Det känns som att jag sprungit ifrån mig själv på den här bloggen. Jag har nämligen hur mycket som helst att skriva om, men så grymt lite tid och motivation att göra det. Det blir väldigt lätt att jag kliar mig i en kvart istället för att skriva någonting av värde, varpå jag spyr ur mig nåt blask som ingen bryr sig om. Men nu tänkte jag faktiskt fylla med en aning substans. Här följer ett gäng korta recensioner jag velat få ur mig ett bra tag nu, så om vissa verkar out-of-date så ber jag om ursäkt, men jag kommer strax ikapp mig själv.
Juno (bio)
Jag är osäker på om den här redan är släppt i Sverige eller inte, men här har den varit ute i ett par veckor nu och jag såg den ganska tidigt. Det enda jag egentligen kan säga är att om någon tvivlar på att Ellen Page är en av världens bästa skådespelerskor efter Hard Candy så hamrar hon verkligen hem det i Juno. Tar hon inte hem Oscarn som hon så väl förtjänar så är det skandal - d.v.s. hyfsat troligt. Filmen i sig är väl värd en titt, men står och faller nästan helt med de mer än väl godkända skådisprestationerna av nämnda Page, men också Michael Cera som även han blommat upp som något av en vision - se även Superbad, som tydligen hade vedervärdiga titeln Supersugen i Sverige.
Alphabeat - Alphabeat (cd)
Hur danskar kan vara så här uppåt är bortom mitt förstånd, men våra södra grannars mest hurtiga medborgare sen Junior Senior (som jag saknar ordentligt, för övrigt) har alltså klämt ur sig sin första fullängdare och det är gladpop från start till mål. Ofta hysteriskt kul, ibland en smula tröttsamt, men verkligen värd en lyssning för alla som behöver en dos ren och skär lycka, och ni har råkat tappa bort Night Falls Over Kortedala, typ.
Foals - Antidotes (cd)
NME’s senaste hjärtegossar är faktiskt någorlunda värda kärleken. Men passa på att lyssna nu för om en månad kommer alla ha glömt bort dem igen, och det är synd. Foals gör standard dansig punk med hyper-pretentiösa undertoner - de har någon slags matematisk formel som de tydligen skriver låter efter - men för det mesta är det klart njutbart. Sorligt nog är det också väldigt… “samey”. Få låtar bryter mönstret, få sticker ut, smått fantastiska Balloons är ett undantag värt att nämna.
The IT Crowd (dvd-box)
Bägge säsongerna av Graham Linehans - ni vet, han som gjorde Black Books och inte var Dylan Moran - nya sitcom är en så kallad “acquired taste”. Jag hade inte mycket för den första gången våra vägar korsades men efter att ha gett den en andra chans på dvd så är det faktiskt en riktigt höjdare. Nördkulturshumor blandas med Black Booksig humor på ett skönt balanserat sätt, och fast karaktärerna kan tyckas en aning väl utmejsade så följer de i den stolta traditionen av sociala freaks som Linehan byggt sina tidigare serier på. Ge den en chans, den lär inte visas på svensk tv.
Zack & Wiki (wii-spel)
Z&W är så poppis bland spelkritiker att när det släpptes förra året startades en kampanj av IGN för att få folk att köpa det, en kampanj som flera andra stora sidor snabbt hakade på. Tyvärr verkar den inte varit någon större framgång och Zack kommer förmodligen få sålla sig i samma fåra som Beyond Good & Evil och Psychonauts bebott de senaste åren. Ni vet, grymt bra spel som kritikerna hyllat för sina järva nya grepp, men som “allmänheten” inte tagit till sig för att de inte var svinlätta att ta till sig, som till exempel ett nytt jävla FIFA eller en gudsförgäten filmlicenstitel. Jag tänker inte orda för mycket, men jag tänker säga åt alla som äger en Wii att köpa Zack & Wiki nu, för det är en alldeles underbar spelpärla som blandar det bästa av pekaoklicka-äventyr med pussel och fantastisk art direction. Världen vore lite, lite sämre utan dess existens.
Läs även andra bloggares åsikter om juno, alphabeat, foals, zack and wiki, graham linehan, the it crowd
