Intentionen är att lägga upp ett flertal dikter om dagen – både såna jag skrivit förut blandat med helt nya. Kvalitetskollen kommer vara lite avslappnad eftersom det här projektet har för avsikt att göda min inspiration lika mycket som att ge folk chansen att läsa lite dikter. Så kolla gärna in den dagligen om ni tycker om sånt och jag tar hemskt gärna emot både positiv och negativ kritik.

Så. Fredag igen. Det har varit en oerhört trevlig vecka – en av de bästa på väldigt, väldigt länge. Två fantastiska konserter med två fantastiska band, trots att jag egentligen inte har ekonomiskt tillstånd att ha roligt. Men det är därför man har likvist fantastiska flickvänner som köper biljetter åt en trots att man nog inte kan bjuda tillbaka på väldigt länge. Så tack!

Inspiration har sköljt över mig på sistone vilket jag är oerhört glad över. Jag lyckades färdigställa en novell som blev förvånansvärt bra och jag har skrivit dikter som en motherfucker. Det har t.o.m. gått så långt att jag börjat jobba på en riktig, honest to god, bok. Om ni aldrig har försökt skriva en bok så kan jag meddela att det är jävligt mycket svårare än man kan tro. Det tar till exempel jättelång tid att bara komma på vad man ska skriva om, vad ens karaktärer heter, hur de pratar, vad som ska hända med dem och hur de ska reagera. Att jag dessutom har två helt vitt skiljda idéer på gång gör inte saken lättare. Har ni någonsin skrivit på två projekt samtidigt och funnit att de helt plötsligt börjar flyta in och ut i varandra? Det funkar ibland, men är inte helt klockrent om den ena historien är ett science fiction drama och den andra en delvis självbiografisk kärlekshistoria.

Om någon av de här grunkorna någonsin blir klara så får ni givetvis höra om det senare. Tills dess så är jag på gång med diktsamling nummer 2 samt en ny blogg som jag kommer utannonsera ganska snart. Jag gillar både Haket och Poeter.se men jag kände att jag behövde en egen outlet för alla dikter jag sprutar ur mig, så nu har jag skapat en sån. Länk följer i ett senare inlägg, förmodligen mot helgen, så se fram emot det! Se fram emot det nu, gör det, annars jävlar.

Det Är Svårt Att Erkänna Det, Men Jag Är Poet

Här
Ska ordet ”här” verkligen stå där?
Det vore kanske bättre om det stod här.
Och den här meningen jag skriver nu,
borde kanske inte sluta med ”nu”
för då är det ”nu” i slutet på bägge två ju.
Jag får fundera på
om jag verkligen vill skriva så,
det blir så meta-ironiskt då.
Oftast brukar jag nämligen skita i rim och format.
Men risken finns att folk tror att jag är lat,
så jag slänger in ett par rim och slipper allt tjat.
För efter hundratals dikter om leda och besvär
och om hur jag aldrig trodde jag kunde bli kär
kan jag fortfarande sitta i timmar och vara tvär,
om jag borde börja och avsluta dikten så
Här

Sen sist så lyckades jag äntligen avsluta min treåriga mediavetar-utbildning vilket nu innebär att jag vet massvis om media. Det här har tyvärr inte inneburit att jag landat ett glassigt kontrakt med något hippt produktionsbolag eller att jag nu sitter och myser på en speltidningsredaktion nånstans. Nä, för tillfället är jag som ivrigast på jobbjakt och har varit sen augusti.

Jag har hunnit ta en sväng förbi Stockholm igen där jag såklart återbekantade mig med mina goa vänner och familj. Jag fick dessutom träffa min bästa kompis nya dam-sällskap vilket var mycket trevligt. Det känns så skönt att hur länge man än sitter och ruttnar här så kan jag alltid komma tillbaka och så känns det som att ingen tid har gått alls, fast så mycket förändrats sen sist. Det är en oerhörd glädje.

Jag har fortsatt att skriva på Audioscribbler men har nu dubblat upp mina skribent-åtaganden med den lysande engelska sidan Critical Gamer. Jag har också precis öppnat portarna för min exklusivt spel-centrerade engelskspråkiga blogg Plus Minus Zero som ni gärna får följa lika lojalt som ni följer den här.

Det där tror jag nog får räcka för nu. Mer lär komma när tiden havs. Tills nu så tackar jag er alla som orkat er tillbaka och hoppas att ni haft ett grymt 2009. Låt oss tackla 2010 hand i hand, blogg i blogg.

Att Super PLAY går i graven idag innebär kanske inte riktigt lika mycket som det kan verka. Tidningsbranschen överhuvudtaget tappar fotfästet blad för blad och att detta skulle drabba speltidningarna är knappast någon överraskning. Det är dock svårt att bortse från det nostalgiska bagaget som namnet Super PLAY bär på sig. Tillsammans med PC Gamer så formade SP den svenska speljournalistiken till en av de bästa i världen, avlade fram flera av de bästa skribenterna i branschen och la grunden samt satte ribban för hur vi tänker, analyserar och recenserar spel.

Själv var jag med sedan nummer fyra, då tidningen hette Super Power och agerade som en mognare variant av Nintendo Magasinet. När tidningen sedan övergick till multiformat samt ändrade namn i 1996 så var det den ultimata speltidningen i landet och den skulle förbli det tills mycket långt senare då SP-avhoppare gick samman och startade Reset som senare blev Level. Idag migrerar branschen alltmer till nätet och då försvinner nyttan av tryckta tidningar alltmer. Men utan Super PLAY hade vi idag inte haft varken Level eller sidor som FZ, Level7, Gameplayer eller Loading.

Super PLAY håll standarden hela vägen till graven och därför är det på sin plats att tacka samtliga skribenter och övriga medarbetare för er medverkan i svensk speljournalistisk historia.

För den som vill läsa mer kan ni spana in Resumés artikel här eller Joakim Bennets foruminlägg.

När jag flyttade till England för att börja den här kursen så gjorde jag det med intentionen att flytta tillbaka till Sverige när de tre åren var färdiga men under tidens gång så började jag känna mig mer och mer hemma här och nu verkar jag helt sonika bli kvar här på heltid. Det har varit ett helvete att bo och leva utan mina vänner och familj och det är fortfarande en pärs att inte kunna slinka in till stan med Christopher och Fabian för en lunch på Max och runtrotande på Beyond Retro och Bengans när jag känner för det. Det är fortfarande någonting jag saknar men tiden har också gett mig möjligheten att prata med folk över billiga abonnemang, Skype och nyttja sista minuten-resor för att göra spontana besök. 

Vad framtiden kommer utröna vågar jag knappast spekulera i. Jag har redan börjat ansöka till ett antal jobb som verkar intressanta, där det mest lockande är ett översättar-jobb på en liten spelstudio i Berkshire som söker svensktalare. Annars är det idoga mattbombande över spelmagasin-scenen som gäller, då det är där jag vill få in foten på allvar nu. Hur det går kommer ni utan tvekan få följa first hand här i bloggen. Tills dess finns jag fortfarande sporadiskt på Audioscribbler, Twitter, Xbox Live och givetvis här på TPG. Tack till alla er som följt mig hela den här tiden och ni som fortsätter att ögna över mina förehavanden trots mina avbrott och utbrott. Ni är alla grejt.

Nu när det här är gjort ska jag ta mig i kragen, städa upp mitt parodiskt ostädade rum samt eventuellt bege mig till Subway för en Spicy Italian med extra ost. Under tiden kan ni ju spana in veckans Spelradion som har min goda kamrat Emil Kraftling på besök. I vilket fall så ses vi snart. Lev länge och blomstrande.

Andra bloggar om studieliv, studier, framtiden, jobbsökande, speljournalistik, översättning, spelradion

Jag brukar lova det här då och då, men nu är det verkligen mycket på gång. Dels har jag ett helt nytt projekt som jag är väldigt upphetsad över som jag förmodligen kommer kunna realisera nu i veckan, och förhoppningsvis kommer resulatet komma upp lagom till nästa helg. Dessutom så tänkte jag göra någon form av serie här på bloggen för att blidka alla er som faktiskt inte givit upp hoppet trots mina långa avbrott. Inte helt säker på vilken form det kommer ta sig men det kommer säkerligen bli värt väntan. 

Dessutom vore det ju rätt trevligt att få tid att spela lite spel också. Det senaste jag haft någon större chans att testa är Resident Evil 5 men vad jag tycker om det kommer ni få veta i sinom tid, annars har det mest blivit Peggle och Left 4 Dead i lika doser. Mycket mer lär det nog inte bli framöver heller, förutom att jag ska piska mig själv att fortsätta med Fallout 3 som jag fortfarande inte har spelat i närheten av tillräckligt. 

Jag har också funderat på att lägga ner de här bloggar.se-länkarna som jag brukar ha i slutet av alla inlägg. Det känns inte som att de ger mig speciellt mycket extra trafik och det är bara en pina att ständigt behöva sammanfatta alla inlägg i små tags. Ge mig gärna feedback på det. Här kommer de i alla fall den här gången:

Andra bloggar om studerande, examensarbete, nackspärr, resident evil 5, spel

Av främsta vikt var dock såklart tävlingarna, varav en gick ut på att skriva en limerick om nördighet. Givetvis plockade undertecknad hem bucklan där och idag så landade priset i brevlådan; Omi M. Inouyes bok A Girl’s Guide To Dating A Geek, såklart signerad av hela teamet. Årets första riktigt trevliga paket, med andra ord. Boken rekommenderas också, även om jag ibland får svårt att svälja precis hur stereotyp jag är ibland. Herregud.

Och limericken? Ja, den skrevs såklart i binary speak. Njut;

01001001 00100000 01100011 01101111 01110101 01101100 01100100 00100000 01110101 01110011 01100101 00100000 01100001 00100000 01100111 01110101 01101001 01100100 01100101 00100000 01100110 01101111 01110010 00100000 01100111 01100101 01100101 01101011 01110011 00101100 00001010 01110100 01101000 01100101 00100000 01100010 01101111 01101111 01101011 00100000 01111001 01101111 01110101 00100000 01101000 01100001 01110110 01100101 00100000 01101001 01110011 00100000 01110111 01101000 01100001 01110100 00100000 01001001 00100000 01110011 01100101 01100101 01101011 00001010 01001100 01100101 01110100 00100000 01101101 01100101 00100000 01100010 01100101 00100000 01100001 00100000 01101101 01100001 01110100 01100101 01110010 00001010 01110011 01101111 00100000 01100110 01101001 01101110 01100100 00100000 01100001 00100000 01110100 01110010 01100001 01101110 01110011 01101100 01100001 01110100 01101111 01110010 00001010 01100001 01101110 01100100 00100000 01111001 01101111 01110101 00100000 01110111 01101001 01101100 01101100 00100000 01100110 01101001 01101110 01100100 00100000 01101101 01111001 00100000 01101100 01111001 01110010 01101001 01100011 00100000 01110101 01101110 01101001 01110001 01110101 01100101 00101110

Andra bloggar om loadingreadyrun, desert bus, childs play, limerick, välgörenhet

Lämnade för övrigt in skilsmässoansökan nyss, i form av en avinstallation. Tio år blev det men nu är det dags att ta farväl och jag tror på riktigt att det är bäst för oss bägge två. Ibland blir det helt enkelt för mycket, man förändras och kärleken försvinner. Jag talar såklart om Internet Explorer som jag för några timmar sedan kastade åt vargarna till förmån för min nya kärlek; Google Chrome. Efter ett par timmars nyttjande är jag toppennöjd, men lite mer utförlig recension kanske följer när jag testat ‘na lite mer.

Andra bloggar om alphabeat, recensioner, skrivande, studier, stress, internet explorer, google chrome, webbläsare

min recension av The Cure – 4:13 Dream (som ni redan borde ha läst här, men vafan)

samt mina tankar kring Dead Set (som ni läst på svenska tidigare här på bloggen, men vafan)

och imorgon ska jag dessutom iväg och intervjua Alphabeat. Diktafon är inköpt nästan enbart för detta syfte och frågorna är mer eller mindre färdigställda. Det är nervöst men fan vad kul det ska bli ändå. Jag ska försöka lägga upp hela intervjun, oklippt och oredigerad, så fort jag kan så ni kan narra mig för min darriga röst och uppslickande manér. That’s how I roll.

Andra bloggar om the met, skrivande, recensioner, the cure, alphabeat, dead set, tv, musik

Som om inte ens det vore nog har jag dessutom ett tredje projekt på gång. Herregud vad jag sysselsätter mig helt plötsligt. Mer om det när jag orkar.

Dagens video är bland det bästa jag sett på Youtube i år, och det rankar enkelt bland de bästa frierierna någonsin. Jag låter, med de orden, videon tala för sig själv i övrigt.

Andra bloggar om audioscribbler, the met, the cure, skrivande, video, chrono trigger, frieri, spel, musik

Så nu när du har lytt mina order borde nedladdningen alltså redan vara igång och du kan slappna av en sekund.

Jag inser att jag inte hållt upp kommunikationen här på sistone. Anledningarna är många men mest av allt så har jag lidit brist på motivation att skriva. Nästan varenda gång jag fått ett uppslag och satt mig ner för att uppdatera så har jag nästan direkt slagits av en aggressiv meh-känsla och skitit i det. Att jag dessutom lyckats scora en hel del jobb på skoltidningen har givetvis gjort sitt till. Första numret med min medverkan kom ut förra veckan och jag kan nu presentera min halvsida i scannad form om du bara klickar dessa ord.

Jag kommer fortsätta scanna och lägga upp nya artiklar och recensioner. I nästa nummer finns det en hel del material av yours truly och till numret efter det har jag lyckats scora min första intervju någonsin, så nästa tisdag ska jag alltså träffa väl valda delar av Alphabeat för en kort pratstund och efter det ska jag recensera deras gig i stan. Oerhört nervöst men samtidigt sjukt kul. Det är också ju en klar fördel att jag inleder min intervjuar-karriär med ett gäng glada danskar än typ Pogues. Den kommer ni också få se här när den tryckts. Tills dess ska jag spela massor av Fallout 3 och det finns inget någon kan göra åt saken.

Andra bloggar om starship amazing, gratis musik, musik, bloggtorka, skrivande, spel, alphabeat

Nu sitter jag och funderar på om jag borde ta tillfället i akt eller om jag ska förbi indie, fattig och trustworthy. Nog för att jag aldrig skulle gå Blondibella på era arslen och börja promota skit för stålar eller ändra något här om någon företagstyp bad om det, men bara att ha reklamen där kan ju ge sken av att jag skulle göra det (även fast jag alltså aldrig skulle det).

Hmm, alla dessa dilemman. Jag kan i alla fall glädja mig åt att nya numret av The Met strax är ute och att jag därför är en publicerad spelskribent i två länder vilket inte ens Oskar Skog kan skryta med.

Andra bloggar om reklam, blogg, sellout, blondinbella, bloggreklam

Snabbgenomgång; en hel vecka Christopher och Fabian blev total succé. Det punkterades något av den influensa både jag själv och flickvännen lyckades dra på oss och som vi sedemera spred till våra gäster men fan, lite får man väl tåla. I samklang med detta har skolan gått in i andra växeln och mitt tidningsuppdrag har börjat rulla i enorm fart. Mitt första bidrag kommer att synas i nästkommande nummer och i numret efter det har jag lyckats scora en av de största artiklarna och på tal om den…

Imorgon bär det av till smygpremiärvisningen av Dead Set, en ny zombieskräck-serie som kommer att visas lagom till Halloween här. Med en rejäl sopa flax lyckades jag vinna två plåtar till premiären som alltså sker imorgon och den ska jag alltså skriva stor, fet artikel om. Jag flänger nog iväg ett ord eller två om den här också om jag mäktar med det.

Det är en hel del man vill skriva om efter att ha lämnat tomt så här länge men jag skiter i att försöka klämma in precis allting nu utan ska försöka portionera in skiten i små inlägg de kommande dagarna. Flunsan har slagit mig så hårt att jag knappt orkar resa mig ur sängen så sjukledighet – here comes me – vilket såklart innebär massa fritid att tå kol på. Ni vinner.

Oops, halv fyra var det visst. Äh, jag sov hela jävla dagen så det får vara. Jag firar istället morgonens ankomst med snabbnudlar och ett glas Sprite, see ya.

Läs även andra bloggares åsikter om kompisar, influensa, sjuk, dead set, zombiefilm, tv

Däremot landade jag rollen som The Mets första  delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.

Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.

All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet – se nedan – från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.

Andra bloggar om speljournalistik, the met, xbox 360, charlie brooker, dawn of the dumb, screenwipe, tv, video

För ungefär två veckor sen skickade jag nervöst iväg en ansökan till The Met, mitt universitets studentdrivna tidning som sökte nya medarbetare. Igår glodde jag förstrött i årets första nummer och antog att de valt bort undertecknad från den nya stabben. Men ack, för lite drygt en timme sedan dimper ett email ner i min spam-fyllda inkorg, så nästa måndag ska jag på något slags arbetsintervju/möte för att diskutera ”min framtida involvering” hos dem.

Eftersom det här är första gången någonsin som jag blivit kallad till en intervju för ett jobb jag på allvar vill ha (eller ja, jobb och jobb, vi får inte ett pence för att skriva för dem, men det är oerhört bra erfarenhet och CV-strössel) och därför är min normala intervju-nervositet multiplicerad med åttatusen. Jag har därför spenderat hela övriga dagen med att läsa gammalt skit jag skrivit och försökt intala mig själv att jag är ”vad de vill ha”. Det har gått sådär. Men vafan, jag har nästan en hel vecka på mig att klara av det här och göra mig själv redo. Huä! Nu jävlar!

Förresten så är jag och världen kvitt nu.

Andra bloggar om the met, leeds, arbetsintervju, skribent

Annars har det här ju varit en sån jävla söndag – trots att varenda kalender jag äger försöker övertyga mig om det är lördag. Helt grått anti-väder och inte ett skit på varken tv eller internet att underhålla sig med. Det är dagar som dessa som gör att man vill gå nuts och bara ha kuddkrig eller dyka ner i ett bollhav eller bara nånting. Fan vad tråkigt.

Andra bloggar om poesi, dikter, väder, regn, tråkigt

* * *

Som barn inbillar man sig att livet börjar när barndomen tar slut och att detta skulle ske vid någon slags absolut milstolpe i ens existens. Studenten låter bra, och därför tuffar man på i högstadiet som det lamm man är och ser framåt mot den, i horisonten så avlägsna verklighet som lockar och förskräcker på samma gång. En dag får man sina betyg i ett svanmärkt kuvert och inser att man nu har ytterligare tre års studier kvar innan livet kan sätta igång på allvar. Inte vuxen ännu, men ett stort steg närmare alltså. Gymnasiet blir en slags transition för allting man antog att man skulle göra när man vuxit upp. De flesta av oss blev fulla, blev av med oskulden och fick vårt första ”riktiga” jobb någonstans kring den här tiden, alltmedan gymnasiernas tre långa år sipprar bort under en. Ytterligare ett naturvänligt brunt kuvert med ett blekt, vitt papper där man finner nästa samling betyg som berättigar ens arbetsmarknadsmässiga existens.

Gymnasiet följs av en period där man varken vet in eller ut. En handfull av ens vänner har redan vid det här laget halkat in på den bana de kommer vandra resten av sina liv, men de flesta av oss finner oss i att inte göra så värst mycket alls. Något jobb här och någon lärningsplats där, men till slut så måste man återigen se sig i spegeln och undra när det vuxna livet ska kicka in egentligen. När ska man ha någon form av ekonomisk och social självständighet? När kommer bilen och lägenheten på posten? Borde jag plugga mer, borde jag jobba mer? Borde jag satsa på min passion, borde jag säkra med ett lagerjobb för att kanske, en dag om många år, bli andre vice assisterande lagerchef? De här frågorna har egentligen alltid kullerbyttat runt i skallen men nu måste de helt plötsligt börja besvaras.

Vissa av oss tog till desperata åtgärder. Vi flydde. Vissa flydde från sina städer; bor du i en storstad flydde du till någon håla i Småland och bodde du i någon håla i Småland flydde du garanterat till storstan. Vissa flyttade längre, som yours truly. Nio års grundskola, tre års gymnasieutbildning, ett års bortkastad universitetsutbildning i Stockholm och nu ytterligare tre år på ett universitet i England. Jag är inte den enda, något som en sökning på svenskar i Leeds på Facebook lätt visar. Flera andra måste ha gett sig av ännu längre bort, och nu sitter jag här och nyktert undrar varför. Vi var inte vuxna nog i våra hemstäder, i våra hemländer, i våra föräldrars lägenheter, så kanske är vi lite mer vuxna på någon annan plats i världen?

Men nu är jag två år in i min treåriga utbildning och kan inom 365 dagar addera mediastudier på min tanniga CV och gråta en skvätt över de knäskålshöga studieskulder jag ackumulerat under dessa prövande år. Sen då? Sanningen finner mig och överrumplar mig, sanningen att trots min landsflykt och mitt hårda jobb så kommer jag att återigen finna mig i samma skor som jag lämnade bakom mig som tonåring för sjuhundra år sedan. Inte riktigt vuxen, inte riktigt barn, verkligen inte tonåring, verkligen inte självständig.

En smula världsvana har jag förvisso begåvats med, och en präktig examen är inte fy skam, men i slutändan innebär varje litet steg i livet bara ett nytt. Som ett evigt löpband kutar vi för att nå den där illusionen av vuxenlivet, det säkra, det normala. Kanske kommer det när man skaffar barn, gifter sig, köper en ljusblå Volvo, börjar läsa Söndagsbilagan, börjar tycka att Ronny Eriksson är rolig. Kanske blir man aldrig riktigt vuxen, utan kanske stannar man för alltid i växten, i det där stadiet där alla i en viss ålder verkade så oerhört mycket äldre än man själv kände sig när man väl nått den åldern. Så var det i alla fall i skolan, och där fick man ju åtminstone lov att inte vara vuxen.

Andra bloggar om barndom, växa upp, vuxen, skolgång, skola, livet, expressen, krönika

Andra bloggar om blogg, bloggtips, raúl juliá, humor

Att Aftonbladet har för vana att nyttja något tveksamt ordval är inte direkt en nyhet, lika lite som det är en nyhet att Magnus Carlsson har konstigt hår ibland (stå på dig, Magne!), och det blir sällan mer tydligt än när man använder fraser som ”Rosemarie Fritzl, 69, stod hela tiden vid maken Josefs sida.” Classy.

Andra bloggar om josef fritzl, rosemarie fritzl, äktenskap, skilsmässa, aftonbladet, journalistik