Alphabeat är intervjuade, intervjun är skriven och på väg till tryck medan jag sitter upp och skriver på nästa grej; en albumrecension, en spelrecension samt nio små singelrecensioner. Till detta har jag en presentation, sex uppsatser och ett prov att fixa in däremellan, vilket gör att den sena/tidiga timmen inte är riktigt lika oförsvarbar. Sen att den mest har spenderats på Youtube är en helt annan sak, men shh.
Lämnade för övrigt in skilsmässoansökan nyss, i form av en avinstallation. Tio år blev det men nu är det dags att ta farväl och jag tror på riktigt att det är bäst för oss bägge två. Ibland blir det helt enkelt för mycket, man förändras och kärleken försvinner. Jag talar såklart om Internet Explorer som jag för några timmar sedan kastade åt vargarna till förmån för min nya kärlek; Google Chrome. Efter ett par timmars nyttjande är jag toppennöjd, men lite mer utförlig recension kanske följer när jag testat ‘na lite mer.
Mina uppdateringar blir allt färre och längre ifrån, vilket såklart är tråkigt för mig och alla tre som regelbundet läser det här. Blandningen av större arbetsbörda plus att vår internetuppkoppling nyligen fick kiss i hjärnan och beslöt sig för att krympa bandvidden med 80% har såklart varit ledande orsaker. När jag dessutom har grävt ner mig fullständigt i underbara Bioshock - ett år efter alla andra - så blir tiden över minimal till att tjattra på bloggen. Nu är det dessutom bara fem dagar innan Fabian och Christopher sätter fot i huset så den veckan lär det bli ytterligare torka i de här krokarna.
Själv sitter jag som den snorsjuka apa jag är och knattrar medan flickvännen däckat av samma snorsjuka några meter bakom mig. Städningen som vi gick in i så entusiastiskt för några dagar sedan har hunnit stanna av till totalstopp, men vi ska nog lyckas få åtminstone våra egna rum att framstå som hyfsat presentabla innan gästerna dyker upp. Tills dess kan vi njuta av vår nya rumskamrat som redan chockat resterande hushållet med att pissa med öppen dörr, runka högljutt, sova med skor på samt märka alla sina köksartiklar med grön tejp. Det hela känns väldigt Jeffrey Dahmer.
Nu skiter jag i det här och går och lägger mig så kanske jag orkar in till plugget imorgon med en handfull värktabletter i magsäcken. Jag orkar inte ens lägga in bloggar.se-taggar, så det här får bli ett sånt där hemligt inlägg som ingen någonsin läser.
Sju hela dagar utan en enda uppdatering. Vad kan min goda anledning vara? Det rör sig varken om en handikappande sjukdom eller lathet utan ren och skär social upptagenton. När jag lämnade er sist så var jag just på väg till ett möte som eventuellt kunde leda till min första “position” på en god-honest publikation. Jag fick dock inte positionen jag ville ha som en slags spel/musik-skribent, tyvärr.
Däremot landade jag rollen som The Mets första delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.
Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.
All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet - se nedan - från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.
Så då har det börjat. Och med “det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.
Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.
För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.
Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!
Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.
Väskan hånar mig. Den ligger där på min säng och hånar mig. Full av mina kläder och mina spel ligger den där och tvingar mig att dra min blick till dess ännu ouppackade uppenbarelse. Den ska packas upp. Bara inte riktigt nu. För först ska det här inlägget skrivas, rummet ska städas, det ska dammas, spindlarna som slagit rot på mitt fönster ska drivas ut och affischer ska upp. Sen ska väskan få sitt.
Jo, nu är man i Leeds igen. Staden som inte riktigt är en stad så mycket som det är en eterisk alternativ dimension där alla negativa aspekter av mänskligheten manifesteras i spöklika gestalter som täcker de grådissiga gatorna som deprimerade daggmaskar. Men det är kul att vara tillbaka och återigen sålla mig till de studerande massorna. I år är sista året innan det är dags att ta del av “verkligheten” och börja jobba för brödfödan och det innebär såklart den tyngsta bördan i mitt studieliv någonsin. Bland annat så ska jag skriva min första avhandling, en nätt liten sak på 30-40 sidor som ska hålla publikations-kvalitet. Med tanke på att det mesta jag skriver knappt är värdigt inträde i Kamratposten så är det här en svindlande tanke, men just nu rider jag på en våg av positivitet som suddar ut eventuella åskmoln av tvivel.
Dessutom har jag ju faktiskt ledigt i ännu en vecka och då ska jag fortsätta knarka Super Smash Bros Brawl och också bita tänderna i DS-remaken av Final Fantasy IV. En massa utlovade inlägg som jag redan skrivit men inte orkat lägga upp ännu kommer också att dyka upp så ni kan faktiskt få se fler än ett inlägg om dagen de närmaste veckorna så var noga och kolla att ni inte missar något (för gud, vilken förlust det vore).
Nu är det snart dags att bege sig till terminens sista prov, vilket jag känner mig drygt 70% säker på. Det handlar om subkulturer, bevakningskameror och ungdomsbrottslighet, och detta har jag pluggat febrilt de senaste dagarna.
För att fira så har jag lyckats låna till mig Inland Empire som jag kanske lyckas få flickvännen att se med mig ikväll. Med tanke på att jag hört den kallas “Eraserhead 2″ av mer än en person så kan jag knappt bärga mig.
Det här är ett sånt där skrotinlägg som ni mer än gärna kan skita i. Jag kommer förmodligen skriva något bra mycket mer läsvärt senare ikväll, men jag kände att jag behövde göra nånting innan det är dags att tralla iväg och möta mitt öde.
Har ni tänkt på hur udda det är att när morsor säger åt er att städa ert rum så används ordet “bombnedslag” som något negativt (t.ex. “ditt rum ser ut som ett bombnedslag”), men när man senare växer upp och blir en riktigt stockholmare så används ordet “bombnedslag” som ett positivt ord gentemot det motsatta könet (t.ex. “oh, kolla in vilket bombnedslag”)?
Då är jag nog faktiskt helt klar, med ett par timmar till godo. Det känns skönt, även om jag är fullt medveten om att jag skrivit ett flertal mycket bättre uppsatser i min akademiska karriär, och enbart ett fåtal sämre. Men just nu är jag bara glad att vara klar och kunna njuta av sommarvärmen i ett par dagar innan det är dags att plugga inför det sista provet nästa vecka.
Alla vet att de två bästa sakerna i livet är dels Chrono Trigger, och dels Chrono Triggers soundtrack. Den tredje bästa är således OverClocked Remix, och där hittade jag den här pärlan av Star Salzman. Det är en fruktansvärt cool remix av en av mina favoritstycken, nämligen “Robo’s Theme”, fast Salzman har gett den en riktigt mysig text. Det känns lite 80-talet meets Jonathan Coulton - och de är, som ni såklart vet, de fjärde respektive femte bästa tingen i världen.
Återkommer senare idag och då lovar jag att avsluta den grymt utdragna BNL-veckan med de två sista recensionerna samt en avslutande krönika-grej. Nu ska jag spela Phoenix Wright tills skolan öppnar.
690 ord av 2500 skrivna, med en marginal på 10%, vilket innebär att jag som allra minst har ytterligare 1560 ord som återstår i samma ögonblick som nedräkningen indikerar att jag har 15 timmar och 9 minuter att göra detta. Känns inte helt supersoft, men förhoppningsvis så kan jag dö lycklig i samma andetag som kuvertet åker ner i inlämningslådan.
Nu; en snabb rant om ett av mina favoritband By Heart. I snart tre år har jag följt de här grabbarna från Sergels Torg till deras nuvarande hemvist i Berlin där de nu också säkrat ett skivkontrakt, något de verkligen förtjänat. Jag recenserade en gång i tiden deras album “Exit Signs” och beskrev det då som den bästa skivan som ingen någonsin har hört, och det är något jag står fast vid än idag.
Nu har “Exit Signs” fått en mer proper release genom ett antal musikaffärer online, såsom iTunes och Nokia Store för att nämna ett par. Den här versionen av skivan skiljer sig på ett sätt från den version jag äger och älskar, och innan jag går in på vad som ändrats så bjuder jag här på en rad ur min tidigare recension av albumet:
The only, only, tiny flaw is that one of their greatest ever songs; “Into The Arms Of Strangers” from their white album, didn’t make the cut.
Som ni säkert har gissat så finns en nyversion av just den sången med på “Exit Signs” version 2008, och det är denna jag nu är desperat att få tag i. However. Inte en enda av sidorna som säljer skivan för nerladdning är tillåtna att sälja den utanför Tyskland. Alltså kan jag inte köpa den någonstans, och inte heller den nya b-sidan “Let Me In” som jag gärna skulle vilja höra. Jag är verkligen inte en att klandra ett av mina favoritband för att äntligen få åtnjuta lite välförtjänt kudos, men det känns som att de helt isolerat sig från oss gamla fans som köpte deras självbetitlade demos för 60 spänn ur en kartong på plattan medan bandet spelade i vita kläder med röda hjärtan på. Men nu är det hemsida och nyhetsbrev helt på tyska som gäller, och det känns en smula orättvist.
Nu antar jag såklart att det här är ett skivbolags fel och jag klandrar verkligen inte killarna i bandet, men jag vill ju så gärna ha de här låtarna och jag är definitivt beredd att casha ut för dem, men än så länge så får jag helt enkelt nöja mig med de 30 sekunder långa snippets som finns på bandets hemsida, som är helt på tyska.
Här sitter man, naken som dagen jag föddes, och stirrar deprimerat på det berg av oavklarat jobb som ännu återstår, för att sedan kasta ett ont öga på kalendern som indikerar att det här jobbet ska vara over and done with inom en väldigt snar framtid. På fredag ska ett stycke hemsidesanalysis och ett stycke 2500 ord lång uppsats vara inlämnade och jag är totalfast på bägge. Jag har befunnit mig i bekvämare situationer, minst sagt.
Sliter på gör man, dag för dag närmar man sig den där dagen då nästa livsviktiga beslut ska tas och var jag ska parkera min röv härnäst. Ska jag plugga vidare eller ska jag satsa allt på att få ett jobb direkt efter mitt tredje år? Hur ska det i så fall lösa sig med visum? Som Theo Thorstensson en gång sa;
Framtiden är ju mörk, alltså. Det är som ett stort, svart hål liksom, som människor sugs in i som en gigantisk, apokalyptisk vulva, inifrån vilken man hör en slags klagande, monoton sång.
Nu, tillbaka till grinden. Kanske hinner man skita ur sig något halvt läsbart till fredagen om jag helt stänger mig ute från omvärlden och slutar skriva i min blo-
Sent en natt/tidigt en morgon, finner jag mig ännu vaken, ännu täckt i jobb och “saker som måste fixas”. Bara massa bekymmer är vad det är, och nu måste en annan dessutom hålla på och forska i vad man ska göra efter universitetet. Herregud, jag minns ju hur mindboggling det var bara att fundera på vad man skulle göra efter högstadiet. Det känns som att livet delas upp i små segment på lite drygt tre år, och sedan måste man gå vidare med något annat. Aldrig en lugn stund, aldrig fötterna helt på marken.
Blev väldigt upprörd när jag förstrött ögnade igenom nättidningarnas gudsglömda universum och snubblade över den här saken, som de flesta av er säkerligen redan stött på. Tydligen så tycker alltså lite drygt var femte “ungdom” att våldtäktsoffer får skylla sig själva om de har för kort kjol, jada jada. Inget nytt egentligen, vi har hört den förut. Det är ett “tjejproblem”, tjejerna måste ta ansvar för sig själva, tjejerna får faktiskt göra sitt bästa för att inte bli våldtagna. I call bullshit. Den här resoneringen skulle bli utskrattad om det gällde någon annan form av våldsbrott, som till exempel misshandel eller varför inte mord? Speciellt om det var en man som var offret, då jävlar.
Som sagt är det här gammal skåpmat, tyvärr. Om en tjej så ränner näck genom en park mitt i natten så är det aldrig okej att ens lägga handen på henne, och verkligen inte om något fullt KTH-äckel rycket in’na in en buske och filmar hela skiten med mobilen. Aldrig är aldrig, så jävla enkelt är det. Och våldtäkter är fan inget “tjejproblem”, lika lite som rasism är ett “invandrarproblem”. Det är vi, som inte är offer, som måste lösa problemet. Inte de stackare som knappt vågar gå utanför huset längre för att någon vidrig liten kuk slet bort deras känsla av säkerhet och tillit till omvärlden. De har lidit mer än nog.
För att liksom understryka hur fel feminismen i Sverige har hamnat så publicerade också flera tidningar den här notisen om att man minsann ska byta ut vissa övergångsställesskyltar till en med en kvinnlig siluett på. Visst, det är väl egentligen inget fel i det, men är det verkligen såna framsteg vi borde satsa på? Kanske borde lägga krafterna på att få upp kvinnliga yrkens lön och status lite grann, eller varför inte sopa bort den här förjävliga “kvinnor är en aning sämre än män”-attityden som de flesta faktiskt fortfarande bär på? Nä, det är på övergångsställen vi ska vinna kriget, tydligen.
