Det här ska alltså föreställa det första smakprovet på gameplay från Beyond Good & Evil 2 och om det stämmer så ser det ju faktiskt oerhört lovande ut.
Vad som slog mig när jag först såg videon var hur mycket det påminde mig om Mirror’s Edge, från wall jumps och ground rolls hela vägen till slutet är Jade hoppar från taket och grabbar tag i helikoptern. Absolut inget fel med det, det känns rentav som ett system som skulle passa BG&E perfekt om de lyckas implementera det ordentligt. Med lite flax och vilja kan det här nog bli något alldeles speciellt.
Återigen dags att skaka liv i bloggen efter en lång tids tjänstledighet. Efter att examensuppsatsen lämnades in för en vecka sen så tog jag ett långt avbrott från allt vad skrivande heter för att lugna nerverna och handlederna igen. Det verkar inte hjälpt, eftersom jag nu har en fruktansvärd smärta i axlarna som någon doktor säkerligen bör titta på. Men bortsett från ett enda prov så är jag nu alltså klar med universitetet, något som känns helt tokigt. De närmaste månaderna kommer innebära en hel del, fast medans det känns ytterst skrämmande att tänka på allt vad jobb och uppehållstillstånd heter så ser jag också fram emot vad den närmaste framtiden kan ha att bjussa på.
Jag brukar lova det här då och då, men nu är det verkligen mycket på gång. Dels har jag ett helt nytt projekt som jag är väldigt upphetsad över som jag förmodligen kommer kunna realisera nu i veckan, och förhoppningsvis kommer resulatet komma upp lagom till nästa helg. Dessutom så tänkte jag göra någon form av serie här på bloggen för att blidka alla er som faktiskt inte givit upp hoppet trots mina långa avbrott. Inte helt säker på vilken form det kommer ta sig men det kommer säkerligen bli värt väntan.
Dessutom vore det ju rätt trevligt att få tid att spela lite spel också. Det senaste jag haft någon större chans att testa är Resident Evil 5 men vad jag tycker om det kommer ni få veta i sinom tid, annars har det mest blivit Peggle och Left 4 Dead i lika doser. Mycket mer lär det nog inte bli framöver heller, förutom att jag ska piska mig själv att fortsätta med Fallout 3 som jag fortfarande inte har spelat i närheten av tillräckligt.
Jag har också funderat på att lägga ner de här bloggar.se-länkarna som jag brukar ha i slutet av alla inlägg. Det känns inte som att de ger mig speciellt mycket extra trafik och det är bara en pina att ständigt behöva sammanfatta alla inlägg i små tags. Ge mig gärna feedback på det. Här kommer de i alla fall den här gången:
Trots att jag bombarderats med brev och mail om att min domän kommer att gå ut den 20e April så lyckades jag ändå glömma bort det, och det är alltså därför bloggen legat död i lite drygt ett dygn. Jag ber om ursäkt för den här fadäsen och skyller omedelbart ifrån mig med att jag legat i extra hårt med pluggandet nu när det är mindre än två veckor innan mitt sista skrivna arbete ska lämnas in. Det ser hitills rätt dugligt ut om jag får säga det själv, och jag ska försöka hålla er uppdaterade så gott jag kan. Annars finns ju alltid Twitter.
Dagens tanke: Varför säger folk alltid att Luigi är smalare än Mario? Han är förvisso aningen längre och har ett mer avlångt ansikte, men så vitt jag kan utröna så är de ungefär i samma midje-division. Luigi är för övrigt en grovt underskattad karaktär som borde få fler chanser att skina än det halvdassiga Luigi’s Mansion. Så det så.
Har du någonsin slagits av tanken på hur Bohemian Rhapsody skulle låtit om den skrivits och framförts av en orkester bestående enbart av stenåldersdatorprodukter? Om du, mot förmodan, svarade “ja” så har någon förverkligat din dröm med det här surrealistiska mästerverket.
Med gruvligt lysande timing har min iPod beslutat sig för att sjunga på sista versen, och detta sker givetvis dagen innan jag ska åka till Stockholm och således spendera merparten av dagen på flygplatser och plan. Det kommer jag nu få göra musiklös, vilket är fruktansvärt irriterande. Speciellt som jag fortfarande är helt vilse angående vad som kan ha hänt. Senaste gången jag nyttjade min iPod var i tisdags och då fungerade den klanderfritt som vanligt men när jag idag skulle gå ut så hade den dött helt.
Eller ja, det stämmer inte helt. Problemet är inte att den är låst utan att klickhjulet verkar gått sönder. Det går bra att synka den i iTunes och den reagerar när jag ändrar Hold-inställningen, men den svarar inte på när jag försöker klicka eller snurra på hjulet alls. Det enda jag kan tänka mig skulle hjälpa vore en fjärrkontroll men någon sådan lyckades jag inte hitta här i stan och jag kommer som sagt inte ha tid att leta mer noggrant innan jag åker imorgon. Oerhört frustrerande, är vad det är.
Det är såklart ren och skär lögn att jag ska byta namn. Är osäker på hur lyckat det blev i slutändan, men jag är ändå rätt nöjd med att åtminstone en person mailat mig om saken. Jag förklarar det där därför för ett galet lyckat skämt!
Utmärkelsen som gårdagens bästa skoj går dock till Trent Reznor, a.k.a mannen bakom Nine Inch Nails, som slängde ihop den här lysande saken; Strobelight! Det vore ju nästan kul att höra “Pussygrinder” med Sheryl Crow, för att inte nämna att Trent ser galet cool ut även när han bär överlöjliga Kanye West-shades.
Starship Amazing gjorde en liknande metamorfos där de i en video (som nu verkar ha tagits ner) berättade att de sadlar om till MC J Phat & DJ Savy. Pluspoäng får de också för att de faktiskt spelat in en rapskiva som går att ladda ner här.
Återigen känner jag att det är dags att röra om i grytan och köra ytterligare ut-med-det-gamla-in-med-det-nya och den här gången är det inte bara bloggen som får sig en ordentlig ommöblering. Den senaste tiden har jag febrilt skickat min CV till så gott som varenda spelmagasin i både Sverige och England varpå jag fått ytterst få napp. Häromveckan fick jag dock ett mail från den eminenta blaskan Super Play som var försökt intresserade av att ge mig arbete. De hade dock ett problem, nämligen det faktum att jag delar mitt namn med före detta Kong- och Gameplayer-skribenten Rickard Olsson som nu bland annat skriver på Pakten och Out Of Ammo, vilket skulle kunna leda till en hel del förvirring.
Det är med detta i ryggen som jag ny lämnat in en blankett med det sexiga namnet SKV 7630 till Skatteverket för att en gång för alla kasta “Rikard” till vargarna till förmån för det jag gjort till mitt internetnick de senaste åren; Rocky. Mina mellannamn – Jan och Linus – kommer dock bestå av främst nostalgiska skäl. Det är en rätt udda känsla att ha inlett den här processen, men jag tror att det kommer visa sig vara det bästa jag kunde gjort för min framtida karriärs skull. Hur många vuxenpoäng ger det här, för övrigt?
Som ett par av er säkert vet vid det här laget så anser jag att världens bästa tv-program är Charlie Brooker’s Screenwipe, ett program som nu ynglat av sig och fått en spinoff; Newswipe. Där Screenwipe behandlade tv i allmänhet så är Newswipe, som man kanske kan gissa, fokuserat på nyhetsbevakning. Första programmet visades i onsdags och nu finns det på Youtube vilket ger mig en lysande anledning att än en gång tvinga på er den här fantastiska serien. Bästa biten sker mot slutet när Charlie sätter tänderna i den sensationslystna rapporteringen om skolskjutningen i Winnenden. Det här är en halvtimme ni alldeles säkert kan avvara.
Jag tror att jag har lyckats sätta fingret på vad problemet med TPG varit de senaste månaderna; otydlig profil. Det här är ju egentligen en dödssynd för bloggar som inte tillhör människor som det finns något slags allmänintresse för, d.v.s. kända personer eller folk vars liv på andra sätt skulle kunna vara intressanta för sin omgivning. Jag är inte helt övertygad om jag passar in i någon av dessa kategorier och därför är det hyfsat lätt att förstå varför bloggen sällan når över ett dussin besök om dagen, speciellt nu när jag låtit den ligga och ruttna utan vettiga uppdateringar så länge.
Men problemet är att när jag beslutar mig för att gå in i ett projekt med ett tydligt mål så lyckas jag oerhört sällan hålla min egen motivation vid liv tillräckligt länge för att det ska mynna ut i något av värde och jag tror att det är här skon klämmer. För att lyckas med att skapa en intressant blogg måste man antingen vara en intressant person eller ha en intressant idé. Är man bara en rätt vanlig wordpress-dweller som skriver sporadiska inlägg om hur jobbigt det är med plugget så är det självklart att de stora besökssiffrorna uteblir. Men det är också något jag egentligen inte har några större problem med. Det är en skön process att skriva om saker utan att behöva oroa sig så vansinnigt mycket om jag skulle snubbla över ett stavfel eller att det ska vara underhållande för andra. Fast vetskapen att det kanske finns folk där ute som finner det lite underhållande är å andra sidan en trevlig sporre, så jag tror att jag kommer att fortsätta än ett tag till trots allt.
Och med detta i ryggen; fan vad jobbigt det är med plugget.
Nu sitter jag här och har gett upp dagens försök att vara produktiv och i samma ögonblick faller den alldeles för bekanta känslan av panik över mig. Examensarbetet är nu knappt en månad bort från deadline och när ett av tre kapital (knappt 2000 ord skrivna av minst 8000 nödvändiga) är färdiga så är det svårt att inte känna sig smått vettskrämd. Trots att jag klämt mig igenom kapitel efter kapitel av nödvändig litteratur så känner jag mig ändå så oerhört osäker på vad det ändå är jag håller på med. Så fort jag sätter mig ner för att sammanfatta en tanke på papper så känner jag genast “nämen fan, det här går ju inte alls ihop. skrota!”, varpå den skrotas. Att det bär av till Stockholm om mindre än en vecka hjälper inte direkt saken då jag känner mig själv för väl för att kunna tro att jag kommer få några större mängder jobb gjorda under den veckan, alltså måste jag klämma ur mig den stora majoriteten av slit innan jag drar iväg. Detta i sig leder till en feedback-loop av skräck över hur lite jobb jag har gjort och hur mycket som är kvar, samt ifrågasättningar över kvaliteten på det jag faktiskt har skrivit. Rädsla är inte i närheten nog för att beskriva skiten.
507 ord in och jag mår inte det minsta bättre, men känner att det får räcka för idag. Det känns som att stunden är inne för två snabba Nytol, ett glas mjölk och sen försöka värma upp inför morgondagen då jag tappert gör ett nytt försök att komma någonvart.
Fick ett brev i lådan idag om att min domän håller på att gå ut och kommer göra det om nästan exakt en månad. Easy peasy tänkte jag och satte mig för att förnya den, men så såg jag hur oerhört få och innehållslösa de senaste veckornas inlägg har varit. Det har varit en hel del på gång med slutspurt på kursen och vad vi ska göra efter att plugget är färdigt. När jag väl fått tid att skriva något har det blivit för Audioscribbler nästan varje gång av olika anledningar. Dels för att vad jag vill skriva om ofta går utanför ramen för TPG men också för att jag helt enkelt inte känner att det finns någon riktig motivation att skriva ordentliga inlägg just nu. Det blir mest en video här eller en “idag gjorde jag x och y” som ingen egentligen bryr sig om.
Därför sitter jag nu och undrar om det är någon större poäng att lägga några hundringar på att uppdatera min .com eller om jag ska låta TPG ligga i dvala tills mitt liv tillåter mig att ge det uppmärksamheten den förtjänar. Den som vill läsa om mig eller vad jag råkar ha för åsikt om musik, film eller spel kan antingen följa mig på Twitter eller, som sagt, klicka på den här långa länken och se allt jag skriver för Audioscribbler. Så vad ska man göra? Alla förslag mottages med glädje och tills dess ska jag spela Left 4 Dead och skjuta upp mitt examensarbete.
