Det är morgon, och utan att jag egentligen lagt märke till det så har de senaste dagarna nästan bara handlat om döden. Mina få fritidsutflykter har jag spenderat med det lysande tredje spelet i Phoenix Wright-serien som enbart går ut på att lösa en rad mordhistorier, samtidigt som hela Sverige har kullerbyttat fram och tillbaka om Englas begravning. Jag hade någonstans lovat mig själv att jag skulle lämna Engla ifred på den här bloggen, för att det känns inte som att det finns så värst mycket för en bitter mys-misantrop som mig att säga om saken. Hela historien är redan så tragisk och publikt uthorad att jag liksom kände att jag inte kunde göra annat än att lämna hela historien i andra människors händer, vilket jag fram tills nu alltså gjort. För nu ska vi prata om döden, eller rättare sagt vad som händer efter att man dör för de som inte dör i samma veva, och hur människor hanterar och exploaterar lidande.
Igår så var det två år sedan min farbror Alf dog, mycket plötsligt. Han vandrade runt på Södermalm med en kamera som fastnitad i händerna och tog kort på allting och ingenting. Genom åren på Söder hade han blivit tjenamors med så gott som hela grannskapet och han var en mycket utåtriktad person. När vi snackar Söder-original och lokalkändis så ligger bägge begreppen mycket bra till när det gäller Affe, som han kallades. Jag träffade Affe så gott som dagligen då jag vid den här tiden jobbade i hans och min pappas affär, dåvarande Vickys Livs, nuvarande Goodstore, på Skånegatan och Affe var såklart där rätt ofta även när han inte jobbade. Han hade sina intressen nämligen, och ett av de främsta var just att traska runt på Söder och knäppa bilder på hus, människor, träd, bilar, jag så gott som varenda knyck av gatorna runt Skånegatan har säkerligen fastnat på någon av hans bilder.
Och så, den 8e maj för två år sedan så faller Affe, som varit fullt frisk och i ganska bra form för sin ålder, ihop på gatan. Någon beskrev senare det här som att “filmen klipptes av”, menandes att han helt enkelt hade blackoutat innan han ens slog i backen. I ungefär ett dygn låg han så i koma, för det mesta med min pappa vid sin sida, innan hans kropp kastade in handduken för gott och han dog där och då.
Det här kan såklart tyckas både översentimentalt och en smula orelevant, men jag ville mest beskriva hur jag som relativt nära famijemedlem kände när någon jag tog för givet att träffa varje dag helt plötsligt försvann. Men det är ändå ingenting mot den smärta som jag vet att min pappa kände i samband med den här tragedin. Bröder kan inte vara mycket närmare än de två var. De hade jobbat sida vid sida sedan farsan knappt knattrat ur puberteten och de träffades så gott som varje dag, och gjorde de inte det så kunde man ge sig fan på att de gnattade med varandra över telefon.
Som jag sa tidigare så var Affe något av ett “original” på Söder. Han hade många vänner och bekanta bland sina grannar och kunder, och han var känd på ett “galna professorn”-sätt, med sina många egenheter. Ibland kändes det nästan som att han överdrev sin personlighet på vissa sätt för att liksom leva upp till den här stämpeln, men det finns inget tvivel på att han var populär, karln. Så när han dog så hastigt så blev det såklart ett jävla liv.
Jag minns det tydligt när en minnesstund ordnades i Vitabergsparken, hur jag kände när jag märkte vad som började hända. Affes död var inte bara för hans vänner och familj; det började bli ett spektakel. Minnesstunden var över relativt smärtfritt men spåren började märkas här att det var något i luften som inte stämde. Men det var först på begravningen som den här fulla vidden kändes av på allvar.
Affes begravning hölls på Skogskyrkogården och det är utan tvivel den mest befolkade begravningen jag någonsin satt min fot på (då har jag förvisso bara satt min fot på en annan, men det var ändå duktigt med folk). Begravningen var öppen för allmänheten, och allmänheten hade definitivt tagit chansen. Här slets en slags matta undan från vår familjs fötter, eftersom många var de som tog det här tillfället i akt att “synas”. Jag vet inte exakt vad för syfte det här hade, men det var så det kändes. Flera personer, som jag senare fått höra att Affe inte alls var vän med eller ens tyckte om, ordade högt och tydligt hur nära vänner de varit, och hur uppgivna de var över hans död. Många var de som, när de giv fram till kistan där Affe låg, ljudligt gjorde väsen av sig och nästan pissade revir runt hans grav för att visa att de minsann var polare med legendaren - människor som, när Affe levde, gladde sig åt att kasta skit på honom bakom hans rygg.
Affes begravning hade blivit ett mikrokosmos av ett mediespektakel, och mitt bland alla dessa forna backtalkers så satt vi familjen på en rad stolar vid kistan och kände oss helt tomma. I publiken satt ett handplock av Affes riktiga, geniuna vänner och kände samma sak. Vår sorg var riktig, inte en chans att plocka billiga poäng med grannskapet eller vad för syfte som nu fanns. Vi hade på allvar förlorat en bror, en farbror, en svåger, en chef, en vän och i det här läget som skulle vara vårt farväl, var vi bara rekvisita för den charad som byggts i svallvågorna av en personlig tragedi.
Idag visar SVT Englas begravning live, och det är såklart ett jättescoop. Hela historien är så tragisk och perfekt utspelad för att den ska greppa hela landets sympatier och prinsessan Diana-reflex. Vi gråter över Engla för att det är enklare att behandla sorgen över någon man aldrig träffat, och således är sorgen inte äkta. Vi kommer att glömma Engla och gå vidare i våra liv inom några fåtal veckor. Men det finns riktiga människor som gråter riktiga tårar, och dessa människor har av någon anledning fått för sig att genom att dela den här smärtan med ett helt lands sympatisorg, så kommer det läka snabbare. Det kommer det inte, för i slutändan så kommer alla vi andra att glömma och vandra vidare men där kommer ni att sitta, utan ett eget farväl för att en hungrig public service-kanal tyckte att det var dags att klippa lite schyssta tittarsiffror i svallvågorna av en personlig tragedi.
