kasta ut den “svenska modellen” som bevisligen inte funkar längre. Jag röstar på Stuart Baxter.
onsdagen den 18e juni 2008
Idag var en riktigt skön dag.
Erik, Viktor, Hannes, Karin och ni andra; tack för en helt underbar kväll. När hela världen imploderade runt oss så hade vi grymt skoj tillsammans och det måste vi göra flera gånger i sommar. Tack!
Jag kan inte låta det vara, det här tänker jag på alldeles för mycket just nu för att jag ska kunna lägga det åt sidan och recensera Coldplay eller skriva om något youtube-klipp. FRA-lagen, alltså. Imorgon så är det dags för debatten och det är då vi får veta om det finns fyra politiker i vårt avlånga land som har cojones nog att gå emot sitt parti och låta sin lojalitet ligga där den borde; med väljarna.
Jag har enbart kunna rösta en gång i mitt liv och det var en röst jag langade iväg till Piratpartiet av två anledningar. Dels för att det inte finns ett enda parti jag sympatiserar med - eller rättare sagt; litar på - tillräckligt mycket för att lägga min 9miljontedels land i deras händer, och dels just för att personlig frihet och integritet är så oerhört viktig. Bodströms våta dröm om ett land där regeringen kan sitta i ett rum med miljontals skärmar som håller koll på Svenne Banan så att han inte skickar ”sverigefientlig” epost till sina polare i Bogota eller laddar ner Justin Timberlake från Demonoid är något värt att bekämpa, även för politiskt apatiska muppar som undertecknad.
Sanningen är den, att som Naseer skriver, så kommer detta förmodligen aldrig ske. Vad som istället kommer hända är att kryptering av information kommer bli mer lättillängligt för gemene man - lite som virusprogram kan jag tänka mig - och FRA kommer får jobba hårdare och hårdare för att komma åt den saftiga information som kan tänkas finnas i våra inkorgar. Någon tuppig krönikör på Expressen skrev häromdagen att det inte kommer vara någon som faktiskt kommer att läsa vår epost eftersom det inte finns någon som skulle orka göra det utan anledning, och det kanske finns ett mikroskopiskt korn sanning i det, men framförallt så gäller saken att de inte borde kunna göra det överhuvudtaget. Om jag inte har en enda prick i brottregistret och det inte finns någon misstanke att jag sysslar med fuffens affärer så ska ingen ha någon som helst rättighet att komma åt min privata kommunikation, vare sig via telefonen, faxen eller eposten. Ingen, så länge jag vill hålla den privat, ska ha den till sitt förfogande. De ska inte veta vad för flygplansbiljetter jag bokat, vilka böcker jag köpt från Amazon, vilka jag mailar med eller vilka politiska hemsidor jag besöker. Om det däremot skulle finnas misstanke om brott eller om jag skulle vara en repeat offender så skulle det ändå inte bara vara att traska in i ett kontrollrum, skriva ett lösenord och sen kunna ögna igenom all min personliga information.
Men yttre hot då? Nä, det här handlar inte om några yttre hot, däremot handlar det om att blidka det där stora ostburgedoftande landet i väst och deras relation med oss mellanmjölkare. Rick Falkvinge skriver mer om det här i sin blogg så läs det så slipper jag parafrasera, och det är värt din tid.
I slutändan så kommer vi tillbaka till början. Vilka vågar? Vågar Federley, Andersson, Ohlsson eller någon av de andra stiga upp och göra det deras personvalsinvigda arslen borde göra; lyssna på de liberaler som satt sin tilltro i deras händer. Inget kan skada era framtida karriärer mer än om ni väljer ert parti framför oss, för ingen kommer någonsin våga lita på er igen om ni inte sätter ner foten nu. Nu eller aldrig.
Så är man i Enköping nu över helgen och beter sig som en riktig svensk ska; käka kräftor och kolla på fotboll. Det känns nästan utomjordiskt obekvämt, men det är väl det här man ska göra när man semestrar. Tur att internet finns så att inte bloggen tvingas ligga nere mer än en dag - hujedamig
Folk undrar varför till synes helt normala tjejer står framför speglar och greppar efter osynliga bilringar och inbillar sig att de är feta. En av mina favoritbloggare Naseer hittade den här annonsen på Aftonbladets nättidning som på ett svidande uppenbart sätt visar hur tjejer får det här inbankat i skallen från alla håll och kanter:
Att det finns människor i vår värld som ser tjejen på vänstra bilden och spontant känner att hon nog borde hetsbanta fortare än kvickt och att den anorektiska, verktyslådeliknande uppenbarelsen till höger har en figur att föredra är tämligen skrämmande och inte så lite illamåendeframkallande. Att en sajt som kallar sig Hälsoklubben dessutom koketterar med att det är hälsosamt att gå ner 9 kilo på fyra veckor är riktigt, riktigt vidrigt och inget annat än förbannad lögn.
Idag är det nationaldagen, och detta ska man såklart fira med att skrävla om varför man är så jävla stolt över att bo i Sverige. Hela konceptet att klappa oss själva på axeln på grund av vår nationalitet börjar bli riktigt tröttsamt och gammalt, och är ett förlegat koncept som jag innerligt hoppas att vi fasar ut så snart som möjligt. “Därför är Sverige bäst” förklarar Aftonbladet som den illa förtäckta nationalist-blaskan den är, och jag suckar högt och tydligt. Varför ska vi fira vårt eget land överhuvudtaget? Vi gör det ju tillräckligt om några muppar i helkroppsstrumpa dragit hem ett guld i något hottentott-land åtta tidszoner bort, så varför skulle vi behöva sätta en dag om året för att göra det annars?
När det kommer till kritan är det såklart ännu en lång rad anledningar för att supa, som 80% av alla svenska “högtider” som Midsommar och Valborg. Och det kanske är lite väl cyniskt att bli upprörd över en sån sak. Jag erkänner att jag, precis som alla andra idioter, älskar när det vanskas fotbolls-EM och jag gärna svajar en flagga när Sudden vräker in en puck bakom en bortgjord finne i mål. Och jag har tidigare skrivit om hur obehagligt patriotisk man kan bli om man bor utanför sitt hemland tillräckligt länge, så jag är egentligen inte någon att klaga i ärlighetens namn.
Men vad som verkligen irriterar mig med Aftonbladets “rapportering” är den här lilla saken; en enkät i vilken de utfrågat ett antal kändisar vad de tycker att “svenskhet” är. Som min gode vän Mats en gång sa; Sverige är skatteflykt och hembränt. Och som Johan Glans en gång sa;
