Nyhet #2: Helt plötsligt har jag ett jobb.  Ett riktigt jobb, ett sånt där som man inte blir sparkad från efter fem timmar (ta i trä). Än är inget kontrakt underskrivet eller arbetstider bekräftade så jag kan inte delge speciellt mycket detaljer men jag kan säga att jag kommer att jobba för Rare och i förlängningen då Microsoft som speltestare. Intervjun var igår eftermiddag och gick så bra som en arbetsintervju kan göra. Efter två frågor så viker min intervjuare ihop pappret med frågor han läst ifrån och säger ”Jag tror inte jag behöver fråga något mer för det här jobbet får du, inga problem”.

Jepp, sånt där som alltså inte händer i verkligheten hände i min verklighet, av alla ställen. För drygt två veckor sen var ag ett ångestvrak för att jag tvingades jobba på ett dåligt företag med att göra något jag avskydde och nu är jag helt plötsligt på väg att jobba hos en av världens mest reputabla spelutvecklare med något jag älskar. Lyckan är total just nu.

Än så vågar jag inte avslöja mer exakt vad jag kommer jobba med, men det är något hyfsat stort och jag är helt hoppa-över-månen-crazy-exalterad just nu. Förhoppningsvis så får jag mer info snart så jag vet när det är dags att inleda min nya bana i livet. Ett år av jobbsökande, arbetsförmedlingar och utblivna telefonsamtal är nu snart bakom mig och jag kunde inte vara mer spänd och lycklig.

Men plötsligt händer det.

Låt mig berätta om min första enda dag på jobbet. Uppmärksamma läsare kan komma ihåg att jag tidigare lyckades bli anställd som telemarketer, en tjänst jag antog något bitterljuvt. Men ett jobb är ett jobb och jag tog mig i kragen och begav mig in. Efter en halvtimmes träning med tre andra nyanställda så fick vi sätta oss ner och börja ringa. Projektet jag var anställd att jobba på var ett beställningsjobb från ett icke namngivet företag i staterna. Vår uppgift var att konfirmera och dubbelkolla namn, e-postadress och telefonnummer till olika anställda på ett par tusen olika företag. Detta gör man genom att först kolla på LinkedIn och sedan ringa hejdlös till kundservice och hoppas komma fram till någon som kan ge en de korrekta kontaktdetaljerna.

Det här är, som ni kanske förstått, mycket svårare än det verkar. Så gott som alla företag har strikta policys om just utlämning av anställdas namn och nummer så ofta blir man bara hänvisad till telefonsvarare eller sura tanter som slänger på luren innan man avslutat meningen ”Could I just confirm that Malcolm Holdenston is still employed as your IT Manager?” På en dag så förväntas man lyckas få totalt 20 namn vilket väldigt många hade svårt för. Mina nyanställda kamrater klarade runt 6-strecket medan jag själv saggade efter med 4.

När så det var dags att stämpla ut så tar avdelningschefen tid att räkna allas resultat varpå mitt i synnerhet gjort firman skamset. Om jag inte kan göra bättre ifrån mig så kan jag inte längre stanna kvar, heter det. Jag tar detta med någon slags god min eftersom det trots allt är första dagen och man lär sig med tiden. Imorgon ska säkerligen bli bättre. Detta intygas också av arbetskamrater som är mer erfarna som ber mig att inte ta det personligt och att det säkerligen kommer gå bättre med tiden.

Det är också det jag tror när jag nästa dag står iklädd i min enda vita skjorta, knyter slipsen och är beredd att borsta håret och sticka iväg.Mobilen ringer och Jennie från min agentur är i andra luren.

”Jag har fått lite feedback från företaget.”
”Okej?”
”Det är inte speciellt positiv feedback…”
”Okej…?”

Det har varit ett möte. Jag har varit på dagordningen. Frågan har lydit om jag är värd att hålla kvar efter mitt fem timmar långa eldprov. Svaret lyder nej och jag är släppt lös. Det är svårt att i efterhand minnas om jag var mer lättad eller förvånad när Jennie säger att mina tjänster inte kommer behövas mer. Jag gillar Jennie och hon försäkrar mig om att inte ge upp och att hon ska höra av sig med andra uppdrag som kan passa bättre. Jag tar av mig kostymen, tar på mig pyjamasen och kliver inte ur sängen mer på den dagen.

Hur ser det egentligen ut om man blir sparkad efter en halv dags arbete? För en utomstående så måste det ju verka som att jag kom till jobbet i lappshorts, fes på chefens tangentbord och åt kladdkaka samtidigt som jag förnekade förintelsen. Men fem timmar är tydligen nog för att företaget i fråga skulle ta tempen på mig och jag höll inte måttet. Nåväl, min sinnesstämning var som sagt närmare lättad än något annat så jag lägger det här under ”close calls” och pumpar vidare med nya intervjuer och nya möjligheter. Håll tummarna!

Är det ett smakprov på en ny film? Ett nytt spel? Produktionsvärdena verkar betydligt högre än vad spelfilmer pre-Prince of Persia varit tillåtna, den har några hyfsat välkända namn (Jeri Ryan från Star Trek Voyager t.ex.) men det finns ingen annan ledtråd i videon om dess ursprung eller syfte. Ledtrådarna har varit få och spekulationerna spridda men nu verkar gåtan få någon slags lösning. Det verkar helt enkelt vara ett så kallat ”proof of concept” (om någon har en svensk översättning så säg till!) för en ny MK-film.

Och vad ska man då tycka om den här ganska radikala förvandlingen av Kombatversumet? En sak kan jag i alla fall säga utan omsvep; Rebirth verkar åtminstone principiellt vara trogen de första spelen i serien, om inte tematiskt. För vad som drog oss till Mortal Kombat från första början var det brutala och vidriga våldet. Efter ett par årtioenden med internet, Saw-filmer och Manhunt så har de spelens våldsamhetsgrad slipats ner rejält till punkten att de knappt kan chocka andan ur småbarn.

Rebirth-videon gjorde mig illamående och barnsligt upprymd på precis samma sätt som de löjliga avslutningsmovsen gjorde i de tre första MK-spelen och som inget annat slagsmålsspel har gjort mig sen Thrill Kill. Om det blir någon film överhuvudtaget är omöjligt att säga redan nu, men jag kommer ha svårt att hålla tillbaka glädjeruset om den någon gång blir officiell.

Sedan har jag också lyckats skrapa botten av tunnan och skaffa ett jobb som jag inleder på måndag. Jag hade verkligen hoppats att det inte hade behövt gå så långt, men nu är jag alltså en telemarketing-hora. Där jag ringer upp folk och trakasserar dem i deras hem, för pengar och sen går hem och gråter samtidigt som jag eldar upp mina slutbetyg eftersom de tydligen är helt och hållet värdelösa ändå.

Det är också vansinnigt varm vilket är oerhört trevligt i små doser, men helst inte mitt i natten och helst inte om man sover med en kvinna som är så rädd för insekter att hon vägrar låta en ha fönstret öppet. Men det är trevligt med sommar, det kan jag inte säga något om.

Nu ska jag då också försöka intyga er om att jag kommer ha mer tid och ork att blogga men det har ni läst så många gånger nu att det i princip inte betyder nånting.

Phew. Ett enormt tack till min mormor för att hon sponsrade den här återkomsten med sitt hjärta och sin plånbok. Jag är såklart oerhört tacksam och om du bara svarade i telefon så hade jag kunnat säga det till dig också.

Vad som hänt sen sist, undrar du, kära läsare? Nja, jag plockade upp Mirror’s Edge igen och det var rasande kul. Faktiskt ännu lite bättre än jag mindes det och jag börjae återigen undra varför det fick relativt ljummen kritik när det begav sig. Svara på ett vykort – vinn en freestyle.

Gud vaf mycket filler det här blev. Jag återkommer (igen) när jag har något vettigt att berätta. Håll inte andan.

För att göra oss alla lite gladare så kan vi ju tänka på hur bra det är att det finns kaniner här i världen. Jag vet inte vad jag gjort annars.

Tack igen, internet!

Visst är det Steven Pages plötsliga uppsägning som deltagit till den betydligt gråare tonen och på många sätt är det ett radikalt nytt band som gått in i studion den här gången. Eftersom Page och Ed Robertson brukade dela låtskrivning mer eller mindre 50/50 så har Kevin Hearn och Jim Creeggan fått fylla ut den förlorade halvan och det gör en oerhörd skillnad.

Som jag tidigare har sagt så jämför jag gärna BNL med Queen i det att varenda medlem är otroligt begåvad på väldigt olika vis och detta skapar en dynamik mellan sött och salt som väldigt få andra band kan matcha. Aldrig har detta varit mer sant än just här. Robertson är mer direkt i sina texter och skriver oftast de regelrätta rockdängorna som Foo Fighters-doftande ”How Long” medan Hearn är mer subtil och bidrar med flera spöklikt vackra ballader som avslutande ”Watching The Northern Lights”. Creeggan ligger nog närmast Pages låtskrivande med mer introspektivt kluriga nummer som ”I Saw It”.

Det här är ett noterbart skifte i ton för bandet som förvisso alltid hoppat mellan svart och vitt. Nu är det nyanserna i gråskalan som lockar fram kreativiteten. BNL har i det här taget skakat av all ungdomlig naivitet och parkerat/begravit bägge fötterna i gubbrockens förbjudna träskmark. Hela skivan känns som en lädersoffa, luktar manchesterkostym och geografilärare. Men precis som att all logik säger att bandet som en gång skrev ”One Week” inte borde ha kunnat överleva så här länge så klarar de av gubbrock-biffen med bravur. Där det borta låta tråkigt och segt låter det istället genuint och svängigt. Det känns nästan som att BNL är ett fabriksfel som på något sätt lyckats bli bättre än vad innehållsförteckningen påstår. All In Good Time håller fanan högt för ett band som nog inte borde ha klarat sig så här länge och med ett så fläckfritt facit.

Lyssna kan man göra på Spotify.

De som känner mig som ytligast vet nog att Chrono Trigger ligger mig vansinnigt nära hjärtat. Om jag konfronteras av frågan om vilket mitt favoritspel är så brukar jag svara ”Chrono Trigger” utan att tänka särskilt länge. Mycket av den kärleken har att göra med det fantastiska 16-bitssoundtracket av Yasunori Mitsuda och det är verkligen slående hur lite musiken har remixats för att platsa perfekt med Mike Shinodas rap. Ofta rör det sig bara om små förändringar i tempo och trumbeats och ändå känns nästan varenda mix helt sömlös. Where’d You Go känns som att den skrivits för att sättas till Peaceful Days och det känns nästan otroligt att kombinationen Magus’ Theme och Red To Black inte varit tilltänkt från början.

Spelmusik och hiphop har gnuggat axel många gånger och vad man än tycker om Fort Minor så måste man hålla med om att det här förmodligen är en av de mest passande kombinationerna hittils. Vill man lyssna, vilket man såklart vill, så kan man ladda ner alla 20 låtar gratis på DJ Nerd42s sida.

För er som inte vet vad Let’s Play är kan läsa här och sedan kan ni klicka på den här fruktansvärt subtila länken för att se hela delen i ett klipp. Orkar man inte med blip.tv så har jag lagt in alla delar på Youtube också och de ska ni kunna glo på några centimeter söder från orden du läser just nu. Kommentera hemskt gärna!

Tur då att jag fick svar från det förstnämnda företaget i alla fall och jag ska dit imorgon för någon slags introduktion. Det är som sagt en praktikplats men när den är slut så kommer jag ha något nytt att glittra CV:n med, samt några genuint användbara nya färdigheter. Efter flera långa månader så känns det både spännande och skrämmande att traska in på ett riktigt kontor på en riktig arbetsplats och delta i ett par riktiga arbetsuppgifter. Bara att få någon slags rutin kommer att göra mig underverk och sen får vi såklart se var det här kan komma att leda till. Kanske till och med till ett riktigt jobb där man tjänar riktiga pengar.

Det var länge sen jag hade ett t-shirt spree, vilken såklart är en reflektion av min sorgliga ekonomi. Men när mina a-kassestålar trillar in har jag svårt att se att de första dollarna spenderas på något annat än den här skönheten. Fangamer har dessutom flera andra CT-influerade produkter som alla ger mig ståpäls som 2300 AD: Ruined World-tröjan och Lavos-jackan. Dude, jag behöver cash.

Intentionen är att lägga upp ett flertal dikter om dagen – både såna jag skrivit förut blandat med helt nya. Kvalitetskollen kommer vara lite avslappnad eftersom det här projektet har för avsikt att göda min inspiration lika mycket som att ge folk chansen att läsa lite dikter. Så kolla gärna in den dagligen om ni tycker om sånt och jag tar hemskt gärna emot både positiv och negativ kritik.

Så. Fredag igen. Det har varit en oerhört trevlig vecka – en av de bästa på väldigt, väldigt länge. Två fantastiska konserter med två fantastiska band, trots att jag egentligen inte har ekonomiskt tillstånd att ha roligt. Men det är därför man har likvist fantastiska flickvänner som köper biljetter åt en trots att man nog inte kan bjuda tillbaka på väldigt länge. Så tack!

Inspiration har sköljt över mig på sistone vilket jag är oerhört glad över. Jag lyckades färdigställa en novell som blev förvånansvärt bra och jag har skrivit dikter som en motherfucker. Det har t.o.m. gått så långt att jag börjat jobba på en riktig, honest to god, bok. Om ni aldrig har försökt skriva en bok så kan jag meddela att det är jävligt mycket svårare än man kan tro. Det tar till exempel jättelång tid att bara komma på vad man ska skriva om, vad ens karaktärer heter, hur de pratar, vad som ska hända med dem och hur de ska reagera. Att jag dessutom har två helt vitt skiljda idéer på gång gör inte saken lättare. Har ni någonsin skrivit på två projekt samtidigt och funnit att de helt plötsligt börjar flyta in och ut i varandra? Det funkar ibland, men är inte helt klockrent om den ena historien är ett science fiction drama och den andra en delvis självbiografisk kärlekshistoria.

Om någon av de här grunkorna någonsin blir klara så får ni givetvis höra om det senare. Tills dess så är jag på gång med diktsamling nummer 2 samt en ny blogg som jag kommer utannonsera ganska snart. Jag gillar både Haket och Poeter.se men jag kände att jag behövde en egen outlet för alla dikter jag sprutar ur mig, så nu har jag skapat en sån. Länk följer i ett senare inlägg, förmodligen mot helgen, så se fram emot det! Se fram emot det nu, gör det, annars jävlar.

Onsdag: Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band

Torsdag: Fortfarande euforisk.

(Bilder snodda av Drrty Magic och Abrinsky.)

Det Är Svårt Att Erkänna Det, Men Jag Är Poet

Här
Ska ordet ”här” verkligen stå där?
Det vore kanske bättre om det stod här.
Och den här meningen jag skriver nu,
borde kanske inte sluta med ”nu”
för då är det ”nu” i slutet på bägge två ju.
Jag får fundera på
om jag verkligen vill skriva så,
det blir så meta-ironiskt då.
Oftast brukar jag nämligen skita i rim och format.
Men risken finns att folk tror att jag är lat,
så jag slänger in ett par rim och slipper allt tjat.
För efter hundratals dikter om leda och besvär
och om hur jag aldrig trodde jag kunde bli kär
kan jag fortfarande sitta i timmar och vara tvär,
om jag borde börja och avsluta dikten så
Här

Jag stannade hemma från ett pubbesök ikväll just för att sätta mig ner och skriva av mig men det har tyvärr tagit tvärstopp. Har inte hittat känslan ikväll och istället hamnat framför massa Let’s Play. Den typiska skrivkrampsflykten. I vanliga fall kan jag inte koncentrera mig för att jag inte kan ha rummet till mig själv så det är oerhört irriterande att när jag äntligen får en kväll ifred så tar det stopp i skallen. Men sådan är livets ironi, har jag lärt mig vid det här laget. Det kommer och går.

”This is because you are not considered to be habitually resident in the United Kingdom.”

Men innan jag flyter iväg i en besinningslös rant om det här så börjar vi från början. Som ni säkert vet har jag sökt efter jobb i lite drygt ett år nu utan vidare resultat. Några intervjuer har det blivit men ingen har nappat ännu, så jag beslöt mig för att ansöka om JA i början av januari. Den 8e januari gick jag till deras lokala kontor och hade två intervjuer där jag fick delge all tänkar information om mig, min bakgrund, min nuvarandre situation och t.o.m. massa info om min flickvän. Kvinnan jag blev intervjuad av verkade positiv och pratade med mig som att det i princip var färdigt nu och att allt som krävdes från min planhalva var att varannan vecka komma till kontoret och visa upp vilka jobb jag ansökt till. Hon sa att jag kunde förvänta mig att få ett beslut och min första utbetalning inom sex veckor. Hon underströk också att det sällan tar så lång tid som sex veckor.

Sedan dess har jag gått till förmedlingen varje vecka (reglerna blev ändrade från varannan till varenda efter bara två veckor) och väntade ivrigt på brevet. Istället fick jag ännu ett formulär där de ställde ytterligare frågor; den här gången om mitt förflutna och min familj i Sverige. Jag fyllde i det så gott jag kunde och skickade hastigt iväg det då deadlinen var väldigt strickt. Sedan dess har ännu ett par veckor passerat och när det gått 8 veckor utan ett svar så ringde jag till slut upp och frågade vad som hände med min ansökan och, viktigast, mina pengar. Svaret var kort: ”du borde höra från oss i veckan”. Sagt och gjort, i morse kom det förgrömmade kuveret.

Vad som förbryllar mig mest är just termen ”habitually resident”, eftersom de inte utvecklade det mer än så. Ett intensivt googlande har mest lett till liknande, otydliga svar. Flera sidor påpekade helt sonika att ”habitually resident” inte ens är tydligt definierad i såna här sammanhang vilket ju knappast klarnar upp saken. Till slut så blev jag pekad till den här sidan på Multikulti som beskriver det så här:

In order to pass the test [Habitual Residence Test], claimants have to establish that they:

Are voluntarily in UK
Are resident in UK
Have a settled intention to remain in UK
Have been in UK for an appreciable period of time.

Längre ner på sidan så sägs ”appreciable period of time” kunna vara så lågt som 1 till 3 månader vilket är ganska lite jämfört med de snart 4 åren jag bott här. Faktum är att jag uppfyller varenda ett av de här villkoren och jag kan – och har – bevisat det för dem i de många intervjuer och formulär jag delgett. Men så är det dags för den där fantastiska suddigheten igen:

However, this is not conclusive. It appears that all the 4 key factors have an inter-relationship with each other and it is the overall picture that will determine the outcome.

Therefore, one can state that whether or not someone is habitually resident in United Kingdom is a question of fact. The facts of an individual case, assessed in relation to the 4 key factors.

Alltså; trots att jag uppfyller samtliga villkor och jag bevisa det så har de ändå valt att gömma sig i den här gråskalan och avvisat min ansökan med ett två veckor försenat brev som inte förklarar vilket av villkoren jag ska ha brutit mot eller hur ”the overal picture” ska ha varit till min nackdel.

Det här är verkligen en av de mest vissna konfrontationerna jag har haft med någon myndighet (och jag har haft en hel del att göra med CSN i mina dagar). Eftersom brevet anlände idag så kan jag inte heller ringa dem och överklaga förrän helgen är slut vilket gör väntan olidlig. Men när jag äntligen får tag i någon så ska jag krama en ordentlig förklaring ur dem och försöka få ett möte med någon ansvarig så snart det går. Går det inte får jag väl… ja, hitta på nåt.

Men hej hej, jag klarar mig nog.

PS. Jag har inte sett varken Hurt Locker eller Avatar ännu, så de kanske faktiskt är värda att vinna varenda pris i hela världen.