Jag har inte tid med det här. Lämna mig ifred. Här, här har ni en nostalgichock att beundra tills jag har tid att blogga på riktigt igen. Batman-läsken. Fy fan vad grym den var, till och med grymmare än den finfina Hubba Bubba-läsken. 

Andra bloggar om batman, läsk, dricka, hubba bubba

Jag är ingen porrkille. Det är faktiskt helt sant. Traditionella porrfilmer ger mig i stort sett ingenting och jag brukar i princip aldrig slöa in på någon svettig TV1000-våffla under ensamma nätter. Där har alltså jag och Malin Wollin någonting gemensamt. Ingen av oss är speciellt förtjusta i porr. Skillnaden är att hon vill inte att andra vuxna människor som inte delar vår avsmak ska ha möjligheten att njuta av den. 

Visst, hotell måste inte ha porr i sina betal-tåbler, det är helt upp till hur tråkiga och frikyrkliga ägarna vill vara. Alla ska få styra sina företag som de vill inom lagens riktmärken, det tycker jag också. Men jag känner en läskigare underton i Wollins text som snarare osar nannystate. Hon talar om porr fast hon själv i samma andetag berättar att hon aldrig beblandat sig med det och alltså är helt okunnig i ämnet. Hon säger sig också vara stolt över att vara en moralist, och här tjuter varningsklockorna i tusental. När jag hör att någon kallar sig för moralist så översätts det för mig som “jag vet bättre än andra”, eftersom det inte finns några absoluta moraliska värden.

Moralister är Jack Thompson och Mary Whitehouse. Människor vars “sunda värderingar” håller på att rinna dem ur fingrarna varpå de går till attack mot allting de själva inte tycker om eller förstår. Vare sig det är porr, tv-spel eller något annat dödligt. Wollin sållar sig i den här skaran med stolthet och föreslår en feelgood-bojkott av porren med motiveringen att vuxna människor också behöver gränser, och om det inte uttryckligen ansyftar på ett samhälle där andra bestämmer åt dig så vet jag inte vad. 

Wollin gläds åt porrfria hotell, trots att hon själv aldrig skulle tänka tanken att utnyttja porren när hon själv bodde på ett. Hon kan sova lugnt i vetskapen att hon minsann aldrig skulle besudla sig själv med något så smutsigt och att vi andra inte behöver ha möjligheten att styra över våra egna liv och val. Vi skulle ju kunna göra helt fel ju. Så tack Malin för att du vakar över oss.

Andra bloggar om malin wollin, porr, hotell, pornografi, förbud

Nu har det således gått lite drygt 36 timmar sedan jag lämnade Explorer för Chrome och som jag lovade så ska jag plita ner några tidiga tankar. Ta mig gärna med en nypa salt och peppar då jag som sagt fortfarande är relativt oerfaren.

Till att börja med kan vi ju nämna farten och visst är väl Chrome snabbare på att ladda upp fönster och sidor, såväl som olika plugins och videor. Skillnaden är inte överväldigande men den märks. Överhuvudtaget känns Chrome mer muskligt, speciellt när man finner sig mer flera fönster och taggar öppna så verkar inte Chrome sakta ner lika mycket som Explorer har en tendens att göra. För alla med tveksamma surfvanor finns också Incognito. Väljer du att öppna ett Incognito-fönster så sparas ingen information om vilka sidor du besökt på din dator, varken som cookies eller i din surfhistoria. Det här verkar också finnas i nya Firefox, men det känns värt att nämna eftersom det är trevligt att webbläsare tar sån hänsyn till oss porrsurfare.

Vad gäller adressfältet stötter man genast på en trevlig funktion; adressfältet dubblar nämligen som ett sökfält. Kaxigt nog kan man välja andra sökmotorer än Google, även om jag är övertygad om att de flesta lär behålla default-inställningen. Det här funkar också riktigt bra och jag har redan nu vant mig vid att söka via adressfältet istället för att klicka mig till Googles startsida. En annan trevlig grej är att själva interfacet är nedskalat till de absoluts simplaste funktioner. Du har Back, Forward, Uppdatera och en valfri Hem-knapp. Adress-fältet och det är allt. Till höger finns två ikoner där övriga val döljer sig under i enkla menyer. Det är enkelt, fräscht och funkar riktigt bra. 

Men inget är såklart perfekt och Chrome bryter sig inte ur den dogmen. Till exempel kan det vara svårt att vänja sig vid att den traditionella Stopp-knappen ändrats till att nu endast dyka upp till höger om adressfältet medan sidan laddar för att försvinna när den laddat klart. Det här är nog egentligen ett enklare system i långa loppet, men jag märkte att jag hade svårt att vänja mig vid tidigt användande. Det största problemet jag stött på hitills har dock varit hur krångligt Properties-systemet blivit. Om du till exempel vill se information om en bild på en sida så högerklickar du på den för att välja “Inspect Element” varpå du förs till ett fönster som visar hela sidans kod, där koden relaterad till bilden markeras med färgad bakgrund. Visst finns den där och den är åtkomlig, men det känns som en udda problemlösning och kan nog irritera folk som inte är så haj på HTML till en början.

I slutändan så måste jag dock säga att Chrome hitills har varit en mycket trevlig bekantskap. Det klipper bort nanosekunder av min oerhört viktiga tid med ett flertal smarta lösningar och tar man sig bara tiden att jobba bort Explorer-musklerna, samt ger tillverkarna lite tid att slipa lite extra så tror jag inte man kommer ångra att man bytt. Därför blir det hela 18 ledamoter den här gången.

Ledamöter heter det väl, va?

Det är alldeles riktigt.

Andra bloggar om google chrome, webbläsare, internet, internet explorer, recensioner

Alphabeat är intervjuade, intervjun är skriven och på väg till tryck medan jag sitter upp och skriver på nästa grej; en albumrecension, en spelrecension samt nio små singelrecensioner. Till detta har jag en presentation, sex uppsatser och ett prov att fixa in däremellan, vilket gör att den sena/tidiga timmen inte är riktigt lika oförsvarbar. Sen att den mest har spenderats på Youtube är en helt annan sak, men shh.

Lämnade för övrigt in skilsmässoansökan nyss, i form av en avinstallation. Tio år blev det men nu är det dags att ta farväl och jag tror på riktigt att det är bäst för oss bägge två. Ibland blir det helt enkelt för mycket, man förändras och kärleken försvinner. Jag talar såklart om Internet Explorer som jag för några timmar sedan kastade åt vargarna till förmån för min nya kärlek; Google Chrome. Efter ett par timmars nyttjande är jag toppennöjd, men lite mer utförlig recension kanske följer när jag testat ‘na lite mer.

Andra bloggar om alphabeat, recensioner, skrivande, studier, stress, internet explorer, google chrome, webbläsare

Och så var det journalisten som äntligen fått tummen ur och scannat sina egna bidrag till skolblaskan för sina 6 reguljära bloggläsares eviga förtjusning. Således följer här;

min recension av The Cure - 4:13 Dream (som ni redan borde ha läst här, men vafan)

samt mina tankar kring Dead Set (som ni läst på svenska tidigare här på bloggen, men vafan)

och imorgon ska jag dessutom iväg och intervjua Alphabeat. Diktafon är inköpt nästan enbart för detta syfte och frågorna är mer eller mindre färdigställda. Det är nervöst men fan vad kul det ska bli ändå. Jag ska försöka lägga upp hela intervjun, oklippt och oredigerad, så fort jag kan så ni kan narra mig för min darriga röst och uppslickande manér. That’s how I roll.

Andra bloggar om the met, skrivande, recensioner, the cure, alphabeat, dead set, tv, musik

Efter mycket om och men så kommer här bilder på årets Halloween-dräkt; en trasig Xbox 360.

Andra bloggar om halloween, dräkt, utklädnad, maskerad, xbox 360, spel

Som att jag inte hade nog att göra så kommer man numera att hitta texter med min signatur på Audioscribbler. Hur mycket det blir får framtiden utvisa men det ska bli kul att få lite friare tyglar än på skolblaskan. Dessutom är det kul att ha skribentkollegor som inte är ett gäng hypermuppar. I vilket fall kan ni läsa mitt första bidrag här. På tal om studentblaskan så har nya numret kommit ut nu. Scans dyker upp så snart jag orkar fixa dem.

Som om inte ens det vore nog har jag dessutom ett tredje projekt på gång. Herregud vad jag sysselsätter mig helt plötsligt. Mer om det när jag orkar.

Dagens video är bland det bästa jag sett på Youtube i år, och det rankar enkelt bland de bästa frierierna någonsin. Jag låter, med de orden, videon tala för sig själv i övrigt.

Andra bloggar om audioscribbler, the met, the cure, skrivande, video, chrono trigger, frieri, spel, musik

Jag kan inte hjälpa det. Jag måste pusha Starship Amazing ännu lite till, så det gör jag alltså nu. Lyssna på Starship Amazing. Så. Nu. Här. Gör det. Om du har ens en muskel i kroppen som inte kan leva normalt utan att avnjuta muskliga melodier satta till svängiga beats med den där härliga tv-spelskänslan i ryggen så ska du ladda ner skivan “The Power Of Science Is Staggering” och du ska göra det helt gratis via den här länken.

Så nu när du har lytt mina order borde nedladdningen alltså redan vara igång och du kan slappna av en sekund.

Jag inser att jag inte hållt upp kommunikationen här på sistone. Anledningarna är många men mest av allt så har jag lidit brist på motivation att skriva. Nästan varenda gång jag fått ett uppslag och satt mig ner för att uppdatera så har jag nästan direkt slagits av en aggressiv meh-känsla och skitit i det. Att jag dessutom lyckats scora en hel del jobb på skoltidningen har givetvis gjort sitt till. Första numret med min medverkan kom ut förra veckan och jag kan nu presentera min halvsida i scannad form om du bara klickar dessa ord.

Jag kommer fortsätta scanna och lägga upp nya artiklar och recensioner. I nästa nummer finns det en hel del material av yours truly och till numret efter det har jag lyckats scora min första intervju någonsin, så nästa tisdag ska jag alltså träffa väl valda delar av Alphabeat för en kort pratstund och efter det ska jag recensera deras gig i stan. Oerhört nervöst men samtidigt sjukt kul. Det är också ju en klar fördel att jag inleder min intervjuar-karriär med ett gäng glada danskar än typ Pogues. Den kommer ni också få se här när den tryckts. Tills dess ska jag spela massor av Fallout 3 och det finns inget någon kan göra åt saken.

Andra bloggar om starship amazing, gratis musik, musik, bloggtorka, skrivande, spel, alphabeat

Dags för den här veckans uppdatering verkar det som och eftersom Fallout 3 sålde slut innan jag kunde hämta upp mitt ex så har jag istället spenderat de senaste dagarna med att få igång Xbox Live. Detta lyckades jag med igår eftermiddag och har sedan dess njutit frukterna i form av en hög demos. Vilka? Dessa;

Mirror’s Edge
Dices galet förhandshypade Parkour-simulator har inte undgått mitt intresse och de få minuter med spelet vi bjuds har inte gjort ett dyft för att stilla min hunger. Trots att kontrollen är relativt enkel att lära sig så märks det att det finns mer djup i systemet än vad Dice låter oss uppleva. Efter en kort tutorial så flyger man igenom spelets första uppdrag så intuitivt att man undrar om ens fingrar radiostyrs direkt från Dices högkontor. Mycket, mycket lovande.

Tomb Raider: Underworld
Legend och Anniversary är fortfarande de två bästa Tomb Raider-spelen någonsin och ska man döma av den här demon kommer Underworld att följa deras fotspår med briljans. Grafiken är så lummig och krispig att man vill dyka in genom tv:n och uppleva allting i egen person. Laras rörelseschema verkar nästan helt orört från tidigare, även om vissa plattformssektioner inbjuder till en hel del svordomar då skatan absolut vägrar hoppa åt det håller man säger åt henne. Bortsett från det så verkar Underworld bli ett garanterat köp det också.

Mega Man 9
Okej, det är redan släppt och de flesta har redan spelat igenom det vid det här laget men jag måste ändå får inflika vilket underbart litet spel det här är. Den gamla Mega Man-känslan är helt intakt och jag är så glad att Capcom helt valt att skita i att modernisera någon del av spelupplevelsen utan har istället retro-älskat med varenda partikel av formeln som gjorde de tre första Mega Man-spelen till klassiker. Sjukt svårt men också galet belönande; köp det nu.

Banjo & Kazooie: Nuts & Bolts
I ett ord; Nja. B&K har bytt plattformsaction mot en blandning av MySims-knåpande och GTA-bilfysik. Jag spelade inte ens klart demon eftersom jag blev så uttråkad av de timslånga tutorial-momenten och den påtvingade lustiga dialogen. Rare verkar inte ha det rätta knycket längre, tyvärr, och just nu känns det som att två underskattade plattformsikoner får lida.

Och till sist vill jag tipsa om Starship Amazing. Grymt beroendeframkallande electronica från Alaska som snarast kan beskrivas som någon slags neo-chiptune pop. Melodiskt och beroendeframkallande och förbannat svinbra. Ladda ner nya skivan grattis med en gång.

Andra bloggar om xbox 360, xbox live, mirrors edge, tomb raider, tomb raider underworld, mega man 9, banjo and kazooie, spel, demorecensioner, starship amazing, musik, electronica, chiptune

Ett mail trillar ner i inboxen som så ofta. Det ser ut som spam men vid närmare inspektion verkar det vara en god-honest riktigt mail från en promotionfirma som vill sälja reklam på min blogg (om du läser det här på Facebook innebär det alltså http://thepowerglove.com, din parasit). De erbjuder en månatlig avgift och det ser väldigt proffsigt och snyggt ut. Jag kan inte hjälpa att bli intresserad.

Nu sitter jag och funderar på om jag borde ta tillfället i akt eller om jag ska förbi indie, fattig och trustworthy. Nog för att jag aldrig skulle gå Blondibella på era arslen och börja promota skit för stålar eller ändra något här om någon företagstyp bad om det, men bara att ha reklamen där kan ju ge sken av att jag skulle göra det (även fast jag alltså aldrig skulle det).

Hmm, alla dessa dilemman. Jag kan i alla fall glädja mig åt att nya numret av The Met strax är ute och att jag därför är en publicerad spelskribent i två länder vilket inte ens Oskar Skog kan skryta med.

Andra bloggar om reklam, blogg, sellout, blondinbella, bloggreklam

Typiskt coolt från Japan. Själv är jag fortfarande jättesjuk. Det var allt för idag.

Andra bloggar om vattenfall, japan, video, teknik

Så igår kväll trotsade jag och flickvän sjukdom och bättre vetande för att släpa oss själva 45 minuters bussfärd till Bradford för smygpremiären av Dead Set, en ny skräckserie skriven av undertecknads husgud Charlie Brooker. Här följer några tankar.

Handlingen är simpel men intressant; vad händer om världen drabbas av zombier samtidigt som det sitter folk i Big Brother-huset? Lägg därtill att detta sker mitt under brinnande utröstning och du har en jävla balls up. För att förstärka realismen så används det riktiga engelska BB-huset samt dess riktiga programledare som såklart blir en zombie även hon. Det är ruskigt effektivt.

Det mesta av handlingen utspelar sig i och omkring huset i vilket deltagarna ännu är ovetande om katastrofen som sker utanför väggarna. En ensam överlevande av produktionen, Kelly, lyckas fly in i huset där hon försöker överleva tillsammans med de kvarvarande linslusarna.

Konceptet funkar förvånansvärt bra och stämningen är på topp så gott som hela tiden. Istället för att bombardera oss med billiga skrämseleffekter så bygger programmet upp stämningen långsamt i första programmet så till den grad att man sitter på nålar långt innan den första blodsdroppen ens fallit. När så blodbadet inleds är man därför helt shitless.

Våldet är nog det mest brutala som visats i en produktion gjord för TV. Det finns ett par scener som är riktigt obehagliga till och med för en så luttrad zombie-älskare som jag själv. Det finns alldeles för lite skräck gjord speciellt för TV numera så det är kul att se en så hänsynslös serie få så stort förtroende i en stor kanal.

Dead Set kommer förmodligen inte att sändas i svensk TV men är du ett fan av skräck överlag och zombier i synnerhet så är DVD:n väl värd att importa från Play eller Amazon då den släpps den 3:e November. Det är en milstolpe i TV-skräck och en mycket underhållande bit nörd-fanservice. Kola gärna in en trailer också.

Andra bloggar om dead set, charlie brooker, zombies, skräck, tv, video

Jag tror jag kommer göra det till en grej att bara posta en schysst video när jag inte har något annat för mig. Det kommer säkerligen innebära mer underhållning för er läsare än att läsa om mitt tråkiga jävla liv hela tiden.

Den här gången kommer jag tvinga er att konfronteras med en filipinsk pensionär som tar sig an en teen angst-klassiker med ytterst speciellt resultat. Att det här inte blivit ett enormt internet-fenomen är bortom mitt förstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om radiohead, creep, youtube, video, humor

De senaste veckorna har jag jobbat, slitit och faktiskt haft en hel del kul också, något som verkligen inte legat på dagordningen alltför ofta de senaste åren, men jävlar vilka roliga veckor det har varit. Den enda som lidit är bloggen.

Snabbgenomgång; en hel vecka Christopher och Fabian blev total succé. Det punkterades något av den influensa både jag själv och flickvännen lyckades dra på oss och som vi sedemera spred till våra gäster men fan, lite får man väl tåla. I samklang med detta har skolan gått in i andra växeln och mitt tidningsuppdrag har börjat rulla i enorm fart. Mitt första bidrag kommer att synas i nästkommande nummer och i numret efter det har jag lyckats scora en av de största artiklarna och på tal om den…

Imorgon bär det av till smygpremiärvisningen av Dead Set, en ny zombieskräck-serie som kommer att visas lagom till Halloween här. Med en rejäl sopa flax lyckades jag vinna två plåtar till premiären som alltså sker imorgon och den ska jag alltså skriva stor, fet artikel om. Jag flänger nog iväg ett ord eller två om den här också om jag mäktar med det.

Det är en hel del man vill skriva om efter att ha lämnat tomt så här länge men jag skiter i att försöka klämma in precis allting nu utan ska försöka portionera in skiten i små inlägg de kommande dagarna. Flunsan har slagit mig så hårt att jag knappt orkar resa mig ur sängen så sjukledighet - here comes me - vilket såklart innebär massa fritid att tå kol på. Ni vinner.

Oops, halv fyra var det visst. Äh, jag sov hela jävla dagen så det får vara. Jag firar istället morgonens ankomst med snabbnudlar och ett glas Sprite, see ya.

Läs även andra bloggares åsikter om kompisar, influensa, sjuk, dead set, zombiefilm, tv

Vissa klipp är helt enkelt för bra i sin egen rätt för att förklaras. Det här är utan tvekan precis ett sådant. Njut.

Andra bloggar om tv-shop, häst, fjäril, video, humor

Mina uppdateringar blir allt färre och längre ifrån, vilket såklart är tråkigt för mig och alla tre som regelbundet läser det här. Blandningen av större arbetsbörda plus att vår internetuppkoppling nyligen fick kiss i hjärnan och beslöt sig för att krympa bandvidden med 80% har såklart varit ledande orsaker. När jag dessutom har grävt ner mig fullständigt i underbara Bioshock - ett år efter alla andra - så blir tiden över minimal till att tjattra på bloggen. Nu är det dessutom bara fem dagar innan Fabian och Christopher sätter fot i huset så den veckan lär det bli ytterligare torka i de här krokarna.

Själv sitter jag som den snorsjuka apa jag är och knattrar medan flickvännen däckat av samma snorsjuka några meter bakom mig. Städningen som vi gick in i så entusiastiskt för några dagar sedan har hunnit stanna av till totalstopp, men vi ska nog lyckas få åtminstone våra egna rum att framstå som hyfsat presentabla innan gästerna dyker upp. Tills dess kan vi njuta av vår nya rumskamrat som redan chockat resterande hushållet med att pissa med öppen dörr, runka högljutt, sova med skor på samt märka alla sina köksartiklar med grön tejp. Det hela känns väldigt Jeffrey Dahmer.

Nu skiter jag i det här och går och lägger mig så kanske jag orkar in till plugget imorgon med en handfull värktabletter i magsäcken. Jag orkar inte ens lägga in bloggar.se-taggar, så det här får bli ett sånt där hemligt inlägg som ingen någonsin läser.

Sju hela dagar utan en enda uppdatering. Vad kan min goda anledning vara? Det rör sig varken om en handikappande sjukdom eller lathet utan ren och skär social upptagenton. När jag lämnade er sist så var jag just på väg till ett möte som eventuellt kunde leda till min första “position” på en god-honest publikation. Jag fick dock inte positionen jag ville ha som en slags spel/musik-skribent, tyvärr.

Däremot landade jag rollen som The Mets första  delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.

Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.

All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet - se nedan - från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.

Andra bloggar om speljournalistik, the met, xbox 360, charlie brooker, dawn of the dumb, screenwipe, tv, video

När jag noterade att Aftonbladet, i samband med en intervju med Anders Fridén, låtit Henrik Ståhl välja sina tio favoritlåtar med In Flames började jag genast fila på en egen list att publicera här men detta stupades när jag insåg att Ståhls lista faktiskt är närapå komplett - något som innerligt förvånade mig. Visserligen hade jag slängt in “Colony” och “Come Clarity” där och omarrangerat placeringarna en smula, men att han får med både “Reroute To Remain” och “F(r)iend”, bägge gravt underskattade, väger upp eventuella gnäll jag kan komma med. På grund av herr Ståhls förträffliga smak är jag därför lämnad från att skriva något om In Flames i listform. Lika bra att jag därför får tummen ur och sticker till stan för att leta strömkabel. Så får det bli.

Andra bloggar om in flames, anders fridén, henrik ståhl, topplista, listor, metal, musik

Oftast när “svenska artisteliten” samlas ihop för att göra sina egna covers för en hyllningsplatta så brukar det nästan uteslutande röra sig skyupphöjningar av bortgångna legendarer som Taube eller Vreeswijk. När nu väl valda delar av svensk musikindustris guldkalvar buntats ihop är det inte för att hylla en av alla älskad legendar efter dennes död, utan för att lyfta fram en kriminellt underskattad, i allra högsta grad levande sådan.

Jag själv blev inte introducerad till Olle Ljungströms solosläpp förrän tidigare i år då en god vän gav mig “Bäst” och jag kunde inte förstå hur jag lyckats titta förbi karln så fullständigt under så många år. I bakspegeln är det kanske inte så konstigt. Ljungströms musik har varken lyckats nicha in sig hos de som köpte två skivor om året på Statoil eller indie-frissorna som skulle suga av Peter på Pet Sounds för en limiterad Ride-vinyl. Han är helt enkelt lite för egen för att riktigt ha en beständig publik i endera läger, vilket lett till att han blivit en Wille Crawfoord-figur som liksom finns där men ändå inte. Vilket såklart är brutalt orättvist, och med en smula tur kanske det förändras med det här släppet där 12 låtar fått sig en upputsning av en rad namnkunniga artister.

Problemet med nästan varenda tribute-album som någonsin spelats in består även här. Nämligen att artisterna som gör de nya versionerna har alldeles för stor respekt för originalet vilket leder till att det känns lite kändis-karaoke över anrättningen ibland. Uno Svenningson lyckas skrapa bort all känsla från “Kaffe Och En Cigarett” medan Bo Sundströms “Tivoli” mest känns som en bootlegad lägereldstrubadur körd genom ett hissmusiksfilter. Det finns dock de som vågat snitsla nya banor med låtarna utan att förlora deras karaktär, som till exempel Sara Isakssons grymma tagning på “Som Man Bäddar” eller varför inte Thomas Di Levas “En Apa Som Liknar Dig”. Det är i såna stunder som både låtarna och skivan lyfter och man känner kärleken till originalet lysa igenom de nymålade versionerna. Joakim Bergs “Nåt För Dem Som Väntar” är något av skivans höjdpunkt även om den gärna hade få gasa i lite tyngre mot slutet.

Egentligen är det enda riktiga problemet utöver ett fåtal mediokra låtar själva valet av alster. Jag hade hemskt gärna sett “Sthlm Sthlm”, “Balladen Om All Kärleks Lön” eller “Det Betyder Ingenting” istället för något beiga “Med Eller Utan” till exempel. Fast det är egentligen lönlöst att ödsla energi att klaga på en sån sak när man tänker på vad den här skivans egentliga syfte är, vilket såklart är att fler ska upptäcka originalen. Så därför tycker jag att ni struntar i Andra Sjunger Olle Ljungström och börjar beta er igenom “Bäst” istället. Sedan finns såklart studioalbumen som blir allt svårare att köpa så passa på om ni snubblar över ett ex i en realåda någonstans. Det enda ni kommer ångra är att ni inte gjorde det flera år tidigare.

Lyssna på hela Andra Sjunger Olle Ljungström här.

Andra bloggar om olle ljungström, andra sjunger olle ljungström, musik, recension, jocke berg, thomas di leva, sara isaksson, uno svenningson, bo sundström, hyllning

Finurliga reklamkampanjer har jag alltid varit svag för och den här, för nya Wario Land: Shake It, är smått briljant i sin enkelhet. Spelet i sig ser ganska lovande ut även om det förmodligen är aningen för gammaldags och simplifierat för alla som inte är plattforms-noviser, speciellt med tanke på hur Nintendo numera verkar satsa exklusivt på retro- och familj-marknaderna.

Olle Ljungström, denna levande legend, har blivit strålande hyllad av “svenska artisteliten” som den alltid kallas, genom en coverplatta. Olle själv har såklart blivit rörd och tackar i en video alla deltagande artister (bland annat Thomas Di Leva, Jocke Berg och Eric Gadd) på ett sätt som bara en icke-mediatränad outsider-trubadur kan. Skivan “Andra Sjunger Olle Ljungström” släpps i dagarna och ni kommer kunna läsa mina två ören om den här mycket snart.

Andra bloggar om wario land, nintendo, wii, trailer, youtube, olle ljungström