Sju hela dagar utan en enda uppdatering. Vad kan min goda anledning vara? Det rör sig varken om en handikappande sjukdom eller lathet utan ren och skär social upptagenton. När jag lämnade er sist så var jag just på väg till ett möte som eventuellt kunde leda till min första “position” på en god-honest publikation. Jag fick dock inte positionen jag ville ha som en slags spel/musik-skribent, tyvärr.
Däremot landade jag rollen som The Mets första delredaktör för spel-delen som jag själv var med och tog fram. Detta har inneburit flera drastiska förändringar, varenda en till det glimrande bättre. Till exempel har jag haft en anledning att dra iväg flickvännen för att köpa ny TV och också för att investera i en Xbox 360, något som gör att jag inte känner mig riktigt lika efter som alla andra längre. Att jag dock först nu kan njuta av Dead Rising och Bioshock är väl förvisso lite deprimerande, men bättre sent än aldrig.
Från och med nu ser jag nästan uteslutande fram emot det gemensamma, veckolånga besöket jag bjuds av Fabian och Christopher om 12 sketna dagar. Ända sedan dagarna då jag parkerade mig själv i Leeds för första gången har jag längtat efter svenskt finbesök och nu står det äntligen för dörren och jag är uppspelt som en riktigt uppspelt jävel.
All annan tid har mest gått åt till att kallstarta upp mig själv ur sängen tidiga morgonstundar samt läsa fenomenala Dawn Of The Dumb av geniet Charlie Brooker. Ni kommer nog få läsa en hel del om Charlie Brooker den kommande tiden här då jag tagit mig tid att gå igenom mannens samlade verk bok för bok samt program för program de senaste veckorna. Allting, och jag menar varenda liten pryttel, är guld och måste upptäckas av alla. Ni kan ju börja med det här klippet - se nedan - från hans fantastiska Screenwipe, ett tv-program om tv som i all sin enkelhet är välskrivet, hysteriskt underhållande och på riktigt informativt om man är ens det minsta intresserad av tv. Youtuba karln (eller klicka här där hela serien finns samlad) och läs gärna hans kolumner han skriver veckovis för The Guardian via dessa ord, om ni orkar.
När jag noterade att Aftonbladet, i samband med en intervju med Anders Fridén, låtit Henrik Ståhl välja sina tio favoritlåtar med In Flames började jag genast fila på en egen list att publicera här men detta stupades när jag insåg att Ståhls lista faktiskt är närapå komplett - något som innerligt förvånade mig. Visserligen hade jag slängt in “Colony” och “Come Clarity” där och omarrangerat placeringarna en smula, men att han får med både “Reroute To Remain” och “F(r)iend”, bägge gravt underskattade, väger upp eventuella gnäll jag kan komma med. På grund av herr Ståhls förträffliga smak är jag därför lämnad från att skriva något om In Flames i listform. Lika bra att jag därför får tummen ur och sticker till stan för att leta strömkabel. Så får det bli.
Oftast när “svenska artisteliten” samlas ihop för att göra sina egna covers för en hyllningsplatta så brukar det nästan uteslutande röra sig skyupphöjningar av bortgångna legendarer som Taube eller Vreeswijk. När nu väl valda delar av svensk musikindustris guldkalvar buntats ihop är det inte för att hylla en av alla älskad legendar efter dennes död, utan för att lyfta fram en kriminellt underskattad, i allra högsta grad levande sådan.
Jag själv blev inte introducerad till Olle Ljungströms solosläpp förrän tidigare i år då en god vän gav mig “Bäst” och jag kunde inte förstå hur jag lyckats titta förbi karln så fullständigt under så många år. I bakspegeln är det kanske inte så konstigt. Ljungströms musik har varken lyckats nicha in sig hos de som köpte två skivor om året på Statoil eller indie-frissorna som skulle suga av Peter på Pet Sounds för en limiterad Ride-vinyl. Han är helt enkelt lite för egen för att riktigt ha en beständig publik i endera läger, vilket lett till att han blivit en Wille Crawfoord-figur som liksom finns där men ändå inte. Vilket såklart är brutalt orättvist, och med en smula tur kanske det förändras med det här släppet där 12 låtar fått sig en upputsning av en rad namnkunniga artister.
Problemet med nästan varenda tribute-album som någonsin spelats in består även här. Nämligen att artisterna som gör de nya versionerna har alldeles för stor respekt för originalet vilket leder till att det känns lite kändis-karaoke över anrättningen ibland. Uno Svenningson lyckas skrapa bort all känsla från “Kaffe Och En Cigarett” medan Bo Sundströms “Tivoli” mest känns som en bootlegad lägereldstrubadur körd genom ett hissmusiksfilter. Det finns dock de som vågat snitsla nya banor med låtarna utan att förlora deras karaktär, som till exempel Sara Isakssons grymma tagning på “Som Man Bäddar” eller varför inte Thomas Di Levas “En Apa Som Liknar Dig”. Det är i såna stunder som både låtarna och skivan lyfter och man känner kärleken till originalet lysa igenom de nymålade versionerna. Joakim Bergs “Nåt För Dem Som Väntar” är något av skivans höjdpunkt även om den gärna hade få gasa i lite tyngre mot slutet.
Egentligen är det enda riktiga problemet utöver ett fåtal mediokra låtar själva valet av alster. Jag hade hemskt gärna sett “Sthlm Sthlm”, “Balladen Om All Kärleks Lön” eller “Det Betyder Ingenting” istället för något beiga “Med Eller Utan” till exempel. Fast det är egentligen lönlöst att ödsla energi att klaga på en sån sak när man tänker på vad den här skivans egentliga syfte är, vilket såklart är att fler ska upptäcka originalen. Så därför tycker jag att ni struntar i Andra Sjunger Olle Ljungström och börjar beta er igenom “Bäst” istället. Sedan finns såklart studioalbumen som blir allt svårare att köpa så passa på om ni snubblar över ett ex i en realåda någonstans. Det enda ni kommer ångra är att ni inte gjorde det flera år tidigare.
Finurliga reklamkampanjer har jag alltid varit svag för och den här, för nya Wario Land: Shake It, är smått briljant i sin enkelhet. Spelet i sig ser ganska lovande ut även om det förmodligen är aningen för gammaldags och simplifierat för alla som inte är plattforms-noviser, speciellt med tanke på hur Nintendo numera verkar satsa exklusivt på retro- och familj-marknaderna.
Olle Ljungström, denna levande legend, har blivit strålande hyllad av “svenska artisteliten” som den alltid kallas, genom en coverplatta. Olle själv har såklart blivit rörd och tackar i en video alla deltagande artister (bland annat Thomas Di Leva, Jocke Berg och Eric Gadd) på ett sätt som bara en icke-mediatränad outsider-trubadur kan. Skivan “Andra Sjunger Olle Ljungström” släpps i dagarna och ni kommer kunna läsa mina två ören om den här mycket snart.
Varför svarar ingen jag känner i telefon längre? Här har jag vad som med all sannolikhet kan vara både veckans och månadens bästa nyhet att meddela och ingen har mobilen i närheten när jag försöker nå dem. På grund av detta så kör jag det här, pressmeddelande-style, istället.
För ungefär två veckor sen skickade jag nervöst iväg en ansökan till The Met, mitt universitets studentdrivna tidning som sökte nya medarbetare. Igår glodde jag förstrött i årets första nummer och antog att de valt bort undertecknad från den nya stabben. Men ack, för lite drygt en timme sedan dimper ett email ner i min spam-fyllda inkorg, så nästa måndag ska jag på något slags arbetsintervju/möte för att diskutera “min framtida involvering” hos dem.
Eftersom det här är första gången någonsin som jag blivit kallad till en intervju för ett jobb jag på allvar vill ha (eller ja, jobb och jobb, vi får inte ett pence för att skriva för dem, men det är oerhört bra erfarenhet och CV-strössel) och därför är min normala intervju-nervositet multiplicerad med åttatusen. Jag har därför spenderat hela övriga dagen med att läsa gammalt skit jag skrivit och försökt intala mig själv att jag är “vad de vill ha”. Det har gått sådär. Men vafan, jag har nästan en hel vecka på mig att klara av det här och göra mig själv redo. Huä! Nu jävlar!
Den sublima humorn i att signaturen Marint jämför Rögle - Färjestad med en Springsteen-konsert (där den senare enligt utsago ska “slänga sig i väggen”) och tillägger att det var “fantastiks” och det värsta han “varigt” med om, går inte att underskatta. Det är förvisso lite uselt att dissa någon för enkla stavfel men jämförelsen i sig är ju sådär underbart perspektivlös som bara vi svenskar kan få det ibland. Som när någon kallar Bosson för “Sveriges Michael Jackson” till exempel.
Sen verkar Kent ha gått och blivit Lundelliga. Det är tydligen dags för en allomfattande box vars precisa innehåll ännu är höljt i dunkel, men titeln 1991-2008 skvallrar om att det kommer dyka upp pre-Kent-relaterat material. En teaser har man däremot lagt upp för att locka våra törstande gommar och visst är det coolt med demos och b-sidor och sånt godis. Jag och många med mig suktar redan som de efterhängsna Pavlovs hundar vi säkerligen är.
Så då har det börjat. Och med “det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.
Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.
För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.
Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!
Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.
Eftersom jag skrivit alldeles för många och långa inlägg den senaste tiden så tänkte jag istället bjuda på något betydligt lättsammare. Nämligen en video och en länk. Videon är en sketch av Fredrik Lindström om stark mat, något jag själv känner igen mig i något brutalt. “Äh, den här linsen är ju inte särskilt konvex!”
Och sedan länken som, om du är inloggad på Facebook, leder till en essä av undertecknad om den engelska matdokusåpan Come Dine With Me som jag är ruskigt förtjust i. Njut gärna av den och tänk på vad ni kunde gjort som varit betydligt mer produktivt med er dyrbara tid.
James Cameron hade både rätt och fel. Maskiner kommer att ta över världen och göra mänskligheten till sina underordnade och det kommer hända väldigt snart, faktum är att det redan börjat. Vad han däremot inte riktigt fick till var hur det här regimskiftet kommer ske. Det kommer inte ha något med strategiska krigsspetsar eller robotar med uppseendeväckande endoskelett att göra. Istället kommer de bryta ner oss långsamt på samma sätt som de gjort i alla tider, genom att driva oss till vansinne genom att ständigt få för sig att sluta fungera i precis fel tillfälle utan synbar anledning. Ingen logik går att applicera på detta beteende och således drivs våra små hjärnor till den mentala ruinens rand när vi försöker komma fram till varför TV-jäveln som man bara ägt i lite drygt ett år helt plötsligt självdör mitt under brinnande Kitchen Nightmares. Varför dog den bara och varförflimrar den röda lysdioden som i vanliga fall signalerar om skiten är på eller avstängd?
Ni förstår min association med Terminator här. Den där döende elektroniska lågan, T-101s ondsint röda ‘ögon’ tonar sakta mot svart i filmens crescendo, men den här gången dör den inte för att signalera människans seger över maskinen. Den flimrar orytmiskt som ett hån. TV:n skrattar. Den vet att mina händer bankandes mot dess plastchassi inte kommer förbättra ett skit och den vet att instruktionsboken jag vänder mig till som en sista utväg enbart kommer att råda mig att “kontrollera att strömsladden är ikopplad”. Den vet att sammanbrottet är nära och att det inte är länge kvar nu innan tiden är inne. Tiden då alla människor sitter i korridorer jorden runt, sakta sjunkande djuper in i ett gemensamt katatoniskt tillstånd då varje TV, Xbox, gräsklippare, vägglampa och hårtork utan någon logisk anledning gått mot de sällan jaktmarkerna. Då kommer vi inte att bry oss om de sladdar som sakta kopplar in sig mot våra nervcentra och använder vår livsenergi som batterier för att bygga en ny värld. En värld i maskineras tecken, grundlagd med våra kroppar och färgad med vårt blod, och inte en tår kommer fällas för vår undergång.
Eller så tänker jag för mycket på jordens undergång och vår TV kanske bara fick en helt slumpmässig kortslutning som inte betyder något mer. Men är det värt att ta den chansen?
Väskan hånar mig. Den ligger där på min säng och hånar mig. Full av mina kläder och mina spel ligger den där och tvingar mig att dra min blick till dess ännu ouppackade uppenbarelse. Den ska packas upp. Bara inte riktigt nu. För först ska det här inlägget skrivas, rummet ska städas, det ska dammas, spindlarna som slagit rot på mitt fönster ska drivas ut och affischer ska upp. Sen ska väskan få sitt.
Jo, nu är man i Leeds igen. Staden som inte riktigt är en stad så mycket som det är en eterisk alternativ dimension där alla negativa aspekter av mänskligheten manifesteras i spöklika gestalter som täcker de grådissiga gatorna som deprimerade daggmaskar. Men det är kul att vara tillbaka och återigen sålla mig till de studerande massorna. I år är sista året innan det är dags att ta del av “verkligheten” och börja jobba för brödfödan och det innebär såklart den tyngsta bördan i mitt studieliv någonsin. Bland annat så ska jag skriva min första avhandling, en nätt liten sak på 30-40 sidor som ska hålla publikations-kvalitet. Med tanke på att det mesta jag skriver knappt är värdigt inträde i Kamratposten så är det här en svindlande tanke, men just nu rider jag på en våg av positivitet som suddar ut eventuella åskmoln av tvivel.
Dessutom har jag ju faktiskt ledigt i ännu en vecka och då ska jag fortsätta knarka Super Smash Bros Brawl och också bita tänderna i DS-remaken av Final Fantasy IV. En massa utlovade inlägg som jag redan skrivit men inte orkat lägga upp ännu kommer också att dyka upp så ni kan faktiskt få se fler än ett inlägg om dagen de närmaste veckorna så var noga och kolla att ni inte missar något (för gud, vilken förlust det vore).
