Sånt där jobb

Förra veckan var hektisk, på ett ganska bra sätt. Efter att ha sökt jobb fruktlöst i snart ett år så lyckades jag få två intervjuer på en och samma vecka, den första på Måndag och sedan en på Onsdag. Det förstnämnda för en praktikplats på ett litet företag som bygger hemsidor och specialiserar sig på SEO. Det andra för ett tillfälligt butiksjobb hos Computer Exchange, en kedja som säljer och köper begagnade  spel, dvder, datordelar och dylikt. Bägge intervjuerna gick helt klart hyfsat fast jag fluffade lite dåligt på den sistnämnda. Dumt nog missförstod jag en ganska simpel fråga och jag tror att det kan ha satt käppar i hjulet för mina chanser.

Tur då att jag fick svar från det förstnämnda företaget i alla fall och jag ska dit imorgon för någon slags introduktion. Det är som sagt en praktikplats men när den är slut så kommer jag ha något nytt att glittra CV:n med, samt några genuint användbara nya färdigheter. Efter flera långa månader så känns det både spännande och skrämmande att traska in på ett riktigt kontor på en riktig arbetsplats och delta i ett par riktiga arbetsuppgifter. Bara att få någon slags rutin kommer att göra mig underverk och sen får vi såklart se var det här kan komma att leda till. Kanske till och med till ett riktigt jobb där man tjänar riktiga pengar.

All I want is world peace… or a piece of the world

Om du verkligen älskar mig så vill du såklart se mig lycklig och inget kunde göra mig lyckligare just nu än den här astronomiskt vackra Chrono Trigger-inspirerade tröjan från Fangamer.

Det var länge sen jag hade ett t-shirt spree, vilken såklart är en reflektion av min sorgliga ekonomi. Men när mina a-kassestålar trillar in har jag svårt att se att de första dollarna spenderas på något annat än den här skönheten. Fangamer har dessutom flera andra CT-influerade produkter som alla ger mig ståpäls som 2300 AD: Ruined World-tröjan och Lavos-jackan. Dude, jag behöver cash.

Den här bloggen finns inte

Och det gör inte den här heller.

Intentionen är att lägga upp ett flertal dikter om dagen – både såna jag skrivit förut blandat med helt nya. Kvalitetskollen kommer vara lite avslappnad eftersom det här projektet har för avsikt att göda min inspiration lika mycket som att ge folk chansen att läsa lite dikter. Så kolla gärna in den dagligen om ni tycker om sånt och jag tar hemskt gärna emot både positiv och negativ kritik.

Författarjaget

Först och främst ett stort tack till CSN som gav mig ett år utan återbetalningar. Trist att behöva ansöka om nedsänkning från först början men så länge myndigheter inte accepterar grus och tårar som betalning så kan jag inte betala tillbaka i vilket fall. Men det är uppfriskande efter alla problem att något äntligen går enkelt och smidigt utan att jag behöver grina över en telefon i flera timmar.

Så. Fredag igen. Det har varit en oerhört trevlig vecka – en av de bästa på väldigt, väldigt länge. Två fantastiska konserter med två fantastiska band, trots att jag egentligen inte har ekonomiskt tillstånd att ha roligt. Men det är därför man har likvist fantastiska flickvänner som köper biljetter åt en trots att man nog inte kan bjuda tillbaka på väldigt länge. Så tack!

Inspiration har sköljt över mig på sistone vilket jag är oerhört glad över. Jag lyckades färdigställa en novell som blev förvånansvärt bra och jag har skrivit dikter som en motherfucker. Det har t.o.m. gått så långt att jag börjat jobba på en riktig, honest to god, bok. Om ni aldrig har försökt skriva en bok så kan jag meddela att det är jävligt mycket svårare än man kan tro. Det tar till exempel jättelång tid att bara komma på vad man ska skriva om, vad ens karaktärer heter, hur de pratar, vad som ska hända med dem och hur de ska reagera. Att jag dessutom har två helt vitt skiljda idéer på gång gör inte saken lättare. Har ni någonsin skrivit på två projekt samtidigt och funnit att de helt plötsligt börjar flyta in och ut i varandra? Det funkar ibland, men är inte helt klockrent om den ena historien är ett science fiction drama och den andra en delvis självbiografisk kärlekshistoria.

Om någon av de här grunkorna någonsin blir klara så får ni givetvis höra om det senare. Tills dess så är jag på gång med diktsamling nummer 2 samt en ny blogg som jag kommer utannonsera ganska snart. Jag gillar både Haket och Poeter.se men jag kände att jag behövde en egen outlet för alla dikter jag sprutar ur mig, så nu har jag skapat en sån. Länk följer i ett senare inlägg, förmodligen mot helgen, så se fram emot det! Se fram emot det nu, gör det, annars jävlar.

Tisdag och onsdag

Tisdag: Mono

Onsdag: Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band

Torsdag: Fortfarande euforisk.

(Bilder snodda av Drrty Magic och Abrinsky.)

Poeten kommer ut lite

Som ni kanske har sett så har jag redan skrivit ihop en samling med gnällig poesi för ett par år sen. Den heter Mono och går att ladda ner helt gratis om man klickar precis här. Vad jag nu kan ”glädja” er över att samling #2 är ungefär 65% färdigställd och kommer, i kontrast med min första, att vara helt på svenska. Vad den heter är jag osäker på och om den kommer att släppas gratis här beror helt på huruvida några förlag är intresserade att göra riktig bok av den. Jag har ögonen på ett par förlag och kommer eventuellt langa iväg ett manus till de jag tycker passar bäst när jag väl orkat knyta ihop säcken, så att säga. Men innan allt sånt händer så kan ni läsa ett par smakprov på min sida på Poeter.se. Den senaste jag skrev är också en av dem jag är allra mest nöjd med eftersom det är första gången jag skrivit något på rim som faktiskt blivit helt okej. Det här är en sån där meta-dikt om dikten själv och den kan ni njuta av härunder.

Det Är Svårt Att Erkänna Det, Men Jag Är Poet

Här
Ska ordet ”här” verkligen stå där?
Det vore kanske bättre om det stod här.
Och den här meningen jag skriver nu,
borde kanske inte sluta med ”nu”
för då är det ”nu” i slutet på bägge två ju.
Jag får fundera på
om jag verkligen vill skriva så,
det blir så meta-ironiskt då.
Oftast brukar jag nämligen skita i rim och format.
Men risken finns att folk tror att jag är lat,
så jag slänger in ett par rim och slipper allt tjat.
För efter hundratals dikter om leda och besvär
och om hur jag aldrig trodde jag kunde bli kär
kan jag fortfarande sitta i timmar och vara tvär,
om jag borde börja och avsluta dikten så
Här


Kramp i kropp och själ

Ni som läst föregående inlägg har säkert räknat ut att det inte går helt bra just nu. Jobbsökandet har lett till en del återvändsgränder på sistone med ett par napp som sedan mynnat ut i ingenting. Det har snart gått ett år sedan jag började aktiva leta och det är väl nu man börjar känna sig lite bitter på att man lagt tre år på en utbildning som verkar vara vatten värd i slutändan. Men allt det här är egentligen bara temporärt och fast jag har mina episoder då jag inte kan göra annat än gnälla så är jag överhuvudtaget ganska positiv. Jag har äntligen fått igång skrivande lite grann med en novell på gång och en annan i huvudet. Ni som missat de kan också läsa min semi-reguljära serie £0.00 Treasures på Critical Gamer. Det känns riktigt, riktigt, oerhört skönt att äntligen få ur mig lite idéer, hur dåliga den är, för att hjärnan ska börja bubbla igen.

Jag stannade hemma från ett pubbesök ikväll just för att sätta mig ner och skriva av mig men det har tyvärr tagit tvärstopp. Har inte hittat känslan ikväll och istället hamnat framför massa Let’s Play. Den typiska skrivkrampsflykten. I vanliga fall kan jag inte koncentrera mig för att jag inte kan ha rummet till mig själv så det är oerhört irriterande att när jag äntligen får en kväll ifred så tar det stopp i skallen. Men sådan är livets ironi, har jag lärt mig vid det här laget. Det kommer och går.

Urusel byråkrati at work

Om ni följer mig på Facebook eller Twitter så vet ni att jag idag fick ett brev från Jobcentre Plus – engelska varianten av Arbetsförmedlingen, i princip – där de i korthet meddelade mig att jag inte beviljas någon A-kassa, eller Jobseeker’s Allowance (JA) som det heter här. Anledningen är diffus och summeras i en enda mening:

”This is because you are not considered to be habitually resident in the United Kingdom.”

Men innan jag flyter iväg i en besinningslös rant om det här så börjar vi från början. Som ni säkert vet har jag sökt efter jobb i lite drygt ett år nu utan vidare resultat. Några intervjuer har det blivit men ingen har nappat ännu, så jag beslöt mig för att ansöka om JA i början av januari. Den 8e januari gick jag till deras lokala kontor och hade två intervjuer där jag fick delge all tänkar information om mig, min bakgrund, min nuvarandre situation och t.o.m. massa info om min flickvän. Kvinnan jag blev intervjuad av verkade positiv och pratade med mig som att det i princip var färdigt nu och att allt som krävdes från min planhalva var att varannan vecka komma till kontoret och visa upp vilka jobb jag ansökt till. Hon sa att jag kunde förvänta mig att få ett beslut och min första utbetalning inom sex veckor. Hon underströk också att det sällan tar så lång tid som sex veckor.

Sedan dess har jag gått till förmedlingen varje vecka (reglerna blev ändrade från varannan till varenda efter bara två veckor) och väntade ivrigt på brevet. Istället fick jag ännu ett formulär där de ställde ytterligare frågor; den här gången om mitt förflutna och min familj i Sverige. Jag fyllde i det så gott jag kunde och skickade hastigt iväg det då deadlinen var väldigt strickt. Sedan dess har ännu ett par veckor passerat och när det gått 8 veckor utan ett svar så ringde jag till slut upp och frågade vad som hände med min ansökan och, viktigast, mina pengar. Svaret var kort: ”du borde höra från oss i veckan”. Sagt och gjort, i morse kom det förgrömmade kuveret.

Vad som förbryllar mig mest är just termen ”habitually resident”, eftersom de inte utvecklade det mer än så. Ett intensivt googlande har mest lett till liknande, otydliga svar. Flera sidor påpekade helt sonika att ”habitually resident” inte ens är tydligt definierad i såna här sammanhang vilket ju knappast klarnar upp saken. Till slut så blev jag pekad till den här sidan på Multikulti som beskriver det så här:

In order to pass the test [Habitual Residence Test], claimants have to establish that they:

Are voluntarily in UK
Are resident in UK
Have a settled intention to remain in UK
Have been in UK for an appreciable period of time.

Längre ner på sidan så sägs ”appreciable period of time” kunna vara så lågt som 1 till 3 månader vilket är ganska lite jämfört med de snart 4 åren jag bott här. Faktum är att jag uppfyller varenda ett av de här villkoren och jag kan – och har – bevisat det för dem i de många intervjuer och formulär jag delgett. Men så är det dags för den där fantastiska suddigheten igen:

However, this is not conclusive. It appears that all the 4 key factors have an inter-relationship with each other and it is the overall picture that will determine the outcome.

Therefore, one can state that whether or not someone is habitually resident in United Kingdom is a question of fact. The facts of an individual case, assessed in relation to the 4 key factors.

Alltså; trots att jag uppfyller samtliga villkor och jag bevisa det så har de ändå valt att gömma sig i den här gråskalan och avvisat min ansökan med ett två veckor försenat brev som inte förklarar vilket av villkoren jag ska ha brutit mot eller hur ”the overal picture” ska ha varit till min nackdel.

Det här är verkligen en av de mest vissna konfrontationerna jag har haft med någon myndighet (och jag har haft en hel del att göra med CSN i mina dagar). Eftersom brevet anlände idag så kan jag inte heller ringa dem och överklaga förrän helgen är slut vilket gör väntan olidlig. Men när jag äntligen får tag i någon så ska jag krama en ordentlig förklaring ur dem och försöka få ett möte med någon ansvarig så snart det går. Går det inte får jag väl… ja, hitta på nåt.

Men hej hej, jag klarar mig nog.

Here it goes again

Det är bara massa videor i bloggen på sistone. Antingen det eller ”idag sökte jag fem jobb jag aldrig kommer höra ifrån igen”-inlägg, så jag antar att ni föredrar det nuvarande status quo:et. Kortfattat då: OK Go gör nästan alltid kul videor. Det här är den nya.

Välförtjänt

Vissa av er kanske redan vet att en av mina favoritfilmer från förra året var Moon. Om ni inte var medvetna om det så kan jag i så fall härmed meddela att en av mina favoritfilmer från förra året var Moon och har ni inte sett den ännu så rekommenderar jag starkt att ni fixar tag i ett exemplar post-haste. Eftersom världens filmprisutdelare har någon slags allergi mot genuint bra film så har den sedemera blivit så gott som helt ignorerad nu när prisutdelarsäsongen är över oss. Men ett pris lyckades den kamma hem under årets BAFTA och det var regissören Duncan Jones som fick plocka hem bucklan – ytterst välförtjänt – och hans tacktal var oerhört hjärtevärmande. Det är bara så fint när folk som verkligen vill vinna gör det, istället för ett tråkigt Avatar-team som går och hämtar guldbaggar på ren rutin.

PS. Jag har inte sett varken Hurt Locker eller Avatar ännu, så de kanske faktiskt är värda att vinna varenda pris i hela världen.