The Power Glove

Oftast när “svenska artisteliten” samlas ihop för att göra sina egna covers för en hyllningsplatta så brukar det nästan uteslutande röra sig skyupphöjningar av bortgångna legendarer som Taube eller Vreeswijk. När nu väl valda delar av svensk musikindustris guldkalvar buntats ihop är det inte för att hylla en av alla älskad legendar efter dennes död, utan för att lyfta fram en kriminellt underskattad, i allra högsta grad levande sådan.

Jag själv blev inte introducerad till Olle Ljungströms solosläpp förrän tidigare i år då en god vän gav mig “Bäst” och jag kunde inte förstå hur jag lyckats titta förbi karln så fullständigt under så många år. I bakspegeln är det kanske inte så konstigt. Ljungströms musik har varken lyckats nicha in sig hos de som köpte två skivor om året på Statoil eller indie-frissorna som skulle suga av Peter på Pet Sounds för en limiterad Ride-vinyl. Han är helt enkelt lite för egen för att riktigt ha en beständig publik i endera läger, vilket lett till att han blivit en Wille Crawfoord-figur som liksom finns där men ändå inte. Vilket såklart är brutalt orättvist, och med en smula tur kanske det förändras med det här släppet där 12 låtar fått sig en upputsning av en rad namnkunniga artister.

Problemet med nästan varenda tribute-album som någonsin spelats in består även här. Nämligen att artisterna som gör de nya versionerna har alldeles för stor respekt för originalet vilket leder till att det känns lite kändis-karaoke över anrättningen ibland. Uno Svenningson lyckas skrapa bort all känsla från “Kaffe Och En Cigarett” medan Bo Sundströms “Tivoli” mest känns som en bootlegad lägereldstrubadur körd genom ett hissmusiksfilter. Det finns dock de som vågat snitsla nya banor med låtarna utan att förlora deras karaktär, som till exempel Sara Isakssons grymma tagning på “Som Man Bäddar” eller varför inte Thomas Di Levas “En Apa Som Liknar Dig”. Det är i såna stunder som både låtarna och skivan lyfter och man känner kärleken till originalet lysa igenom de nymålade versionerna. Joakim Bergs “Nåt För Dem Som Väntar” är något av skivans höjdpunkt även om den gärna hade få gasa i lite tyngre mot slutet.

Egentligen är det enda riktiga problemet utöver ett fåtal mediokra låtar själva valet av alster. Jag hade hemskt gärna sett “Sthlm Sthlm”, “Balladen Om All Kärleks Lön” eller “Det Betyder Ingenting” istället för något beiga “Med Eller Utan” till exempel. Fast det är egentligen lönlöst att ödsla energi att klaga på en sån sak när man tänker på vad den här skivans egentliga syfte är, vilket såklart är att fler ska upptäcka originalen. Så därför tycker jag att ni struntar i Andra Sjunger Olle Ljungström och börjar beta er igenom “Bäst” istället. Sedan finns såklart studioalbumen som blir allt svårare att köpa så passa på om ni snubblar över ett ex i en realåda någonstans. Det enda ni kommer ångra är att ni inte gjorde det flera år tidigare.

Lyssna på hela Andra Sjunger Olle Ljungström här.

Andra bloggar om olle ljungström, andra sjunger olle ljungström, musik, recension, jocke berg, thomas di leva, sara isaksson, uno svenningson, bo sundström, hyllning

För de som inte hänger med i de slöa svängarna i Robert Smiths universum så kan det ha undgått en och annan att bandet har släppt fyra singlar på lika många månader - varje gång på den 13:e i månaden - som uppvärmning inför kommande skivan 4:13 Dream som släpps om ganska exakt en månad. När nu den sista munsbiten innan albumsläppet har dykt upp; EP:n Hypnagogic States, så tänkte jag ta tillfället i akt att recensera hela bunten och se om det finns någon poäng i att ha några förväntningar inför de grånade gothprinsarnas trettonde fullängdare.

The Only One

Ska man skamlöst sno en låt kan man ju lika gärna sno ens egen. Den filosofin måste ha föranlett att man i princip har spelat in en remake på gamla dängan “High”. Gitarrerna fullkomligen dryper av Wish och den mysigt naiva texten funkar på klassiskt Cure-manér. Det är svårt att se förbi hur tydligt standardmallen fyllts i. Det är helt enkelt väldigt safe, men på samma gång hyfsat effektivt. B-sidan “NY Trip” kunde även den ha varit en kvarleva från det tidiga 90-talets jamsessioner men är faktiskt något bättre än sin a-side-kompanjon. Smith har fortfarande förmågan att få nackhåren att stå i givakt när han spänner stämbanden och ylar som en kärlekskrank katt.

Freakshow

Om “The Only One” kändes som en kvarleva från Wish-sessionerna så är “Freakshow” direkt besläktad med den något underskattade Wild Mood Swings och speciellt singeln “Mint Car”. Wakka wakka-gitarrerna har distats och hela anrättningen är skitsat uppspeedad. Smart nog enbart två och en halv minut i längd gör att den kvickt sätter sig i huvudet utan att man egentligen hinner märka hur det gick till. På b-sidan “All Kinds Of Stuff” så knixar man ner sig i samma experimentella anda som genomsyrade bandet under den sena delen av 90-talet (också känt som hit’n'miss-eran) och det funkar utan att för den sakens skull briljera, på ett sån där typiskt b-sidigt sätt.

Sleep When I’m Dead

Precis som på tidigare singlar så fortsätter bandet att blicka tillbaka på sin egen backkatalog för att hitta inspirationen men i det stora hela är nog “Sleep When I’m Dead” den singel som mest vågar töja på bandets gränser om än väldigt försiktigt. Men det är på b-sidan som vi får den första glimpen av verklig briljans under hela singelsviten och den heter “Down Under”. En alldeles underbar pärla som gott och väl kan vara det bästa bandet släppt på ett decennium. Robert Smiths plågade sång och de undersköna “Just Like Heaven”-gitarrerna gör tillsammans underverk för den här refränglösa juvelen. Att den förpassats till b-sida känns i sammanhanget mycket underligt.

The Perfect Boy

Riktiga The Cure-fanatiker inser nog redan här att titeln anspelar på “The Perfect Girl” från Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me och likheterna stannar inte helt och fullt där. Det här är dock utan tvekan den mest nydanande av alla singlar med sina mer moderna gitarrer som distats något utan att för den sakens skull leda till metal-pastischerna vi fick plåga oss igenom på bandets föregående, självbetitlade skiva. “The Perfect Boy” blandar gammalt med nytt och balansen funkar riktigt bra och med lite tur så är det här en indikation på hur plattan kommer att låta i slutändan. B-sida denna gång heter “Without You” och följer även den i samma spår. Det känns väldigt ‘akustisk gitarr vid en brasa vid en sjö och sjunga om förlorad kärlek’, precis den typen av melodramatik som The Cure haft patent på i flera årtionden.

Hypnagogic States

När 4:13 Dream blev uppskjuten en månad så slängdes den här remix-EP:n snabbt ihop och det märks att väldigt lite tankeverksamhet ägnats dess födelse. Bandet har helt enkelt kastat ovan nämnda singlar åt några lämpligt populära artister och bett dem go nuts med materialet. Det funkar inget vidare alls, trots att annars kompetenta band som 30 Seconds To Mars, My Chemical Romance och Fall Out Boy anställts. Ofta så passar helt enkelt mixen inte ihop med låten, som blir extra tydligen när 30 Seconds försöker bygga en dunkel atmosfär kring en naiv kärleksbagatell som “The Only One”. Inget dina pengar bör spenderas på.

Kortfattad slutsats: remixer är i 9 fall av 10 ett jävla gissel, men det verkar som att The Cure gott kan ha hittat någon slags form igen. Fyra singlar och åtta låtar sammanlagt utan ett enda riktigt magplask är ett bättre resultat än vad de lyckats med på många, många år. De där förväntningar kan nog försiktigt skruvas igång nu.

Andra bloggar om the cure, robert smith, goth, pop, musik, recension

The Automatics nya singel “Steve McQueen” har nu, till slut, nått mina öron och eftersom jag var en av de som gillade deras debutskiva Not Accepted Anywhere så har jag sett fram emot att höra något mer från bandet, trots att debuten led av The Killers-syndromet. Det vill säga; hälften bra, hälften anus.

Tyvärr så lever “Steve McQueen” mer upp till den tråkigare halvan av debutens material. Faktum är att den lika gärna hade kunnat vara en b-sida från de sessionerna då soundet är till förväxling likt tidigare alster. Att dessutom bandets krydda Alex Pennie hoppat av sedan dess gör mycket tydligare skillnad än de flesta trott. Inte nog med att hans spastiska utspel gett bandet en attityd som kvarvarande medlemmar saknar, men Pennies karaktäristiska skrik var en snygg motbild mot frontmannen Rob Hawkins betydligt mer monotona stämma. Avsaknaden är slående om man jämför nya singeln med till exempel “Raoul” eller hitten “Monster” från förra skivan.

Tråkigt nog har förhoppningarna på kommande skivan This Is A Fix sjunkigt markant, trots att jag har hört rapporter om att singeln inte är representativ för soundet. Den som lever får se, eller eventuellt läsa en recension de kommande veckorna.

Andra bloggar om the automatic, steve mcqueen, alex pennie, rock, recension, musik

Vilken natt. Två timmar tog det innan bussen bemöda sig lunka in på hållplats för att forsla mig och kamrat Christopher till Slussen, varifrån vi senare begav oss till det nära belägna Debaser för en yster kväll redig rockglädje. I egenskap av Timo-fanboy i flera år hade jag släpat hit min kamrat för en fredagsuttömning av vår slitsamma vecka - läs mer om det i tidigare inlägg - men skulle alltså det glömmas och förlåtas av en man från Göteborg av alla ställen.

I Are Droid kom vi in i bara några låtar från slutet och av vad jag hann märka så var de ungefär lika bra live som på skiva. Härligt driv i låtarna men något likriktat. Kent goes stoner-rock, typ. Men en trevlig inledning, utan tvivel. Efter att ha parkerat oss längst fram vid scenen på det glesbefolkade golvet och väntat i drygt en halvtimme kliver så Timo med band upp och inleder något så mycket större än vad jag mäktar sätta ord till.

Fråga 85% av mina publikkamrater och de skulle säga att det här var en sjukt energisk konsert med en hel kavalkad svängiga hits och med en spastiskt euforisk frontman som lyckas få en hel byggnad att skaka i grundvallarna med sin galet karismatiska framtoning. De skulle säga att det var en bra konsert, men för mig var det mer.

Timo är, som de flesta av er vet, en av mina husgudar. I’m Indian - både låten och skivan - håller jag närmare hjärtat än jag gör mycket annat, jag har samlat, jag har suttit på en råttbiten stol i Leeds och drömt om att få se “The Cockpit, Leeds, UK” bland Timos turnedatum men till ingen nytta. Nu hade jag chansen, jag tog den, och wow.

I mina ögon är det en atombombsexplosion som håller i sig i elva låtar. Fem vuxna män som helt plötsligt flyger och stonkar sig över en minimal scen, som besatta av ett kärnkraftverk vardera. Deras till synes outtömliga entuasism den här kvällen är närmast omöjlig att matcha, och det är helt sjukt att de gör det här så gott som varje dag. Låtmatieralet håller den sedvanligt sjukt höga klass som Timo alltid når upp i. Man kan liksom inte argumentera emot “Let’s Kill Ourselves A Son” på skiva, och garanterat inte när den framförs med sådan här pondus. Hela låtlistan är skarp och oklanderlig. Bara ett få låtar från första skivan vittnar om att den söta popdarling-tiden för Timo är nästan helt bortblåst. När Timo flera gånger kliver upp på högtalarna vid scenens främre del och river av några svinigt läckra solon så cementeras den bilden för alltid. Timo är ingen popälskling längre. Nu jävlar ska här manglas.

“Spill Your Beans” kommer och går. “Fear No Darkness, Promised Child” formligen spränger sönder luften i de kortaste tre minuterna i världshistorien. Sedan; extranummer. Och då kliver en ensam Timo in med en akustisk gitarr, stänger ögonen och börjar… “Slip the glove upon my hand…”

Där är det klart för mig. Det här är det bästa jag upplevt i ett konserthus i mitt tjugotvå-åriga liv. Jag brukar sällan vara den som ruckar på guldmedaljplatsen i såna här sammanhang - den har hittils hållits säkert av Bergman Rock i samma lokal för tre år sedan, tätt följd av Ed Harcourt på Brudenell Social Club för två - men just nu finns inget annat än Timo, en gitarr och det är perfekt. Jag kan inte påstå att varenda människa i lokalen är lika trollbunden som jag vid det här laget, men det gör det bara mer speciellt för mig. Jag vet.

Till slut så segue:ar man in det explosiva outrot till “My Valentine” som blir kvällens sista nummer och en ytterst värdig avslutare för den här gastronomiska urladdningen. Hela bandet spelar som att de tonsatte apokalypsen själv, med stora leenden och en närmast psykostisk inlevelse i varenda ton och steg. Det bir bara inte mycket bättre, i alla fall inte för en lönnfet Gustavsbergsbo som i det här ögonblicket faktiskt är tårögd.

Min röst är sönderskriken, jag har säkert svettats bort ett dussin kilon (result!) och jag är lyckligast i världen. Då ser jag Timo, i I Are Droids sjukt snygga “I Are T-Shirt”-tröja. Detta leder till en audiens med mannen själv under vilken jag får tacka honom, för kvällen, för musiken, för allting. Just i det här skeendet är han världens största person och jag kan inte undvika att ge honom en riktig björnkram innan jag kastar några singlar i hans svettigt rödglödande händer och ber om några kråkfötter. Han morsar glatt och försvinner backstage. Resten av lokalen dansar, Christopher ler trött, jag bara står där.

Jag skriver alltså det här drygt ett dygn senare, så jag har haft tid nog att smälta och tänka. Min röst är nästan helt återställd från den piratlika ton den antog efter att jag skrikit varenda textrad i unison med artisten. Jag vet att jag har rätt, i alla fall för mig själv. Timo är kungen. Kung av Debaser. Kung av Sverige. Fuck tre getingar och två plus. Timo ger sig själv 13 av 10 i betyg. Jag tycker han borde skippa ödmjukheten och sträcka sig till välförtjänta 14. Minst.

 Läs även andra bloggares åsikter om timo räisänen, live, konsert, debaser, musik, recension