The Power Glove

Kramp i kropp och själ

Rikard — Sun, 07 Mar 2010 21:16:55 +0000

Ni som läst föregående inlägg har säkert räknat ut att det inte går helt bra just nu. Jobbsökandet har lett till en del återvändsgränder på sistone med ett par napp som sedan mynnat ut i ingenting. Det har snart gått ett år sedan jag började aktiva leta och det är väl nu man börjar känna sig lite bitter på att man lagt tre år på en utbildning som verkar vara vatten värd i slutändan. Men allt det här är egentligen bara temporärt och fast jag har mina episoder då jag inte kan göra annat än gnälla så är jag överhuvudtaget ganska positiv. Jag har äntligen fått igång skrivande lite grann med en novell på gång och en annan i huvudet. Ni som missat de kan också läsa min semi-reguljära serie £0.00 Treasures på Critical Gamer. Det känns riktigt, riktigt, oerhört skönt att äntligen få ur mig lite idéer, hur dåliga den är, för att hjärnan ska börja bubbla igen.

Jag stannade hemma från ett pubbesök ikväll just för att sätta mig ner och skriva av mig men det har tyvärr tagit tvärstopp. Har inte hittat känslan ikväll och istället hamnat framför massa Let’s Play. Den typiska skrivkrampsflykten. I vanliga fall kan jag inte koncentrera mig för att jag inte kan ha rummet till mig själv så det är oerhört irriterande att när jag äntligen får en kväll ifred så tar det stopp i skallen. Men sådan är livets ironi, har jag lärt mig vid det här laget. Det kommer och går.

Urusel byråkrati at work

Rikard — Sat, 06 Mar 2010 20:43:58 +0000

Om ni följer mig på Facebook eller Twitter så vet ni att jag idag fick ett brev från Jobcentre Plus – engelska varianten av Arbetsförmedlingen, i princip – där de i korthet meddelade mig att jag inte beviljas någon A-kassa, eller Jobseeker’s Allowance (JA) som det heter här. Anledningen är diffus och summeras i en enda mening:

”This is because you are not considered to be habitually resident in the United Kingdom.”

Men innan jag flyter iväg i en besinningslös rant om det här så börjar vi från början. Som ni säkert vet har jag sökt efter jobb i lite drygt ett år nu utan vidare resultat. Några intervjuer har det blivit men ingen har nappat ännu, så jag beslöt mig för att ansöka om JA i början av januari. Den 8e januari gick jag till deras lokala kontor och hade två intervjuer där jag fick delge all tänkar information om mig, min bakgrund, min nuvarandre situation och t.o.m. massa info om min flickvän. Kvinnan jag blev intervjuad av verkade positiv och pratade med mig som att det i princip var färdigt nu och att allt som krävdes från min planhalva var att varannan vecka komma till kontoret och visa upp vilka jobb jag ansökt till. Hon sa att jag kunde förvänta mig att få ett beslut och min första utbetalning inom sex veckor. Hon underströk också att det sällan tar så lång tid som sex veckor.

Sedan dess har jag gått till förmedlingen varje vecka (reglerna blev ändrade från varannan till varenda efter bara två veckor) och väntade ivrigt på brevet. Istället fick jag ännu ett formulär där de ställde ytterligare frågor; den här gången om mitt förflutna och min familj i Sverige. Jag fyllde i det så gott jag kunde och skickade hastigt iväg det då deadlinen var väldigt strickt. Sedan dess har ännu ett par veckor passerat och när det gått 8 veckor utan ett svar så ringde jag till slut upp och frågade vad som hände med min ansökan och, viktigast, mina pengar. Svaret var kort: ”du borde höra från oss i veckan”. Sagt och gjort, i morse kom det förgrömmade kuveret.

Vad som förbryllar mig mest är just termen ”habitually resident”, eftersom de inte utvecklade det mer än så. Ett intensivt googlande har mest lett till liknande, otydliga svar. Flera sidor påpekade helt sonika att ”habitually resident” inte ens är tydligt definierad i såna här sammanhang vilket ju knappast klarnar upp saken. Till slut så blev jag pekad till den här sidan på Multikulti som beskriver det så här:

In order to pass the test [Habitual Residence Test], claimants have to establish that they:

Are voluntarily in UK
Are resident in UK
Have a settled intention to remain in UK
Have been in UK for an appreciable period of time.

Längre ner på sidan så sägs ”appreciable period of time” kunna vara så lågt som 1 till 3 månader vilket är ganska lite jämfört med de snart 4 åren jag bott här. Faktum är att jag uppfyller varenda ett av de här villkoren och jag kan – och har – bevisat det för dem i de många intervjuer och formulär jag delgett. Men så är det dags för den där fantastiska suddigheten igen:

However, this is not conclusive. It appears that all the 4 key factors have an inter-relationship with each other and it is the overall picture that will determine the outcome.

Therefore, one can state that whether or not someone is habitually resident in United Kingdom is a question of fact. The facts of an individual case, assessed in relation to the 4 key factors.

Alltså; trots att jag uppfyller samtliga villkor och jag bevisa det så har de ändå valt att gömma sig i den här gråskalan och avvisat min ansökan med ett två veckor försenat brev som inte förklarar vilket av villkoren jag ska ha brutit mot eller hur ”the overal picture” ska ha varit till min nackdel.

Det här är verkligen en av de mest vissna konfrontationerna jag har haft med någon myndighet (och jag har haft en hel del att göra med CSN i mina dagar). Eftersom brevet anlände idag så kan jag inte heller ringa dem och överklaga förrän helgen är slut vilket gör väntan olidlig. Men när jag äntligen får tag i någon så ska jag krama en ordentlig förklaring ur dem och försöka få ett möte med någon ansvarig så snart det går. Går det inte får jag väl… ja, hitta på nåt.

Men hej hej, jag klarar mig nog.

Here it goes again

Rikard — Wed, 03 Mar 2010 17:53:46 +0000

Det är bara massa videor i bloggen på sistone. Antingen det eller ”idag sökte jag fem jobb jag aldrig kommer höra ifrån igen”-inlägg, så jag antar att ni föredrar det nuvarande status quo:et. Kortfattat då: OK Go gör nästan alltid kul videor. Det här är den nya.

Välförtjänt

Rikard — Mon, 01 Mar 2010 00:37:14 +0000

Vissa av er kanske redan vet att en av mina favoritfilmer från förra året var Moon. Om ni inte var medvetna om det så kan jag i så fall härmed meddela att en av mina favoritfilmer från förra året var Moon och har ni inte sett den ännu så rekommenderar jag starkt att ni fixar tag i ett exemplar post-haste. Eftersom världens filmprisutdelare har någon slags allergi mot genuint bra film så har den sedemera blivit så gott som helt ignorerad nu när prisutdelarsäsongen är över oss. Men ett pris lyckades den kamma hem under årets BAFTA och det var regissören Duncan Jones som fick plocka hem bucklan – ytterst välförtjänt – och hans tacktal var oerhört hjärtevärmande. Det är bara så fint när folk som verkligen vill vinna gör det, istället för ett tråkigt Avatar-team som går och hämtar guldbaggar på ren rutin.

PS. Jag har inte sett varken Hurt Locker eller Avatar ännu, så de kanske faktiskt är värda att vinna varenda pris i hela världen.

En vecka

Rikard — Wed, 24 Feb 2010 23:53:43 +0000

Och vilken vecka sen. Egentligen har det säkert varit en relativt sett ganska normal vecka bestående av sju hyfsat ordinära dagar. Men nu är det så att jag har levt snart ett år i så gott som fullständigt immobilserat tillstånd, och då är är varenda ny rutin ohyggligt uppfriskande. Det här var veckan då jag äntligen orkade gå och registrera mig hos doktorn igen, det var veckan då jag på allvar kom igång med simningen och det var veckan då mitt första stående inslag på Critical Gamer inleddes. Det har varit en vecka jag har behövt länge nu. Jag har behövt något nytt – något som inte bara är ”sitta på Monster och grina hela dagen”. Bra vecka, alltså.

Mer än så har jag egentligen inte just nu. Ville bara dela med mig av något glatt för en gångs skull. Tack för att ni läser (varför ni nu gör det).

Misery Bear

Rikard — Mon, 22 Feb 2010 22:03:06 +0000

Säg till dig själv att det bara är en vanlig teddybjörn – det kommer inte hjälpa. Ögonen gör ont av allt salt.

Nu är jag vän med världen igen

Rikard — Sun, 14 Feb 2010 19:55:15 +0000

Så ofta behövs det så lite för att man ska känna sig i synk med livet igen. Bara en sån sak att något man dragits med och ojats sig över löser sig med förvånansvärd lätthet. Sen mitt förra, ganska betryckta inlägg så har jag lyckats lämpa av en dugligt stor sten av mina axlar. Ni förstår, i mitten av december förra året så fick min laptop tuppjuck och slutade att fungera utan varning. Jag försökte med det mesta, ringde runt, frågade online och till slut tog jag med manicken till Stockholm för att se om jag skulle ha mer tur där. Ingenting hjälpte och ingen visste bättre. Under tiden använde ja min flickväns gamla laptop och den funkade förvånansvärt bra för att ha legat i ett förråd i snart ett år.

Men så, förra veckan, så fick jag äntligen tipset att använda en Ubuntu live-cd för att reboota Windows och trots att jag vid det här laget mer eller mindre gett upp att någonsin få tillbaka min dator eller filerna på densamma så testade jag den här metoden. Mot alla odds så funkade det, och gick oförskämt lätt också. Nu sitter jag alltså här och knapprar på min svarta ögonsten igen med varenda fil intakt.

Så ett enormt tack till er som hjälpte mig lösa den här skiten en gång för alla. Vad mig angår så är varenda knapptryck jag gör tack vare er, så för det saluterar jag er allesammans.

Svart är ingen färg

Rikard — Wed, 10 Feb 2010 15:27:16 +0000

Jävla email, varför ska du alltid vara bäraren av dåliga nyheter? Jävla rekryteringsagentur, varför ska ni alltid tipsa mig om jobb jag ändå inte får? Jävla engelska PC Gamer, varför vill ni inte anställa mig? Jävla jobbsökarhelvete, varför ska det så svårt för? Jag känner ju dussintals dundermuppar som har jobb – rätt bra jobb dessutom – och nu sitter jag på Månad #9, oanställd. Försök att inte vara bitter nu, Rikard, det finns folk som har det mycket värre.

Men varför ska det alltid gå så dåligt? Imorgon ska jag in till arbetsförmedlingen och skriva på för fjärde gången och jag har fortfarande inte fått ut ett enda pence i a-kassa. Eller ”Jobseeker’s Allowance” som det heter här, vilket jag iof tycker är ganska kul. Tänk om de skulle börja kalla a-kassan för ”Arbetslösas Veckopeng™”.

Jag fick faktiskt precis ännu ett mail där de helt sonika skriver ”The reason that your application was not successful is due to other applicants having more relevant experience and skills.” vilket jag faktiskt får vara tacksam för. Det är inte varje dag som man ens får ett svar från företag man ansökt till, och att faktiskt få lite feedback händer i princip aldrig. Jag skulle lätt kunna bli ännu mer bitter nu och skriva en lång harang om det här (vilket jag faktiskt gjorde, men raderade) så släpper jag det istället och försöker – igen – att blicka framåt mot nya mål. Det kommer nog inte hålla länge, men för stunden är jag åtminstone vagt förhoppningsfull. Yay me.

Ännu mer revolutionerande

Rikard — Mon, 08 Feb 2010 14:54:37 +0000

Peter Serafinowicz kanske är den roligaste människan på jorden just nu. Hans rysligt underskattade sketchserie The Peter Serafinowicz Show har just släppts på DVD och när han inte är upptagen med att spela Paul McCartney i Robert Zemeckis Yellow Submarine remake så gör han små sketcher på Youtube. Här är den senaste.

Too much information

Rikard — Sat, 30 Jan 2010 14:58:39 +0000

Det är vansinnigt varmt och den överbefolkade lädersoffan hjälper knappast till. Rummet är väldigt typiskt ”gammalt” och det är egentligen bara den enorma TVn vittnar om att det tillförts något nytt till huset sen 1965. Inte ett dammkorn i sikte. Vi är fem som sitter där och delar på ungefär lika många samtal samtidigt. Det är högljutt men muntert om än väldigt andefattigt. Det är tidigare väldigt nära familjerelationer som tafatt ska återuppbyggas på ett par timmar och ingen vill egentligen öppna upp.

Ungefär en timme har gått och jag känner mig väldigt torr i munnen vid det här laget. Samtalet har styrt över till kusiners brorsdöttrars kusiner och jag lägger istället uppmärksamheten på TVn. Jag hör orden ”hanky panky” och några obekväma skratt och jag vänder mig mot flickvännen när hennes pappa, med en röst som jag något bekymrat måste kalla stolt, säger ”Yeah, these two are at it all the time”. Flickvännens faster skrattar, hennes make något mindre entusiastisk. Det hänger ett krucifix på väggen. Flickvännen skrattar obekvämt när hennes pappa lägger till den nödvändiga bilagan ”We’ve had to redo the ceiling and removed the chandelier for them”.

Det är nästan lite för bra för att vara sant – det här händer bara i sitcoms. Jag svär tyst att jag kommit in i det här ordbytet mitt i och är därför helt tappad på ord. Jag inser att det, tvärtemot vad jag först trott, inte var flickvännens pappa som initierat analysen av vårt sexliv, utan att frågan faktiskt kom ifrån flickvännens faster. Jag får senare höra att hon helt sonika frågat ”Are you sexually active?” och jag fickaldrig chansen att svara. Satan. Samtalet svänger raskt in på andra släktingar (men underligt nog inte deras sexvanor) och en timme senare är vi på väg hem. Flickvännen påpekar att kramen hon får när vi ger oss av är betydligt mer avmätt än den hon fick när vi först dök upp. En av våra egna lever i synd med en utlänning. Det här ska släkten få höra, minsann!

Vilket misstag, Apple!

Rikard — Thu, 28 Jan 2010 20:56:30 +0000

Apple-fans är ungefär datorbranschens version av Kent-fans. Å ena sidan så hyser de en närmast villkorslös kärlek för företaget och samtliga dess produkter, framförallt utåt, när de kan vara vidrigt självgoda och fisförnäma med sina kritvita Macbooks och dylikt. Men det finns en annan sida, den där de konstant klagar på varje ny annonsering utan förbehåll. Det här var tydligt nyligen med iPhonen och nu senast igår när Apple visade upp sin iPad. Men det här går ännu längre tillbaka, hela vägen till 2001 då Apple hade mage att visa upp sin nya, knasiga uppfinning: iPod.

Den såg ut så här, history fans.

Tack till SavageHands som tipsade mig om den här tråden på MacRumors där folk diskuterar iPoden minuter efter att den först utannonserats. Det är en guldgruva, tro mig.

”All that hype for an MP3 player? Break-thru digital device? The Reality Distiortion Field™ is starting to warp Steve’s mind if he thinks for one second that this thing is gonna take off.”

”I still can’t believe this! All this hype for something so ridiculous! Who cares about an MP3 player? I want something new! I want them to think differently!”

”Great just what the world needs, another freaking MP3 player. Go Steve!”

”The iPod is obviously alot cooler and has firewire, but it is far from revolutionary. I for one am disappointed and think that apple is making a mistake by trying to get into this market.”

Och så blev det ju!

Världens bästa actionspel

Rikard — Wed, 27 Jan 2010 15:44:24 +0000

Jag fick helt plötsligt en snilleblixt. En sån där man inte kan realisera men som är för bra för att bara låta ligga och skvala i hjärnans bakvatten i all evighet. Jag fick helt plötsligt en lysande spelidé och eftersom jag tappat bort Cliffy B’s mobilnummer så tänkte jag att jag slänger ut den här så får närmaste spelutvecklare plocka upp den och köra järnet. Allt jag kräver är en on screen credit och 250 mille.

Idén är lika simpel som den är genial. Spelet i sig kan egentligen variera, det är konceptet som är unikt. Konceptet är att du, spelaren, tar rollen som en generisk actionhjälte vilket knappast är nytt i något universum. Haken är att du kan aldrig dö. Fienden som skjuter mot dig kan aldrig träffa dig, åtminstone inte fatalt nog för att plocka ner din skylt. Oavsett vad du gör för ”misstag” så tillgodoser spelet och anpassar sig.

Säg till exempel att du är inblandad i en biljakt – it happens – och du kraschar bilen innan du är framme vid din destination. Istället för att starta om vid en checkpoint så ställer AIn om och sätter dig på ett helt nytt spår istället. Tanken är att medan det inte finns någon direkt utmaning vad gäller att dö så ändras upplevelsen enligt dussintals olika spår beroende på hur du agerar och på vilket sätt du springer igenom spelet. Täk dig ett choose your own adventure-spel fast där valen är i princip osynliga och baseras helt på vilken väg du springer, vilket hus du ramlar av eller var du kraschar din helikopter. Till slut når du fram till slutet, det finns inga hinder du inte kan klara utan att bli besegrad, men du har haft jävligt roligt under turens gång.

Inspirationen ligger någonstans mellan gamla shootern Black, Mirror’s Edge och Directorn i Left 4 Dead-spelen. Idén är att spelet inte ska erbjuda någon direkt utmaning utan ska istället spela som en högoktanisk actionfilm. Vi vet att John McClane och Jack Bauer inte kan dö, men det är inte där underhållningen och spänningen ligger i, och det är den känslan det här spelet skulle försöka frambringa. Tricket är nog att göra spelet lagom långt, max 3-4 timmar, och att ständigt trycka framåt så att det inte någon dötid. Du ska ständigt röra dig framåt på något sätt, mot något mål. Om det här görs på rätt sätt så skulle man kunna spela det ett halvt dussin gånger och ha helt olika upplevelser varenda gång; en gång är det nästan enbart biljakter medan en annan session spelar som en exakt kopia av Die Hard 4. Det är många variabler som måste tweakas och synkas för att få det att funka ordentligt, men det borde knappast vara omöjligt för en kompetent utvecklare.

Genius, ain’t it? Nu måste jag bara få tag i Starbreeze så är bollen i rullning.

Första smakprovet från Four Lions

Rikard — Sat, 23 Jan 2010 18:49:55 +0000

Om du som läser det här vet vem Chris Morris är så blir jag riktigt imponerad. Utanför de engelska gränserna så verkar han vara i princip helt okänd vilket är ett rent mysterium med tanke på att muppar som Horne & Corden har lyckats bli hyfsat välkända på svensk mark. I England är Chris Morris klassad som en av de absolut största humorlegenderna och det är inte utan anledning. Han är bland annat ansvarig för två av de bästa satiriska tv-serierna genom alla tider; The Day Today och Brass Eye, parodier på nyhetsprogram respektive sensationalistiska samhällsreportage.

Om ni inte förstått det vid det här laget så vill jag alltså att ni ska utbilda er i 100 poäng Morrisologi (pro tip: börja här) för då kommer ni förstå varför det här klippet gör mig så exalterad. Det är den första smakbiten från Morris första långfilm ”Four Lions” som har premiär på årets Sundance. Det är en komedi som har kallats ”the Spinal Tap of terrorism” och kommer säkerligen att leda till spaltmil med arga insändare och andra kontroverser i lilla arga England. När(/om) filmen går upp på bio så kommer jag dock garanterat att bidra med förstahandsintryck så ni vet vad ni ska tycka.

Sakta men säkert

Rikard — Fri, 22 Jan 2010 15:21:24 +0000

Nu är det alltså officiellt; jag är en bidragstagande invandrare. Iofs har jag inte fått min första utbetalning än, men jag har varit redan hunnit ha två stressande sessioner med en frustrerad handledare där vi suttit och ”diskuterat” vad för jobb jag kan ”tänkas” göra. Det har faktiskt gått bättre än förväntat dock. De har varit hjälpsamma och som om det var karma har jag faktiskt snubblat över en handfull riktigt intressanta jobb i dagarna. Bland annat så söker engelska PC Gamer skribenter och det torde ju en annan var som klippt och skuren för.

För att fira min nyvunna inkomst så har jag kastat ihop en rekorderlig Spotify-playlist. Den kan ni njuta av här och för er som inte gillar överraskningar så innehåller den:

1. Leonard Cohen – Suzanne
2. Belle & Sebastian – Step Into My Office, Baby
3. Markus Krunegård – Ge Mig Ingen Vit Skit, Ge Mig Afrobeat
4. The Big Pink – At War With The Sun
5. [ingenting] – Halleluja!
6. The Raveonettes – Last Dance
7. Barenaked Ladies – Just A Toy
8. Hotel Persona – Apocalypse
9. The Cure – One Hundred Years (AOL Sessions)
10. Markus Krunegård – Natt Efter Natt
11. Kent – Ensamheten
12. Hästpojken – Medan Vi Faller
13. Jonna Lee & Ed Harcourt – And Your Love
14. Hello Saferide – Anna
15. Timo Räisänen – Spill Your Beans

A-lagarna

Rikard — Mon, 11 Jan 2010 22:00:43 +0000

Kalla mig galen, men jag hade kunnat leva utan en gritty reboot av A-Team. Det hade varit helt soft med mig om vi inte fått en överdådig, CG-packad nystart av en serie som enbart lever på att folk ser den ironiskt. Men det är knappast oväntat heller, vi har ju redan fått Knight Rider och nu kan det ju bara vara en tidsfråga innan det är dags för Airwolf och MacGyver också.

Det tråkigaste med den här trailern är dock hur totalt ansiktslös den är. Trots att filmen baseras på en ändå ganska färgstark samling karaktärer så är det knappt att man märker att det handlar om en A-Team-film, trots att Liam Neeson gör sitt bästa för att cosplaya som Hannibal. Allting går i papperspåsebrunt och grusgångsgrått och alla actionsekvenser verkar förlita fullständigt på CG, vilket gör att de känns plastiga och kraftlösa. Eller som jag gillar att kalla det; Die Hard 4-effekten. Och vem var det som slog fast att alla trailers till actionfilmer måste överanvända den där tröttsamma ”fade out to black/fade in to black”-transitionen?

Slutsats: Ett rättav episkt ”MEH”. Så fruktansvärt färglöst, på mer än ett sätt.

Pass på!

Rikard — Sun, 10 Jan 2010 20:31:22 +0000

Nu är det väl ändå dags igen, så för att undvika att göra en alltför stor grej av min återkomst så kör vi igång med en snabb resumé av vad fan som hänt sen ni sist hörde av mig.

Sen sist så lyckades jag äntligen avsluta min treåriga mediavetar-utbildning vilket nu innebär att jag vet massvis om media. Det här har tyvärr inte inneburit att jag landat ett glassigt kontrakt med något hippt produktionsbolag eller att jag nu sitter och myser på en speltidningsredaktion nånstans. Nä, för tillfället är jag som ivrigast på jobbjakt och har varit sen augusti.

Jag har hunnit ta en sväng förbi Stockholm igen där jag såklart återbekantade mig med mina goa vänner och familj. Jag fick dessutom träffa min bästa kompis nya dam-sällskap vilket var mycket trevligt. Det känns så skönt att hur länge man än sitter och ruttnar här så kan jag alltid komma tillbaka och så känns det som att ingen tid har gått alls, fast så mycket förändrats sen sist. Det är en oerhörd glädje.

Jag har fortsatt att skriva på Audioscribbler men har nu dubblat upp mina skribent-åtaganden med den lysande engelska sidan Critical Gamer. Jag har också precis öppnat portarna för min exklusivt spel-centrerade engelskspråkiga blogg Plus Minus Zero som ni gärna får följa lika lojalt som ni följer den här.

Det där tror jag nog får räcka för nu. Mer lär komma när tiden havs. Tills nu så tackar jag er alla som orkat er tillbaka och hoppas att ni haft ett grymt 2009. Låt oss tackla 2010 hand i hand, blogg i blogg.

Top 200 Best Songs Of The 00’s

Rikard — Sat, 05 Sep 2009 00:21:44 +0000

When I saw that Montt Mardié had done a list of the 100 best songs of the decade I felt I had to get in on the action. I promptly began work on my very own list but I soon realised that 100 was not going to be nearly enough and I couldn’t handle the pain of cutting more and more masterpieces off, so in the end 100 doubled to 200 and I also decided against ranking them in any other way than alphabetically. Call it cowardly, because that’s just what it was. But I finally managed to wilt it down to a solid 200 songs which I feel accurately represents the best of the past ten years. Inevitably, I will go back and hear new songs from this decade and want to include them and I will undoubtably have forgotten one or two gems as well. As of this very moment, however, this is as complete and conclusive a list as you’re going to get from me.

I also decided to throw together a Spotify playlist and while it doesn’t feature the entire list, it should be roughly 75% complete. I encourage you to seek out all the missing songs as well, obviously Find the list right here.

And here is the list:

30 Seconds To Mars – The Kill
65daysofstatic – Retreat! Retreat!
A Perfect Circle – The Noose
A-ha – Birthright
Alanis Morrissette – Everything
Alanis Morrissette – Still
Alphabeat – Fascination
Andrew WK – Party Hard
Angels & Airwaves – Call To Arms
Angels & Airwaves – True Love
Audioslave – Cochise
Babyshambles – UnBiloTitled
Barenaked Ladies – Bull In A China Shop
Barenaked Ladies – Half A Heart
Barenaked Ladies – Helicopters
Barenaked Ladies – Pinch Me
Barenaked Ladies – Testing 1, 2, 3
Biffy Clyro – 57
Biffy Clyro – As Dust Dances
Biffy Clyro – Mountains
Blink 182 – Stay Together For The Kids
Broder Daniel – Shoreline
Broder Daniel – When We Were Winning
By Heart – Beyond The Satellites
By Heart – Into The Arms Of Strangers
By Heart – The Astronaut
Caesars – Over ‘Fore It Started
Coldplay – Clocks
Dälek – Distorted Prose
Daft Punk – Digital Love
Dave Gahan – Kingdom
Death From Above 1979 – Romantic Rights
Defection – The Other Side
Depeche Mode – A Pain I’m Used To
Depeche Mode – John The Revelator
Depeche Mode – The Dead Of Night
Dir En Grey – Obscure
Dir En Grey – Vinushka
Does It Offend You, Yeah? – With A Heavy Heart (I Regret To Inform You)
Ed Harcourt – Beneath The Heart Of Darkness
Ed Harcourt – I Am The Drug
Ed Harcourt – Loneliness
Ed Harcourt – Rain On The Pretty Ones
Ed Harcourt – She Fell Into My Arms
Ed Harcourt – Watching The Sun Come Up
Elbow – Grounds For Divorce
Electric Six – Gay Bar
Enrioque Iglesias – Do You Know
Evanescence – Hello
Feeder – Come Back Around
Feeder – Feeling A Moment
Feeder – Just The Way I’m Feeling
Feeder – Moonshine
Fightstar – Mono
Fightstar – Tannhäuser Gate
Final Fantasy – Many Lives -> 49 MP
Final Fantasy – Song Song Song
Foals – Hummer
Foo Fighters – The Pretender
Foo Fighters – The Sign
Fort Minor – The Hard Way
Franz Ferdinand – This Fire
Froid – Airways
Get Cape. Wear Cape. Fly – Chronicles Of A Bohemian Teenager (Part Two)
Glenn Case – Conflict Approaches
Glenn Case – Pencil Me In
Godspeed You! Black Emperor – Motherfucker=Redeemer
Guillemots – Kriss Kross
Guillemots – Made Up Love Song #43
Håkan Hellström – Atombomb
Håkan Hellström – Hurricane Gilbert
Hästpojken – Caligula
Hets – Ulf
In Flames – Come Clarity
In Flames – Like You Better Dead
In Flames – Take This Life
Jay Z – 99 Problems
Jens Lekman – A Higher Power
Jens Lekman – Rocky Dennis’ Farewell Song (To The Blind Girl)
Jens Lekman – Shirin
Jens Lekman – Your Arms Around Me
Joakim Berg – Nåt För Dom Som Väntar
John Cameron Mitchell & Stephen Trask – Angry Inch
Johnny Cash – The Man Comes Around
Jonathan Coulton – Still Alive
Jonathan Coulton – I Crush Everything
José González – Heartbeats
Junior Senior – Move Your Feet
Kaiser Chiefs – Love’s Not A Competition (But I’m Winning)
Kanye West – Jesus Walks
Kanye West – Welcome To Heartbreak
Kasabian – LSF
Katatonia – Dispossession
Katatonia – For My Demons
Katatonia – Unfurl
Kent – Chans
Kent – Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)
Kent – En Helt Ny Karriär II
Killswitch Engage – The End Of Heartache
Korn – Eaten Up Inside
Korn – Here To Stay
Kristian Anttila – Smutser
Laakso – England
Laakso – The Death Of Us
Laakso – Västerbron
Laibach – Tanz Mit Laibach
Lasse Lindh – Svenska Hjärtan
Lazyboy – Underwear Goes Inside The Pants
Linkin Park – Breaking The Habit
Linkin Park – Papercut
Linkin Park – The Little Things Give You Away
Lisa Miskovsky – Still Alive
LOK – Scudmissil (Den Lede Fi)
Loveninjas – I’m Really Sorry
LukHash – Organgrinder
Luna Sea – Tonight
Manic Street Preachers – The Love Of Richard Nixon
Marilyn Manson – If I Was Your Vampire
Marit Bergman – From Now On
Marit Bergman – Place Your Bets
Markus Krunegård – Den Som Dör Får Se/Markus Kyrkogård
Markus Krunegård – Jag Är En Vampyr
Markus Krunegård – Maria & Jag
Martin Grech – Guiltless
Mew – She Came Home For Christmas
Mew – The Zookeeper’s Boy
MGMT – Time To Pretend
Mono – L’America
Mono – Yearning
Montt Mardié – Come On Eileen
Montt Mardié – I Love You, Annie
Montt Mardié – Surprised (feat. Andreas Mattsson)
Montt Mardié – The Stairs Of The House That Haunted This Town (Jenny, Jenny, Jenny)
Morrissey – I Will See You In Far Off Places
Muse – Dead Star
Muse – Knights Of Cydonia
Muse – Plug In Baby
Muse – Stockholm Syndrome
My Chemical Romance – Disenchanted
My Chemical Romance – Mama
My Chemical Romance – The Ghost Of You
My Chemical Romance – Welcome To The Black Parade
Nathan Fake – You Are Here (FortDax Remix)
Nine Inch Nails – In This Twilight
Nine Inch Nails – Survivalism
Olle Ljungström – Balladen Om All Kärleks Lön
Olle Ljungström – Du Var Min Enda Drog
Olle Ljungström – Sthlm Sthlm
OneRepublic – Say (All I Need)
Outkast – BOB
Phoenix – Lizstomania
Placebo – Soulmates
Prime Sth – I Don’t Envy You
Queens Of The Stone Age – Feel Good Hit of the Summer
Robbie Williams – Let Love Be Your Energy
Robbie Williams – Radio
Robbie Williams – Your Gay Friend
Säkert! – Vi Kommer Att Dö Samtidigt
Sara Isaksson – Som Man Bäddar
Scissor Sisters – Laura
Shael Riley – Umbrella
Social Distortion – Reach For The Sky
Stakka Bo – Mute
Starship Amazing – Kill The Body, Keep The Parts
Starship Amazing – Pickles On The Floor, Pickles On Your Shoes
Starship Amazing – Start Caring
Starship Amazing – In A World Where Only The Strong Survive, Only The Strong Survive
System Of A Down – BYOB
System Of A Down – Dreaming
Taking Back Sunday – Spin
Thåström – Fanfanfan
The Ark – Let Your Body Decide
The Automatic – Raoul
The Avalanches – Frontier Psychiatrist
The Birthday Massacre – Blue
The Birthday Massacre – Red Stars
The Cure – The Perfect Boy
The Grammar Club – Bank Holiday
The Hoosiers – Worst Case Scenario
The Killers – Mr Brightside
The Motorhomes – Into The Night
The Motorhomes – The Man
The New York Fund – Parkway Nights
The Radio Dept. – The Worst Taste In Music
The Radio Dept. – We Climb The Wired Fences
The Raveonettes – Beat City
The Raveonettes – Chains
The Streets – Dry Your Eyes
The Vanity Project – Wilted Rose
Tiger Lou – Sell Out
Tim Minchin – Canvas Bags
Tim Minchin – Drowned
Timo Räisänen – Don’t Let The Devil Ruin It All
Timo Räisänen – If Only A Lifetime
Timo Räisänen – I’m Indian
Timo Räisänen – You Are Loved (Don’t Give Up)
Tool – Vicarious
U2 – The Ground Beneath Her Feet
Vapnet – Ge Dom Våld
Vapnet – Thoméegränd

I hope you enjoy!

Super PLAY lägger ner

Rikard — Mon, 17 Aug 2009 16:26:14 +0000

Jag tar ytterligare en avstickare från min bloggsemester med anledning av Super PLAYs plötsliga nedläggning. Som med så mycket annat i dagens läge så läggs skulden på ”det rådande klimatet”, och innebär att Super PLAY tillsammans med Svensk Motorsport alltså tackar för sitt. Liksom gör de cirka 15 medarbetarna som också förlorar jobbet i samma veva.

Att Super PLAY går i graven idag innebär kanske inte riktigt lika mycket som det kan verka. Tidningsbranschen överhuvudtaget tappar fotfästet blad för blad och att detta skulle drabba speltidningarna är knappast någon överraskning. Det är dock svårt att bortse från det nostalgiska bagaget som namnet Super PLAY bär på sig. Tillsammans med PC Gamer så formade SP den svenska speljournalistiken till en av de bästa i världen, avlade fram flera av de bästa skribenterna i branschen och la grunden samt satte ribban för hur vi tänker, analyserar och recenserar spel.

Själv var jag med sedan nummer fyra, då tidningen hette Super Power och agerade som en mognare variant av Nintendo Magasinet. När tidningen sedan övergick till multiformat samt ändrade namn i 1996 så var det den ultimata speltidningen i landet och den skulle förbli det tills mycket långt senare då SP-avhoppare gick samman och startade Reset som senare blev Level. Idag migrerar branschen alltmer till nätet och då försvinner nyttan av tryckta tidningar alltmer. Men utan Super PLAY hade vi idag inte haft varken Level eller sidor som FZ, Level7, Gameplayer eller Loading.

Super PLAY håll standarden hela vägen till graven och därför är det på sin plats att tacka samtliga skribenter och övriga medarbetare för er medverkan i svensk speljournalistisk historia.

För den som vill läsa mer kan ni spana in Resumés artikel här eller Joakim Bennets foruminlägg.

Why I Love The NHS

Rikard — Wed, 12 Aug 2009 15:06:47 +0000

The following text is written by a very close friend of mine about their history of medical hardships and how the NHS helped them. They asked me to post it here in response to the recent wave of NHS-hate from the American right, which purports that the English public funded health care system is ”socialist” and unfair. As many of you know, this is far from the case. The NHS is by no means perfect, but as this text will show you, it is a far cry from the American system which the wingnuts are far too happy to support in its favour.

* * *

I was born in to a British working class family. My mom and dad have always worked hard to give me and my brother all of the things that we need in life, and I thank them unreservedly for what I’ve been able to achieve up to this point, because it would not have been possible without them; I am now 21, and a graduate from a redbrick university. A lot of people seem to think that if you’re wealthy then you must have earned it, or rather, worked harder than someone who is lower paid, but this by no means an accurate picture. My mother in particular has always worked her fingers to the bone, for barely enough money to support us, and has watched executives take credit (and consequently money) for her hard work. The society that we live in is still grossly unequal, no matter how much the middle and upper classes protest – privilege and poverty are still strongly polarised, and seem to have very little to do with an individual’s work ethic. This brings me to the subject of the National Health Service. The situation in America is one of the most sorry sights in the world – a country which is, on the face of it, obscenely wealthy, but is a place where the gap between the rich and the poor is increasing, and a growing number of its people, should they fall ill, will be faced with hospital bills that they can’t pay, and consequently, incredible debts. The rich and the privileged can afford to pay for healthcare should they or their children need it – they have access to it with or without an NHS. Life-saving care is available to them because they have the means to claim it, and in a world where hard work does not always correlate to fair pay, a poor person dies while a rich one uses money that could have been used to save lives… on a sports car.

I am by no means unbiased in my support for the NHS and my desire to see it implemented elsewhere in the world. I have benefited strongly from access to tax-funded healthcare provisions, growing up as a child whose family worked hard and paid taxes, but could not afford themselves access to private healthcare. When I was 12 it became obvious that I was much smaller than other children of my age, and that in fact, I had not had any visible growth for a number of years. My mother took me to my NHS family doctor where I was referred to an NHS hospital, had multiple tests provided by the NHS, and was finally diagnosed with and treated for acute growth hormone deficiency caused by a pituitary adenoma. Had I not been afforded treatment by the National Health Service my quality of life would have been limited. I would have remained the height of a nine year old girl, unable to reach high cupboards or drive a car, and would never have started my period, meaning that I would have been left infertile. It breaks my heart that there will be little girls just like I was, living in America today, who will not be as lucky as I was, and whose country, despite its immense wealth, will not provide her with the treatment that she needs to live a full life.

Britain, the country in which I live, is not perfect, but every day I feel lucky to live in a place where, should I fall ill, there are provisions to save my life and heal my wounds, regardless of my wage. The NHS is not perfect, but the value behind the execution – equal healthcare for all citizens regardless of age, class, gender or race – is one which should be welcomed with open arms.

Tillfälligt avbrott

Rikard — Tue, 28 Jul 2009 20:52:42 +0000

Ja, det här kommer väl inte som någon större överraskning, men det är dags att lägga TPG på is ett litet slag. Anledningarna är många och det kommer nog inte dröja så värst länge innan motivationen att bloggen regelbundet återkommer, men just nu känns det bättre att sätta ett officiellt semikolon på bloggen istället för att den sakta självdör. Just nu så går så oerhört mycket tid åt betydligt viktigare aktiviteter, framförallt jakt på ett jobb, och lägger man dessutom till ett rejält fall av skrivkramp så känns det svårt att ständigt uppdatera bloggen med allt mindre relevanta och intressanta inlägg.

Som sagt så kommer jag tillbaka någon gång inom en snar framtid, men just nu är det bloggsemester som gäller. Håll tummarna för mig och följ mig hemskt gärna på Twitter så hörs vi!