En vecka

Och vilken vecka sen. Egentligen har det säkert varit en relativt sett ganska normal vecka bestående av sju hyfsat ordinära dagar. Men nu är det så att jag har levt snart ett år i så gott som fullständigt immobilserat tillstånd, och då är är varenda ny rutin ohyggligt uppfriskande. Det här var veckan då jag äntligen orkade gå och registrera mig hos doktorn igen, det var veckan då jag på allvar kom igång med simningen och det var veckan då mitt första stående inslag på Critical Gamer inleddes. Det har varit en vecka jag har behövt länge nu. Jag har behövt något nytt – något som inte bara är ”sitta på Monster och grina hela dagen”. Bra vecka, alltså.

Mer än så har jag egentligen inte just nu. Ville bara dela med mig av något glatt för en gångs skull. Tack för att ni läser (varför ni nu gör det).

Misery Bear

Säg till dig själv att det bara är en vanlig teddybjörn – det kommer inte hjälpa. Ögonen gör ont av allt salt.

Nu är jag vän med världen igen

Så ofta behövs det så lite för att man ska känna sig i synk med livet igen. Bara en sån sak att något man dragits med och ojats sig över löser sig med förvånansvärd lätthet. Sen mitt förra, ganska betryckta inlägg så har jag lyckats lämpa av en dugligt stor sten av mina axlar. Ni förstår, i mitten av december förra året så fick min laptop tuppjuck och slutade att fungera utan varning. Jag försökte med det mesta, ringde runt, frågade online och till slut tog jag med manicken till Stockholm för att se om jag skulle ha mer tur där. Ingenting hjälpte och ingen visste bättre. Under tiden använde ja min flickväns gamla laptop och den funkade förvånansvärt bra för att ha legat i ett förråd i snart ett år.

Men så, förra veckan, så fick jag äntligen tipset att använda en Ubuntu live-cd för att reboota Windows och trots att jag vid det här laget mer eller mindre gett upp att någonsin få tillbaka min dator eller filerna på densamma så testade jag den här metoden. Mot alla odds så funkade det, och gick oförskämt lätt också. Nu sitter jag alltså här och knapprar på min svarta ögonsten igen med varenda fil intakt.

Så ett enormt tack till er som hjälpte mig lösa den här skiten en gång för alla. Vad mig angår så är varenda knapptryck jag gör tack vare er, så för det saluterar jag er allesammans.

Svart är ingen färg

Jävla email, varför ska du alltid vara bäraren av dåliga nyheter? Jävla rekryteringsagentur, varför ska ni alltid tipsa mig om jobb jag ändå inte får? Jävla engelska PC Gamer, varför vill ni inte anställa mig? Jävla jobbsökarhelvete, varför ska det så svårt för? Jag känner ju dussintals dundermuppar som har jobb – rätt bra jobb dessutom – och nu sitter jag på Månad #9, oanställd. Försök att inte vara bitter nu, Rikard, det finns folk som har det mycket värre.

Men varför ska det alltid gå så dåligt? Imorgon ska jag in till arbetsförmedlingen och skriva på för fjärde gången och jag har fortfarande inte fått ut ett enda pence i a-kassa. Eller ”Jobseeker’s Allowance” som det heter här, vilket jag iof tycker är ganska kul. Tänk om de skulle börja kalla a-kassan för ”Arbetslösas Veckopeng™”.

Jag fick faktiskt precis ännu ett mail där de helt sonika skriver ”The reason that your application was not successful is due to other applicants having more relevant experience and skills.” vilket jag faktiskt får vara tacksam för. Det är inte varje dag som man ens får ett svar från företag man ansökt till, och att faktiskt få lite feedback händer i princip aldrig. Jag skulle lätt kunna bli ännu mer bitter nu och skriva en lång harang om det här (vilket jag faktiskt gjorde, men raderade) så släpper jag det istället och försöker – igen – att blicka framåt mot nya mål. Det kommer nog inte hålla länge, men för stunden är jag åtminstone vagt förhoppningsfull. Yay me.

Ännu mer revolutionerande

Peter Serafinowicz kanske är den roligaste människan på jorden just nu. Hans rysligt underskattade sketchserie The Peter Serafinowicz Show har just släppts på DVD och när han inte är upptagen med att spela Paul McCartney i Robert Zemeckis Yellow Submarine remake så gör han små sketcher på Youtube. Här är den senaste.

Too much information

Det är vansinnigt varmt och den överbefolkade lädersoffan hjälper knappast till. Rummet är väldigt typiskt ”gammalt” och det är egentligen bara den enorma TVn vittnar om att det tillförts något nytt till huset sen 1965. Inte ett dammkorn i sikte. Vi är fem som sitter där och delar på ungefär lika många samtal samtidigt. Det är högljutt men muntert om än väldigt andefattigt. Det är tidigare väldigt nära familjerelationer som tafatt ska återuppbyggas på ett par timmar och ingen vill egentligen öppna upp.

Ungefär en timme har gått och jag känner mig väldigt torr i munnen vid det här laget. Samtalet har styrt över till kusiners brorsdöttrars kusiner och jag lägger istället uppmärksamheten på TVn. Jag hör orden ”hanky panky” och några obekväma skratt och jag vänder mig mot flickvännen när hennes pappa, med en röst som jag något bekymrat måste kalla stolt, säger ”Yeah, these two are at it all the time”. Flickvännens faster skrattar, hennes make något mindre entusiastisk. Det hänger ett krucifix på väggen. Flickvännen skrattar obekvämt när hennes pappa lägger till den nödvändiga bilagan ”We’ve had to redo the ceiling and removed the chandelier for them”.

Det är nästan lite för bra för att vara sant – det här händer bara i sitcoms. Jag svär tyst att jag kommit in i det här ordbytet mitt i och är därför helt tappad på ord. Jag inser att det, tvärtemot vad jag först trott, inte var flickvännens pappa som initierat analysen av vårt sexliv, utan att frågan faktiskt kom ifrån flickvännens faster. Jag får senare höra att hon helt sonika frågat ”Are you sexually active?” och jag fickaldrig chansen att svara. Satan. Samtalet svänger raskt in på andra släktingar (men underligt nog inte deras sexvanor) och en timme senare är vi på väg hem. Flickvännen påpekar att kramen hon får när vi ger oss av är betydligt mer avmätt än den hon fick när vi först dök upp. En av våra egna lever i synd med en utlänning. Det här ska släkten få höra, minsann!

Vilket misstag, Apple!

Apple-fans är ungefär datorbranschens version av Kent-fans. Å ena sidan så hyser de en närmast villkorslös kärlek för företaget och samtliga dess produkter, framförallt utåt, när de kan vara vidrigt självgoda och fisförnäma med sina kritvita Macbooks och dylikt. Men det finns en annan sida, den där de konstant klagar på varje ny annonsering utan förbehåll. Det här var tydligt nyligen med iPhonen och nu senast igår när Apple visade upp sin iPad. Men det här går ännu längre tillbaka, hela vägen till 2001 då Apple hade mage att visa upp sin nya, knasiga uppfinning: iPod.

Den såg ut så här, history fans.

Tack till SavageHands som tipsade mig om den här tråden på MacRumors där folk diskuterar iPoden minuter efter att den först utannonserats. Det är en guldgruva, tro mig.

”All that hype for an MP3 player? Break-thru digital device? The Reality Distiortion Field™ is starting to warp Steve’s mind if he thinks for one second that this thing is gonna take off.”

”I still can’t believe this! All this hype for something so ridiculous! Who cares about an MP3 player? I want something new! I want them to think differently!”

”Great just what the world needs, another freaking MP3 player. Go Steve!”

”The iPod is obviously alot cooler and has firewire, but it is far from revolutionary. I for one am disappointed and think that apple is making a mistake by trying to get into this market.”

Och så blev det ju!

Världens bästa actionspel

Jag fick helt plötsligt en snilleblixt. En sån där man inte kan realisera men som är för bra för att bara låta ligga och skvala i hjärnans bakvatten i all evighet. Jag fick helt plötsligt en lysande spelidé och eftersom jag tappat bort Cliffy B’s mobilnummer så tänkte jag att jag slänger ut den här så får närmaste spelutvecklare plocka upp den och köra järnet. Allt jag kräver är en on screen credit och 250 mille.

Idén är lika simpel som den är genial. Spelet i sig kan egentligen variera, det är konceptet som är unikt. Konceptet är att du, spelaren, tar rollen som en generisk actionhjälte vilket knappast är nytt i något universum. Haken är att du kan aldrig dö. Fienden som skjuter mot dig kan aldrig träffa dig, åtminstone inte fatalt nog för att plocka ner din skylt. Oavsett vad du gör för ”misstag” så tillgodoser spelet och anpassar sig.

Säg till exempel att du är inblandad i en biljakt – it happens – och du kraschar bilen innan du är framme vid din destination. Istället för att starta om vid en checkpoint så ställer AIn om och sätter dig på ett helt nytt spår istället. Tanken är att medan det inte finns någon direkt utmaning vad gäller att dö så ändras upplevelsen enligt dussintals olika spår beroende på hur du agerar och på vilket sätt du springer igenom spelet. Täk dig ett choose your own adventure-spel fast där valen är i princip osynliga och baseras helt på vilken väg du springer, vilket hus du ramlar av eller var du kraschar din helikopter. Till slut når du fram till slutet, det finns inga hinder du inte kan klara utan att bli besegrad, men du har haft jävligt roligt under turens gång.

Inspirationen ligger någonstans mellan gamla shootern Black, Mirror’s Edge och Directorn i Left 4 Dead-spelen. Idén är att spelet inte ska erbjuda någon direkt utmaning utan ska istället spela som en högoktanisk actionfilm. Vi vet att John McClane och Jack Bauer inte kan dö, men det är inte där underhållningen och spänningen ligger i, och det är den känslan det här spelet skulle försöka frambringa. Tricket är nog att göra spelet lagom långt, max 3-4 timmar, och att ständigt trycka framåt så att det inte någon dötid. Du ska ständigt röra dig framåt på något sätt, mot något mål. Om det här görs på rätt sätt så skulle man kunna spela det ett halvt dussin gånger och ha helt olika upplevelser varenda gång; en gång är det nästan enbart biljakter medan en annan session spelar som en exakt kopia av Die Hard 4. Det är många variabler som måste tweakas och synkas för att få det att funka ordentligt, men det borde knappast vara omöjligt för en kompetent utvecklare.

Genius, ain’t it? Nu måste jag bara få tag i Starbreeze så är bollen i rullning.

Första smakprovet från Four Lions

Om du som läser det här vet vem Chris Morris är så blir jag riktigt imponerad. Utanför de engelska gränserna så verkar han vara i princip helt okänd vilket är ett rent mysterium med tanke på att muppar som Horne & Corden har lyckats bli hyfsat välkända på svensk mark. I England är Chris Morris klassad som en av de absolut största humorlegenderna och det är inte utan anledning. Han är bland annat ansvarig för två av de bästa satiriska tv-serierna genom alla tider; The Day Today och Brass Eye, parodier på nyhetsprogram respektive sensationalistiska samhällsreportage.

Om ni inte förstått det vid det här laget så vill jag alltså att ni ska utbilda er i 100 poäng Morrisologi (pro tip: börja här) för då kommer ni förstå varför det här klippet gör mig så exalterad. Det är den första smakbiten från Morris första långfilm ”Four Lions” som har premiär på årets Sundance. Det är en komedi som har kallats ”the Spinal Tap of terrorism” och kommer säkerligen att leda till spaltmil med arga insändare och andra kontroverser i lilla arga England. När(/om) filmen går upp på bio så kommer jag dock garanterat att bidra med förstahandsintryck så ni vet vad ni ska tycka.

Sakta men säkert

Nu är det alltså officiellt; jag är en bidragstagande invandrare. Iofs har jag inte fått min första utbetalning än, men jag har varit redan hunnit ha två stressande sessioner med en frustrerad handledare där vi suttit och ”diskuterat” vad för jobb jag kan ”tänkas” göra. Det har faktiskt gått bättre än förväntat dock. De har varit hjälpsamma och som om det var karma har jag faktiskt snubblat över en handfull riktigt intressanta jobb i dagarna. Bland annat så söker engelska PC Gamer skribenter och det torde ju en annan var som klippt och skuren för.

För att fira min nyvunna inkomst så har jag kastat ihop en rekorderlig Spotify-playlist. Den kan ni njuta av här och för er som inte gillar överraskningar så innehåller den:

1. Leonard Cohen – Suzanne
2. Belle & Sebastian – Step Into My Office, Baby
3. Markus Krunegård – Ge Mig Ingen Vit Skit, Ge Mig Afrobeat
4. The Big Pink – At War With The Sun
5.  [ingenting] – Halleluja!
6.  The Raveonettes – Last Dance
7. Barenaked Ladies – Just A Toy
8. Hotel Persona – Apocalypse
9. The Cure – One Hundred Years (AOL Sessions)
10. Markus Krunegård – Natt Efter Natt
11. Kent – Ensamheten
12. Hästpojken – Medan Vi Faller
13. Jonna Lee & Ed Harcourt – And Your Love
14. Hello Saferide – Anna
15. Timo Räisänen – Spill Your Beans