Som att jag inte hade nog att göra så kommer man numera att hitta texter med min signatur på Audioscribbler. Hur mycket det blir får framtiden utvisa men det ska bli kul att få lite friare tyglar än på skolblaskan. Dessutom är det kul att ha skribentkollegor som inte är ett gäng hypermuppar. I vilket fall kan ni läsa mitt första bidrag här. På tal om studentblaskan så har nya numret kommit ut nu. Scans dyker upp så snart jag orkar fixa dem.
Som om inte ens det vore nog har jag dessutom ett tredje projekt på gång. Herregud vad jag sysselsätter mig helt plötsligt. Mer om det när jag orkar.
Dagens video är bland det bästa jag sett på Youtube i år, och det rankar enkelt bland de bästa frierierna någonsin. Jag låter, med de orden, videon tala för sig själv i övrigt.
Jag tror jag kommer göra det till en grej att bara posta en schysst video när jag inte har något annat för mig. Det kommer säkerligen innebära mer underhållning för er läsare än att läsa om mitt tråkiga jävla liv hela tiden.
Den här gången kommer jag tvinga er att konfronteras med en filipinsk pensionär som tar sig an en teen angst-klassiker med ytterst speciellt resultat. Att det här inte blivit ett enormt internet-fenomen är bortom mitt förstånd.
Sju hela dagar utan en enda uppdatering. Vad kan min goda anledning vara? Det rör sig varken om en handikappande sjukdom eller lathet utan ren och skär social upptagenton. När jag lämnade er sist så var jag just på väg till ett möte som eventuellt kunde leda till min första “position” på en god-honest publikation. Jag fick dock inte positionen jag ville ha som en slags spel/musik-skribent, tyvärr.
Däremot landade jag rollen som The Mets första delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.
Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.
All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet - se nedan - från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.
Finurliga reklamkampanjer har jag alltid varit svag för och den här, för nya Wario Land: Shake It, är smått briljant i sin enkelhet. Spelet i sig ser ganska lovande ut även om det förmodligen är aningen för gammaldags och simplifierat för alla som inte är plattforms-noviser, speciellt med tanke på hur Nintendo numera verkar satsa exklusivt på retro- och familj-marknaderna.
Olle Ljungström, denna levande legend, har blivit strålande hyllad av “svenska artisteliten” som den alltid kallas, genom en coverplatta. Olle själv har såklart blivit rörd och tackar i en video alla deltagande artister (bland annat Thomas Di Leva, Jocke Berg och Eric Gadd) på ett sätt som bara en icke-mediatränad outsider-trubadur kan. Skivan “Andra Sjunger Olle Ljungström” släpps i dagarna och ni kommer kunna läsa mina två ören om den här mycket snart.
Eftersom jag skrivit alldeles för många och långa inlägg den senaste tiden så tänkte jag istället bjuda på något betydligt lättsammare. Nämligen en video och en länk. Videon är en sketch av Fredrik Lindström om stark mat, något jag själv känner igen mig i något brutalt. “Äh, den här linsen är ju inte särskilt konvex!”
Och sedan länken som, om du är inloggad på Facebook, leder till en essä av undertecknad om den engelska matdokusåpan Come Dine With Me som jag är ruskigt förtjust i. Njut gärna av den och tänk på vad ni kunde gjort som varit betydligt mer produktivt med er dyrbara tid.
Om du tyckt att Guitar Hero verkat skojigt men avvikit från att faktiskt spela det på grund av den okristna musiken så har nu räddningen kommit i form av Guitar Praise. “Rock out to your favorite christian rock bands” lovar trailern som dessutom visar upp den fantastiskt innovativa plastgitarren som det är tänkt att du ska “shredda” med. Nog för att det garanterat finns en marknad för det här i det amerikanska bibelbältet (och eventuellt i Örebro) men för oss andra så skjuts hela affären i sank i och med den subtilt skitroliga trailern som kan skådas här under.
Notera att gameplay-demon missar så gott som varenda not. Notera den underbart torra speaker-rösten som med en fuktig stämma rullar fram obekväma fraser som “while you’re shredding”. Notera den underbart helylliga stämningen när pappa dyker med i spelet. Notera hur varenda korn av rock n roll har blivit kirurgiskt borttagen från hela anrättningen. Killinggänget hade fan inte kunnat göra det bättre om de försökt.
Vad lättad jag blir. Jag trodde ju faktiskt ett tag att E-Type sålt sig, och vilken värld det vore om man inte ens kunde lita på E-Types oförvitlighet och artistiska integritet. Problemet är bara att när jag läser om den där reklamen så påminns jag bara om hur jävla bäst Max hamburgare är och gråter en skvätt över det dystra utbud jag tillbjuds i mina anglosaxiska hemtrakter.
God morgon förresten. Här sitter jag och plitar för brinnande livet. Alldeles nyss tryckte jag Send på en ansökan till mitt universitets tidning The Met som söker efter nytt blod till underhållningsteamet - något jag givetvis fick blodad tand av. Utöver det har den senaste veckan varit underbart händelselös. Förutom en tripp in till stan för lite ekonomisk saliggörelse. En ny vinterjacka bidde det, samt en bunt t-shirts och strumpor. Till det lade jag och flickvännen Super Smash Bros Brawl samt Final Fantasy IV-remaken till DS. Brawl har hookat mig fullständigt - betydligt mer än jag faktiskt förväntade mig - och FFIV har jag faktiskt inte ens fått tid att prova ännu.
Intressant nog så handlar ju bägge spelen i själva verket om att ett företag har tagit ett tidigare fantastiskt spel och finslipat det till perfektion. I det senare fallet släpps det som just en remake medan Brawl släppts som en uppföljare, fast det strängt taget rör sig om en upputsning av föregångaren Melee. Snyggare grafik, aningen smidigare kontroll, fler karaktärer bla bla bla. Allt är bättre, det är fortfarande sjukt kul och eftersom det inte verkar komma någonting överhuvudtaget att glädja sig åt till Wiin inom någon överskådlig framtid så rekommenderar jag att alla som, mot förmodan, inte redan gjort det köper Brawl snarast.
Ja, en video till orkar ni allt. Jag kan inte gärna skita i att sprida ordet om Feeder lite till när deras nya video nu släppts. Låten heter “Tracing Lines” och är, icke helt oväntat nog, svinbra. Dessutom får vi se en hel del klassiska rockposer från Taka - en konst som blivit hans signum och en mycket viktig del av bandets visuella framtoning. Njut nu för helvete.
